Jag vågar påstå, utan fakta på papper och utan att relatera till en tidningsartikel skriver av en professor i ämnet, att folk älskar att överbevakas. så länge övervakningen sker på deras egna villkor. I alla tider jag varit aktiv i, har jag sett hur folk inte bara strävar efter uppmärksamhet genom att göra de mest uppseendeväckande och galna aktiviteter, utan också hur folk vill att andra ska se och lägga märke till minsta lilla steg de tar och fånigaste tanke de kläcker ur sig.
Försiktigt kan vi börja med program som Amerikas funniest homevideos, där folk - säkerligen inte på jakt efter att vinna de stora pengarna -gärna visar upp sina klantigheter. Det handlar nog inte så värst mycket om att dela med sig av ett skratt som att synas och framstå som någon. Någon i denna överbefolkade värld.
Jag rusar genom tid och rum, drar mig till minnes av svt:s söndagsöppet som hade en tävlning där kändisar eller vanliga människor tävlade i hur mycket de visste om sina partners. Nu lämnade vi helt plötligt ut privata detaljer om allt från hur vi ställer glasen i skåpet till hur vi föredrar vår partner i sängen. Kanske var det inte riktigt så utlämnande, men det var minst sagt en strävan efter att uppmärksammas.
Mitten av 90-talet, dokusåporna äntrade världen och både rosades och fick kritik. Tävlingar som visade upp hur listiga men framförallt hur falska människor var när det kom till att handla om pengar( men inte heller här tror jag det egentligen handlade om pengar, detta var vilka vi är och inget pris i världen kan skapa helt nya sidor hos människor, bara locka fram de dolda). vi fick se hur människor betedde sig i sin privataste svär och vi gillade det, att på säkert avstånd i vardagsrummets trygga soffa som blivit allt mer nersutten med åren, bevaka våra medmänniskor. Och även om vi inte ville så kunde vi ändå identifiera oss med de tävlande, precis som med bra böcker var detta något vi kunde känna igen oss i. Och de tävlande, de ville verkligen synas. I program som big brother och paradise hotell skedde den ena pinsamheten efter den andra och världens - för mig - första C-kändisar föddes. De var inte dåliga skådespelare eller kast säljande artister, de är vanliga människor som bevakades av kameror, och de ställde frivilligt upp på det.
Idag har vi gått längre, tack vare internet och dess oändliga möjlighter. För några år sedan exploderade bloggvärlden och nu skulle alla blogga. De flesta bloggarna liknade vanliga dagböcker, en del öppnade inte ens upp sig så utan redogjorde bara i korta inlägg om vilka kläder de skulle ha på sig då de gick och fikade med sin pojk- och flickvänner. bilder, videofilmer, ytliga och interna utlämningar åt ett samhälle som blivit helt skadat. Jag tycker mycket väl detta visar på hur folk vill övervakas, så länge det sker på deras egna villkor.
I och med facebook blev det ännu klarare, med sin "vad tänker du på" funktion började folk dela med sig av korta meddelanden om vad de gjorde och hur de kände för stunden. Allt från "åker till stan och handlar", "tar en dusch", "festade hårt igår", "festar hårdare ikväll", "jobbar med tentan", "ligger med din flickvän" till mer påhittiga och barnsliga som "kuk, röv, bajs", "äter fiskstjärt" och "börjar känna sig ung"(Samtliga är autentiska). Jag kan undra om folk verkligen bryr sig, och komma fram till att de gör och inte gör. Vi är helt avtrubbade av all menlös information om våra medmänniskor, vi finner oss sittandes framför facebooks sida och trycka uppdatera knappen bara för att få se ytterligare en totalt ointressant hemlighet som vi kan trycka "gilla" på. vi älskar tanken på att övervaka, omedvetet kanske, men inte lika mycket som vi älskar tanken på att dela med oss vad vi gör. Om det så handlar om det mest intetsägande spelar ingen roll, vi är alla små dramaqueens och har älskat att synas sen vi först upptäckte den möjligheten.
Idag finns det Twitter också, något jag inte gett mig in i ännu(som ni kanske märker är jag också en del av allt det här och även då jag är medveten om det och skäms så drar jag mig inte ur det). då jag inte vet så mycket om det, väljer jag att citera wikipedia:
Twitter är en social nätverkssida samt mikroblogg som möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar (lokalt betecknade som tweets), vilka består av textbaserade postningar om max 140 tecken.
Uppdateringarna visas på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Avsändaren kan välja att endast visa sina uppdateringar för sina godkända kontakter men obegränsat utdelande är standardinställning.
What THE FUCK!?! Se mig, hör mig och bry dig om mig. Övervaka mig, dygnet runt om du vill. Tillfredsställelsen att övervaka är nog inte lika stor som den att folk faktiskt bryr sig. Men, givetvis, allt ska ske på dina villkor. du väljer vad folk ska se.
villkor ja, vems villkor gäller? Det finns stunder då människor inte vill övervakas, ett exempel är väl då de gör något som går emot lagen, surfar porr eller lyssnar på musik de skäms över att de gillar. Ett för mig viktigare exempel är då de öser skit över folk i bloggkommentarer och på forum. Internet har inneburit friheten, att helt stå utan ansvar, ansvar är skit och det vill ingen ha. Därför har integritetsfrågan vuxit och de flesta har helt tappat fattningen om vad det egentligen handlar om att kränka någons integritet. Det är inte en solidatitetsfråga, att vi ska behandla varandra med respekt, det är fråga som de flesta enbart tycks applicera på sig själv. kränk inte min integritet, fast de i samma veva inte är så himla solidariska själva och gärna vräker ur sig skit om någon annan medan de skyddar sig bakom rätten till integritet.
Ibland skulle man vilja skapa ett system som tvingar människor att uppge en viss e-postadress i samma veva som de väljer att kommentera något på nätet eller skriva på ett forum. En e-postadress knuten till just dig, kanske utdelad av staten, och då du skriver måste du logga in på din mail och göra ett godkännande innan du skickar kommentaren. Det hade varit fint, om det riskfritt skulle fungerat. Men i och med hårdare lagar och skärpt övervakning och säkerhetskontroller, uppstår fler sätt att koppla oskyldiga till brott. Mailadresser kan hackas, personuppgifter kan komma på vift. Med hårdare säkerhetskontroller föds också ett osäkrare levende för den enskilde individen.
Vad ska man göra då? Ja, vad ska ske... Kanske måste folk börja våga ta ansvar, stå för sina handlingar och bemöter folk på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Är det så svårt? Ja, det är nog.