Väntan på Liv är slut

Jag borde skrivit för en vecka sedan, har inte förmått mig att göra det bara. Jag satsar på att uppleva nu, inte berätta, ej heller få det bekräftat, att väntan på Liv äntligen är över. Ny natt väljer att presentera det senaste stjärnskottet på himlavalvet. Stjärnprinsen och solkattens dotter, den än så länge vilsna månreflektionen Liv. Kunde jag älska, mer än jag älskar nu? Jag har aldrig varit så ensam, sen jag träffade dig. Jag skriver mer en annan natt, i morgon ska jag jobba och då lämna Liv för första gången. Det känns redan som en omöjlighet, men det ska nog gå med lite tur, så det blir böner och uppskavda knän framför fru Fortunas bänkpalats inatt. Kasta in lite tur åt Dottern min också, ett knippe eller två.

Och stjärnorna blöder av avund, till mig som få stå henne så nära.

Gamla nätters charm

Så jag sitter och väntar på att natten ska passera. Jag håller på att bli en dagmänniska, jag ser mer fram emot soliga dagar än stjärnfyllda nätter. Det kan nog kopplas till att livet är i förändring, jag sitter inte vaken om natten i samma utsträckning som jag gjorde förr. Skälen är flera; jag har en sambo som det är trevligt att sova bredvid, en sambo tillika vackraste som jag älskar spendera dagen med. Med sömndruckna ögon är detta inte lika njutfullt. Vidare har jag arbetat ganska mycket den senaste tiden, med tider som 8-20(7-19,10-21.45 etc) är det självdestruktivt beteende att spendera allt för mycket tid med stjärnprinsessor och euroshopers energivätska( 2 för 11 kronor på ica strömmen). Det är inte lika mycket festande längre, sen vi bestämde oss för att behålla det lilla liv som växer intill det vackraste hjärtat har både lusten och plånboken sagt emot. Och kanske är det så, att tankar under de gnistrande inte lockar lika mycket längre. Det kanske är en svacka, få saker lockar just nu, mest av allt vill jag bara att vårt kid ska födas friskt och med en positiv attityd, när det väl skett kan jag återgå till att koncentrera mig på annat... typ om den andas som den ska, om den skriker efter mat eller bara vill stanna uppe lite längre och se Scrubs etc.

Jag är spänd av förväntan, men ändå mer lugn än jag var för 8 månader sedan. Då bodde vi på olika adresser, saknade jobb och utsikter, pengar var den största frågan. Mor min viskar i telefonen att det alltid löser sig, och ser jag till mitt förflutna har det alltid löst sig. Det finns folk som rullar tummarna utan slutbetyg och jobb men som ändå klarar sig, så varför skulle vi krascha i sjö av kasserade och nedbrutna idioter? Kanske var pengar den stora frågan, men skälet var ju barnet. Och vad som är så mycket viktigare än pengar just nu, är att få tag på en bra manual om hur en bebis fungerar. Var är knappen som stänger på och av, hur vet man vad den vill och hur förklarar man för den vad man själv vill? Blir jag en bra pappa, eller slutar jag som min egen(som visserligen börjat rycka upp sig på sista tiden)? Hur blir N. som mamma? Världsbäst, med all säkerhet. Kommer vi hamna i en kris till, kommer vi bråka med höga och hårda ord framför barnet trots att vi lovat varandra att aldrig göra det? Troligtvis, eller inte.

Det stör mig mer än vilsna flugor som inte fattar att de strax kommer dö, att jag inte har koll på framtiden. Inte ens den närmsta. Jag vet däremot vad som kommer hända, men inte hur det kommer te sig, och till skillnad från tidigare höstar kan jag inte packa en väska och dra. Eller, kan kan jag men jag skulle inte göra det, jag är inte som Annie Lööf. För ett par veckor sedan satt jag nere på stationen och tittade på tågen som rullade in och förbi. Tankarna drog mig in i valfri kupé och iväg mot äventyr och främmande gator, redo att nötas sönder av mina trevande steg. Men allt var en illusion. händer, fötter, tio fingrar och lika många tår var alla fastspikade i bänken, till och med tanken om en flykt hade aldrig existerat. Vad som dragit förbi var ett förklätt drag av vinden, fyllt med känslor från förr. Gamla känslor, som faktiskt inte finns här längre. Alltid på jakt, fast det ter sig som en flykt.

En vecka kvar till beräknad födelsedag, 9 september är inte tagen av någon jag känner nu? Livrädd, men lugn.