Blekinge är vitare än sist

tystnaden är av en annan sort, den gör sig påtaglig när alla ljud skryter med sin frånvaro. I samförstånd med naturen, inger den en trygghet. För en stad lika tyst väcker oro och manar fåglarna till flykt, för en stad lika tyst förblir onaturlig tills det att bomberna faller.

Där jag förut vantrivdes, kännbara kilometer från allting, fast i ingenstans med katten som dreglar, hunden som spyr och vännerna som gick att dra handen igenom. Corall med sina vingar, Pricilla med sitt röda hår och Miss Lovers

lane som inte var mer än skuggan av cigarettrök i källartrappan. Ofattbara händer värmer inte, men hjärtat födde drömmar vars briljans jag aldrig kan återskapa.

Jag har en bubbla innanför huden, den sitter på vänsterhanden och drar sig fram och tillbaka när jag spänner och slappnar. Jag kan trycka på den, då den dragit sig längst upp mot handleden, och då försvinner den. För sekunden, ögonblicket därefter är den tillbaka som om ingenting hänt. Precis som minnen, stunder som häcklar dig och hänger kvar tills något så fantastiskt inträffar att minnet tvingas tillbaka. Men så, när du släpar en kundvagn efter dig och på ett högdraget sätt rör dig mellan hyllorna och ger fula flickor blickar för att de ska känna sig uppskattade ett par dagar kring jul, ja då kommer minnet tillbaka och du sjunker ihop med axlarna och känner glåporden hagla bakom din rygg. Igen, vissa bubblor går att trycka bort, andra är som spår i betongen.

Vintern rasar, men inte ut utan ner. Här finns inga tecken på klimathot, hit kan isbjörnarna och pingvinerna flytta om polerna nu skulle smälta. Katten får väl maka på sig, man kan inte kräva hundra hektar för sig själv efter att ha sett en dokumentär om sydafrikanska kåkstäder.

Granen är klädd, plockad från mammas killes egen mark. Jag minns när de planterade dem, de såg så små och menlösa ut, jag räknade på att det skulle ta minst fem år innan de växt till sig och kunde brukas som julgranar. Jag hade rätt, det tog fem år, jag var bara inte helt med på noterna om att jag också skulle vara här. Fem år, när jag tänker fem år tänker jag allt för ofta - och det tror jag fler gör - "fem år i dessa skor". Förstår ni?

Fem år som den jag är idag, men under fem år tar tiden ut sin rätt. Den plockar bort vissa vänner och bekanta, ger en och annan ny. Den stoppar in slingor i håret eller klipper det kort, kanske låter tiden håret växa ut igen. Kanske bygger tiden muskler eller ölmage, kanske förtär den delar av själen. Nya låtar, gamla hits som rullar igen. Som nu, Jewels - Foolish games, fyra dagar i sträck. Med tiden försöker vi bränna bilder, i samma takt som vi tar nya med våra feta högupplösnings supermegapixel kameror, men vissa bilder försvinner aldrig och det har jag fått bevis för om och om igen. Andra bilder känner du inte igen, trots att det var du som tog dem. Du glömde bort att närvara, under tiden du dokumenterade platsen där du alltid velat vara. Kan jag låta bli att fråga, om du är här för din skull, eller för att berätta för andra?

Fem år, och jag sitter och tittar på det vinterrike som bryter allt mer och mer mark. Snart ligger vi under flera meter snö och väntar på att vakna nya och fräscha, perfekt tajmade med de första vårtecknen. En videung, ett par sammanflätade händer som gör gamla stigar till sina egna, eller kanske de trampar dem för första gången. Vad vet jag? Jag ska inleda våren med att finna mina videungar, klappa deras ryggar och viska hemligheten som jag burit på hela vintern.

snö... aj då.

snön faller, ingen har nog gått miste om det i Norrköpings natt. Själv har jag retirerat till sängen, gått i ide som nallarna sagt. Bara för ett tag dock, jag måste stiga upp och äta nån gång. Idag har jag däremot snålat med födan, en skål fil med... äsch, vem bryr sig?

Det finns för många människor i omlopp, vi hinner inte vara originella eller intressanta förrän vi är en i mängden och fullständigt trivialt. Allt blir blasé på ett par timmar, ett möte blir en upprepning och en kyss förlorar sin charm när Hollywood slösar bort dem i fel sorts film. Fel sort, jo ja.

en ny låt rullar och jag är kvar under täcket. ett par dar kvar sen flyr jag hem över julen, men jag kan inte längre lämna något bakom mig. Allt följer med, i små mobila telefoner och välfyllda hemsidor. Det blir inga kramar på stationen, inga knastriga telefonsamtal från foajén, inga historier att berätta när jag kommer tillbaka, ingen längtan och ingen saknad. Eller jo, men påminnelsen klingar oavbrutet i fickan. missuppfatta mig inte, jag lever nu och jag trivs med det, men samtidigt får man väl lov att sakna ett annat sätt att leva? dubbelmoral är bra skit.

Jag behöver Blekingeluften nu, behöver gamla vänners tröst. De känner en sida av mig som jag aldrig kan presentera för dem jag träffar idag, en sida som också behöver vädras ibland. Jag behöver stå i källartrappen och viska vänta åt Smillan, medan jag tömmer blåsan och fyller lungan. se bort mot det gula elljuset, drömma om världen bortom den. Den är inte längre lika främmande, åtråvärd, spännande eller oupplevd, ändå behöver jag de gamla föreställningarna för att kunna uppskatta situationen. Jag behöver bristen på sällskap, internetuppkoppling, pornografi och cigarettpauser. Kanske då, ser jag charmen i ditt leende. Just nu är du bara en blek upprepning, kall mot top models senaste stjärnor.

Stjärnorna, en symbol för att längta. Ett ljus att sträva mot, ett drömspel som inspirerar och befaller en pojke att fortsätta leva, trots olusten som finns i att vara kvar. Kvar, bara för att jag måste, ett måste är en bra sak att leva med. En skön ursäkt för att inte ge upp, stoppa i en femma och försöka igen. Min styrka som sticker upp, bland spetsiga klippor av svagheter.

Jag behöver nog äta ändå, en värmande famn är på väg hit, behöver kraft att fånga upp den i dörren.

14 maj, vad händer då?

videung

Jag borde inte sitta här och skriva, jag har timmar av transkribering framför mig. Tre intervjuer idag och resten i morgon. 3 timmar film ska också digitaliseras, men det skjuter jag på tills i morgon. Jag kan för övrigt inte göra det idag, labbet är inte bokat förän i morgon.

så varför sitter jag här då? För att dröja kvar ett par minuter, skyldigt spana åt höger på jakt efter uppmuntrande leenden? Eller för att lyssna klart låten, som jag kört på repeat i 30 minuter allaredan? Jag vet inte, ibland behöver man inte ha en anledning. Man bara gör, för att. för att vadå, frågar någon? Inte för att jag känner för det, utan för att jag inte känner för någon annat.

M sa att hon bara ville gå och lägga sig, sova bort ett par hundra dagar eller så. Jag rekomenderade att konventera till björn och gå i ide. Äta upp sig, krypa in i en grotta och sova bort vintern. För att sedan vakna snygg och smärt i tid till att se videungarna slå ut. Heter de så, videungar? Jag minns att mormor brukade sjunga sången för mig när jag var liten. Inte för att sånger kunde söva mig, de har sällan den effekten på mig, nej jag låg med uppspärrade ögon så länge jag orkade för att hon skulle sjunga vidare. Sjunga mig till platser dit jag inte fick gå efter nattens inbrott, platser jag än idag inte besöker trots att utegångsförbud tillhör det förflutna.

Faktiskt, det finns en plats jag direkt associerar till videungvisan. I mormors kvarter, nedanför backen och sen till vänster. I ändan av ängen, där de gamla fotbollsmålen står och vittrar bort, där stengärdet rullar ihop sig till en snigelskal, eller en sjö som döljer märkliga skatter iform av gammalt slätslipat glas. Just den platsen, har videungsvisan sitt ursprung för mig. Jag vet inte ens om videung växer där, vet att platsen inte är den samma idag. Nya buskar har växt upp, inga barn leker längre skattletare i stensprickorna. videungen kanske sågades ner, eller flydde med vinden till andra sidan järnvägen. Det var länge sen jag lekte "inte-nudda-mark", skeppet sjönk för länge sen. I vinter ska jag ta en promenad ner dit, se om något är sig likt, se om jag kan finna en skatt värd en älskad att hänga runt halsen.

Suck, nu far jag traskriberiska järnvägen fram, och leendet jag väntade på får jag lov att vänta på ytterligare ett liv. Vissa stolar gör sig inte bra för osynliga vänner.

väntar på att isen ska falla, klar och hård.

Jag minns; Luuk i tv-rutan, Lars winnerbäck står redo på scenen och väntar på att ljuset ska gå upp. Luuk säger att han givit Lars ett uppdrag, att försöka trycka in textraden "I februari var det bottenfryst på Mälaren". Ljuset tänds, strängar vibbrerar och strax fyller han rummet med lyrik som bara jag kunde älska(trodde jag då, när världen fortfarande var liten). första raden var den Luuk redan nämnt, och jag minns hur varm jag blev i kroppen då jag verkligen gick på denna bluff. självfallet var det redan en rad ur låten, men då jag inte visste spelade det ingen roll och att framträdandet blev en förtrollning för vintern 2002. Eller var det höst 2001, eller vår året därpå? Jag minns inte, det var en torsdagkväll framför tv:n och golvvärmen trängde in genom tjockt virkade strumpor och steg sen hela vägen upp till huvudet.

Vi diskuterade nya skivan via msn, H och jag. Vi var överens om att "dunkla rum" var den bästa låten. Det tycker jag väl än idag, även om varken den eller söndermarken kan spela mig till sömns. Låtar som trycker på minnena, stycken av musik som plockar fram bilder ur just de där "dunkla rummen" man helst håller stängda. Jag brukade vara ett ständigt jag tillsammans med mina minnen, de var min identitet mer än mitt nu var och att aktivt ta del av de omständigheter som präglade min vardag. Hej dåliga betyg, det är ungefär här ni kommer in i bilden.

Då, kanske någon tänker(speciellt mitt ifrågasättande jag). Då, vad är det då du gör nu om inte babblar minnen? Jag plockar bland gamla skivor och spelar gamla låtar jag inte lyssnat på mer än i förbifarten de senaste två-tre åren. Två-tre år gör sig föresten ingen skillnad idag, jag fyller 25 om 64 dagar, två-tre år sedan är alltså 22-23, ungefär där jag känner att jag fortfarande är. tiden går snabbare nu, men det händer inte lika mycket.

Nej men jag vet, jag pratar på och ingenting tar sig framåt i det gåtfulla förflutna. Men för ungefär... 1 ½ år sedan, bestämde jag mig för att det fick vara nog med att älta gårdagar som aldrig kommer tillbaka, det fick vara nog med att ångra och tänka tankar som "om-ifall-att" för de leder ingenstans. Jag kan fylla otaligt många rader med spekulationer och kanske kan jag dramatisera dem lite och få ett och annat stycke publicerat om jag bara lägger min avlagda manke till. Men jag ville ha nu, jag ville inte ha drömmar och förhoppningar som - precis likt kusinen önskning - aldrig slår in. Om jag bara började handa, och inte skjuta över ansvaret på skuggfigurer som aldrig skulle träda ur mörkret om jag inte var där framme och ryckte ut dem. Ja, om jag bara handlade, skulle jag få vad jag ville ha. Vad jag ville ha... ville ha, vad ville jag ha?

allvar, lek är för barn och barn som inte slutar leka blir brända...

Där ringde min pappa, låt mig bara vänta tills signalera runnit ut. Jag svarar honom bara varannan gång, nån sorts regel jag satt upp för att känna en uns av kontroll över honom. Eller, kontroll över min relation till honom. Jag är den sista av barnen som ens önskar ha honom i livet, eller det var kanske lite själviskt sagt, men han är svår att gilla och sämst går han hem hos sin egen familj. så för att jag inte ska backa undan helt och skjuta bort honom jag med, så behöver jag kontrollen och förmågan att kunna avvisa honom då tillfället att lyssna till hans historier faller sig fel.

Jag tog en öl med M. när jag var i malmö den våren. Det måste varit april eller maj, svårt att säga när de flesta ställena har uteservering året om där nere. Vi träffades på Gusav, jag blev ganska ställd när jag såg vilken vacker kvinna hon blivit. Det var inte gamla mjukisklädda tjej som jag sa hej då till i Jämshög. Nej, hon var vacker och hon var... vuxen? Ung vuxen i alla fall, hon var inte en av alla de där som hade svårt att lämna tonåren bakom sig, svårt att lämna identiteterna vi klädde upp för att visa var på kartan vi stod. Hon var där jag stått och trampat ett tag nu, osäker på om jag vågade gå in eller om jag skulle stanna kvar. Vi tog våra skor och gick i solsken bort mot möllan och drack ett par öl, innan vi vände om och avslutade kvällen på ballkongen på gamla väster. En perfekt kväll, om inte en tonårssyster och hennes vänner brakat in klockan halv två på natten och med nätta ansträngningar pajat nattens alla chanser till ett medelaktigt ligg.

Med körkort i fickan kunde jag äntligen lämna passet hemma, bara det var en befrielse och ytterligare ett steg. Sommaren jobbades inte bort, jag drog iväg på lite äventyr i den vinröda Rovern och hälsade på long gone vänner, jag tog med mig Malin till köpenhamn och sov bort semestern på ett hotellrum där svensk tv visade scarface. Dyrt bortkaste pengar, kanske, men pengar betydde inte allt. Långt ifrån, och det blev ett par resor till. aldrig till varma länder dock, och mitt greklandsbesök -98 känns allt mer avlägset ut. Kanske dags att besöka en medelhavsstrand igen, men jag alltid föredragit gamla europeiska städer framför klockförsäljare och skumppartyn.

Sen hamnade jag här. Studentliv, tjoff så var resan tillbaka där den började för fyra år sedan. Vad hände, varför blev jag en efterbliven tonåring igen, i jakt på uppmärksamhet med en identitetskris som avslöjar sig när flickvännen följer med dvärgen hem, när ryssland hissar sin osäkert vajande flagga och jag står mitt i rummet och försöker hitta orden som ska ta mig till kanterna. Men still, står jag, med svaren jag inte kan ge. Still, står jag, för jag är inte där och jag kan inte hjälpa längre. Försökssvaren är slut, vägarna har kanske inte riktigt nåt fram och kanske är inte varje enstaka stavelse sann(jag började ljuga för kanske ett halvår sen igen, ett jävla stenkast i oceanen), men jag tror ändå att jag kan påstå att jag nu kanske håller på att bestiga den där tröskeln som M hjälpte mig upp för. Det finns dock ett par saker som fortfarande tynger ner mig, men som dikten säger;

bakom varje tårfylld fasad döljer sig
ett leende
som glänser till stående ovationer.
Dina masker fötjänar en oscar eller två,
ditt klanderlösa sätt att ta plats i situationens allvar
utan att rubba allt med ett gapskratt,
du är värd skyfall av potpurri
och galans inhyrda skönhetsoperation
hennes öde är ditt att förvalta över.
Men du väljer ändå att gå ensam,
lämna äran åt andraklassens kämpar,
be om ytterligare ett förlåt,
ett till du egentligen inte vill ha.

behandlas som förtjänas,
förvandlas till den du är.

Nej, nu

ska jag nog

äta lite.

bittert bränt barn

one moment in time står för dörrarna, jag sitter strax innanför dem och kräver dig på pengar. Jag har inget med eventet att göra i övrigt, men jag tyckte det kunde vara på tiden att jag jobbade lite idieellt som på den gamla goda kartagotiden.

Fast var den så gammal och god egentligen?
När jag tänker tillbaka, utan att idylisera(?) vad som hände innan och utanför de smutsgula väggarna, var det många kvällar då jag bara drev omkring från den ena skaran till den andra. Bekant med alla, vän med få. sitta ner och bara snacka skit är en egenskap jag har svårt att behärska. Jag blir så lätt rastlös, lätt irriterad och lätt nervös. Vad ska jag säga, vad ska jag göra? Hur ska händerna hållas, hur fort ska ölen drickas upp? Ska jag krascha en soffa, dansa framför scenen eller ragga på kidsen(kidsen=generationen som kom dit efter oss)? Jag kan ju alltid försöka småsnacka om vad som hänt i veckan, dra en anekdot från festen eller sucka över plugget. Eller nej, jag kan inte göra det där, för jag var inte med.

bosatt på landet, i fel komun fyrtio minuters buss/tågresa från platsen jag ville kalla hem. Jag var aldrig en del av deras vardag, det är därför jag minns alla fikor för dem var väldigt få. Eller nja, de var ganska många, men med varje enskild grupp kan jag räkna dem på nästan två händer. Låter jag bitter, en ensamvargs bekännelser? Inte alls, men i högsta grad ärlig på ett sätt jag annars undvikit att vara. Jag har alltid, nästan, haft gott om vänner. Fler än jag önskat, i många stunder. att säga fel vänner är också att ta i, men vad jag försöker uttrycka är avsaknaden av gruppen. Jag var aldrig en i gruppen, bara en blindtarm som kom och gick när han tröttnat på rycken i benen.

Hemma är där tryggheten vilar och väntar på en. Hemma är platsen du lämnar för att upptäcka världen. Den är inte under stjärnorna, den sitter inte i dina skor. Hemma är platsen du kan sjunka tillbaka på, lägga ner maskerna och bara vara det bleka skal du är undertill.

Nu ska jag gå tillbaka till verkstaden, uppleva och uttrycka intresse. Kanske blir det en ärlig show, kanske blir det mer än så.

den sexuella sadistens sista kyssar i malmöstad.

Nu är snart min vistelse i Malmö över för den här gången, och staden visar verkligen sitt misstycke med min närvaro. Två dagar med sol och sång var allt som gavs, morgondiset var grått och regnet började falla när jag förde mina steg hem till pappas lägenhet. Alla tjatar om bussen, men jag finner större tillfredställelse i att gå. Jag tror fortfarande på det där mötet, vrider alltid på huvudet för att inte missa om någon gör det samma. Men nu har jag ont i nacken och benmärjen är stelfrusen, ligger mest och nästan ser fram emot kvällens bussresa till Sveriges mer norrliggande huvudstad(sett ur malmöperspektiv); Stockholm.

Igår fyllde en stjärnprinsessa år. Egentligen var det i måndags, men igår ställde hon till med fest och bjuden var man, men jag passade på att verkligen inte passa in. Till vänster satt hennes släkt, och trots att hon är systra min så är det inte min släkt. Till höger bredde vänskaran ut sig, födda året innan rednex slog igenom. Det fanns ett barnbord också, men jag tog min käpp och satte mig lite sådär melodramatiskt vid bordet i mitten. Där stod en ros i en vas intill mitt i plastkristall bubblande champangeglas( som förövrigt var alkoholfritt). Jag surplade i mig linssoppan, krängde lite väl mycket tårta och gjorde mitt bästa för att inte dra till mig uppmärksamhet när jag med ojämna mellanrum gled ut för att andas. Syster var en duktig minglare, men jag ville inte stjäla för mycket av hennes dyrbara tid. Och dyrbar är den, nu när hon blivit arton år fyllda.

Det är mitt kast, att driva runt som ensamvarg. Se tillbaka och jag har svårt att placera mig, passa in i kretsen. Vänner? Ja, i drivor faktiskt. Men kanske mest bekanta, de riktigt nära håller jag isär och på tryggt avstånd. De har en version av mig och den vill jag att de ska behålla, inte uppdateras genom att se den nya.. eller bara den andra, en av dem.
Missförstå inte, jag har aldrig klagat, aldrig legat och skakat över det här. Eller beklagat mig har jag väl, alltid varit på outannonserad jakt efter den där ryggen att luta mig mot, som kan vakta min och låtas sig vaktas av mig. Kärlekar i all ära, älskarinnor och ringbärande brudar i spetsunderställ, men det är en sidekick jag varit ute efter. Jag har väl haft dem också, men aldrig nöjt mig med vad de varit. Och samtidigt, de har sina grupper att falla tillbaka på.
Jag har mina, eller jag har haft dem i alla fall. Baby tycker jag känner mycket folk i Malmö, och det gör jag kanske, men bortsett från Malmös Redlock är det är ytliga affärer. Vi fyller den funktion vi är menade att göra, vi hälsar och undrar och svarar och nickar i en skål. Anekdoter, visioner, går det längre bak så kan vi plocka bland minnen men oftast finns där inga vi inte redan ältat i en evighet. En ursäkt, sen att luta sig tillbaka. Det finns grupper överallt, jag känner dem och de känner väl mig.

Det är min rastlöshet, att jag inte kan stå kvar på samma ställe mer än minuter innan jag letar efter nya peronger att ta avsked ifrån. Det är mitt avstånd, att jag gärna lekte själv så ofta att när dagar kom då jag gärna velat spela multiplayer, fanns där verken handkontroller eller händer att hålla dem i.

Nej, jag ska inte bedröva er. Jag älskar avståndet, lugnet med att bara vara mina egna tankars antagonist. Ibland behövs det bollplank, ibland behövs det skrik som dövar ens egna röster. Kärlekar i alla ära, men ibland behöver man också en vän. Jag har er, håller er på avstånd, men släpper er aldrig.

Igår hade jag ett intressant samtal med malmös Redlock(som för övrigt klippt sig kort och därför borde kallas för piggie). vi löste svaret på något, vi insåg att vi hade rätt... men vad var det vi pratade om?

Var det om att anpassa sig efter det man vill ha, eller att leta efter den som redan anpassat sig efter en själv? Nej nej, jag måste slå henne en signal och kolla.

Vi fann också att fel sorts underkläder och försök till sexiga rörelser har en del i den sexuella sadist jag blivit. Miljöpåverkan, alltid. Men man behöver inte titta till de stora händelserna, finna spår av kluvenhet efter skiljsmässan, metrosexuallitet efter morsans uppfostran, brist på manliga förebilder och dåliga manliga förebilder när de väl fanns där. Lögnare, svikare, spelare och risktagare, förbannade och egocentriska, långt gången narcesism, allt detta som kontras av en tuff mamma som klarade sig bäst på egen hand, samtidigt som hon tog hand om oss och gjorde sitt bästa för att vi inte skulle se hur det var. Men vi såg, vi märkte, och ibland diskade vi med dåligt samvete.
Miljön skapar oss, det är vi väl medvetna om och den som säger emot och påstår att allt är arv... ja, den får väl tycka så kanske. Men de flesta är medvetna om miljöns påverkan på den vi i slutändan blev, eller ska bli för än är det ju inte slut. Men tittar ofta, eller proffesionella åskådare kanske ser över en hage mer än oss andra, men när vi pratar om det och varför vi blivit den vi är idag, dyker just de här tydliga orsakerna upp. De cp-dramatiska, de självklart uppenbara kräkhistorierna som de flesta av oss bär på. Men det finns mindre ting, suddiga händelser som också spelar roll. Kanske hade deras roll inte spelats så väl om övriga konflikter inte ägt rum, men de är ändå av betydelse. Och jag vill ursäkta mig och säga att fel val av underkläder är en av orsakerna till att jag tender på bdsm, sadism och hjälplöst snyftande.

Skrämmer jag dig nu? Äsch, smattrande regn på fönsterbläcket, snöfall bakom stängda fönster, är orsaker till att jag älskar hårda kramar och kyssar som smakar varm oboy.

Malmö och natten gör sig redo.

Malmökväll, allt är som förut men ingenting ser riktigt lika dant ut. Har gått långa sträckor idag, men trots trötta tankar har varje steg varit rofyllt och jag ger solen den cread den förtjänar. När bussen rullade ut ur Hellsingborg i morse klockan 06.07 såg jag den första stjärnan på flera veckor, och trots att hakan ville falla ner och göra sin syster sällskap, höll jag blicken stadigt och följde den tills horrisonten slukade den i sitt oändliga gap. Då byttes stjärnans guld ut mot de tusen gula lyktor som värmer upp centralstationens rälspark och även om Malmö aldrig riktigt varit min stad så kändes allt så bekant att jag fick en känsla av att komma hem.

På stan brölar Skånes skönheter ut sina tankar på avskyvärdaste skånskan, på caféet är alla checka och utan en uns av bekantskap frågar någon om de kan bomma en cigg. Jag hade inget i händerna, förutom fickludd och främmande melodier, men jag avlästes direkt som en såndär och för att försvara den lilla intrigiteten jag har, ursäktade jag mig genom att påstå att jag aldrig ens tagit ett bloss.

Vinden slet i håret, jag bytte blickar mot tankar och trots mage och dubbla hakor kände jag mig bekväm i mig själv, i mina steg. Kanske som främling, som ändå har en målmedvetenhet i sina steg och vet vart han ska, eller bara som en kringströvande luffare som saknar mål och därför kan roffa åt sig titeln som nöjdast i världen.

Jag skalar av det lilla skin till sköld jag lagt på mig, och väljer att rota bland minnena ändå. Att skriva om det som varit, hellre än det som är eller kan tänkas komma, har alltid fallit lättare för mig, precis så lätt som jag faller för dig. Och jag faller igen, jag faller alltid för dig. Och åren som gått blir lika klara för ögat som kommande natts tvivel. för när jag faller för dig, faller allting annat bort.

I fokus för dessa rader ligger tonårsförälskelsen som blev en vän och en vän blir aldrig en kärlek igen(lika sant som att en kärlek aldrig kan bli en vän, men vi tar de resonemangen i andra rader). Det är inte lika mycket hon, som känslan jag är ute efter. När skorna fortfarande skavde, och jeansen precis börjat trasas sönder, då framtiden som tjugofyraåring låg i dunkel och var för stor att ens fundera över, men alla andra åsikter var på det klara. Visste inte hälften av vad jag vet idag, men visste allt som var av vikt. Hur man överlevde, hur man förförde men inte hur man undvek att låta sig förföras. Jag visste vart skåpet skulle stå, men jag var för svag för att flytta på det. Föll dit, gång på gång och jag tycker jag borde lärt mig nu, men istället gick jag kurs och indoktrinerade kunskapen om att man aldrig lär sig. Misstag görs om, historien är bara till för att reflektera och se vad man gjorde lika, eller som ett konstaterande att det finns flera olika sätt och fucka upp det mesta på. Att skriva böcker om att lyckas är att samla pärmar av lögner, lyckas hänger på slumpen och böckerna borde istället redogöra över hur fantasikt många olika versioner av misslyckande det finns. Men tillbaka till känslan.

pappa ropar, dags att hjälpa till, men jag är inte klar än.

sen jag var arton.

Sitter och lyssnar till det evigt fallande regnet. Kan inte minnas(eller jo) när jag senast såg en sol, lurar mig själv att stjärnorna lyser varje natt. David Urwitz dämpar smattret mot fönsterbläck och felbyggd altan, och får mig att åter skjuta på uppsatsskrivandet. I morgon, jag lovar mig, i morgon fyller jag ett par sidor så att jag med gått samvete kan ta nattbussen söder ut och överräcka gåvor till prinsessan som inte är så liten längre. Ramsten sa att jag är duktig på att dra kopplingar mellan resonemang, knyta samman 1 och 1 och förstå att det blir 2, om jag bara lärde mig sluta där och inte försöka binda till mig 3-4-5 också kanske jag lyckas med en kandidatexamen. Men Arton år, hur ska jag kunna koppla det?

När var själv senast Arton? Var det för 6 år sedan? Eller bara en vecka sedan, när jag låg och kliade dig där på ryggen och stirrade sönder taket(som desperat såg tillbaka och bad mig förklara varför taket känner sig så skyldigt). Låg och tänkte på famnar på busshållplatser, nattliga promenader i övergivna stadskärnor, örfilar och förlåt. Inget jag vill ta upp och reparera, inget jag vill trilla tillbaka till, men något jag...

Du skriver... att med åren slits mitt yttre, och innan dess måste jag förbereda mig på att inte längre vinna framgång via min ungdom och dess(något begränsade)styrka. Livserfarenhet, förmågan att veta på förhand, läsa av utan forska.

Det är vad jag sysslar med, samlar på mig upplevelser och jag minns dem, de värda att minnas. Och jag känner dem, då jag låter dem susa förbi i mitt inre. Låter dem aldrig påverka nuet, jag har lärt mig att hålla huvudet kallt(till och med för dig, fast det tog tid), och så länge jag inte dricker till mig vingar - som glömmer bort tyngdlagsstraffet jag la på mig -04 - kan jag hålla mina världar hyfsat separerade. Ibland uppstår kollision, då vill jag bara ta mitt pick och pack och fara dit salt och peppar växer, sitta i ett uppodlat land och spela kort med mina osynliga vänner till stormen lagt sig.

Och men... jag skulle ju skriva om sexuell sadism, om åldrande och varför det är så svårt att släppa för vissa, och varför det lossnar lite väl för lätt för andra.
varför spårar jag alltid ut?

Nu kommer snart mitt livsfördriv hit. En dag ska jag skriva utan att det är tidsfördriv.

Hur tog sig Gessle upp?

Nej, kvällens inlägg handlar inte om Per Gessle, jag reflekterar sällan över andras framgång men en sak måste jag säga. Gilla det eller inte, men Gessle är populär så rent statistiskt kan han ju inte vara en usel artist? För mycket Botox på sistone kanske, huden känns lite väl spänd för en kille som har all anledning i världen att slappna av. Förövrigt lyssnar jag på honom nu, och planerar inte att byta förän detta inlägget är skrivet.

Så, vad vill jag idag?
Det är sagt som det är sant eller tvärt om, att jag sällan eller inget skriver när jag är i ett förhållande. Detta har sina själ, det främsta är väl att jag oftast kläcker ur mig precis det jag tänker och allt oftare tänker jag saker jag helst inte bör kläcka ur mig. Det är därför jag stammar, gott folk, det är en kort gången övningsprocess där jag försöker lära mig att tänka först, tala sen. Aldrig varit min starka sida, men nog var den en av de charmigare.

Känner mig långt ifrån så produktiv som jag borde vara, känner mig långt ifrån tillfredsställd med att inget göra som jag brukar vara. Att få saker och ting gjort står sällan högt upp på "to-do-before-weekend" listan, jag klarar mig oftast bra med att inte göra ett skvatt. Jag har mina tankar, mina funderingar, fungerar som ursäkter för mitt oseriösa levande, här tar jag upp plats i en lägenhet på 135 kvadratmeter och det står jag för när de uteligga djuren tittar in med frostskadad blick. fine, fuck with me, eller tvärt om. Men nu är mitt förhållande till "bara tankar" inte så bra, jag förhåller mig inte alls till dem. När jag kommer hem vill jag ha hjärndödande tv eller menlösa spel, bygga fort och riva murar, sparka ur skiten och fylla upp med ännu mera piss bara för att döva, döda och dränka socialpsykologins teorier och b-uppsatsens fungerande formation.

Jag trivs bra med att inte göra någonting, ingenting alls. Jag lyssnar inte ens på musik längre, knappt, gyllene tider när det är som värst. Vad händer med mig, inte är det konstigt att jag spyr när jag kommer hem från skolan för Koffman och Baudrillard anspråkar på att jag bör göra så... nej, det gör de inte men något är det som trycker, tränger, fyller ut det ingenting som jag vanligtvis trivs så bra med och gör det oumbärgligt att leva med. Jag kanske bara behöver gå en promenad, istället för att ta ytterligare en femminutrare på balkongen innen jag dövrunkar bort ytterligare en halvtimme.

Jo jag vet vilken månad det är, vilka dagar som just nu passerar, men åren har gått och skuggorna kommer inte tillbaka. Kanske är det själen som gör sig påmind, om att dessa dagar inte brukar kännas rätt och därför trycker den på skalet, bankar och för ett jädra liv i hopp om att jag ska vakna till, räta ut ryggen och göra något annat för att slå ihjäl tid.

Och och och...

Jag skjuter av fler kulor än jag har hjärtan som kan ta emot.

där jag förut fyllde hål, bygger jag nu berg

Så var min tripp till Blekinge snart slut. för kort tid, som vanligt. Den springer så fort iväg nu, någon sa att det har med åldern att göra fast andrar viskar om att tiden faktiskt lagt på ett kol för att hinna ifatt eller om det var ifrån alla svartmärkta dagar som struckits över i allmanackan.

Jag har gått två längre promenader idag. En tog mig till nya platser, den andra tillbaka till en gårdag jag sådär difust minns. Fast jag undrar varför jag lagt den på minnet. Det var en fjorton år sedan, jag och min bästis utgav oss för att vara överlevandsexperter( i den mening att om vi skulle vakna en dag av att gaia tagit tillbaka jorden, skulle vi veta precis hur man klarar sig) och hade begivit oss ut i skogen. Lite längre bort än vi lovat gå, bortom vattentornet( i landet där skuggan råder). vi fann en nyplanterad skog, vägrade hålla oss på stigarna och gick vilse. Inget vi erkände när vi kom hem, men något som fick oss att ifrågasätta den överlevnadsbok vi lånat på biblioteket. Därefter satsade vi helhjärtat på att bli ninjor istället, risken att komma bort kändes mindre.

Den första promenaden var genom min hembyggd. G.banvallen ner, kyrkovägen in till byn, genom Jämshögs enda gränd(där ingen bostadsbrist råder, vartenda lägenhet låg tom). Himlen spydde regn över oss, jag och mamma sökte skydd under ett utstickande tak intill den nerlagda bensinmacken medan hunden njöt i fulla drag(inte en vattenpöl missade hon). Istället för att vända om, eller gå den nostalgiska biten upp till skolan där jag gick sjätte klass och sen vidare mot folkhögskolan där jag sov lättklätt intill flickan som bara ville ha ryggen kliad, svängde vi av mot vänster. Jag visste inte att den stigen ledde någonstans, plötsligt befann jag mig på en plats jag aldrig förut sett. Och det slutade inte, mor utmanade mig att gå ännu längre och vi traskade på intill ån, genom en hage med en utmärglad ko i och upp förbi järnaffären.

Det är märkligt, att folk åker jorden runt för att uppleva nya saker och se nya platser, när det finns ställen där man växte upp som man aldrig lagt märke till.

I fredags badade jorden i ett silversken, på lördagen kom stormen. Men under natten tindrade ändå stjärnorna, så jag tog min jacka och gick ut för att möta min ungdoms fantasifoster. foster som nu vuxit upp och blivit en vuxen mans bortglömda vänner. Vad jag som gick vidare, eller de som växte ifrån mig?
Inte många valde att dyka upp, men skuggan var där.Den följde mig ner över gräsmattan men övergav mig när vi nådde flagstången, fast jag han fråga vart han tagit vägen. Hade han givit upp, gått vidare, eller var det så att han vann men jag märkte det aldrig? På ängen hade apokalypsens ryttare lämnat sina fyra hästan som frustrerat skrapade hovarna i marken, och Corall satt uppflugen på verandataken och vägrade prata med mig. Drottningen var långt borta, men jag anade att hon log och mådde bra, vart hon än var.

Det är inte så konstigt att mina texter alltid varit en blandning mellan saga och betong, de utspelar sig alltid mer eller mindre på gränsen och troligen gör dem det med tanke på var jag är uppväxt. På en hästgård, en ranch, på landet. Med fri utsikt över både glänta, skog och landsväg. bortom det gula elektriska ljuset föreställde jag mig att staden låg, den jag en dag skulle få besöka. Samtdigt hade jag min pappa i malmö och en drös vänner där med, jag var ofta iväg på äventyr i byar med asfalterade gator och högt byggda hus. Men det var alltid hit jag återvände när äventyret var slut, det var i husets källare som jag låste in mig och stängde av omvärlden. Inget internet efter 16 års ålder, ingen mobil förän jag julen jag var arton(en egen hemtelefon som de närmsta kunde nå mig på, med 7 meter lång sladd). Jag befann mig alltid i ett sorts limboland, ena dagen i strålkastarens centrum och andra dagen långt därifrån. När skolan tog slut fick jag skynda mig till bussen istället för att fika och hänga med vänner( det hände väl att jag tog 18.12 bussen, men ändå), så här på min landsbyggd där lyktstoplarna plockats ner( den sista tog de bort 1999), fick jag finna mina egna röster att lyssna på, mina egna öron att prata förbi och mina egna ögon att drukna i.

Jag fann dem, eller om de fann mig kanske. corall, miss Loverslane, Pricilla och resten av älskarinnorna. Drottningen, skuggbrodern, Niagamia och John som strödde sanden. När de blåste var det vindens dotter som viskade, åskan slog ner så grät hon. jag höll ett vakande öga över axeln så inte Mariko skulle hinna hugga mig i ryggen, medan jag lättsamt lät narren underhålla mig i skogsgläntan. Så många fler dem var, så ännu fler de blev när jag flyttade närmre barerna i centrum.

Jag tänker på dem dagligen, inte bara igår, när jag klev ut på klippavsatsen och såg hur allt skräp som vi brukade slänga över kanten nu reste sig över mina fötter. Jag tänker på dem, men tar mig sällan tid för dem. De som kom när jag var ensam, de som fyllde upp mina worddokument, de som var mina vänner när inga andra fanns där.

Nu, idag, finns där så mycket konkret att det abstrakta inte längre fyller samma funktion. Drömmar och fantasier, sagor skrivs för dem som är rädda för att vara ensama. De hål jag förut behövde fylla finns inte kvar, istället bygger jag berg jag ständigt måste bestiga för att hålla kvar.

Blekingenatt

silverlandskapet bäddade in jorden efter att stormen lagt sig. Men vart bäddar jag ner mig själv inatt?

tonårshemmet sovet, tangentbordet låter för mycket, men jag ska skriva i morgon. Sista kvällen under himlen jag saknat, vad mer än ord kan jag tillägna den?

090909

Jag håller om tomrummet
som du lämnat kvar
det enda jag har
går inte att se eller röra vid.

Aldrig fött har jag haft
en relation
så självklart oklar

För det är inte kärlek
det har vi sagt
och det är inte sex
det har vi märkt

Men innerst inne
bakom alla masker
där inga sociala spel råder
vet jag nog vad jag
vill med dig

Älska på alla sätt
vara på alla plan
ett med dig

*********************

Vakna, direkt drar jag undan armen och känner på den.
Än inte infekterad, än bara arm och inte ruttnat kadaver.

Jag väntar ett ögonblick, andas några minuter och lämnar en paus åt er medan jag fortsäter bläddra i boken.

*********************

Har jag inte förr
känt den känsla
som kommer med tanken
den om dig
med din bild uppklistrad
i högra hörnet

Finns det inte allt för
många namn på listan nu
Bland de som utmärker
eller bleknar intill andra
var i skiljer du dig
från alla dem

I en film
om mina kyssar
mina kärleksord
hade du redan tröttnat
på allt det jag ännu inte sagt
aldrig borde säga
men kommer kläcka ur mig
snart.

************************

Vad är det jag skriver om, och vad vill jag få ut av det? Osäkerhet, uppbrott och avslut. Eller är det skeva kärleksförklaringar som inte går fram, som borde stannat mellan bladen och sudats ut av friktionen? Jag vet inte. Men vinet är rött, cigaretterna är giftiga och osten är delikat på kexet som smular ner mitt skjorta. En kväll för klichéer, skånsk rap och utmaningen att visa upp sig, utan att egentligen synas.

Tillbaks till första natten

Om jag sett mig själv genom en tidsbubbla, upptäckt vem jag blivit och vad jag livnärde mig på, skulle jag nog handfallet givit upp direkt. För pojken från igår, han nöjde sig inte med att vara lagom, halvdan och vek. Han siktade högre, så högt som stjärnorna, han ville vara något större, gav sig själv titeln prins. Stjärnprins, det var ett tag sen jag använde mig av den titeln utan en smula skam i ögonvrån.

Stå i centrum, vara en av pojkarna under gatlyktorna som stod längs vägen från ängen bort till midnattsbaren - där drukna änglar skålar med vilsna älvor och lyssnar till bortgångna rockpoeter. Där ljuset alltid ligger lågt, dit morgonljuset aldrig kommer. Snälla ta mig dit igen, bara för en kort stund så att jag slipper verklighetens bitska cynism.

Jessie-lou serverar drinkar som får en att glömma, Miss loverslane rebellerar mot betongsystemet utanför, Blackburned rosslar åt sin väninnas naivitet. Pricilla flirtar oberört med alla som går förbi, hon tar deras tyngd och gör dem oskulder igen medan Missy gömmer sig bakom sin lugg. Corall pillar med sina trasiga vingar och undrar när vi ska gå tillbaka, snart viskar jag och med luren i handen tar jag farväl av Call-girl och leder min första älskarinna mot dörren.
Vi går hand i hand längs den ödsliga vägen som lider brist på ljus, sånär som från de strategiskt utplacerade lyktstolparna. I mörkret hör vi skratt, snabba och hasande steg, någon gråter och en annan skriker på hjälp medan den tredje läser sina dikter och önskar det fanns någon som ville tonsätta dem. Fort, genom mökret tills asfalt inte längre slår hårt mot våra skor. stigen slingrar sig, och vi börjar lossa våra skosnören, när gräset väller fram sparkar vi av våra skor och rusar ut på den stjärnupplysna ängen. Sammanflätade, och jag håller så länge jag förmår min vän i handen, men hennes vingar är nu hela och mot gravitationens lag så lyfter hon och lämnar mig ensam kvar på stjärnornas äng.
Mina kläder har blekts av månens silversken, de är längre svarta och grå utan renaste vita och hänger löst mot min hud. Jag har saknat in mitt språng, börjat sakta men taktfast stega bort mot drömmarnas sjö, platsen jag ska vänta på tills hon kommer. Intill ligger jag, och blickar förstrött ner i det klaraste av vatten. Där simmar drömmarna, önskningarna, förhoppningarna och kommande glädjen omkring. De beblandas, de förökar sig och snart är sjön så full att det är dags att tömma den. Med en håv utan nät, fångar jag in de största känslorna och kastar upp dem på min faders valvbåge. Där lägger sig önskningarna i fallande stjärnors famnar, drömmarna tar sig aldra längst bort. Förhoppning finner sig själv överallt, men glädjen har redan seglat in i min skepplösa hamn. Snart kommer hon, nu är jag redo.

Tillbaka, om ett par minuter måste jag vara klädd och redo att göra val igen. Låt mig göra rätt, eller fel fast medvetet. Om ett par minuter, står verkligheten vid min dörr.

beskrivande ord.

Jag söker den där... kicken som ska slå mig upp på fötterna, jag väntar på den där piskan som ska rappa till mig över ryggen och jaga mig ut ur lägenheten. Väggarna trycker på från alla håll, taken håller på att falla ner och luften är snart slut. Vad sysslar jag med?

Jag borde rita modeller i sketchup, börja skissa på en projektbeskrivning. Men istället sitter jag här och kliar huden av mig, en ny irritation har uppstått på överarmen och 10 september känns allt mer avlägsen. Kom igen nu tiden, skynda på, ser du inte att jag dör här?

Inga ämnen är intressanta att spekulera i, så fylld av nuet att det kommer dröja innan jag får distans till något som jag kan skriva om. Men jag känner ett sådant behov av att skriva, spy upp ord och förklaringar på hur jag känner, trots att jag inte kan beskriva det. Kanske via orden "tvivlande, förvirrad, ångerfull, löjlig, orklös," men egentligen är jag bara tom. allt jag gör är reflektioner av igår, några sista droppar på sparlågan som jag stuffat undan för tillfällen som det här.

andas.

tunga nätter

Idag är varje steg en enorm ansträngning att ta. Och all musik känns enformig ja varje ton känns platt. alla rader är skrivna för någon annan, de få jag faktiskt känner igen mig själv i föraktar jag. Lyssnar på Johan i mobilen, men jag hör inte vad han sjunger.

Vad jag allra mest blir spyfärdig av är mina egna ord. Mår inte bra, det var ingen lättnad att släppa din hand, det var som att greppa tag i en hantel alldeles för tung för min sköra handled. Söndag-måndag natt är lika vidrig som måndag-tisdag brukar vara, och den har jag ännu inte upplevt.

Min syster var tröstande, men min mor var ärlig. Hård i orden, skarp i sina liknelser och jag avskyr att hon känner mig så bra. Samtidigt är jag tacksam, för utan hennes järnfamn hade jag inte orkat. Och hon var sådär rak och lögnbefriad som jag alltid talar vida brett om att jag själv är, men just nu mest vill vara. "så jädra löjligt", orden får en annan innebörd då de slipper ur min moders mun.

Två möten på raken nu, dubbelbokad och oförberedd. Glömde alla anteckningar hemma, för förlita mig på mitt minne. Eller gör jag som jag brukar, finner nya mer dagsaktuella åsikter. Fast jag vet inte om jag orkar, vill bara lämna stan ikväll.

Jag lovar
det blir bättre än dag

när höstlöven dansat sig bort
och en nynalkad vår lagt världen för sina fötter
och dina känslor springer flera varv genom staden
och letar och söker sig bortåt fast inåt och
horisonten inte känns så förbaskat oändlig
och fötterna har grävts sig neråt i jorden
och vingarna slutat flaxa förgäves
så blir det bättre då
jag lovar dig det kommer bli bättre än idag

och låt dina händer få falla från kinden
och lämna dina skor slängda i hallen
och håll inte på med att känna efter för det värsta
och släpp inte in några skuggor i rummet
låt persiennerna rulla upp.
Det blir bättre då, bättre än såhär
när fågelkvitter ersätts med buller från staden
har du äntligen somnat i rättan tid
o fyll inte upp dina glas i din ensamhet
och rök inte bort fler minuter för dig själv
du har bara detta det finns inget efter
så slå dig fri från lögner och misstankar
jämför dig inte med solen på himlen
blekna inte under månen om natten
kyss dina kära och smek din fiende med kinden
och låt tystnaden vara
den kan inte försvara sig själv
Det blir bättre sen, bättre än idag

jag lovar det blir bättre
när filmerna slutat att gå och känslorna svalnat
och alla vägar leder åt samma håll
ditt håll
Och försök inte se det du blundat för
och ge inga namn åt den hand du vägrar ta i
och skyll inte ifrån dig skyll på dig och
våga stå för dina ord
Men ge inte efter för fler efterfester
gå hem när benen ännu vill bära
sin sista anledning att fortsätta framåt
gör du det lovar jag att det blir bättre sen,

Jag hör hur du viskar, jag hör hur du ber
för tusen dagar till eller fler.
Och lovar dig vännen, imorgon eller dagen efter det

jaktlösa eftermiddagar.

sitter och luftar, blickar på sängen som inte varit bäddad på en vecka. Flyttade ut på soffan förra torsdagen som fungerar som säng tills det jag varit hos läkaren om 13 dagar. Räknar ner nu, gör hon mig inte frisk skär jag av mig ben och armar och går med i någon internetgrupp för folk som tänder på stympade.

I går var det pubrunda, inte lika genial som förra året men jag kom i alla fall hem med boxershortsen på. Jag vill att det ska vara svårt att tänka sig att jag bott här ett år nu, men till min förtvivlan blir jag mer och mer van vid tiden och acceptansen för dess obehindrade framfart har växt sig. Visst önskar jag fortfarande att klockan ska stå lika still som den på min arm, men samtidigt är jag mer öppen för förändring och ombyte än jag varit förut.

Musik, jag måste lyssna på musik.

Ryan Adams lockar mig, med La Cienega Just Smiled som så många gånger förut. en bitter ton, nummer tre på soundtracket till mitt liv. Människor förändras inte, de utvecklas eller krymper, väljer nya masker och bantar sig ner till nya skal men de förändras inte. Någonstans inuti dem bor det femåriga pojkar i sandlådan, fjorton åriga flickor i nerspydda soffor, nittonåriga pojkar som ser dörrarna till teatersalen slås igen för sista gången.

Är det ett svek att förakta den du var? Förtjänar du en örfil på örat då du okontrollerat väller fram och okonstlat vräcker ur dig lögner när du i samma veva kryper ihop som ett slaget barn med tycka-synd-snutte-filten dragen över huvudet? Tappa balansen, att ligga med ena kinden i leran kan vara en väckarklocka, smaka för en gång skull på hur andra sidan känner sig då den krälar i stoften av all den skit du spydde ur dig. Ursäkter ursäkter ursäkter, skrämmer jag dig nu.

Jag biter fast i sanningen, men skriver nästan aldrig med någon förankring till nuet. Och gör jag det, undviker jag hänsynen till min omgivning. Fan fan fan, som Jocke sjöng, det håller inte det här.

tonight Tonight, drottningen sa att du vill vara den för alla, men inte såra någon. Hon hade fel i början, jag vill inte vara den för alla, men jag vill inte heller såra någon. Min bitterhet etsade sig fast ungefär i samma veva och har legat kvar sedan dess, och jag började skriva boken samma år.

Mina steg förde mig kanske hemåt,
men det betyder inte att det var dit jag gick

Jag vill vara den där för någon, men hur bra lyckas jag med det? vänner från förr har berättat om en riktig romantiker, på ytan perhaps, men yta är vad man ser. De senaste tre åren har jag fått spark efter spark i hjärteskrevet, nej Alex du är ingen romantiker. Det var ett tag sen jag köpte blommor, choklad eller ansträngde mig för en upplevelse. Lägger jag inte ner tillräckligt mycket själ i förälskelsen(för den finns där, mixad med resten av smeten), har jag mist tilltron till de där små romantiska kickarna sen tidigare romanser fuckat upp sig? Eller, beror det på annat?

Kommer ihåg att när jag var femton berättade min styvsyster för mig att kärleken inte alls är sådär romantisk när man blir äldre. Detta utalande är något som hon dementerade senare, troligtvis var hon deppig över karriärens fall och åldrandets höst, men orden etsade sig fast i mig och jag bävade för att bli gammal. Romantiken skulle inte dö för mig. Men kanske har det varit en enda lång inbillning, förutfattad mening om att romantiken skulle upphöra när klockan slog vuxen?

Eller är jag bara uppgiven?

Nej. Fasiken, värdelöst inlägg, tvingar mig säkert stå tillsvars en massa men hör det här är mina tankar och bloggen är det rum jag fyller dem med. Kan inte mina tankar älskas, eller snarare respekteras, så är jakten på en roll som vill spelas helt hopplöst. Jag kan tysta mig, men det här är den jag är.

Jag brukar alltid försöka nå en slutkläm, men idag vet jag inte ens vart jag började. Ikväll tar jag en paus från Nolle-p, röker lite vattenpipa och klämmer en flaska vin i godaste sällskap. I morgon, är en annan dag.

nattens mening, livets slut.

Jag sträcker ut armarna, når inget längre. Paniken över avskyn gör det svårt att leva utan att överväga, men utan aning om vad som väntar är det bara häda ut, och förklara.

Tycker du jag låter bitter, hatisk och aningens synisk? Du kanske har rätt på alla tre punkterna, lägg till frustrerad och irriterad så har du en del av mig i en nötskal du inte kan knäcka. Om du inte är fruktansvärt söt, och trycker på de rätta knapparna.

Är livets mening att upphöra, är det ett experiment av utomjordiska varelser, andliga eller gudomliga spelare? sitter de och bettar på vår domedag, då vi äntligen inser att meningen med mänskligt levande inte är att ha flest vänner på facebook eller dyrast bil i garaget på Luntgatan?

Låt mig förklara, bitterheten är inte så besk som den ser ut.

Det är kanske inte... bristen på, hur fan säger man... När man vill två saker, varav om om gör den ena saken så sårar man någon beroende av den andra saken, och därför avstår man. Repliken: "Jag har för mycket samvete," hör jag jämt och ständigt men är det verkligen ett överflöd av sympati vi innehar? Jag tror - ibland så jag slipper stå för det här - att det inte alls handlar om samvetet, ett samvete kan man lätt kringå. Så mycket oftare handlar det om rädslan för att stå till svars för sina handlingar, att behöva ta i konsekvensen och betala med eget kött, blod och känsla. Det är därför de flesta diktatorer är så jävliga, de har intagit en position som innebär att de kan göra va fan som helst utan att behöva stå till svars för det. Har de oturen att sitta på en naturtillgång som ett rikt västländskt land kan ha nytta av, finns risken att de hamnar i Hag eller så, men oftast får de leva sina liv relativt sorglöst i jakt på den där extra kicken. för var i ligger kicken när man äntligen får göra som man vill, utan konsekvenser?

Sims, spelet som förslavat tusentals om än säkert miljoner människor( i väst, med tillgång till dator och tid till två separata liv) . Urtypen av simsspelare, bland de jag känner och känner till, är inte spelaren som vill bygga upp ett liv i stil med gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch, samma sak händer i morgon( fast då har jag råd till en ny soffa). Nej, de flesta jag känner - inklusive mig själv - gör allt för att ragga upp grannens flickvän, plocka väck stegen och tvinga sina sims att simma tills de dör, samt att dansa framför radion en torsdag kväll tillsammans med sin fru och sina barn. VEM I HELVETE DANSAR FRAMFÖR RADION, TILLSAMMANS? Och de som så gör, borde inte få pluspoäng i humör utan minus, för hur deprimerande kan det...

nej, jag är inte så bitter så jag fortsätter tankebanan.

Varför får en film som Saw eller motorsågsmasakern visas på bio, varför görs den alls och varför är vi så spända på uppföljaren?
En film som Saw görs i ett syfte, kanske tre. Tjäna pengar, få folk att må dåligt samt att få utlopp för sina egna sjuka idéer utan att behöva, precis, stå till svars för dem. Och de som väljer att se filmerna, mer än en gång, är minst lika... nej, inte sjuka, för det är fan i mig norm snart. Men varför en film där man mördar människor, styckar dem i småbitar och fryser in dem tillsammans med blåbären från i somras, varför är en sådan film moraliskt accepterad? Acceptansen för dessa filmer är större än acceptansen för porr, en filmgengre som visar upp något av det mest naturliga som finns. Sex, om än i onaturliga former(men jag kommer till det, oroa er inte). Nej usch och fy, mord och massaker är go-go-go for it, men suga kuk och fittrunka det är fasiken tabubelagt.

Jag använde suga och kuk och fittrunka istället av anledningen till att det egentligen är branchen bakom som är nersmutsad, men egentligen är det ungefär vad man kan förvänta sig av något/någon som blivit hånad och placerad i samhällets lägre krets. Porrbranschens, i många lägen vidriga förhållande till sina aktörer, går att jämföra med säg; kriminaliteten som frodas i världens alla gethon. Förtryck, tabu och orättvisor leder till att grupper ställer sig utanför lagar och moraliska normer. Jag tror att om porrindustrin redan från börjn accepterats som en okey filmgenre skulle den inte vara så nersnortad och brutal som den är idag. Men jag har troligtvis fel.

Det räcker inte längre att stoppa in den i munnen, trycka kuken i stjärten, idag tävlas det om vem som kan trycka ner en längst eller få plats med flest penisar i kroppen. två i varje hål, har hört att någon lyckades med. Det är verkligen sjukt, faktiskt. Men precis som i en annan - något mer populär gengre - handlar det om att töja på gränserna. Det räcker inte längre med att mörda någon, i dagens läge måste det göra på ett så finurligt och sinnessjukt sätt som det bara går. Skillnaden mellan de båda gengre är att i den mer allmäna action/skräck/splatter gengren så händer ingenting på riktigt, inga magar sprättas upp och inget blod flyter på scengolvet. Fast jag frågar mig hur lång tid det kommer dröja innan porrbranchen uppmärksammar möjligheten till enkla specialeffekter och börja after effecta sina filmer. Snart behövs kanske ingen fara illa i branchen, men jag tror knappast att den kommer bli mer accepterad då än vad den är nu. Nej usch, exploterande av människans kropp, fy skam.

Den värsta kommentaren jag hör är: "Sex är något fint mellan två människor, det ska inte visas på film" eller "Man utnyttjar människans kropp, det är oaceptabelt."
Men varför inte visa upp något som är fint? visst behöver man inte zooma in på en spräckt ringmuskel men att helt tabubelägga filmer proppfulla med sexscener, när man kan visa en uppskuren torso på bästa sändningstid? Nej, på film ska mord visas, utplåningen av människan, för det är vårat mål.
Och att man utnyttjar människokroppen... om jag är anställer en byggfirma, flytthjälp etc etc. jobb som innebär kroppsligt arbete, gör jag inte det samma då?(nu har jag på känn att jag pratat om det här förut, jag och mina ständiga sidospår)

För att avsluta och sen fortgå, mord är accepterat men sex är det inte.

Många religioners heligaste positioner lever ett såkallat renlevnadsliv i avhållsamhet. Munkar och nunor, präster och annat pack, svär nästan alltid eden att leva ett liv i celibat(det har luckrats upp på sina håll, samt att de inte alltid är så duktiga på att hålla det). Om alla människor valde att bli en av de heligaste, finaste, skulle vi förhoppningsvis(!) dö ut på ett par decenier. :) Eller, antgligen inte men varför är det så fint och heligt att hålla sig ifrån sex som är det grundläggande för fortlevanden av vår existens? Viserligen har jag hört på tv att anledningen till de katolska prästernas avhållsamhet inte beror på något religöst, utan snarare att kyrkan ogillade hur deras arv gick till familjen och inte till jesus kristus fanklub. Men likt förbannat, en annan regel kunde väl skrivits om det inte var tänkt att målet med vår existens är självutplåning?

Mer argument, tidigare i parken hade jag riktigt många... hjälp mig gärna. Det heliga äktenskapet, mixen av kärlek och umgänge, den borde kunna räknas dit. mer mer mer... ja, JA!

Arbetsmarknaden! där har vi det, har detta system verkligen inte baktanken att så många som möjligt ska ta livet av sig? för i en värld där den som gör vad den tycker om, tjänar multum( exempel på det är idrottare på världstopp, skådisar, musiker. Ja, jag generaliserar, vet mycket väl att det finns dem som inte tjäna så bra), medan de som stiger upp i ottan varje dag och jobbar med något de verkligen tycker är skit, också tjänar skit?

för att citera min namnlike, Alexander Woolcott,

"Allt jag tycker om är antigen omoraliskt, olagligt eller fettbildande"

Det tycker jag sammanfattar allt ganska bra.

Men jag är inte bitter, jag älskar livet och ler åt de små sakerna som blommor på träden, figurer bland molnen och svett i ögonvrån.

Nej jag är inte bitter, har du hört den förut?

korta tankar och en lång mening.

Nya nätters förtröstan brinner, han vill inte riktigt sova än. Lyssnar på x point och försöker förhala kvällens flykt. Ett par minuter till, inte behöver vi skiljas åt riktigt än?

På min skivspelare - som förövrigt är trasig - ligger en samlingsplatta från emmaboda festivalen -01, jag köpte den en månad efter jag varit där. gillar bara två låtar på skivan, men har faktiskt aldrig riktigt lyssnat igenom den utan att tänka negativa tankar. Så veckans uppdrag, förutom att vara nollan tillmötes och göra mig kvitt bitterheten Utan att ersätta den med dans och fåniga grimaser, är att åter igen lyssna igenom skivan, hitta ett band som är bra och lyssna in mig på dem för att sedan, i slutet av veckan, skriva en resension ala ny natt stuk. Det handlar om image, melodi men främst om lyrik. För orden är viktigast för mig.

Ikväll lyssnar jag på Nixon, som också finns med på plattan, och som jag av en slump lyckdes hitta tre låtar med på grooveshark. undrar om den nasala deppoparen fortfarande gör musik.

sommarnätterna i korthet.

Jag öppnar sommarens bok, bläddrar lite bland ljumna kvällars rader.

25 juni
Sommarnattens dofter,
friskt bränd asfalt och urin,
uppblandat med en längtan
och en tröst inför framtiden.
Vanligtvis är det rädsla inför
det ännu inte hända, som i
järngrepp håller om mina
handleder. Men i den ljumna
sommarnatten, med två stjärnor
på en vitblå strimmad himmel
som sällskap, är det minnet av
dig som varsamt håller mina
händer.

Jag var påväg till Göteborg, west coast riot levererade åter en gång mina ungdoms hjältar. Raist fist, Social Distortion, Pennywise, sick of it all och no use for a name för att nämna några. bussen gick 00.50, och var fullpackad med folk som hade svårt att hålla käften. Första biten, ner till bussbytet i Jönköping, var chanserna till sömn få och jag tog ingen av dem. När vi passerade Vättern hade jag Jeff Buckleys version av Halleluhja i lurarna. Solen var redan på väg upp och glänste lovande mot sjövattnets stilla yta. Där ute såg jag visingsö som viskade om sagor folk glömt bort, och jag minns att jag tänkte att "ska Hallelujha spelas, så ska den spelas här." Jag gjorde helt rätt med andra ord. Efter vi bytt buss hamnade jag bredvid en tjej som hade svårt att finns ställning i det lilla säte hon tilldelats. Jag Lyckades somna, sova, I 15 MINUTER, innan jag väcks av en mjuk knack på axeln och frågan om ifall hon inte kunde få lägga sit huvud mot min axel.
"Visst," svarade ja, "ta min axel till låns bara." Jag tyckte jag var oehört fyndig, men jag gissar på att hon inte hörde. Resten av resan drabbades jag av beskyddarkänslor. Jag gjorde mitt yttersta för att hon skulle ligga bekvämt, vred och vände och satt på ett ohyggligt sätt som fick min rygg att knaka och nacke att vridas ur led; allt för att hennes huvud skulle falla bekvämt mot min beniga axel. När solen på allvar tittade upp och brände in genom rutan, skuggade jag hennes ögon med min hand och viftade manande bort den med den andra. Det blev en sorts lek för mig, så att jag kunde hålla mig vaken, eller känna mig nyttig, vara vardagshjälte en stund. När vi kom fram sa hon tack och jag svarade, lika fyndigt som förut;" Alla behöver vi en axel ibland." Det hörde hon, och log. Hon skulle hem och sova, jag skulle skunka runt i göteborg i sju timmar med packning tills festivalen öppnade.
Den dagen dog Michael Jackson, i bilen hem dog stämningen och vi slutade diskutera konserten och pratade istället om vår tids största popstjärna.

Hem,
är inte där stjärnorna lyser
- det vet jag nu -
Hem,
är inte där solen går upp eller
vindarna blåser tillgivet
Hem,
är inte där bekanta dofter
väcker minnen till liv
Hem,
är inte den plats där du växt
upp och en dag valt att lämna
Hem,
kan vara, men inte nödvändigtvis
, din barnkammares fyra väggar
eller ditt tonårsrums låsta dörr.
För hem är där tryggheten råder,
hen är en plats du tillåts vila på.
Hem, kan vara en hand, en famn,
eller bara ett andetag i nacken.
Hem,
kan också vara
en stilla förtroendeingivande
röst, som lovar att allt ordnar
sig.

Den här skrev jag tredje natten efter det att jag kommit hem, till gården bakom landsvägen och tryggheten bland mammas hembeställda mat och kattens livlösa offergåvor som hon lämnar utanför källardörren i hopp om att få komma in. Men det är inte mitt hem längre. Jag har nog länge varit hemlös, fast kanske inte lika mycket hemlös som rolös. Jag känner ingen trygghet här, inte på det sätt som varma sängar kändes förr. Jag fylls av ett lugn när jag kommer hem, ett lugn som jag fann förra våren och som kommer tillbaka till mig så fort jag kommer hem till mammas hem. En dag har jag flyttat ut alla mina prylar därifrån, då finns där inget kvar som är mitt att vända åter till. Förutom min moders kärlek, och stjärnvalvet som faktiskt inte följde med.

[Gryning för surrealism]
Jag föddes vid en strand
intill den väldiga sjön i öst.
Min mor pressade kramp-
aktigt ut mig i vattnet, och
jag simmade själv iland.
Först ålade jag mig, sen
kröp jag försiktigt över
den varma mjuka sanden.
När jag väl kom fram till
de böljande gröna kullarna,
som majestätiskt höjde sig
över havet, tog jag mina första
steg, och långt innan jag nådde
staden, med dess betong och
konstlat ljus, så sprang jag
snabbast i världen. Nu flyger
jag högt över taken, i ständig
strid med gravitationen,
på jakt efter vägen till stjärnorna.

Jag Låg i sommarstugan när jag skrev den här, fyra nätter innan jag skulle åka tillbaka till Norrköping. Jag hade suttit nere vid stranden och rökt mina sista cigaretter, följt ett kärlekspar med blicken ut på bryggan och avundsjukt stirrar ner dem då de fick dansa till havets melodi och hanöhus inhyrda trubadur som spelade -tro det eller ej - Hallelujha. Det är verkligen sommarens låt. Dagen därpå gick jag förbi ett hus nere på stranden, såg samma par som jag bevakat under gårdagen; de bråkade och jag såg hur han slängde något i golvet. Jag vågade inte titta mer, skyndade mig hem och skrev i min bok.

När din hand inte längre rör hennes kind med varsamt eftertryck, tänker du ite alls, eller drar du dig till minnes siste juni.
Barfota strök ni fram över stranden, småpratandes men stundom tysta fast trygga i varandra, ackompanjerade av trubaduren borta på restaurangens uteservering, som på sin gitarr spelade den allra heligaste bland popsånger och rent sjöng med...
siste Juni, och solen föll avvaktande ner i havet när ni flätades samman och vaggande tog er ut på bryggans spets, förstrött kastade ni blickar ner i havet på jakt efter småfisk och evigheter. Ni ville aldrig att dagen skulle ta slut.
då trubaduren valde att öppna Hallelujah ytterligare, en oktav, omnfamnade ni varann och mjukt dansade ni er igenom halva låten och avslutade med en utdragen kyss som fick det att vända sig i magen på mig. Men det var en kyss som endast sker för att smitta ner åskådarna med just avundsjuka. Efter det gick ni ivrigt, utan att hasta, tilbaka mot land. Jag slog vad med mig själv att ni inte längre orkade med denna charad, det var dags för de djuriska lustarna att släppas lösa.
Var det djuret som helt tog överhand, var det bestens kedjor som brast när du slog henne till golvet den där förmiddagen i april? Jag vet inte, jag är bara poeten som satt vid stranden, badade tårna i sanden medan jag sta och förevigade er lyckligaste stund.

Jag bläddrar fram ett par sidor, till den första som avgränsar till tomma rader. Den skrev jag igår och idag, och den innehåller svaret på en gåta jag så länge undrat över.

"till stormens drottning, nu vet jag vem du är och varför jag tilldelade dig den titeln."
bortom förra vårens lugn, rådde den otämjda stormen.
Jag rörde mig vilset fram över glassplitter ängar,
den ena svartgråa morgonen efter den andra,
hem till rum jag inte längre var bekant med.
På jakt efter Lycka fann jag enbart tio-minuters-kärlek
i nu kallnade famnar. Jag minns vad du sa till mig då,
att röra vid dig skulle inte ge mig den ro jag sökte.
Efter det sprang tiden iväg, ett och ½ år har passerat sen dess.
Jag fann lugnet, precis som du sa, i mig själv.
Men fortfarande finner jag ingen ro i att röra vid dig.
Snarare blåser stormen upp så fort du och ditt allt kommer nära,
och den är hård och kallare än någonsin förut.

Godnatt, ny natt.

Tillbaka bland orden.

Ny natt,
fantastiskt att jag har aldrig varit med om den här natten förut.

Det är mer än två månader sen jag skrev, sommaren var tänkt att bli en period som skulle överflödas med ord, tankar, dikt, prosa och bara allmänt skitiga åsiker om mig själv och världen. Istället blev det knappt något av det, har väl levererat ett par texter till mina böcker, satt faktiskt en kväll och löste gåtan på hur jag skulle ta mig vidare i romanen men olyckligtvis(vanligtvis) så skrev jag inte mer än ett par sidor innan jag stoppade undan den i sin mapp. Det blir sällan som man tänkt sig, det blir nästan aldrig som man planerat, och det blir definitivt inte som jag önskat mig.

Kanske, för att jag hela tiden kräver mer än det jag har. Fast det stämmer väldigt dåligt på mig nu för tiden, jag kräver väldigt lite faktiskt. Att få vara för mig själv när jag önskar så, att få fördriva timmar bland mina självuppresta fasader bland vänner jag dra handen igenom. En kväll på en ballkong med dryck och goda vänners frånvaro. Inget illa ment, jag kräver det också.

Mina händer kliar men inte för att jag vill skriva. Sommaren har hemsökts av en underlig klåda som ingen doktor jag träffat kan sätta fingret på, men som alla är överens om inte är smittsam. Jag bryter ut mediciner och sväljer ner med vatten morgon som kväll, underligt kan tyckas då ingen vet vad jag har. Och där.. hö, dr försvann klådan. kanske är det bara bristen på ord som gjort mig nojig, kanske är allt psykiskt ändå?

Jag har flyttat, tagit med mig R. från gripen och lånat S. av C. Inga namn nämnda, det är min policy, dock har jag visst råkat nämna ett och annat för inte vidar elänge sedan, men jag ska bli bättre på det. Vi har en femrummare i Norrköping, än så länge bor det kvar en tjej från gamla sällskapen men hon flyttar snart och då får vi långvarigt besök av ytterligare en klasskamrat. Jag trivs att bo med människor, ett ex jag för ett par månader sen hängde av mig brukade jämt ifrågasätta varför jag envisades med att bo i studentkorridor, då det fanns tillgång till bra oh billigare 1 rok lyor. Well, jag behöver det. -jag behöver närvaron, även då jag som mest vill sluta mig i min egen ensamhet, behöver jag närvaron och möligheten att när jag vill, fråga någon hur det är. Bryta av mina egna tankar, kanske, då det blir för mycket eller för monotona.

Sommaren är snart slut, blir de inte bara kvickare och kvickare? De smiter undan mellan benen på en och innan man vet ordet av går man allén fram, sprängfylld av höstens alla rödbrungula löv. Man anar vintern vid vägens slut, sen faller aprilregnet och så är den där igen. Plågsamt kvava sommaren som lovar mycket men ger ack så lite. Men jag ska inte klaga, den blev inte som jag tänkt mig men den blev något ändå och det är vad som spelade roll. Nu är hösten här och jag vet att den kommer ha massor att erbjuda så det gäller att glömma de tröga dagarna på jobbet, fokusera hjärnan och välja rätt.

Jag ska bli flitigare på att skriva igen, jag hade ett par tankar jag tänkte ta upp men de får vänta. Nu planerar jag att krypa ner i badkaret och sova en stund, tills vattnet svalnat av och kylan driver mig ner under duntäckets förädiska fluffighet.

Vi älskar att övervakas.

Jag ger mig in i debatten, med åsikter som kommer till mig sena morgnar då jag väcks av fågelkvitter som sjunger acapella med komp av lastbilar som backar och lyftkranar som svänger. Jag avskyr gatan utanför, ibland vill jag bara ta mitt pick och pack, hoppa på första bästa tåg och flytta hem till källaren igen. Tystnaden som förr gick mig på nerverna väcker min lockelse igen. Men till debatten, vilken menar jag? Den mest aktuella förstås, integritets debatten, att övervakas eller icke övervakas, det är frågan.

Jag vågar påstå, utan fakta på papper och utan att relatera till en tidningsartikel skriver av en professor i ämnet, att folk älskar att överbevakas. så länge övervakningen sker på deras egna villkor. I alla tider jag varit aktiv i, har jag sett hur folk inte bara strävar efter uppmärksamhet genom att göra de mest uppseendeväckande och galna aktiviteter, utan också hur folk vill att andra ska se och lägga märke till minsta lilla steg de tar och fånigaste tanke de kläcker ur sig.

Försiktigt kan vi börja med program som Amerikas funniest homevideos, där folk - säkerligen inte på jakt efter att vinna de stora pengarna -gärna visar upp sina klantigheter. Det handlar nog inte så värst mycket om att dela med sig av ett skratt som att synas och framstå som någon. Någon i denna överbefolkade värld.

Jag rusar genom tid och rum, drar mig till minnes av svt:s söndagsöppet som hade en tävlning där kändisar eller vanliga människor tävlade i hur mycket de visste om sina partners. Nu lämnade vi helt plötligt ut privata detaljer om allt från hur vi ställer glasen i skåpet till hur vi föredrar vår partner i sängen. Kanske var det inte riktigt så utlämnande, men det var minst sagt en strävan efter att uppmärksammas.

Mitten av 90-talet, dokusåporna äntrade världen och både rosades och fick kritik. Tävlingar som visade upp hur listiga men framförallt hur falska människor var när det kom till att handla om pengar( men inte heller här tror jag det egentligen handlade om pengar, detta var vilka vi är och inget pris i världen kan skapa helt nya sidor hos människor, bara locka fram de dolda). vi fick se hur människor betedde sig i sin privataste svär och vi gillade det, att på säkert avstånd i vardagsrummets trygga soffa som blivit allt mer nersutten med åren, bevaka våra medmänniskor. Och även om vi inte ville så kunde vi ändå identifiera oss med de tävlande, precis som med bra böcker var detta något vi kunde känna igen oss i. Och de tävlande, de ville verkligen synas. I program som big brother och paradise hotell skedde den ena pinsamheten efter den andra och världens - för mig - första C-kändisar föddes. De var inte dåliga skådespelare eller kast säljande artister, de är vanliga människor som bevakades av kameror, och de ställde frivilligt upp på det.

Idag har vi gått längre, tack vare internet och dess oändliga möjlighter. För några år sedan exploderade bloggvärlden och nu skulle alla blogga. De flesta bloggarna liknade vanliga dagböcker, en del öppnade inte ens upp sig så utan redogjorde bara i korta inlägg om vilka kläder de skulle ha på sig då de gick och fikade med sin pojk- och flickvänner. bilder, videofilmer, ytliga och interna utlämningar åt ett samhälle som blivit helt skadat. Jag tycker mycket väl detta visar på hur folk vill övervakas, så länge det sker på deras egna villkor.

I och med facebook blev det ännu klarare, med sin "vad tänker du på" funktion började folk dela med sig av korta meddelanden om vad de gjorde och hur de kände för stunden. Allt från "åker till stan och handlar", "tar en dusch", "festade hårt igår", "festar hårdare ikväll", "jobbar med tentan", "ligger med din flickvän" till mer påhittiga och barnsliga som "kuk, röv, bajs", "äter fiskstjärt" och "börjar känna sig ung"(Samtliga är autentiska). Jag kan undra om folk verkligen bryr sig, och komma fram till att de gör och inte gör. Vi är helt avtrubbade av all menlös information om våra medmänniskor, vi finner oss sittandes framför facebooks sida och trycka uppdatera knappen bara för att få se ytterligare en totalt ointressant hemlighet som vi kan trycka "gilla" på. vi älskar tanken på att övervaka, omedvetet kanske, men inte lika mycket som vi älskar tanken på att dela med oss vad vi gör. Om det så handlar om det mest intetsägande spelar ingen roll, vi är alla små dramaqueens och har älskat att synas sen vi först upptäckte den möjligheten.

Idag finns det Twitter också, något jag inte gett mig in i ännu(som ni kanske märker är jag också en del av allt det här och även då jag är medveten om det och skäms så drar jag mig inte ur det). då jag inte vet så mycket om det, väljer jag att citera wikipedia:

Twitter är en social nätverkssida samt mikroblogg som möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar (lokalt betecknade som tweets), vilka består av textbaserade postningar om max 140 tecken.

Uppdateringarna visas på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Avsändaren kan välja att endast visa sina uppdateringar för sina godkända kontakter men obegränsat utdelande är standardinställning.

What THE FUCK!?! Se mig, hör mig och bry dig om mig. Övervaka mig, dygnet runt om du vill. Tillfredsställelsen att övervaka är nog inte lika stor som den att folk faktiskt bryr sig. Men, givetvis, allt ska ske på dina villkor. du väljer vad folk ska se.

villkor ja, vems villkor gäller? Det finns stunder då människor inte vill övervakas, ett exempel är väl då de gör något som går emot lagen, surfar porr eller lyssnar på musik de skäms över att de gillar. Ett för mig viktigare exempel är då de öser skit över folk i bloggkommentarer och på forum. Internet har inneburit friheten, att helt stå utan ansvar, ansvar är skit och det vill ingen ha. Därför har integritetsfrågan vuxit och de flesta har helt tappat fattningen om vad det egentligen handlar om att kränka någons integritet. Det är inte en solidatitetsfråga, att vi ska behandla varandra med respekt, det är fråga som de flesta enbart tycks applicera på sig själv. kränk inte min integritet, fast de i samma veva inte är så himla solidariska själva och gärna vräker ur sig skit om någon annan medan de skyddar sig bakom rätten till integritet.

Ibland skulle man vilja skapa ett system som tvingar människor att uppge en viss e-postadress i samma veva som de väljer att kommentera något på nätet eller skriva på ett forum. En e-postadress knuten till just dig, kanske utdelad av staten, och då du skriver måste du logga in på din mail och göra ett godkännande innan du skickar kommentaren. Det hade varit fint, om det riskfritt skulle fungerat. Men i och med hårdare lagar och skärpt övervakning och säkerhetskontroller, uppstår fler sätt att koppla oskyldiga till brott. Mailadresser kan hackas, personuppgifter kan komma på vift. Med hårdare säkerhetskontroller föds också ett osäkrare levende för den enskilde individen.

Vad ska man göra då? Ja, vad ska ske... Kanske måste folk börja våga ta ansvar, stå för sina handlingar och bemöter folk på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Är det så svårt? Ja, det är nog.

Sommarn ska komma att vara

Regnet började precis falla utanför, men jag befinner mig inte i nuet.

Gårdagkvällen var årets mest fantastiska kväll, det innehöll de där småsakerna jag skrev om i förra inlägget. Jag hade fått i mig två timmars sömn under lunchen och med den knappa energin fick jag dra på reservaggregatet. Efter opponeringen och de sista sura minerna i gropen, tog vi oss upp på gripentaket fem våningar ovanför stan och firade att vi inte behövde se varandra mer. Och vilken fest, en del scener var som tagna ur en bok och tro mig när jag säger att jag mer välbeskrivet och överromantiserat kommer texta ner den där stunden då vi i solnedgångens reflektion satt i en cirkel på fel sida staketet och lyssnade på Håkan, njöt av ölen och försommar värmen och lät den där sista ilskan omforma sig till ett leende. Jag ser förbi mitt sällskaps inslag av enfald då de dissade Olle Ljungström, men vill de med sina korta ben påstå att Håkan är det bästa som hänt svensk musik någonsin så låter jag dem hållas. Vissa människor är för bra för att sparkas ner från tak.
Alkohol och cigaretter, dans under stjärnorna och kyssar som varade hela vägen ner till sängkammaren. Då folk började slussa sig själva till Svea gav nog de flesta andra upp, däribland jag, och även om klockan med måtta bara närmat sig ett(01) så var jag mer än nöjd när jag tog hissen ner och kände hur kärleken bet sig fast i skinnet på mig.
Jag själ denna gårdag, och gör den till min egen.

Så var skolan slut och för första gången har jag inget sommarjobb. Den kommer kännas till hösten, då jag är van vid att alltid ha lite extra cash i fickan att sortera ut under sista halvåret. Men istället har jag mitt första sommarlov sen jag var arton, och jag ljuger inte då jag säger att jag saknat ändlösa mornar utan väckarklockans hatiska melodi. Inget jobb men det finns ändå saker jag har att syssla med. Skriva tex, åter igen tar jag mig an att lova skriva klart sanningen varar, åter igen ser jag skenet av ett misslyckande men kanske kommer jag efter veckor av tristess då alla andra jobbar och gatorna inte är lika vackra att traska upp och ner och parkerna inte lika angenäma att sova bort en dag i. Kanske, jag kanske lyckas jag ändå. annars väntar gitarren på att bli upphämtad, nya texter på att skrivas, kyssar på att bli till och lekar på att vara över. som strax innan en homerun, pekar jag mot skyn och siktar mot solen. Jag har på känn att detta ändå kan bli en bra sommar.

första gången

Ännu en söndag-måndagnatt utan sömn. Undrar hur många inlägg jag börjat med just den meningen de senaste åren. Undrar om jag någonsin börjat ett inlägg med meningen "Första söndag-måndagnatten utan sömn".

vi talar ofta om fenomenet första gången. Första steget, ordet, dagen, festen, kyssen, bråket, morgonen-där-efter-som-var-sådär-lång-och-kämpig-i-sängen-där-man-låg-och-ångrade-allt. Vi minns dem, men uppmärksammar dem sällan när de väl sker. Ibland, skakigt nervöst och svettigt famlande i mörker trots den ljusaste sommarmorgon. Det kliar, det svider och det klumpar sig i halsen och orden faller inte på rätt plats, huller om buller fast ibland prickar man in rätt kommentar i rätt lucka, oftast är man inte mer än efterklok och jävligt mycket det också.

Ni får ursäkta, söndag-måndagnatt ligger bakom mina osammanhängande resonemang, och om två timmar ska jag opponera på ett milt sätt (jag får inte lov att vräka ur mig kritik för mina gruppmedlemmar, därför har jag bestämt mig för att knipa käft tills svar på tal blir aktuellt).

första gången.
en vän sa till mig att hon saknade ungdomen, inte för ungdomen i sig som en underbar tid då allt var frid och fröjd och friheten obegränsad och kärleken oproblematisk(jag gillar egentligen inte O-ord, det är ett fruktansvärt bekvämt sätt att ta sig fram genom meningar trots att man inte känner till motsatsordet). Nej, det var inte riktigt därför hon saknade ungdomen, hon saknade allt som var nytt, hon saknade första gången.
Jag försökte på mitt semi-poetiska vis injicera lite framtidshopp genom att påstå - jag får medge att jag inte lät speciellt trovärdig på min sms-stämma - att allt, vad du gör och vad du ser och upplever och tar för dig och till och med vad du lämnar efter dig, är första gången; om du bara tillåter det vara så.
(sjukt stolt över den meningen)
hon köpte det inte. Kanske för jag inte heller gjorde det, fast jag brukar ändå tänka så. Jag gläds och låter mig förundras över livets små ting. Osäkra förändringar, som när ett enskilt löv singlar mot marken eller en blomma tränger sig upp ur jorden(sistnämnda har jag iofs aldrig sett, kom fram till att vissa saker inte kan ske om någon tittar(och kom inte och säg att man kan filma en blomma som växer för det räknas inte), förutom blommor så växer inget hår och inga sjukdomar försvinner så länge man är vaken). Livets små saker, som en främling som ler eller en vän som oanande går framför en och nynnar på en sång eller talar till sig själv just i det där ögonblicket då hon/hon inte trodde att någon såg. Jag sätter stor vikt vid varje dagens första kyss och sista avvikande blick, men jag erkänner att det aldrig käns som första gången.

Vad finns där egentligen mer att uppleva? Bungyjump, fallskärmshoppning, se gamla tempel i varma länder eller kasta sig ut i en galen fors i en löjligt byggd båt och ha en färgglad hjälp på huvudet? Visst, det massa saker kvar att uppleva, men jag tror inte... jag har svårt att tro, eller jag misstänker att det inte handlar om att göra något nytt lika mycket som att göra något främmande. Förvirrade? Förklaring: Med att göra något främmande menar jag främmande för själen, för dig som personen innanför skalet (som hoppar bungyjump eller dyker i korallrev). Känslan att... göra någon främmande kanske jag borde säga, men då tycks det sig som så att jag bara antyder på sex och de sedvanliga kyssarna, och det gör jag iofs delvis men inte bara. Jag ska försöka förenkla i nästa stycke.


Det är inte handlingarna vi är ute efter, det känslan bakom. Vi vill ha den där nervösa känslan, vi vill vara rädda och spända. Eller tillfreds, ellet svikna. Någon måste hålla med mig när jag säger att vi alla vill ha i bagaget att vi blivit svikna; åtminstone en gång i livet. Eller sårade, fan vi vill ju veta hur smärta känns. Och en del av oss, erkänn, vi vill ha svikit någon eller sårat någon innan vi dör. Leva som kristu jesu son ,under den livsperiod som bibeln tog upp( de plockade helt bort tonåren och där jag befinner mig nu), är det säkert många som talar högt om att de vill göra men att helt leva utan den erfarenheten att man gjort någon illa och känt känslan bakom - den är inte tillfreds, den är inte härlig som de svikna ibland tror att svikaren känner - är ni säkra på att det är vad ni vill?
Jag talar inte bara om de gulgrå svartdammiga känslorna, självklart vill vi ha känt glädjen, kärleken, tilliten och tryggheten. Också de förstnämnda, rädsla och fruktan och förvirring. Det är inte för att vi önskar må dåligt som vi dricker oss fulla eller åker berg-o-dalbana, det är för att känna det inre ruset. Och du behöver inte alltid något nytt för att uppleva det där, du behöver bara ta vara på stunden och inte vänta ut den tills den är ett minne.

Nu ska jag ut och smaka på solstrålarna, och räcka fingret och byggarbetarna som spikat på byggnaden mittemot enda sedan jag flyttade hit. Gå upp till ica, köpa mig frukost och i hemlighet sjunga på Olle Ljungströms "nåt för dom som väntar"

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer

Ilskans utbrott är bara min kärlek till mig själv då den försummats för andra

Ni som levt med mig, en längre eller intim tid, känner till mitt aggressionsproblem. Vrede, den enda dödssynden som inte är egocentrisk( och plötsligt fick egocentricitet ett vackert ansikte). Jag har alltid burit den inom mig, tittar jag i minnesskålen kan jag se hur ytan fläckas på sina håll, rostigt rött och svällande svart. Men ilskan har sällan varit riktad, jag må ha projicerat den mot olika mål och människor men sällan har ilskan haft sitt ursprung i något annat än mig själv. Så vänder jag spegeln inåt, och ser förbi uppspänd hud, revben riggade med muskelband och tröstlöst bultande hjärta. Fast dr veknar jag, för hittar ingenting att skylla på. Ingen kromoson som lagt sig fel, ingen åldra svart av tjära eller svekfullt minne att anklaga. Ilskan har alltid funnits där, den är lika stark och naturlig som min kärlek. Den berusning jag känner när jag älskar - och så lätt det är för mig att älska - lika stark är vreden när jag hatar. Lika lätt har jag för dem båda, svårt att finna limbo i en själ som vill ha antigen det ena eller allt det andra.

Det här, ovanför, är en version av mig. Jag önskar att det bara kunde finnas en version av mig.

För sedan länge är jag skadad av sagan, den jag dikade upp själv utan influenser eller eftertanke. Stjärnsagan, ständigt närvarande för att skaka om min verklighet till den grad att jag inte kan stå upprätt utan måste falla eller flyga. Oftast flyger jag tills jag slår i.
Enligt sagan är det min ständigt trånade skugga, agatonisten som är roten till vredet i mig. Han vill mig inte väl, han vill mig bättre än så. Men källan till hans existens, Lesstar, kastar ett annat sorts ljus över mig. Han vill mig väl, men andras bästa. en ständig strid pågår, på andra sidan skenet av min vardagsverklighet. en mång och mycket mer komplicerad kamp vars historia aldrig kan berättas i ett enda stycke. Men endock, det är bara en saga.

Under mig, ytterligare en reflektion, en version.

I våras, efter det tog slut med K., började jag ransaka mig själv. Se till mig själv på ett sätt jag inte gjort på flera år då jag varit upptagen med att se till andra. Fick samtal från K. nästan varje vecka, där hon undrade om jag inte träffat någon och var i högsta grad angelägen om att berätta vad hon gjort(förlåt K., men jag måste skriva detta som jag upplevde det). Jag träffade ingen, jag hade i brist på bostad flyttat hem igen, till mamma och riktigt mat och hund och katt som behövde kärlek när ingen var hemma. Jag jobbade, fick en månadsvikariat och massa extra timmar innan sommarpasset gick på. Jobbade varje helg nästan, missade inte en melodifestival. De flesta av mina vänner hade flyttat från stan också, de få jag umgicks med såg jag som sporadiskt på stan och tog kanske en öl med en sista fredag i månaden då ingen går ut ändå.
Jag tog körkort, jobbade järnet och rastade hunden varje dag. så mycket tid till mig själv, till mina tankar på vem jag var och vad jag ville vara. Vad jag ville leva med. Jag tittade på resor till Vietnam och Mongoliet, funderade på att åka dit och volentära. Allt var inriktat på att komma bort. Jag sökte universitet, och hamnade här.
Så fort jag fick bilen av pappa tog jag den och åkte upp till M., men det var inte min long gone gunbrother jag ville träffa, det var dig. Jag hade längtat efter att få träffa dig enda sen vi sa farväl, eller... nej, enda sen det tog slut med K. Jag ville kunna träffa dig utan att se till någon annans tycke, bara mitt eget. Och det kändes bra, så jävla bra. Den försommarkvällen glömmer jag aldrig, inte heller hur kallt sätet var när jag körde hem och hur rätt Metallicas version av Astronomy kändes. Det var friheten som kändes bra, och den satt inte i ratten eller kortet som tillät mig hålla i den ensam, det var friheten att jag bara hade min egen rygg att skydda. Mina egna intressen att se till.
Jag lärde mig mycket den våren och sommaren. Att trivas med ensamheten igen, trivas med mig själv(det enda sällskapet jag aldrig kan bli kvitt). Jag lärde mig att inte bry mig så mycket, att livet inte är en tävling visste jag redan men att gå i min egen takt och inte sprutta mot mållinjen var ett stort steg att ta. Jag började drömma och skriva igen, på riktigt. Klinka på gitarren och tycka att det faktiskt lät lite bättre, spendera en helg i köpenhamn med min Malmödarling utan en tanke på att kräva hennes kön. Men mest, framförallt, lärde jag mig hantera ilskan. Det blev en bonus när all frustration, all hets och jekt och ånger la sig till vila.
Jag kom till Norrköping med ett lugn och med en säkerhet att igen, fast kanske på riktigt denna gång, börja om på nytt och inte falla i gamla mönster. Bara ett par veckor gick innan nerförsbacken blev brantare och nu ett halvår senare har jag trillat dit igen, mer fast mindre.
Aggressionerna väcktes när ryktena började gå, när jag anklagades fast det var andra som begick mina dödssyndshandlingar. Ursäkter som inte håller, men som man godtar eftersom man är mentalt blockerad av kärlekens fuck-up kraft. Irritation över att människor beteer sig som barn, att jag själv blir ett barn och inte kan tygla mina känslor som jag tränat på att göra i så många år. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Ett leende i stormen, en tår då trädkronorna slagit ut. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Leva som i en dröm du är medveten om, styra och avgöra upplösningen.

Fast jag är svag, svag för andra. Stjärnprinsen har mer makt än sin broder, och ilskan inom mig får bara stundvisa utbrott då jag inte klarar hålla hans klarhet på saken - hans enkla lösning på allt - borta.

Var det här vad jag ville skriva? Eller sökte jag bara en ursäkt för den jag är, igen?

hysch hysch... vi syns i morgon bitti

Casper hör dig, men bryr sig inte.

Jag behöver rensa skallen nu, ordentligt. Att bara lämna stan för en snobbigare reflektion och en krasch med ett förflutet jag helst vill glömma - vad trodde jag egentigen, att folk förändras? Folk kanske, inte idioter.

Jag är bara så jävla trött på allt, drama och hysch hysch och alla ska vara alla till lags och alla ska vara allas bundsförvant och inställsamheten är på en nivå jag inte trodde det var möjligt att nå upp till. Och vi är alla oskyldiga lamm när det kommer till vem som bar skulden för vad och vad som sagts och vad som gjorts för ingen har sagt och ingen har gjort för alla har bara suttit vid sidan om och betraktat ett skådespel helt utan roller. Ja just det ja, en roll finns där. Idioten, som yrar fram och tillbaka och kastas en hit och en dit i av de objektiva regisöråskådarnas infliksrepliker som egentligen aldrig sagts eller gjort för ingen säger något och ingen har gjort något. Så vad fan är det ni sysslar med?

Jag hör att det går ett rykte om mig nu, att jag har ihop det med någon i klassen. Det har visst florerat sen ett tag tillbaka har visst någon hört fast det sägs aldrig från vem för alla är varandra till lags in i döden. Varför känner ni inte igen såpoperan när ni ändå lever mitt i den? alla vet men ingen säger något. Redan från början gick det ett rykte om mig att jag var ett svin och behandlade alla efter svinets karakteristiska egenskaper. ryktet kom från säkra källor, någon kände mig sen förr och kände mig väl, men vi säger inte vem för vi är schyssta killar och tjejer och tjallar inte på våra vänner, bekanta; främlingar.

Det lilla dramat ni lever i äcklar mig, äcklar mig för jag befinner mig mitt i och blir väl en del av det mer eller mindre omedvetet.

Så ja, ryktesryttarna arbetar flitigt i vår lilla stad. Det är viktigt att veta och det är viktigt att veta allt och även om det inte är sant så är det ändå något ni vet och kunskap är väl makt antar jag. Makt, eller bara tidsfördriv. Något att prata om på rasterna, festerna, luncherna och bruncherna. Vi kastar ur oss det ena efter det andra efter vad vi har hört och visst kan man lita på alla man träffar för alla är ju pålitliga människor, människor vi litar på. Jag litar på dig, men jag litade också på henne, och jag litade väl sådär halvt blåögd på de flesta en gång i tiden. Sen blev det svårare, efter jag blev misshandlad vid 13 års ålder framför ögonen på alla dem jag trode var mina vänner. "men vi är deras vänner också, ville inte lägga oss i." Nej, man ska inte lägga sig i. slå lock för öronen när första revbenet knäcks, titta bort vid första droppe blod. bäst så, bäst att aldrig lägga sig i. Min morbror lärde migdagen efter att jag måste lära mig klara mig själv. Livets första regel, med tårarna i halsen och mormors chokladmjökl påväg ner.

Just det där, att aldrig lägga sig i, går att aplicera till det mesta. Det är därför vi alla är så objektiva, det är därför vi alla hör rykten, sprider rykten men gör det bakom orden "jag anförtror mig till dig", och vem det var som startade cirkeln får vi aldrig veta för alla är så inställsamma till varandra. "Jag berättar det här, men jag lägger mig inte i." Du blev en del av det här i samma minut som du öppnade munnen, det är aldrig tanken som räknas, det är handlingen. Jag ber inte om ursäkt för att jag klockan 01.30 på fyllan inte orkade bry mig om ryktets regler.

Jag skiter faktiskt i vad som är sant, svunnen tid och jag bryr mig faktiskt inte. Vad som däremot intresserar mig är vad som är sant, kan vi inte bara sitta ner alla som säger olika saker och säga det till varandra öga mot öga, istället för att leka skicka-vidare-leken i fyra år till? Jag är så jävla trött nu, på hela det här... tjafset, om folk bara kan sluta med sina små vardagsdramor och sluta hålla på sin redan sönderknullade oskulds hinna. Antigen tycker jag vi gör så här, att vi slutar upp och pratar om det helt och hållet, glöm vad ni hört och lyssna inte vidare. Eller så bara, berättar folk. öppet, utan hysch hysch...

Äsch... det är nog ingen som tar till sig det här ändå.