Blekinge är vitare än sist

tystnaden är av en annan sort, den gör sig påtaglig när alla ljud skryter med sin frånvaro. I samförstånd med naturen, inger den en trygghet. För en stad lika tyst väcker oro och manar fåglarna till flykt, för en stad lika tyst förblir onaturlig tills det att bomberna faller.

Där jag förut vantrivdes, kännbara kilometer från allting, fast i ingenstans med katten som dreglar, hunden som spyr och vännerna som gick att dra handen igenom. Corall med sina vingar, Pricilla med sitt röda hår och Miss Lovers

lane som inte var mer än skuggan av cigarettrök i källartrappan. Ofattbara händer värmer inte, men hjärtat födde drömmar vars briljans jag aldrig kan återskapa.

Jag har en bubbla innanför huden, den sitter på vänsterhanden och drar sig fram och tillbaka när jag spänner och slappnar. Jag kan trycka på den, då den dragit sig längst upp mot handleden, och då försvinner den. För sekunden, ögonblicket därefter är den tillbaka som om ingenting hänt. Precis som minnen, stunder som häcklar dig och hänger kvar tills något så fantastiskt inträffar att minnet tvingas tillbaka. Men så, när du släpar en kundvagn efter dig och på ett högdraget sätt rör dig mellan hyllorna och ger fula flickor blickar för att de ska känna sig uppskattade ett par dagar kring jul, ja då kommer minnet tillbaka och du sjunker ihop med axlarna och känner glåporden hagla bakom din rygg. Igen, vissa bubblor går att trycka bort, andra är som spår i betongen.

Vintern rasar, men inte ut utan ner. Här finns inga tecken på klimathot, hit kan isbjörnarna och pingvinerna flytta om polerna nu skulle smälta. Katten får väl maka på sig, man kan inte kräva hundra hektar för sig själv efter att ha sett en dokumentär om sydafrikanska kåkstäder.

Granen är klädd, plockad från mammas killes egen mark. Jag minns när de planterade dem, de såg så små och menlösa ut, jag räknade på att det skulle ta minst fem år innan de växt till sig och kunde brukas som julgranar. Jag hade rätt, det tog fem år, jag var bara inte helt med på noterna om att jag också skulle vara här. Fem år, när jag tänker fem år tänker jag allt för ofta - och det tror jag fler gör - "fem år i dessa skor". Förstår ni?

Fem år som den jag är idag, men under fem år tar tiden ut sin rätt. Den plockar bort vissa vänner och bekanta, ger en och annan ny. Den stoppar in slingor i håret eller klipper det kort, kanske låter tiden håret växa ut igen. Kanske bygger tiden muskler eller ölmage, kanske förtär den delar av själen. Nya låtar, gamla hits som rullar igen. Som nu, Jewels - Foolish games, fyra dagar i sträck. Med tiden försöker vi bränna bilder, i samma takt som vi tar nya med våra feta högupplösnings supermegapixel kameror, men vissa bilder försvinner aldrig och det har jag fått bevis för om och om igen. Andra bilder känner du inte igen, trots att det var du som tog dem. Du glömde bort att närvara, under tiden du dokumenterade platsen där du alltid velat vara. Kan jag låta bli att fråga, om du är här för din skull, eller för att berätta för andra?

Fem år, och jag sitter och tittar på det vinterrike som bryter allt mer och mer mark. Snart ligger vi under flera meter snö och väntar på att vakna nya och fräscha, perfekt tajmade med de första vårtecknen. En videung, ett par sammanflätade händer som gör gamla stigar till sina egna, eller kanske de trampar dem för första gången. Vad vet jag? Jag ska inleda våren med att finna mina videungar, klappa deras ryggar och viska hemligheten som jag burit på hela vintern.

snö... aj då.

snön faller, ingen har nog gått miste om det i Norrköpings natt. Själv har jag retirerat till sängen, gått i ide som nallarna sagt. Bara för ett tag dock, jag måste stiga upp och äta nån gång. Idag har jag däremot snålat med födan, en skål fil med... äsch, vem bryr sig?

Det finns för många människor i omlopp, vi hinner inte vara originella eller intressanta förrän vi är en i mängden och fullständigt trivialt. Allt blir blasé på ett par timmar, ett möte blir en upprepning och en kyss förlorar sin charm när Hollywood slösar bort dem i fel sorts film. Fel sort, jo ja.

en ny låt rullar och jag är kvar under täcket. ett par dar kvar sen flyr jag hem över julen, men jag kan inte längre lämna något bakom mig. Allt följer med, i små mobila telefoner och välfyllda hemsidor. Det blir inga kramar på stationen, inga knastriga telefonsamtal från foajén, inga historier att berätta när jag kommer tillbaka, ingen längtan och ingen saknad. Eller jo, men påminnelsen klingar oavbrutet i fickan. missuppfatta mig inte, jag lever nu och jag trivs med det, men samtidigt får man väl lov att sakna ett annat sätt att leva? dubbelmoral är bra skit.

Jag behöver Blekingeluften nu, behöver gamla vänners tröst. De känner en sida av mig som jag aldrig kan presentera för dem jag träffar idag, en sida som också behöver vädras ibland. Jag behöver stå i källartrappen och viska vänta åt Smillan, medan jag tömmer blåsan och fyller lungan. se bort mot det gula elljuset, drömma om världen bortom den. Den är inte längre lika främmande, åtråvärd, spännande eller oupplevd, ändå behöver jag de gamla föreställningarna för att kunna uppskatta situationen. Jag behöver bristen på sällskap, internetuppkoppling, pornografi och cigarettpauser. Kanske då, ser jag charmen i ditt leende. Just nu är du bara en blek upprepning, kall mot top models senaste stjärnor.

Stjärnorna, en symbol för att längta. Ett ljus att sträva mot, ett drömspel som inspirerar och befaller en pojke att fortsätta leva, trots olusten som finns i att vara kvar. Kvar, bara för att jag måste, ett måste är en bra sak att leva med. En skön ursäkt för att inte ge upp, stoppa i en femma och försöka igen. Min styrka som sticker upp, bland spetsiga klippor av svagheter.

Jag behöver nog äta ändå, en värmande famn är på väg hit, behöver kraft att fånga upp den i dörren.

14 maj, vad händer då?