utsikter

God morgon, vackra sköra värld. Island brinner på nytt, det pyr under marken, någon länge slumrande vill komma upp och se dagsljus, bada i solglans och ta en promenad i strilande vårregn. Någon är dock illa omtyckt, för någon har en tendens att lämna långvariga sår bakom sig. Somliga passar helt enkelt inte in, de försöker med ett leende men andra tolkar det som ett vargagrin.

Jag har flyttat, ny natt har fått en bättre utsikt för drömmar och samtal med långvägar vänner som aldrig nåt fram, fast jag ser dem var och varannan natt. Jag minns de utsikter jag haft, få slår nog den jag har nu, från det rum som tillhör soon-to-be. Luntgatans insprängda balkong i hörnet av mångfalldssamhället, gripens brandstege -som visserligen slingrade sig upp till stjärnvalvets källargrund men när orkade jag egentligen gå upp dit - med mer insyn än utsikt. På gripen var det ett fåfängt måste att alltid se bra ut när när man ville ta en nypa luft. Västerviks inglasade balkong med snurrande skinnfåtöljer och himmel försedd med solnedgång bakom tung väldoftande granskog var visserligen härlig den tid jag delade en flaska rött med min bäste vän och byte tankar i timmar. Mot slutet gav den mig dock bara instängd ånger, vad gjorde jag där och hur skulle jag ta mig därifrån? Utsikten kräver mer än skönhet, den vill ha sällskap.
Motala, denna avgrund för utagerat helvetes levende, ett personligt soddom där den stora debutromanen skulle gräva sig ur ett beteende under all kritik. Utsikten var viktig, den avslöjar alltid det jag saknar i mitt liv. Inte utsikten i sig, utan dem känslor som träder fram och drar i mina sömnar. I motala stod jag på en liten trappa av metall som vette ut mot gården där dagisbarn hyrt in sig på dagarna. Om natten var gården däremot min, och innan jag lämnade vätterns strand lämnade jag mitt sigill i form av en ros nedstucken i en rödvinsflaska. Men vart var jag? Just det, vad avslöjade utsikten?
Jag brukade fantisera om att någon skulle passera, göra mig sällskap, prata på och sen kanske lämna sitt nummer. Ingen kom, dock knackade en svag flicka med uppskuren handled på dörren men jag låtsades inte höra.

Utsikter, föga spelar det roll om jag ser det oändliga havet eller gränden utanför strandhotell i Köpenhamn, det viktigaste är vad utsikten säger mig, vad det är den speglar just för stunden. En saknad, en frihet, en känsla av lugn eller panik. En längtan bort eller bara till sängen, och där är jag nu. Jobbet ringde, jag ursäktade mig och bad om att få ringa upp. Dags att dansa sig bort igen.

en morgon med turturduvan

Den där fågeln som förföljt mig, jag minns när den sjöng för första gången sjäng för mig.

Motala, våren hade kläckts och krupit ur sitt skal, måste varit 2006 då jag skrev som flitigast på allt och inget, då jag försökte tonsätta mina tankar och fördriva mina påhittade demoner via halvfabrikatsdikter som gillades, gillades av alla utom de som kände mig. Jag tog en promenad en tidig morgon, efter ännu en sömnlös natt. Jag testade ett nytt sätt att leva, introducerade ny dygns rytm - två ½ timme på eftermiddagen efter skolan, sex timmar på natten mellan 2-8. Gick väl sådär, jag löste mina 7½ timmars sömn åtminstone. Tyvärr var det inte alltid det gick att sova, utanför mitt fönster bodde en skadeglad fågel av okänd sort(nu ska jag googla, dags att ta reda på vad det är för fjäderfä).. DUVA.. inte vilken duva som helst, turturduvan. Jäkla passande, nu förlorad jg lusten att skriva. fortsätter kanske senare.