*...*

Det finns de som försvinner,

innan de levt klart.

femtiominuters inlägget

Klockan är knappt över sju, för en timme sedan hade jag stor lust att krypa ner i sängen och försöka spänna fast ögonlocken vid kinden. Lusten, som jag ofta tar till som försvar, är som bortblåst och kvar finns bara en svag vilja av att låta denna dag gå till intet.

Men varför?
Varför känner jag ingen lust, ingen ro och varför finns där en envis saknad efter ett uppfyllt rum, när jag ändå inte vill lyfta luren och ringa hit en röst en kropp ett väsen att leka med...vara och kanske till och med trivas med?

Jag har försökt skriva bloggen tre gånger sedan klockan sex, men jag kommer aldrig längre än fyra rader menlöst ordbajsande som inte - som det gör i vanliga - leder till någonting. Jag står och sparkar i hårt fastfrusen grus, försöker rycka loss ett par tankar, ja kanske ett par sanningar eller en dröm av ett minne, men allt som lossnar är små varnande getingstick under foten som viskar om att det kanske vore bäst att lämna bloggen i fred. Bara för ikväll, för en stund lämnar orden till intet och kanske nöja mig med en patians eller en promenad mellan höstlöv och vissnande trädkronor. Eller ta tag i orden, på riktigt, sätta igång och avsluta den där romanen du skrivit på i sextonhundra år nu, den du har tre-fyra sidor kvar att skriva på, vars upplägg är genialiskt och redan hyllat innan recensenterna fått tag på det med sina sylvasa pennspetsar. Skriva något av vikt för framtiden, något betydelsefullt för den kommande återbetalningen av csn.
Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag har försökt, tro mig jag pressade upp word på skärmen fyra gånger och skrev fyra meningar vardera gång och spydde sen gala över skiten. Jag plockade till och med fram den svarta boken, där bara riktigt tyst viskade hemligheter skrivs, men jag hade inga att berätta. Den skrek åt mig att den såg något i mina ögon men jag vände den kinden och nekade med ett leende. Det finns inget, bakom allt det här jag är så finns där inget.

Jo, en sak.
Jag vill skriva till dig. Tusen rader eller ett ord. Jag vill se dig svara, ett ja eller nej eller kanske eller bara se dig skriva ett svar och sen aldrig skicka( ett av msn:s mirakel). Men jag kan inte, jag vågar inte. Senast så, blev allt så fel. Jag ryckte upp och lämnade bakom och öppnade upp och slängde ner och kramade om och kysste rakt på och sen stängde jag och låste. Kvar fanns bara ett vakuum där varje påbörjad mening kvävdes direkt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, vad nu vanligt är. Att allt ska vara som det var men vad kan göras rätt för när inget går att göras om igen?

Tid, allt som behövs är tid som går och tiden går fast aldrig i rätt riktning. Jag vill lägga mig ner och sova bort ett par veckor eller - ännu hellre - umgås med kärleken på ett så intimt sätt att jag hamnar i ett flow och vaknar 13 00 dagar senare och märker att allt är bra igen. Glömt, eller aldrig glömt men absolut förlåtet. Och känslorna är stillade, tysta, avvaktande och svala och alla filmer man vill se har gått upp på bio(äntligen) eller finns redan att hyra i affären som köpt lokalen mittemot och ändå kör med hemleverans. Jag tappar bort mig, tråden tog slut för länge sedan, samtidigt som cigaretterna ungefär.

Är jag drabbad av den välkända höstdepressionen? ska jag börja tro på den, trots allt? Nej, jag är bara... bara så djädra ledsen att det blev så fel. Jag ser dig som en vän, jag vill att du ska vara det också.

Och jag är full av saknad, nu när jag vant mig vid närhet är vingslag fruktansvärt överskattat.

Kände du mig för två år sedan?

Ge mig dina ögon

ge mig en blick

och jag glömmer dig aldrig.

Det handlar inte om bekräftelse

det har det aldrig gjort.

Det handlar om att jag kan

- när jag kan -

finns det få spärrar.

Det handlar om att glänsa

så länge jag fortfarande kan blända.

Det handlar inte om kärlek

Det har det aldrig gjort.

Det handlar om att äga scenen

Blöda utan att skära upp venen.

Ge mig dina ögon, ge mig din blick

Men ge mig aldrig någonsin din hand.

Ge mig aldrig din kärlek.

Då försummar jag dig

tar dina kyssar för givet

och din värmande famn när ingen annan bjuds.

Det är spel

ett spel för mig

och det handlar inte om att vinna

det har det aldrig gjort.

Strandlös

Jag borde ta en dusch. Borde stryka en skjorta, borde rycka upp mig. Borde definitivt byta skiva, thomas Andersson Wij är alldeles för deprimerande för att fungera som uppladdning inför kvällen. Men uppladdning inför vad, jag har inget som helst sug för det här.
Ölen ligger på kylning, en flaska vin står och limmar på min orkidé i fönstret, jag har skit mellan tänderna och ännu mer under naglarna. En del skit går inte bort, det vi alla nu.

Jag har skjutit upp hela dagen. Timme efter timme, underhållit mig med musik och klipp från Foppas fantastiska straff -94, och Salos räddning i repris. Pontus och Amerikanarna, Irma i jumper och GES i sina fotbollsuniformer. Jag vet inte vad jag höll på med, jag skött på tiden bara. När jag väl fick på mig ett par jeans och en virkad grön tröja, tog det mig ytterligare minuter innan jag nådde fram till mina mål. Jag vandrade planlöst genom galleriorna och tittade på leksaker, ljuslyktor, mobiltelefoner, skivor, kuddar, kläder och smycken jag aldrig kommer ha råd att köpa. Jag fick en stor lust att slänga 18 000 på en förlovningsring och sen skicka den på en barkbåt nedför strömmen. Jag lyssnade till samtal, men uppfattade inga röster. Melodier, jag fick en känsla av jul för det just sådana här promenader som jag går när det är jul. Köpte mig en redbull och slängde den efter ett par klunkar. cigaretter som jag lämnade halvrökta på gatan framför tiggande ex-rebeller som samlade burkar för att panta ihop sig en kaffe... eller en halv sjuttio. Jag bryr mig inte.
Jag bryr mig alls. Igår försökte någon få mig sjänka en femtiolapp till fattigdomen, inga summa direkt och jag kunde mycket väl offrat ett par öl för dem fattiga, men jag... jo jag bryr mig, men jag tror inte på en framtid. Det fan upp till oss, det är herrarna som måste ta sig i kragen och ställa saker och ting till rätta. Vi måste sluta hålla på att fördöma, börja agera. Låt dem inte komma undan med skiten, våga använda alla vapen ni producerar, sluta sälj dem till första bästa krigsherre. Förstå vad fan det är ni sysslar med, och hur menlöst det är. Vad spelar det för roll? Vad får du egentligen ut av att vara en ond ledare, förtryckare, vad ska du med alla guldmedaljer till? Skor, bilar, diamanter och cash i rullar till? Vad ska du med ett palats till, när du klarar dig på sjutton kvadrat?

Nu måste jag snygga till mig lite, byta skiva och injicera lite rock'n'roll i blodet. Natten är på ingång, låt oss se vad den har att erbjuda. Eller ska vi låta ...

поэзия

Jag låter klassikerna rulla, höjer diskret volymen för att dämpa den ånger som blivit över sen igår. Framtiden ser ljus ut, men blicken fäster sig tvivelaktigt på de svarta fläckarna i mitt nerloskade handfat. Jag borde ta en dusch, bränna bort och börja om på nytt. Om det ändå var så enkelt.

Det var över en vecka sedan jag skrev, de flesta vet redan varför men för er som inte har en aning kan jag säga att det beror på en kvinna. En kvinna som jag mött, trasslat in mig i och givit upp lusten att ta mig loss. Jag trivs här, hon är varm och röster faller sig naturlig i hennes närvaro. Visst kom komplikationerna samma kväll som kyssarna blev allvarliga, men jag grimatiserar och borstar av axeln. Jag bryr mig så lite, så lite att jag ständigt måste ifrågasätta mina känslor.
Hur kan man älska någon, samtidigt som man tar så lätt på rykten. Förfluten tid, är ingen mer än just förfluten tid.
"vet du vad kärlek är?" Hur vet jag vad kärlek är? Hur kan jag möjligen veta vad kärlek är då jag bränt så många skepp, broar? fingrar!

Jag ställer inte frågorna, jag lyssnar till känslorna. När du öppnade dig för mig igår föll inga ord ur min mun, jag stod tyst som en utskrattad clown i manegens utkant. Jag ville säga att jag förstod, men det hade varit en lögn så istället sa jag tvärt om. Jag förstår inte alls. Visst har jag livserfarenhet, men som jag sa till en vän igår så handlar inte livserfarenhet om bungyjump eller backpacking i tredje världen. Livserfarenhet går inte mäta, vi kommer aldrig uppleva och se samma sak på samma sätt ur samma vinkel. Så även döden är individuell.

Jag älskar dig, jag vet att de obligatoriska två månaderna inte har gått men jag älskar dig. Någonting inom mig skriker åt mig att låta dig vara, att jag har för många viljor och att det är en omöjlighet för mig att bara följa en livet ut. Kanske det, men vad får jag då om jag försöker följa allihopa? Hur många regnbågar ska man följa innan man inser sina önskningar besegrade. De är runda, allihopa, det finns ingen vätte som vaktar en skatt i slutet för det finns inget slut. En dag står du på samma plats som du började, tusentals kilometer från start. Och då undrar du, om nu fantasin vunnit, vad hade du egentligen gjort för alla guldpengarna? tiden går inte att köpa tillbaka. Med klockor tror vi oss kunna kontrollera den, men allt vi kan göra är att se den passera.

förstår ni, eller talar jag till skuggor?

Det är väldigt svårt för mig att skriva nu, jag vet att ärlighet ska gå före allt men inget slår upp så stora hål som sanningen. Jag har inte ljugit på en enda rad, jag tänker inte ljuga på dem kommande, men jag tar en paus i bloggen nu. För vad jag skriver kan missuppfattas, misstolkas eller kanske tolkas rätt, bara det att du inte känner mig och tar illa vid av mina tankar.
Det låter som jag har en massa att dölja, och visst har jag mina hemligheter. men jag ljuger inte för dig. Jag har ljugit så mycket genom åren, mest för att rädda mitt eget skinn och för att få ta del av allt jag vill ha. Jag nyttjat ordet älska tills det nästan fallit sönder, jag har brutit så många löften att jag längre vågar lova något, och förlåt ska vi inte ens tala om. Inget ord betyder så lite för mig som ett förlåt, speciellt inte om det kommer ur min egen mun. det enda jag aldrig ljugit om är mina känslor.

Jag föll nästan, men ett armstöd fångade mig.

några nätter senare

Min Orkidé lyser i fönstret, huvudet värker och en kvarglömd musikslinga från igår ligger och tjuter i örat. Dlk, men ingen Egon. Lite besviken, men de körde många andra sköna dängor att de får fyra plus i boken ändå. För mycket alkohol igen, pengar utslängda på egentligen ingenting. Jag har redan vad jag vill ha, den jag vill ha, varför ska supa mig redlös när mod inte är eftersträvat?

Jag är verkligen för trött för att skriva, men jag kände att det var ett tag sen sist så jag måste försöka i alla fall.

Ikväll går tåget till Motala, X point enemy ska lira på mitt gamla hak Brygget. Jag svor en ed till död gud en gång att jag aldrig skulle återvända till Motala, men mitt löfte till Rikard(att jag fan ska se dem i alla fall en gång innan de blir gubbar) väger högre. Jag har dock inte fixat det praktiska än, så som sovplats och... ja, sovplats. Förr Reste jag gärna iväg utan planer, jag sov i trappuppgångar eller i busskurer, satt på höga höjder och lyssnade till när städernas sånger dog ut. Soluppgångar och morgon grå bitter kyla var mina närmsta vänner(när alla andra gått hem).
Jag gillade det livet, gillade att vara planlös. Glida genom dagarna som en ensamvarg, låtsas vara utstött istället för dissad, eftertraktad och bortglömd. Det fanns en charm att gå hem klockan fem, runda hörn i det gråa kalla, låtsas att ljuset hade ögon som betraktade, hånlog, dömde och skrattade sen, först åt men efter tag(många kvällar senare) istället med. Vi blev aldrig vänner, ljuset och jag, men vi blev en del av varandra. Beroende, utan mig vore hon ingenting och utan skrattet var jag bara ytterligare en förlorare som väntade på första bussen som kunde ta mig hem. Fantasin höll mig levande, höll modet uppe.

Det blir aldrig riktigt tyst. Men jag saknar att stå på källartrappan, röka långsamt för att undvika rörelsedetektorn och stirra bort mot den varma vägen. Rondellens tjugo lampor, ett monument rest till en författare som nog helst skulle vilja glömma sitt barndomshem(han hann inte glömma innan han dog), och så tystnaden. Ibland drog en bil förbi där borta, en tung lastbil på väg till fabriken, eller kanske ännu längre norr ut. Det fanns ljud, men tystnaden fick en chans i alla fall. jag kunde höra mina andetag, höra mina tankar. Det fanns vindar som inte bara rev hårt i kläderna, som inte brände sig in i märgen och frös den till is. vindarna piskade sammetslent mot kinderna, kittlade ögonen till tårar och jag grät, falskt utan äkta avsikter. Utan känslor.
Jag kunde se upp, och var det stjärnklart kunde jag uppfånga dem alla med min blick. Inte som här, då jag måste klättra upp på taket för att ens kunna se hälften. Jag kunde läsa dem också, berättelser från förr stod skrivna. Alla dessa minnen som jag bevarat med hjälp av egna stjärnkonstelationer. Mitt arv, mitt eget Jädra arv. Jag visste var norr låg, söder öster väst. Jag kände sateliternas banor, visste när de flesta skulle passera, visste vilken riktning jag skulle se åt. Mellan vilka juveler som det fanns svarta hål, och vart det gömde sig fler skatter.
Den friska luften. inte i mina lungor kanske men ibland lät jag blanda upp mina dåliga vanor med friska luften och botade mig själv. Odödlig, är jag ingen annanstans än just där, på källartrappan om natten.

IGår(jag vet inte om jag kan skriva det här men jag gör det ändå)... Igår gjorde jag ett val, och det kändes bra. Nu eller aldrig, tänkte jag. Nu eller...vad vill jag göra nu? Kan jag, som vill ha allt, nöja mig? Jag sparkade mig själv i skrevet och sa "skärp till dig, vad ska du med alla läppar till?" Ja, vad ska jag med alla läppar till? Räcker inte ett par?
Jo, och efter all tvivel var dumpad i strömmen tillsammans med tusen röda kronblad, så lättade något. Lyckan gav sig rätten att ta för sig av mina handlingar. Jag höll i henne på ett annat sätt, kyssarna var inte lika tvekande, trevande, rotande, avbrutna av tanken på vad jag mer vill ha. Mer vill ha, vad vill jag mer ha? Vad är det jag egentligen vill ha? Men det är ju det här, annars hade inte lyckan trillat ur sitt hamsterhjul och gått på högvarv, speedad på inget annat än lustar..och alldeles för många öl, och tequila...och redbull vodka... jag måste kolla mitt konto nu, se hur "rik" jag egentligen är, inte för att pengar spelar någon roll då jag...
Och i morse, när vi vaknade och jag förtvivlat letade och du låg under täcket som vanligt och jag undrade och jag tittade och du blundade och jag glömde fråga igen men frågor kan vara så triviala när sammanhanget är så mycket större, perspektivet så mycket vidare, känslorna så nödvändigt tyglade att hade jag inte kopplat dem hade jag aldrig lyckats flyga iväg.
Och jag är sugen på fet mat, det blir Olympia efter det här.
Nej men i morse, det jag skulle säga var att... naturligheten, du kändes... du låg så... jag tyckte, jag kände, att du - för mig - låg så naturligt i mina armar. Som om det var meningen att du skulle ligga där, som om vi var skapta så, att två kroppar var menade att komma samman. Det är det väl, iofs, men att det var just du och ingen annan. Även om jag vet att alla andra passar nog ungefär lika bra, så kändes det verkligen som om det bara var just du.
Och när du gick, jag väntade med att gå ut på balkongen för jag ville inte se dig gå en gång till. Nu är frågan, när ska jag få se dig komma tillbaka?


tills nästa gång ska jag ha lärt mig säga nej, nej till att alltid säga ja till att gå ut. Inte för att jag inte har råd, snarare för att kroppen börjar strejka så fort jag blir nykter. Och då är något allvarligt fel, inte sant?

Sömnlös utan medel.

Är det vanan av att sova bredvid någon, och nu ligger ensam och vrider mig på 90 cm, som håller mig vaken? Eller är det bara de gamla nattdemonerna som återvänt och vägrar låta mig somna innan jag gött dem ordentligt med all den energi jag har kvar?
Det är inte mycket, jag har slitit ut kroppen med armhävningar och sit-ups och hopp upp-o-ner tills någon granne bankade i väggen, morsespråk för "nu får det vara nog". Nu får det vara nog, ja.
Och tankarna, det är inte heller dem. Kan inte få igång en ordentlig start på drömmen, allt liknar en seg film som sakta tuggas upp av den sista vhs-spelaren. Ni kanske tänker nu att det är just då som man somnar, fast nej, inte alls. Så fort den ena tanken degat ihop så väcks en annan. Det är som en bil som inte vill starta, jag vrider och vrider på nyckeln men ingenting händer. Motorn surrar lite granna, men det krävs någon som puttar på där bak för att jag ska komma någon vart.
Jag skrubbar fingrarna men lukten försvinner inte. Kanske är det inte där den sitter trots allt, kanske är det i tanken. Håller jag på att bli galen, eller har jag alltid varit det?

Jag saknar dig. Sällan har känt en... uppriktig känsla bakom dem orden. Det har hänt flera gånger att jag hasplat ur mig just den meningen eller någon liknande, och direkt efter tänkt att nej, jag känner nog mest för att vara själv just nu. Men inatt så behöver jag dig.

Väääänta, bromsa in lite här va... För att jag behöver dig? är det bara därför jag saknar dig, är det inte för att du är så underbar att jag inte kan leva utan dig...HOLD YOUR HORSES!!!
För att jag inte kan leva utan dig, för att jag behöver dig? Är du inget annat än ett behov, nej vänta, är du inget annat än ett medel för att tillfredsställa ett behov för mig? Hade Tojstoj rätt, är kvinnan inget annat än ett njutningsmedel för mannen? Fast det var väl inte riktigt så jag sa det, inte sant? Jag behöver dig inatt för att kunna sova. Men njuter du inte av att sova, älskar du inte dina drömmar Alexander? Jo det gör jag väl, så på sätt och vis har jag rätt i det jag säger, men jag vill ändå försvara min sak. Jag vill försvara mina känslor.
Go on boy!

Man kan vrida och vända på mycket, sanningen är den du gör den till, men svaret kan också tolkas olika. Ja, jag njuter av dig, du är ett medel för att tillfredställa ett behov. Men det handlar inte bara om det sexuella, det handlar om så mycket mer. Som att trivas med sig själv, med livet. Du får mig att njuta av det, får mig att längta till morgondagen och se tillbaka på igår med något som saknar.
Vad är andra människor för dig? För mig? För oss alla, om inte något som finns där för att tillfredsställa våra behov. Det handlar inte om att andra människor är våra slavar, det handlar om att vi inte klarar av att leva ensamma. Eller ja, det gör vi väl, en del gör det nog bättre än andra. Så ja, andra människor finns till för dig. Men som du säkert förstått och redan tänkt skriva och klaga om, så finns självklart du till för alla andra. Och du behöver inte slava för andra, du behöver aldrig lyfta ett finger för att tillfredsställa din granne, det är din blotta existens som gör dig till ett medel. Oavsett handling, ond eller god(finns dessa begrepp), så bidrar du med något till din omgivning.

Så ja, jag behöver dig. Och jag hoppas, att du behöver mig också. Jag finns här, redo att utnyttjas till sista kvark, om du så vill.

*...*

Du sa:
"Om det här var sista gången vi träffades, hördes av, vad skulle du vilja säga till mig då?"

Det finns en vän, som funnits där väldigt länge. Sen jag var femton, eller kanske sexton(de åren var mest en stor klump för mig). Hon hittade mig på den berömda communityn med orange och blått färgschema, och skrev till mig om de drömmar hon hade. Drömmar som handlade om mig, någon som hon aldrig träffat. Hon kallade sig för Tam, och var en i mängden av alla tonårshäxor som drömde om en drake som skulle rädda dem från den där onda, eldsprutande prinsen.
Hon skrev brev till mig, jag skickade också ett par tillbaka. Hon beskrev sina drömmar och fantasier, men nästan aldrig hennes verklighet. Och det slog mig i helgen att jag visste så lite om henne, trots att jag räknar henne till mina närmsta fem.
Hon fanns där då jag sökte mig till sagorna för att överleva vardagen. Jag var prinsen av stjärnorna och hon var en av de få bundsförvanter jag hade i kriget mot mitt eget mörker. När jag var sjutton så träffades vi för första gången, sen dess har vi kanske setts en...fyra gånger, nån timme här och var under sex års tid. Senast var jag tjugo.
I fredags hade nästan tre år gått, och mycket har förändrats sen sist. Jag var kortklippt, hon var singel, jag var... well, det var väl ungefär det.
Under kvällen och en bit in på natten låg vi och pratade, satt vi och pratade, stod vi och pratade, gick vi och... ni fattar. Vi pratade som vänner, som de vänner vi är, trots att vi kanske inte borde vara det. Det känns dumt att skriva så, men så lite fysisk kontakt vi ändå haft. Det är stor skillnad mellan sms och telefonsamtal, andedräkt och kramar. Ändå, de människorna jag går i skola med nu, samtliga av dem har sett mig mer och säkert och också hört mig mer än Tam någonsin gjort. Men ändå, den öppenheten och det lugnet jag hade inom mig när vi träffades, kan bara betyda att den här människan är en av de få som jag kan lita på och som får mig att känna mig lugn. En av de få som betytt något.
Jag hoppas att då avståndet minskat mellan oss, så kanske vi kommer träffas oftare. Kanske beter vi oss som folk så småningom.

Jag skulle svarat att utan dig, hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan dig, hade jag kanske inte klarat mig så långt som hit. I tonåren behövde jag någon som trodde på mig, och där fanns bara du och två till. Alla flickor tiotusen mil ifrån mig. Idag behöver jag tro på mig själv, kan du hjälpa mig med det också?

fyra timmar till lektion, en kungen till sen smäller jag skallen i väggen och somnar.

Sanningen äcklar mig

Det var meningen att jag skulle skriva om min natt i Stockholm, om kärleken och ännu mer av vad jag vill ha. Jag Har kommit på att just den frågan är den sista jag har kvar. Vad är det jag egentligen vill ha, och vill jag verkligen ha något alls?
Men jag är för trött, jag skriver om det i morgon. Ikväll publicerar jag ett gammalt dagboksinlägg som jag skrev för flera månader sedan, på en annan plats här på nätet. Men det är inget som går ur tiden, det är snarare något som är väldigt viktigt just nu. Det handlar om Sanningen.

So you think you can tell...

armbanden raslar mot skrivbordet, blank stål och slitet silver, flätat läder, jag saknar taggtråden som slet upp venerna i just rätt ögonblick. Smetade blod över ögonlocken, gav en ursäkt till att se bort, undvika se sanningen.

Har alltid avskytt den, den har sällan gjort något gott. Den smakar som färskt kranvatten, rispar strupen och lämnar kvar en uppfriskande känsla. Men jag känner mig mest naken, och jag avskyr att vara naken. Utblottad med kläderna på, det kliar i mungiporna av gammal saliv, jag drar med nerbitna naglar genom håret för att skaka bort - inte mjäll, inte löss - utan vikta hårstrån som vänt sig efter vinden, som lagt sig till orätta på kudden. Öronen ber mig klösa loss, ja vad som helst. Näsan önskar det samma, sanningen får det att krypa in under huden på mig. Eller nej, inte sanningen, nakenheten... blottningen, att verkligen visa vem man är. Jag är, vem är jag?

How I wish you were here...

Och oftast kommer den in försent, som de fina gästerna så gör den alltid en graciös entre, alldeles för sent. Och till ingen nytta, den lyfter på skynket och avslöjar - inte hur det är - utan snarare hur det var. Och när vi äntligen vänt oss bort och börjat se mot nya mål, ut över nya vyer, ber den oss se tillbaka och se annorlunda på det som varit. Vi som var så nöjda med Illusionen, vi som lärt oss skratta åt skimären, lärt oss leva med lögnen i ryggen som en stödpelade mot framtida nederlag. ”du var trots allt där när...” fast jag var långt bort, i tankarna måhända. Men är det inte tanken som räknas, kramen är väl bara fysikens uttryck?

Vill du kyssa mig så det känns, enda in i...

Sanningen varar, även efter du gått hem. Sanningen är den du gör den till, du väljer själv vilken version du vill tro på, var du där är självklart din egen den enda rätta, eller? starkast övertygande, måhända, men alla ögon har olika färg, vi ser aldrig världen ur samma synvinkel, ibland vinklar vi den själva så vi lättare ska förstå historien, vill vi inte veta av den så skruvar vi den till något obegripligt och låter dolda minnen styra framtida nederlag. En dag låter vi en psykolog gräva i vårt undermedvetna, räta ut alla snedvridna, vekla ut alla ihopskrynklade bilder vi inte klarade av att se just då. Vi ville väl leka, problem till senare tillfällen. Kyssar smakar som opium, eller tjära, beroende på... ja, vad?

Jag ställer frågor jag vet du helst vill svara på själv, för alla svar är individuella. Ett tag till, snart följer vi väl alla listor och betyg gjorda av kritiker som aldrig själva lyckades med något. Vi bildar snart inte längre vår egen uppfattning, vi får den med som bilaga när vi köper en kvällstidning.
det är tragiskt, vad som är snyggt och vackert bestämmer vi inte längre själva, vad som är bra och smickrar örat, känslan, själen(om vi har en sådan), är inte längre upp till oss att bestämma. Vi får attityder och åsiker serverade, vi är ett lat folkslag som inte orkar skapa oss egna uppfattningar, vi vill inte att det ska krävas så mycket av oss. Att vara slav innebär att ha identitet, att vara fri innebär att sitta i bur(Sture Dalhström).
Jag sitter hellre bakom galler där jag kan betrakta världen ur min egna inlåsta position, än att ströva fritt med flocken och låta sig slikas av piskorna. Vem håller i dem?

(Tillagt efteråt)

Jag står för sanningen, men sanningen är den att det finns inte bara en. Själv har jag flera olika bilder av vad som hände, men när jag byter och ändrar mig inför dig så påstår du att jag svamlar av lögner. Tala klarspråk, säg som det var, Skriker du åt mig. Jag gör ju det, svarar jag och vet att jag bara gjort dig ännu mer förbannad.
Jag försöker vara ärlig. Även om jag ofta drar till med ironi och kanske även sarkasm, så måste jag ju mena nåt av det jag säger. Tankar kommer inte från ingenstans. Fast okey, jag kan skämta också, om det mesta faktiskt. Men när jag säger någonting som känns, som berör, så menar jag det. Fast det är nog svårt att förstå, för jag menar så mycket annat också.
Att vara ärlig, hålla sig till sanningen, kan också vara väldigt farligt. Ingenting skadar så mycket som sanningen, men just därför tjatar jag gång på gång så att du en dag ska förstå att jag kan mena en sak, men också mena en annan. Kan du förstå det här, beundrar jag dig. Men allt jag kräver är att du respekterar det. Kan du inte det, är ett vi ingenting att sträva efter.
Jag är den jag är, sådana här tankar går inte tränga bort, jag kan inte träna mig att bli en annan människa. Bara en bättre. För länge sen lekte jag med masker, det har jag slutat med nu. Det finns bara en mask kvar, och den är inte anpassningsbar.
Johanna sa till mig att jag Är... är, ingen annan än...just den jag är.

Stockholmsnatt

Om Ett par minuter ska jag i alla fall försöka ta mig till stationen och hämta ut en biljett som ska ge mig tillträde till en buss som i sin tur ska ta mig till Stockholm.
Gårdagen hade sina ljuspunkter, även om jag i vissa fall betedde mig lite väl överdramatiskt. Spelade jag över, tycker ni? Jag hinner inte skriva om vad som hände, gör det när jag kommer tillbaka.
Tills vidare kan ni läsa en klasskamrats blogg på : http://narcissius.wippiesblog.com/

Han ger en mer... en enklare bild av vad som händer om nätterna och dagarna, och ibland gästspelar jag med lite citat.

en onsdagnatt på jakt efter värdighet.

Jag satt med flickan tre-dörrar ner och grabben i graven bredvid, tittade scrubs och försökte galant närma mig med handen, men kom aldrig längre än till andra soffkudden. zappade mellan kanaler, ideologier, fick ett samtal och perfymerade mig. Ut på gatan, fler än jag trodde men du var inte där och något skevt i mig var glad för det. Kanske för att om du varit där, hade det gjort ont att se att du inte hört av dig. Du hör inte av dig, på fredag drar jag till stockholm och är inkorgen tom på lördag så tar jag rälsen vidare till Uppsala. Redlock, har du tid för en fika? Jag har tappat ditt nummer, du kan väl ringa eller sms:a om du ser det här, om du fortfarande läser mig?

vidare till skeppet och jag seglade motströms hela kvällen. Planerade var sparsam, fem hundra kronor senare såg jag fortfarande ingen sol. ett par öl för mycket, ett mediokert Kareokeframträde och en rödhårig 45+ på halsen, ett misslyckat försök till en kyss och en blick som inte blev mer än bara en blick.
Satt en stund på trottoaren och skickade sms till... till den enda jag tror kan förstå, och jag vet inte varför jag fått den känslan men... alla andra känns så, fel? Hoppas du inte tog illa upp, hoppas du hade en mardröm och min signal räddade livet/vettet på dig. Hoppas du inte kommer fram på fredag och ber mig förklara, för jag kan nog inte. Ikväll gäller det, på fredag kommer jag bara hitta på. Mina känslor går inte återuppleva, varje kyss är världens första*ler*

Vägen hem och jag berättar saker jag inte borde berättat. Jag pratar skit om personer jag tycker om och jag avslöjar hemligheter jag ingått blodspakt för att försvara. Varför? För en chans att vara rolig, någon man skrattar med och inte åt?
Skratta bäst så länge du kan,
för skratta sist det gör du aldrig.
Jag avslutar med att försöka peppa R, och det slår mig att jag verkligen menar det jag säger. Så lite jag säger som jag faktiskt menar, så lite jag gör att när jag väl menar det så känner jag det, verkligen. I själen.
Lägger mig i sängen och plockar fram datorn, ser att ingen skrivit till mig på facebook sen sist och inga nya kommentarer på denna helvetes blogg som jag mer och mer känner är till min nackdel, folk fixar inte det här som jag kallar livet. Jag strävar inte efter att bli omtyckt, utan att bli förstod. Senast någon förstod mig, vände jag ryggen till av rädsla. tjattar med nån skatebrud från Borlänge, kör på som om jag var sjutton och ångrar mig efter sju mess. Byter till hårdporr och ser när Missy Monroe blir utnyttjad för en hundra dollar, fem dollar extra om hon tar den i halsen. Världen är är sjuk, dess virus heter lust och vi är dess symptom.
Jag avslutar nu, balkongen i boxer nästa. godnatt du tysta.

Osculum, basium och savium

’Vad fyller mina tankar för funktion, nr jag aldrig kan överföra dem till ord? Alla bilder i mitt huvud, drömmar som jag vill uppleva med dig, varför stannar dem där? Varför stämmer ordspråket att inget blir som man tänkt sig?

Jag bygger frågeställningar, staplar dem på varandra, söker svar som inte kommer. Är det något med mina bilder som inte stämmer? Är det rummet som är fel, ska välja en bättre plats, en mindre scen kanske? Eller är det – som jag befarade när jag kröp ner under täcket igår och försökte projicera mina bilder mot taket – du eller jag som inte passar in? Har jag valt fel karaktärer att leka med, tilldelat oss roller vi inte trivs med? Söker du en större publik, vill jag ha mindre cigarettrök och fler färska vindar?

Jag vet att jag inte vill ha problematiken. Att jag kan trivas med tystnaden, att jag också pratar på tok för mycket. Ett narcissiskt svin, som bara eftersträvar att mina bilder ska bli verklighet. Perfektionism kan bara vara subjektiv, eller hur?

Jag lyssnar på 3 doors down, ett band jag faktiskt aldrig tyckt om. Men av någon anledning låter jag låt efter låt rulla, ibland lyssnar jag till och med på samma en tre-fyra gånger. Jag vill byta tillbaka till Manic Street Preachers, Oasis eller låta Hellacopters nya rulla ännu en gång. Men jag tror inte jag kan hitta några svar i mina idolers texter. De är för förutsägbara, anledningen till att jag gillar dem måste ju vara att jag känner igen mig i vad de sjunger om. Och det är inte bekräftelse jag söker, utan en ny vinkel av världen.

Jag vill(nu börjar jag igen) träffa någon som får mig att känna mig svag igen. Och där stal jag direkt av från kryptonit-teorin, en flicka lika giftigt grön som sagans Absint, hård som sten men vacker likt en undergång. Visste föresten att idag klockan åtta på morgonen inledes ett vetenskapligt projekt som kan – enligt fanatiska kritiker – innebära jordens undergång? Forskare ska med en jättelik maskin som kostat 30 miljarder spänn(kan man säga spänn om så stora siffror?) försöka återskapa Big Bang, bevisa teorin så att säga. Enligt en del kritiker – troligtvis religiösa med rädsla för att bli överbevisade en-gång-till – kan dock ett svart hål uppstå( oj, glöm mitt påhopp på religiösa, den kan inte tro på svarta hål ju) som kommer sluka hela jorden och ja, innan veckan är över så är vi kanske alla utplånade och inte ett spår av oss finns kvar. Därför, alla ni, är det viktigt att ni ser till att alla kyssar denna vecka är speciella, för det kan mycket väl vara så att just den kyssen blir världshistoriens sista.

Jag Ältar mycket om kyssar, inte sant? Men jag tycker att kyssar är något väldigt intressant, varför kysser vi varandra tex?
Det finns inget rätt svar på den frågan, däremot finns det en hop med olika teorier. En av dem är att vi från början närmade oss varandra, för att med smak och luktsinne avgöra om en främling eller vän hade goda eller dåliga avsikter. Det hade alltså - enligt den här teorin - redan då att göra med känslor. (det här är förövrigt den teorin jag tror mest på, det finns en som talar för att vi skulle försöka härma fåglarna och tugga våra ungars mat, men den låter mest bisarr)

Enda sedan Pretty Womans premiär 1990 vet vi att kyssar är mer intima än sex(säger Julia det så är det så). Sex handlar väldigt mycket om teknik, medan kyssar handlar om så mycket mer. Som att göra ett bra intryck. Det handlar om att vara fräsch(kanske man bör vara i underlivet också, men så länge inget oralt förekommer så går det att komma undan med lite mögel), det spelar roll vad du stoppat i munnen för smaken sitter kvar. visst kan teknik vara viktigt, men o andra sidan är kyssen mer ett tecken på att visa känslor som inte kan beskrivas med ord(det blir oftast bara för mycket och väldigt väldigt fel(trust me)). Och du och jag som inte alls kysser som professionella älskare, kan väl ändå känna av något när vi korsar tungor och läppar?

(Och lite Random Kysshistoria)
Enligt Vaughn Bryant(professor i antropologi vid Texas A&M University) så var det Alexander den store som tog med sig kyssen tillbaka från sina erövringståg i östasien. Men trots hans vetenskapliga research så tror jag ändå att kyssens ursprung går längre tillbaka än så, även i Europa. Detta är ju den dokumentera kyssen, och som ni vet var vi inte lika bra på att skriva som Grekerna. I det uppdagade romarriket fanns det också tre olika sorters kyssar, och i följade stycke har jag valt att citera Kristin Svenskes Artikel i Ica kuriren(nr 37 2007): "Först hos romarna blev kyssandet ett allmänt brukat samhällsfenomen. Bland annat delade romarna upp kyssarna i tre grupper: Osculum, den vänskapliga kindpussen, basium, kärleksfullt med läppar mot läppar och savium, den passionerade tungkyssen."

Men kyssar är något intimt, närmare en människa än så kan man inte komma(enligt mig). Man vet om en kyss är kall eller varm, hård och menad. Okey att jag kysste D. på fyllan, men precis som allt annat så finns det ett utbrett missbruk av kyssen. Barn leker krig, vänner hånglar efter några glas sprit, idoterna försöker flyga under en snedtripp etc etc. Men det är sällan den sorts kyss jag talar om, den flyktiga. Nej, jag menar den som betyder något.

Har jag förlorat all min stereotypiska manlighet i ett enda stycke nu?

Kanske det, men jag valdes alltid sist(klassens tjockisar borträknade) på gymnastiken, jag blev aldrig uttagen att spela match när jag gick på fotboll, mamma satte mig i balettskola som sexåring, jag är uppväxt - mer än mindre - med fyra systrar och en pappa vars närvaro har varit ganska osynlig( visst fanns han där varannan helg, men han beteede sig sällan som pappa, men mer om det en annan gång). Jag har egentligen aldrig varit den stereotypiska mannen, även om jag varit ganska duktig på att spela den rollen ibland. All min samvaro med kvinnor har egentligen förstört mig, ibland - och nu förväntar jag mig protester - så tror jag till och med att jag förstår dem( även om det, enligt min pappa då, är lättare att bygga en motorväg från Stockholm till New York) och det jag förstår tycker jag inte om.

Haha, jag måste faktiskt berätta om en teori som jag drog för en vän igår. Vännen är förövrigt en av mina bästa vänner, även om vi inte kommer överens i alla frågor. Dessutom gillar jag att provocera människor, inte i syfte att göra dem arga utan för att få dem att börja tänka lite, ställa sina egna åsikter mot väggen och fundera på om de verkligen är rätt. Men min vän tycker inte om när jag gör det, och absolut inte när det gäller könsrelatera frågor då Min vän - i viss mån så länge det passar henne - vill se allt ur ett genusperspektiv. Min teori gick således såhär.
Kvinnor, i största allmänhet, har ett fruktansvärt ägandebehov när det gäller andra varelser(till exempel en man, som nog måste vara en helt annan varelse annars hade vi förstått varandra bättre). har de väl fått röra någon en gång, på ett intimt plan, så är personen deras. Mer eller mindre, till den dagen de väljer att avfärda. Att avfärda behöver i sin tur inte betyda att det sker när ett förhållande tagit slut, eller en natt är över, nej kvinnan kan mycket väl anse att en person tillhör henne så länge hon känner för det.

Kom ihåg, jag provocerar, men inte utan bakgrund. Det här är den bilden jag fått många gånger, men det är ingen vetenskaplig studie och vad jag säger kan säkert också relateras till män. Fast nu provocerar jag, så just nu handlar det bara om kvinnor.

Vidare kan kvinnan anse att hon i sin tur kan bete sig precis hur hon vill. Hon kan fritt kopulera med så många hon vill, grejen är den att kvinnan -som till skillnad från mannen är säker på sina känslor - vet att vad hon gör inte betyder något vidare nämnbart. Men om han gör något, oj oj oj, han borde ju veta att kvinnan har satt sin stämpel på honom och att han tillhör henne. Han får, först när han sårat henne ordentligt, gå vidare. Men då är han ett svin, och kvinnan är för fin för att röra sig med grisar. hon förtjänar bättre. Plus att hon tjänar en bra historia på det, något hon kan berätta för sina väninnor och sprida vidare. Hon äger ett rykte, om sig själv, ett som gynnar henne men skadar han som faktiskt var ett svin. Oj oj...

Jag tror att någon nu tänker att jag faktiskt står för det jag skriver. Det gör jag, det är en av mina åsikter, men som jag tidigare sagt så har jag flera och de motsätter sig varandra. Jag öppen med det, beredd att bli hatad. Men till mitt försvar vet jag att det inte fungerar såhär, alla kvinnor är inte likadana. Det finns män som är precis så som jag beskrivit det, som gärna gör sig till en sorts modern martyr, som gråter och blir sympatiknullade av flickor som gillar känsliga män(ledsen, men det kan vara så också).
En del av mig vill gärna rationalisera, dra alla över en kam, men det handlar inte om vad som är kvinligt och vad som är manligt. Det handlar om vad som är så äckligt typiskt mänskligt att det får mig att spy om jag bara kan få ordning på mina kräkreflexer. Jag är så trött på intriger, på våra vidriga vardagsproblem som får de riktiga(så som krig, svält och fattigdom) att hamna i skymundan. MEN...

vi behöver dem. För att överleva, för att inte dö av ett uttråkat hjärta. I Roy Anderssons film " Härlig är jorden", och många filmer till, får vi följa en man som i slutendan brister ihop av panik för hur trist och vardagligt livet är. först tolkade jag filmen om hur det såg ut, hur vi lever jobbar dör i en värld som inte leder någonstans.
Just nu, för kanske en tiondels halvsekund sedan, tolkade jag den annorlunda. Det här är hur det kommer se ut om vi inte har våra intriger, om vi inte tar så jädra allvarligt på alla småsaker som våra liv består av. En otrogen pojkvän dit, en lärare som kastar kåta blickar hit. Fel nummer i Personnumret( en flicka fick nyligen 666 i följd och hennes föräldrar gråter ut i pressen), ett par förstorade bröst som sprack i en alldeles för liten mini-bikini. Kändisar som bråkar om illa lagda kommentarer, politiker som myglar med tv-avgiften, grannar som skjuter varandras husdjur och hårdrockare som orsakar armagedon on earth med sina FÖRBANNADE TEXTER. FAN!!! Det är viktiga saker det här, utan dem så överlever vi inte. Vi kommer alla sluta som Roys Karaktär, en totalt sammanbruten person som klunkar nattvardsvin och gungar fram och tillbaka i sängen. Hör skrik för att han vill höra skrik, för att han måste höra skrik för det finns inga skrik.

*andas*

Nu behöver jag mat.

Uppriktighet och ärlighet( och en hemlighet åt er alla)

Jag har fått kritik(både positiv och negativ) för min , som en person uttryckte det, brutala uppriktighet. Jag tackar för det, tackar också de som tar illa upp, trots att de inte berörs rent fysiskt(mer än att de anser att jag bör hålla mina åsikter för mig själv). Det är ni som gör det värt att skriva.

Uppriktighet, ärlighet? En klasskompis sa att jag nog allt kan vara lite oärlig ibland, och det är väl sant. Det är vi alla. Men jag vill egentligen inte vara det. Ljuger jag, då ljuger jag oftast för någon annans skull. Och då personer som jag tycker om, eller som bara bett mig göra det. Har de dock glömt att förbjuda mig att snacka ut, skriva inlägg om det, då... ja.

Jag är trött men bakfyllan har lagt sig. Hungrig trots att jag åt för bara några timmar sedan, dock har jag ingen aptit och skulle inte kunna få ner den saftigaste mackan utan att kasta upp den i ditt ansikte igen. Därför ursäktar jag redan nu mitt språk, och om någon får för sig att klaga så besvarar jag inte det.

Uppriktighet. Jag vill vara uppriktigt, jag vill skriva utan censurens svarta filter, men jag tänker inte göra det. För din skull. För din skull tänker jag inte berätta om incidenten med hunden, för din skull tänker jag inte berätta det du berättade för mig, det som också innefattar en hund. Jag tänker inte berätta vad jag fann under täcket, vad jag såg på taket igår, vad som hände i rökrummet, och jag tänker inte berätta om mina nya gardiner för det är så fruktansvärt oitressant att läsa om. Kan bara tillägga att mitt rum har fått lite mer karaktär nu, mitt andra projekt är gatlyktan, blomlådorna på insidan och musikhörnan. Jag vet dock inte hur mycket jag kan få ut på 17 kvadrat. Men 9999 poäng i tetris måste vara värt någonting.

Ärlighet. Jag vill vara ärlig, med vad jag gör och vad jag känner. Men när man släpper en människa för nära inpå sig måste man vara försiktigt så man inte trampar någon på tårna. Jag trodde allvarligt inte att det vi hade kunde utvecklas till något halvseriöst som nu, kyssar på stan och luncha bland folk(vad tror folk egentligen). Eller nej, jag tar faktiskt tillbaka det där(men jag använder aldrig backspace), jag är inte alltid så ärlig med vad jag gör, däremot med vad jag känner. Och vad känner jag...

Här om natten försökte jag förklara för Eliza hur jag såg på... kärleken, relationer, känslor?
Jag kan dra det här och nu, men jag väljer att sammanfatta det kort istället.
Jag tror på ,just, här och nu. Visst tror jag på den vidunderliga kärleken som varar livet ut, why not, känns meningslöst att inte tro på den. Men jag tror också på kärlek för stunden, för jag har ju en swich, en knapp som gör att jag kan - stort sett men inte alltid - stänga av och sätta på mina känslor. Det kanske låter löjligt men, det började för något år sedan, och nu ska jag berätta något jag inte berättat för mer än tre stycken förut, och det kommer göra ont för vissa att höra det här så jag vill att du verkligen tänker efter om ifall du är redo att läsa.

*Träder in i minnesbubblan...*

Förra sommaren, jag och min flickvän låg i sängen och pratade om vårt sexliv som höll på att förfalla. Hon tyckte jag var tråkig, att jag inte var "tuff" nog. Ville ha lite hårdare tag, sa hon. Jag missuppfattade henne kanske, kanske låg min syn på hårdhet lite över hennes på skalan. Det hela urartade med att hon blev avtänd, ville att vi skulle sluta. Vi gick ut i vardagsrummet och rökte i fönstret, jag kände ånger och bad gång på gång om ursäkt. Jag kramade henne hårt, tryckte henne mot mig och sa att jag inte visste vad som flugit i mig(det visste jag faktiskt inte heller), och att vad som nyss hänt aldrig skulle upprepas. Men då, just i den stunden då jag höll om henne och försökte ge henne någon sorts trygghet, slogs jag av en främmande tanke. jag frågade mig själv, kan jag le nu? Kan jag byta känsla? byta bort denna fruktansvärda känsla mot... ja säg glädje tex?
Bakom hennes rygg så log jag. Brett, i fönstret såg jag min spegelbild, jag såg mina ögon och jag såg att de saknade all tyngd jag uttryckt den senaste kvarten. Och i hjärtat kände jag inga nålar, inga hammarslag från självkritiska dvärgar och demoner. Jag kände lättnad, oron och ångern var bortblåst och jag kände känslan jag valt. Glädje.
När vi gled ifrån varandra så bytte jag snabbt tillbaka, och åter igen var självkänslan låg och jag hatade mig själv för hur jag behandlat henne. Men vad jag precis gjort var mer spännande att tänka på, och sen dess har jag försökt utveckla förmågan.

*...och går ut igen*

Det handlar inte om att låtsas, att spela ett spel med masker. Att försöka dölja vad man känner, utan att helt enkelt byta känsla. Att känna något annat, någon man för stunden trivs med. Ilska kan bytas mot lugn, svartsjuka mot likgiltighet, glädje mot sorg. Jag testar ofta, att så fort jag känner en stark känsla, försöker jag byta den mot en annan. Det går inte alltid, givetvis, men ibland. Och det skrämmer mig - jag kan också rysa - för tänk om jag en dag inte längre kan få impulskänslor, att jag en dag måste välja i alla lägen. Då kommer jag sluta som ett tomt skal, och åter igen är allt bara masker.

Du sa att ditt första intryck av mig var att jag var en player. Men vad är en player?
Player, översatt, spelare. En person som spelar på andras känslor, som utnyttjar för att få det han/hon vill ha. Men en player är också en person med känslor, med en vilja. Viljan behöver inte nödvändigtvis innebära att förtära, förbruka, avverka(vad många bra ord det finns). Viljan kan också innebära att älska, att inte nöja sig med det självklara normen att det är ett du och det är ett jag och går vi samman ska vi bli ett Vi. Två blir ett. Man kanske vill mer, man kanske har förstått att man bara lever ett liv, det finns bara en chans och jag tänker ta den, varje gång den dyker upp.
Smutsigt? Jag förespråkar varken monogami eller polygami(det heter så va?), jag förspråkar att göra det viljan säger åt dig att göra. Följ den, gå inte emot dig själv. När kommer ånger om inte dagen efter du gått emot din vilja? Sen att du hade en vilja då och en annan nu, det får oss att återgå till att då inte spelar någon roll, det är här och nu. På så vis undviker du också ångern, mer eller mindre.
Men ånger är inte bara något dåligt, ånger visar sig när du känt att du gjort något fel. Du lär, och i morgon kan du göra om och kanske göra rätt. Det får visa sig med tiden.

Jag måste bara tillägga en sak. Mina lärare påpekar hela tiden att vi måste finna en ståndpunk, en åsikt som vi står för. Och om vi blir väckta mitt i natten ska vi kunna försvara den med en enda mening.
såhär är det. Jag har inte bara en åsikt, jag tusen och de de går emot varandra allihop. Jag har inte bara en sanning, utan flera. Och vad skriver är inte alla, så döm mig inte efter det här. Jag kanske mycket väl tycker precis som du, också.

Nu ska jag göra kaffe i min nyinköpta bryggare, och sen kanske jag skickar iväg ett sms till dig. Jag vill det, hela tiden, kan inte låta bli även om jag inte har något vettigt att skriva.

En lördagnatt utan vals

Den gråa färgen, i kontrast till fyrverkerierna inom mig. Jag minns tidigare dagar, på flykt undan ögonen. Ligger i sängen, persiennerna är neddragna och jag myser bakom mina ogenomträngbara barriärer.

varje dag går jag förbi en vägg där det, med stora röda bokstäver, står skrivet ordet kärlek. Ett ord, det är inte mer än så. Det finns en känsla också, men den har egentligen inget med ordet att göra. Människan kräver kontroll, därför sätter vi ord på känslor och bygger klockor. för att fängsla tiden? kontrollera den, beskriva?
Det finns en gräns för hur mycket närhet jag kan ta. Hur pass social jag kan bli, och hur länge.

"Vi vaknar upp och vi ligger huller om buller bland kuddar och skönhetsmagasin, täcket är upp och ner och du skyller på mig. Jag svarar med min The grudge röst att jag tvivlar, att jag vill ha ett glas vatten men jag kan hämta det själv, du förbjuder och trippar avklätt iväg bort mot köket. Under tiden som jag hör hur du bryter is och vrider på kranar, städar jag bort alla bevis för aktiviteter som egentligen aldrig ägde rum. Städar bort, för rykten sprids bra utan inblandning av fakta eller ens den minsta uns av sanning. Det räcker med ett hårstrå på fel axel, sen går pratet. Jag har sällan brytt mig men rykten ,är vad som skrämmer dig mest. Snart kommer du tillbaka, jag dricker men vattnet skär i halsen, gör den ännu värre, men jag ler och säger tack. Tack,inte för vattnet, utan för din handling. Godhet är en sällsynt egenskap
Pizza och pepsi max, vi talar om förhållanden men glömmer kärleken. En nätt kram och ett farväl och sen åker luvan upp och jag tänder en cigarett. Spottar gulröda, tjocka loskor hela vägen hem. När jag går över bron passerar jag ordet kärlek som står skrivet på en husfasad på andra sidan strömmen och jag önskar mig längre ben som kan ta mig hem ännu snabbare. hem, till ensamheten."

Hur pass social? Får verkligen öva mig på att uttrycka mig bättre. Men jag ska försöka förklara.
När jag ligger här, under mitt tunga täcke... Jag ska försöka förklara. Då jag en längre tid, fyra-fem timmar ungefär, varit ensam och instängd i mörker och musik, då saknar jag. Då längtar jag, efter känslan bakom ordet där på husfasaden. Indragen i dagdrömmar, ser jag hur allt skulle varit, då minnet bleknat och gömt hur det egentligen alltid blir. En mysig frukost, på ett kaffe där hårstrån inte ligger fel, där näsor inte kliar och läppar känns härligt fuktiga. Nyduschade, som du men långtifrån jag. Samtal, röster som inte rosslar, meningar som inte bryts av för att stämband inte håller. Vibrationer åt bara helvete, utåt, tankar som studsar fram och tillbaka mellan oss. Dagdrömmar, som glömt hur det egentligen alltid blir.
Tvärtom, allså.
Jag ska försöka förklara. Strax innan jag flyttade till Norrköping så passade jag på att tatuera mig. Det gjorde inte så ont som jag trott, smärtan kom snarare efteråt. Men Kim, som tatueraren heter, sa till mig att första tatueringen inte gör lika ont som den andra. Första gången tror du att det ska göra fruktansvärt ont, det är vad alla har sagt, så du förbereder dig på det värsta. Andra gången, ja då vet du hur ont det gör, och därför gör det ondare. Till Jul har jag tänkt börja på älskarinnorna som ska sitta runt min klocka. Ett ansikte i taget, jag söker någon nu som kan rita dem åt mig efter beskrivning.
Nu glömde jag bort liknelsen. Det hade nåt att göra med att du förväntar dig, men det blir aldrig lika starka känslor. Eller, och när du vet hur det kommer bli, blir du bara besviken över resultatet. Är ni med på vad jag menar? själv har jag ingen koll alls.

Strax innan jag nådde fram till porten såg jag det första bladet falla. Snart ligger lövhögarna tätt i Norrköping, hösten är här och du är väntad med ditt mörker, efterlängtad är din behagliga kyla som gör Varm Oboy och Mariekex med smör till något mysigt, romantiskt. Nästa vecka kommer mina gardiner, jag är förberedd på det värsta.
Jag vill ha en mysig höst. Jag vill ha en mysig vinter. Jag vill att det ska finnas kontrast i kyla, slask och mörker. Jag vill ha samtal, jag vill ha närhet, städad närhet. Jag vill inte bara ha en jävligt bra fylla varje helg, ett gäng one-nights som rymmer när jag kommer in med en bricka varm chocklad, jag vill ha musik på min stereo och någon på mitt golv som lyssnar. Avstängda datorer, borttappade mobiler, tända ljus och utspillt vin i strupen. Jag vill ha dig som bryr dig, som inte bara driver med strömmen. Jag vill ha dig som Vågar låta tystnaden härska, om så bara för minuter eller timmar. Du, som inte känner vid rastlösheten. Det är ett främmande ord för oss , hösten -08.
Jag vill ha jag vill ha jag vill ha, ett upprepande tema här? Kanske. Men egentligen finns det bara en sak jag vill ha, jag vill att den här befängda dagdrömmen ska bli verklighet, att det ska göra lika ont som man förväntar sig, att det ska göra ännu ondare nästa gång. Det ska svida, jag ska bita i järn för att hålla igen ett skrik.

Vad jag ville ha sagt var det att, jag vill ha det sociala nätverket, vänner att prata med och röra vid. Men jag vill också ha min ensamhet, där lycka dansar valls med sin oanständiga syster

*...*

Om jag bara kunde...
skulle du hört hur vacker du är

Rädslor, aggressioner, förakt och drömmar.

Förfaller jag, har jag redan nåt en botten utan att märka det?
Som sjutton år behövde jag inte alkoholen på samma sätt som idag. Då var den ett hinder, nu är den ett drivmedel. Då var jag rädd att göra saker bortom kontroll, idag vill jag förlora kontrollen. För strikt, för fast i skuggan av mitt förflutna. Ligga lågt, ligga kvar tills chanserna passerat.

Lögnare är vad jag är. Jag talar vilt och brett och - förvånansvärt - uppriktigt om att det är här och nu som gäller, morgondagen är långt borta och igår behöver vi bara minnas om vi vill. Inget spelar någon roll. Allt spelar någon roll. Men jag ljuger, jag kan inte leva här och nu med alla rädslor jag har. Eller, alla rädslor är nog en och samma. Den att misslyckas, den att behöva leva med ett misslyckande. Jag förstorar nog upp små saker, jag behöver det. Det gör vi alla, mer eller mindre. Men jag kan, utan att blinka, tona ner det igen. Allt är relativt, beroende på hur du väljer att se på det. Och du kan välja själv vilken sanning som passar dig bäst, som passar läget, som gör sig bäst sammanhanget. Det finns en universal sanning, men vi är för små för att se den, så för oss finns det istället tusen små. Och åter igen så predikar jag något jag själv inte kan stå för.

Varför är det så? Mycket enklare att tala, så himla mycket svårare att göra. Göra rätt, göra om, göra bättre nästa gång. Torka tårarna, du hinner med ett försök till.
Men... jag måste börja våga, måste få bukt med rädslan. Jag måste, annars kommer jag aldrig upp är den grop jag nu ligger och spanar upp ur. Ur ett grodperspektiv, ser jag er alla. Men vem ser han som ligger ner, annat än som ett pervo som spanar in under kjolarna?

Jag fortsätter, mina "bloggar" är oftast långa så vänj dig om du tänker läsa. Jag skriver för dig, men jag skriver inte för din skull. förstår du skillnaden?

Igår var jag nära gränsen att smälla en av mina nya vänner här uppe. Han är lite utöver det vanliga, något som är både positivt och negativt. Högljud, pratglad, gillar att tramsa men kan ändå - till skillnad från en del andra idioter - sansa sig och förstå allvaret. Att vara lite seriös har aldrig skadat, men det är skadligt att vara för mycket. Jag tycker om honom även om vi är mycket olika, och en olikhet vi har är att jag inte klarar av när folk ska hålla på och - på ett skojigt sätt - klänga och knuffa på en. Han menade inget allvarligt, men jag fixar det inte. Jag bad han ta det lugnt tre gånger, när det inte fungerade så lät jag ändra tonfall och en ganska så kylig dispyt uppstod.
Jag har mycket aggressioner, det är sant, men jag håller dem oftast i munnen och det var år sen jag överförde dem till nävarna. Saknar min sandsäck, undrar om jag kan få upp den här?
Jag vet inte om det berodde på att han just var en ny vän, jag vet att när andra vänner hemifrån håller på på samma sätt kan jag behärska mig något längre, men jag tror det kan ha något att göra med att jag haft svårt att lita på folk sen -98. Speciellt de som kallar sig vänner, polare, kompisar eller bara as. De som visar sig vara, precis som jag, rädd. Rädd för morgondagen, den som inte ens finns ännu.
När han en kvart senare bad om ursäkt, för vad han nu gjort, hade jag redan hunnit glömma det. Jag hade tagit min cigarett, nypa luft och rensat tankarna med alla tal mellan 1-10.

Aggressioner, rädslor, förakt och drömmar. Vad gör det mig till? En sith lord, eller bara en människa?

sliten som en stjärna

Sliten, mest i halsen men också armarna hänger likt tunga påminnelser om att det kanske är dags att börja ta det lite lugnt. Ett råd till er alla, om ni bestämmer er för att ta bussen kl 01 så ta bussen kl 01 och inte den en timme senare. Mycket kan hända på en timme, och det kan till och med sluta som så att du missar också bussen vid kl 02, att du helt på måfå - men med klara motiv - hoppar in i en taxi, diskuterar svensk hip hops utveckling under 2000-talet och halsar jägershots som du inte ens tycker är gott. Men men, du fick en politisk vän som gillade dina reformer, iofs valde han att ta fönstervägen in och ut, och när jag skar honom så blödde han blått.

Det första jag såg när jag vaknade i morse var min sista skrynkliga tjuga( jag gick inte så långt att jag tog till kortet igår, men 380 kr var som utvisade ur min plånbok) intill en använd tampong, och jag började med hopplöshet att tänka över mitt liv. Var gårdagen nödvändig, fick jag ett behov tillfredsställt eller var det ett rent rutinmässigt beteende från min sida? Något jag var tvungen att göra, kan jag inte säga nej till första bästa utvik? Inget illa menat, hon var ingen tragedi direkt, även om hon valde att använda tänderna när hon kysstes( vad är det för fel på brudarna här uppe?!), men jag måste ändå försöka finna en förståelse i mina handlingar.

Var jag kåt? Knappast, jag var full och jag fick för min inre blick visualisera en hentai-brud i skoluniform med uppblåsta tits för att få den att stå.
Var Jag på allvar intresserad? Jag fick på bussen se att jag skickat ett mess till rick om att jag ville ha henne, men motivet är fortfarande grumligt. Vad jag egentligen ville ha gick inte att få, hon är vacker och hon vet det och hon är tyvärr inte blind och jag har tyvärr inte tillräckligt med charm eller muskler för att lyckas få hennes uppmärksamhet. Ett leende i kvarten, men de delar hon nog ut på måfå. Jag ville också ha E, som faktiskt var min anledning till att jag steg upp i går morse. 09.56 övervägde jag fortfarande att strunta i föreläsningen, men så kom jag och tänka på leendet och två minuter senare tryckte jag upp dörren och vinglade bort till skolan.
Jag ville också ha en tjej som stod och hängde vid en pelare. Först trodde jag hon väntade å någon, men efter 45 minuters väntan så slog det mig att så kanske det inte låg till. Dock har jag, som tidigare nämnt, helt förlorat min förmåga till att ta kontakt, jag kan slänga blickar men inte slänga ur mig bra inledningsrepliker. När jag väl fått i mig rätt mängd alkohol så blev jag dock brädad av en dvärg, och resten är historia. Jag ville också ha tre dörrar bort, men hon hade gått ungefär samtidigt som jag anlände.
Det är mycket jag vill ha, men vad jag fick igår var inget långsiktigt mål, det var ett sammanträffande, en händelse ett typiskt kvart-i-ragg som tuggade sönder min läpp och blödde ner mitt kön, men för all del mina damer och herrar, jag klagar inte.

jag har också kommit på att jag nog inte gillar människor i stora samlingar, två-tre stycken som högst kanske. Blir det för många förvandlas en del till de stereotypiska idioterna. Killen som ska låta högst, han som tvunget måste ragga på samma brudar som någon annan(tävlingsinstinkt, se mig se mig se mig), hon som simmar runt på golvet trots att hon kan stå, han som högt skrålar med i alla sånger trots att han inte kan texten osv osv. Själv blir jag posern som står i hörnet på balkongen och röker, lyssnar till när grabbarna bryter arm och tjejerna tyvärr gör det samma. Vad hände med våra så väl utstuderade könsroller, var vi tvungen att beblanda oss med varandra, varför kan vi inte vara nöjda med dem vi var menat vara? Nu driver jag med dig.

Cigaretterna är slut med natten kommer bli kort för min del, jag vill helst bara sluta ögonen och försvinna bort i drömmarnas värld, där Niagamia väntar med drycken och Pricilla bäddar upp sängen.

Och munnen som glappar

för några år sedan hade jag en vän. Eller ja, han är fortfarande min vän även då vi inte ses lika ofta längre. Min vän hade ett problem som han verkligen led av. Det var nämligen så att när han träffade en tjej han intresserade sig för, kunde han inte få munnen att sluta gå. Han gav noll utrymme för konversation, allt blev en lång monolog om honom och hans liv, ackompanjerat av stön och suckar och ett flimmer av ljus från mobiltelefoner som visade klockan, viskade om möjliga flyktvägar.
Tillslut gick det så långt att vi kom överens om att vi alla vänner i kretsen skulle hjälpa honom. vi utformade en plan som löd så att när han pratat för länge, skulle vi göra ett tecken, en signal som betydde att han skulle börja avrunda vad han talade om. Detta fungerade dock aldrig, han var så upptagen av sig själv att han missade oss lika mycket som han missade när hon vände ryggen och gick. Monologen kunde fortsätta i evigheter innan han förstått att hon gått.

Själv har jag ett liknande problem, plus ett som är rena motsatsen.
När jag stöter på en kvinna som jag fattar tycke för, kroppsligt eller själsligt, drabbas jag först av ordbrist. Jag kan absolut inte komma på något att tala om, än värre kan jag formulera mig. Jag har inga som helsta(?) problem med att prata med folk jag som jag inte hyser någon som helst dragning till, där kan jag verkligen babbla på i all oändlighet och få mig själv att framstå så som jag vill framstå. Lugn och eftertänksam, allvarlig på ett skämtsamt och ironiskt sätt. En James Bond utan rätt att döda, eller som den James Dean som överlevde kraschen. Oj förlåt, nu drömde jag mig bort där ett tag.

I min korridor bor det en hona tre dörrar bort. Hon är vacker på ett enkelt, osminkat sätt(hon bär smink, men ni förstår nog). Vi brukar som hastigast träffas i köket eller framför tv:n, ligga och trycka med benen uppdragna i varsitt hörn av den grymt obekväma skinnsoffan och plöja oss igenom sexans sitcom-maraton som körs varje kväll. Men jag har sjukt svårt att prata med henne, inte bara så att det inte kommer fram något, nejnej, utan när det väl lyckas ta sig upp något ur den avgrundsgrop som visa brukar referera till min hals, blir det bara svammel. I munnen dryper saliven, jag sväljer och sväljer men för varje klunk fylls det på för två nya. Så det blir bara svammel, säger jag något svarar hon mig med ett va och jag får svälja hårt och börja om på nytt, nu med en tillgjord dialekt( Jag vet inte varför, kanske skäms jag över mitt halvgrötiga modersmål).
Det finns dock en lösning på det här problemet, förutom att gå till tandläkaren och köpa hans blåsmaskin. Jo, jag kan ursäkta mig. Om jag berättar sanningen för henne, den att jag varje gång när jag träffar på henne, får ett överflöd av saliv i munnen och inte kan tala riktigt, och sen gör till mig med någon dialekt för att hon ska förstå. Ja, drar jag den ursäkten, den sanningen, så blir jag fri från problemet. Dock drabbas jag direkt av nästa.

Friheten, jag har gjort mig kvitt min fiende och slitit av den gag-ball han satt i min mun. Nu är jag fri till att tala och jag talar, om jag talar, jag talar hela tiden. Munnen går som på räls. Jag talar om allt och inget, väsentliga och oväsentliga saker, djupa och fruktansvärt ytliga. Och var och var annan mening är en ursäkt för att jag råkade avbryta henne, att jag inte gav henne tid att tänka igenom sitt svar, att jag pratar så mycket strunt. Ursäkter ursäkter ursäkter, jag är så trött på dem. Hjärnan drar hårt i tyglarna men jag är redan långt skenad och det krävs otrolig viljestyrka för mig att återfå min kontroll.

Jag följde henne till dörren för jag skulle ut på balkongen och ta ett sista bloss, det sista jag sa var att "nej nu får jag sluta prata så du kan gå och lägga dig, förlåt." En vink, en blink ett godnatt, sen kom ångern och raseriet. Jag ville flyga tillbaka till hennes dörr, rakt genom rutan( fast på ett snyggt sätt, lungt och eftertänksamt) och be om ursäkt för det dåliga intrycket hon måste fått av mig. Men usch, nej, det fick vara slut på ursäkter. I morgon tror jag att jag ska ansöka om en ny lägenhet på andra sidan stan, kanske i Linköping. Och vips, så var den nyfödde chansaren en tvivlare på nytt.

Ny natt, jag gjorde kanske ett så lyckat avslut, men i morgon börjar ett nytt kapitel. Och för att se det från en positiv synvinkel, nu kan jag faktiskt prata med henne. Lär ut, ta in, göra om. that's the rules.

En natt för champions

Kom precis hem efter en lyckad Tekken 5 turnering, av 80 matcher slutade jag på fyrtio segrar vilket är hälften precis, så därför måste jag ställa mig frågan; varför fick jag inte med bruden hem?

*ler*

Ny natt, det har varit mycket festande och ganska så mycket pluggande föregående vecka så jag har inte haft tid att skriva. Kyssen jag talade så vilt och brett om blev visserligen av, men den var vulgär och inte alls rätt riktad. Två kyssar i Norrköping och jag börjar tro att de använder sig av en annan teknik här. En brutal, gapa-stort-och-pressa-hårt teknik som inte alls känns familjär för mig. Ligger felet hos mig, är jag gammalmodig, är "nätt-nafsande-och-försiktigt-trevande" för att sen gå över till "hårt-pressande-och-kvävande" helt ur modet? Jaja, två veckor av tre år och jag hoppas att tiden ger oss en chans till förbättring. Göra om och göra rätt.
Vår föreläsare idag sa att det bästa vi kunde göra var att misslyckas totalt med våra projekt. Universitetet är till för att misslyckas(?), vi måste komma ihåg att här är ingenting på riktigt. lyckas vi första gången har vi inte lärt oss någonting. Däremot kan ett misslyckande efter utbildningen leda till katastrofala följder, tanken är då att vi nu ska lära oss se när vi gjor felberäkningar i budget osv.

Härom natten hade jag en mardröm. I drömmen såg jag en vision av min mamma. Hon gick med tårar i ögonen och jag förstod att någonting var fel, så jag sa upp mitt rum i här i Norrköping och teleporterade mig hem till gården. först trodde jag att någon hade dött men det visade sig att min styvfar blivit så pass sjuk att han inte fick lov att anstränga sig för då skulle han dö. För er som inte känner mig kan jag berätta att min styvfar aldrig kan sitta stilla. Han är över sextio nu men han måste hela tiden pyssla med saker, gärna kroppsarbete. Som att snickra, klippa gräset, köra med röjsågen, stapla ved, flytta tunga saker fram och tillbaka etc etc. Nu var han tvungen att ligga stilla, han fick inte ens titta på tv då också det räknades som en överansträngning. Jag fick se honom en gång i drömmen, han låg på en brits och var helt röd under ögonen. Ingen glädje fanns kvar i honom, och han dog senare av brist på livslust.

Jag har tänkt lite på vad drömmen kan handla om. När jag först vaknade var jag livrädd att någonting hänt honom, men jag hade tappat min mobil i gårkvällens diskoteksbrand på hugo(Det var egentligen inte i branden jag tappade den, bakom liggande förövare råkade vara tequilla). Jag skyndade mig upp till stan och köpte mig marknades billigaste mobil bara för att ringa hem och se så att allt var bra.
Ha, i affären bad jag om den billigaste de hade, och expediten plockade då fram en mobil för 1500 kr. Jag tvekade något, såg mig runt om och fann en för 495. Expediten gapade stort och påpekade att den mobilen inte hade någon kamera. Jag sa att jag inte behövde någon.
"Men den har inte mp3 heller, eller radio"
"Jag behöver ingen mp3, eller radio."
"Men du kan inte ta emot mms."
"Jag behöver inte ta emot mms."
Knäckt gick han in på lagret för att hämta mobilen jag valt, längst inne gömd under en papperskorg. När han kom ut var han helt vit i ansiktet, det visade sig att mobilens pris sänkts ytterligare femtio kronor, och jag såg på honom att han nog tänkte att det här var ju en mobil för småbarn. Men vad han inte visste är att jag är ett småbarn utklädd till halvvuxen man med stripig skäggväxt.
För övrigt mådde alla hemma bra.

Vad mer, jo... kärleken! Denna besynnerliga känsla som drabbar alla från de mest skäggiga och fåfängda cynikerna till, naturligtvis, de enfaldiga och naiva flickorna med oskulden kvar i innerfickan. Jag har råkat få den sist nämnda sorten på halsen, och jag som inte har några problem med att visa känslor då det handlar om att slå av huvudet på folk, kan verkligen inte krossa hennes hjärta. Hur kunde hon, så ren och orörd, gå och trampa snett framför mig? Jag är en bra människa, men jag är ingen BRA människa. Det är visserligen ingen, men hon som till och med väljer att hålla för öronen när vi andra snackar skit om olika människor i klassen, hur kan hon se något i den vagt gulnade själ som råkar vara min?
Helst vill jag se att det rinner ut i sanden, att hon tappar intresset och ser sig om efter något annat, någon som inte har så mycket skit under naglarna. Eller kanske det nätt och jämt går att ta sig igenom tre år, obemärkt likt en ninja i svart skrud kan jag smyga omvägar i cirklar tills hon glömmer mig. Kanske ska jag sluta låta som sjutton, men ja... vi får se vad som händer, morgondagen har ännu inte skett, kanske bestämmer sig Haleys komet för att vända och flyga tillbaka, och denna gången träffa. Eller i alla fall flyga förbi med så små marginaler att vi alla smälter, kanske får jag då uppleva världens sista kyss.

Nu håller det på att bli lite långt här kanske, jag tänkte skriva en diskussion om begrepp som sann och falsk konst, men det får bli nästa gång.

Godmorgon