Ljusare nätter.

Förbannade sommartid, nu blir det aldrig natt. sitter och väntar in klockan fem som lovat att komma om en timme, då är det tänkt att vi ska laga mat och titta på scrubs och gotta oss i varandras avsaknad.
Just nu lyssnar jag på tuvalu, som jag av misstag ramlade in på när jag var ute på en halvseriös jakt efter okända stjärnor...
och tvingades byta rad för att resten av inlägget inte skulle bli en länk( tekniken är inte med mig längre). Det är uselt inspelat, känns ibland som de gått till väga som på den gamla goda tiden. Det vill säga en bandspelare på rekord och sen kör man järnet in i mikrofonen. Och det är egentligen inte ens min sorts musik, om jag nu har en sorts musik jag kan identifiera mig med, men det är härligt ärligt och svekfullt amatörmässigt. Det passar lite himlens gråbleka färg, jag anar en sol bakom ett tunt lager damm.

Helgen var ett misslyckat försök att inte återupprepa förra månadens slöseri som fick mig 700 kronor extra back, men jag gjorde typ samma sak igen. Det blev fredagsöl och hobbyfilosofi med R. Sen diskussion och musikfest och Dylan Moran och inslag av Bob Hanson och de som vet så går jag loss ganska rejält på Bob och ett tag fick jag kedja fast mig i golvet för att inte sväva in i dimman. På lördagen blev det mer öl, i vattentornets bottenbar där chockladöl och annat gott srverades till en usel fotbollsmatch men det kom en flicka med röda skor som matchade läppstiftet och ursprung som påminde mig om en vän jag genast kände mig tvungen att skicka iväg två sms till i väntan på att kuken läckt klart i handfatet :P Efter det valsade vi iväg till trappan där jag slets in i en diskussion med en Pers och en Pakistanier som båda trodde att jag inte kunde prata svenska, och var Jude på köpet(?), vi dansade till Babylon Zoo och mest spaceman av alla blev nog jag som efter ytterligare öl och drinkar jag egentligen inte tycker om flög iväg och denna gång fanns där inget golv att länka mig vid. När jag kom hem fann jag en min häst tidning i bakfickan och efter efterfest där bara jag drack somnade jag någonstans mellan sida tre-fem. Vaknade upp på sida arton söndag eftermiddag, fast med en vunnen timme i bagaget. Den timmen ägnade jag tillsammans med R. på jakt efter en ny pizzeria och svina på, vi hamnade på Sams Bar med var sin plankstek och tillhörande fatöl och vi skålade för sibirien och alla andra tänkbara resmål man kan gömma och glömma sig på.
Promenad i solsken hem, vi fann att all snö och slask förvandlats till aska och att stadens gråzoner sakta börjat få färg. Kanske blir det en bra vår ändå.

Tanken var att jag skulle skrivit om fri prostitution men jag skjuter upp det tills nästa gång det blir uppmärksammat i media. Jag har alltid väldigt många tankar om dagsaktuella saker jag vill skriva om, för att få min blogg att likna en riktigt blogg och inte bara en plats där jag kräker upp mina tankar om tycken och vardagsbravader och helgturnéer, men det vill sig bara inte fångas upp i text. Tills dess lyssnar jag vidare på Tuvalu och spelar poker på mobilen.

tanken var dofter med det blev en drös av aggressioner istället.

du trycker på alla knappar på rätt sätt, du drar dig upp när ljuset strömmar in och du undviker att lägga dig ner så fort du kommer innanför dörren. Står ut, välkomnar ett hälsosamt mönster, åtminstone en bit in i det. Men det här, att väckas av ryckande ögonlock och ett spänstigt underliv. I drömmen såg jag kanten av en vit behå med spetts, var det allt som krävdes för att jag skulle bli kåt? Och inte ens kåt, satsen var av en pinsam natur. Men nog talat om mina sömnproblem och min torsdags sexuella begär, inget av dem är ett behov. Klarar mig bra mycket väl utan dem båda.

Så en vän sa; ska du aldrig mer skriva? Svarade att det ryckt i mina fingrar ett par veckor nu, det har blivit en hel del poesi i den nya boken och än fler nattliga sms till den som råkade ge mig rätt nummer. Får hålla på mig lite, telefonräkningen hade krupit lite högre upp än vanligt och bortsett från det där pokerspelet som jag bara sååå mycket behövde införskaffa, är pengarna slängda på utom3liga abonemangtelefoner tillhörande få bekanta till en trogen nattskribent.

Ny natt, och våren är påväg. Den är inte riktigt här ännu, även om det kan tyckas så i val av jacka och färg på himmel och vind. Jag har börjat sova med halvuppdragen persienn, så att jag kan spana upp på den himlanyans jag gillar bäst. Vårens mörkblå i gränssnitts gråa skalor.
sover med öppet fönster också, låter smutsfiltrerad friskluft pressa sig in i rummet. Den där doften, av luft, är mer än bara syre för mig. Jag förknippar så många minnen med den nattliga doften, speciellt när den är lite fuktig och svagt ljummen strax över nollstrecket. Många minnen kommer då, många fler än när jag bara hör den där låten vi hånglade till, dansade till, skrattade till, gjorde slut till, sörjde till etc etc... Och bilder, bilder får jag nästan inte ut någonting av, jag kan se tillbaka på platser, infrysta stunder arkiverade i glansiga rektanglar( eller bara pixlar, som så ofta nu). Men en bild kan aldrig ersätta ett minne, bara kompletera och "det", om du själv inte tagit den(nu hävdar jag saker men det är den tiden på dygnet då jag vill hävda saker och hävdar på tills jag spyr). Jag minns ett par konserter jag varit på, ca 1000(0) ungefär, där jag stått bredvid en vän som praktiskt taget sett hela konserten genom linsen, som plåtat vartenda minut, spelat in ett tiotal kortfilmer och värst av allt... stått och tittat så bilderna blev bra, trots att konserten fortfarande pågår. Kort efteråt, en tidsperiod på ungefär 1 minut till 10 år, skryter(det är ett bra ord) människan om hur det var där, på konserten, mitt i havet, och se jag har tiotusen bilder som kan återberätta det. Men jag tvivlar, tvivlar starkt hårt och länge på att hon(ja, oftast har det varit en hon) kan minnas något utan sina bilder. Tvivlar franskt tyskt och svenskt på att hennes( det har alltid varit en hon) kick inte låg i att vara där och uppleva, utan titta tillbaka på det och berätta om det.

Och det är så, vi samlar på oss minnen på alla möjliga sätt. en bekant till mig åkte till Thailand för ett par månader sedan, en resa han sparat till i något år, och det grämer mig - ja det gör mig uppriktigt förbannad någonstans ganska ytligt trots att jag egentligen inte borde bry mig - att han sitter online varje dag på facebook och publicerarar bilder och skriver små fåniga medelanden om vad han gör och vad han gjort och vad han ska göra och hur mycket han älskar det han gör/gjort/ska göra. Avundsjuka? visst, massor! Men framförallt en förundran, över folks... behov - mitt inkluderat - att synas höras kännas vid och få bekräftelse, om de så bara ska "spelar poker" eller "ska snart sova. Jobb väntar imorgon" eller varför inte "lyssnar på musik" eller klassikern "Städar" eller bäst av alla "meat is murder". ARGH!!! Kul, hur går det, vinner du? Jaha, godnatt godnatt hoppas du får en bra dag på jobbet. Okey, jag lyssnar på taskiga organ. Blir det rent då? Ja, men hela livet är ett suxesivt självmord och föresten vill väl ingen trängas med kor på tunnelbanan. (samtliga är autentiska facebook meddelanden, om någon känner sig utpekad så må du då förstå att intresseklubben antecknar det längst bak i kalendern över saker jag inte kan bry mig mindre om)
*andas*
värst är nog ändå killen som "gillar" alla dessa vad-tänker-du-på rutor.
Jag hackar och och hackar och gör slarvsylta av massa människor men som ni vet, som jag sagt och som jag tryckte in någonstans där i mitten räknad rad 11 rakt upp härifrån, så tillhör jag den här lilla skaran. Jag blir till och med personlig ibland, skickar iväg ett sms mitt i natten för att få bekräftelse på att jag fortfarande existerar. Får jag inget svar brukar jag kurra ihop mig som en boll och skaka, tänka att jag är en jo-jo på vift.

*titta upp*

och jag gled iväg igen, inte sant? bort från ämnet, bort från realitiken(oj, det orden fanns visst). Vad jag ville tala om var minne, dofter, smaker och en ytterst vilja att vara där igen och en fruktan för att det inte blev mer än såhär. Men vill du läsa om det ändå så är det bara bläddra dig neråt i min bloggdagbok så finner ni mer än nog av det. Och känner ni att ni inte kan få nog är det bara söka upp mig på nåt av alla tusentals comunitys jag är medlem på - i jakt på ögon och bekräftelse och vänskap men främst någon att ligga med när tiden går för långsamt - klicka dig fram till dagbok och välta dig i 9 år av dekadans och kärleksbekymmer, och en ständig kamp mot tiden.

Nästa år firar du och jag tio års jubileum, 10 år utan varandra! Det är värt att fira med ett möte, inte sant?