När bara tomheten sover bredvid.

Jag vaknar, som vanligt, mellan två och tre. det här är inte bara måndagsförbannelsen, att aldrig få ro just denna natt i veckan. Nej, detta är normalt, somnar jag innan midnatt så vaknar jag innan klockan tre.
Jag följer min vanliga ritual. Dricker vatten, tänder lampan för att skrämma bort den som nu är där, går in på toaletten och tvättar händerna och fyller på vattenförådet. Jag pendlar mellan att röka en cigarett och lägga mig igen, det blir dock oftast det förstnämnda. Sen kryper jag ner under täcket, tillsammans med tankarna.
För min inre biograf spelar jag upp scenarier. Den ena skottskadade hjältedrömmen efter den andra ömt kyssta morgonromansen. De delar något, samtliga har mig i huvudrollen och samtliga är ännu inte upplevda. Kommer troligtvis heller aldrig bli. Men jag visar dem i detalj för mitt inre, jag lever i ständig förberedelse för att klara mig ur det mest oväntade, omöjliga, krångliga och livshotande jag kan tänka mig. Demoner eller gamla pojkvänner, jag går igenom situationen gång på gång tills jag på ett troligt sett behärskar den. Älskade eller svekta kärlekar från igår och i morgon, jag lär mig tala mig ur med sanning eller lögn(den som varar blir bäst), låter mig ta emot örfilar och giftblandade drinkar och kyssar eller ömsesidiga avsugningar. Oavsett vad som kan ske vill jag alltid vara förberedd på allt, och det är jag. På allt, utom det som verkligen händer.
I verkligheten står jag tafatt och letar efter ord, fumlar med fingrarna och låter jelly ben föra mig bort och sen(oftast) tillbaka. Det är för vanligt att jag låter ilskan styra mig, jag kan ha för många tycka-synd-om-mig-själv tankar som egentligen... egentligen har sitt ursprung i den tid då jag struntade i allt. Den har inte funnits, inte som en längre tidsepok i mitt liv, utan snarare kommit och gått i perioder de senaste fyra åren. Med insikt! Innan dess var det inte lika självklart för mig, innan jag fick insikt om hur det var skyllde jag det hela på kärleken. Min kärlek, till det ouppnåliga. En vanlig kommentar till mitt beteende var: "jag gör så här för att ingenting spelar någon roll tills det att jag får henne"
Kan le åt det idag. haha, inte så konstigt att jag aldrig fick henne eller hur?
I verkligheten... finns det ett mer difust uttryck? Vad är verkligt egentligen?
I stundens hetta(måhända skönlitterärt, men det passar bättre in) handlar jag ofta först och tänker efter minuten senare. "Fan jag skulle gjort/sagt eller inte gjort/sagt såhär istället". Tanken slår mig ofta precis efter det är för sent att ändra sig. Jag försöker ibland, förgäves, styra upp med en försvarslös ursäkt i stil med. "eh, nej men så menade jag inte" eller " vad jag egentligen menade var" eller varför inte den oemotståndlige klassikern "fast jag menar såhär också". Sistnämnda går sällan hem. Folk har svårt med mig när jag har flera olika åsikter om samma sak. En del jag mött yrkar på lätt schizofreni, men jag måste försvara mig mot det.
Det finns inte bara en sida av någonting. Jag tror inte jag gör något i bara ett syfte eller flera sammanlänkande. Det är inte som jag går omkring utan ståndpunkter och åsikter. Tvärt om, jag har flera stycken av dem, varför ska jag begränsa mig?
"Det gör dig till en mer mogen människa?"
"Är det så? Enligt vems västvärldsvridna norm?"
I stundens hetta(höhö, där kom den igen), om för mycket alkohol är inblandat, kan jag lätt svika mig själv och låta mig förledas av min djuriska instinkt. Även om jag då, under någon sömnlös natt som den här, tänkt igenom just det här scenariet in i minsta detalj och funnit bästa möjliga lösning... Jag gör tvärt emot vad min visdom förespråkar, jag hugger med käften och spelar maskulin babian och tröstlös sjuåring påväg in i det oskyddade livet.

*andas*

Så vad tjänar det då till att ligga här och kramas med tankarna natt efter natt? Ingenting alls kan det tyckas, men för mig... för mig är just tankarna, det inre skådespelet, det enda jag har nätter som den här då bara tomheten sover bredvid. Och även om jag önskar att jag sov just nu, älskar jag varenda minut av den kvarvarande fantasi jag besitter.

Hur man mår

Kvällens sång blir Sucide is painless, Manic street preachers version.

Igår drack jag vin, idag sov jag bort solens strålar. Ikväll tittar jag på mina halvfärdiga konstverk och förbannar mig själv för att jag inte gör det jag kan. Nattens dröm var ett äventyr, ögonlockens öppna motsvarighet förblir en längtan efter något mer.

Nedsläckt, stämda gitarrer och stearin rinnande ner för armarna. Jag kedjeröker 60 kronors cigg och dricker vatten ur en kvarglömd vinflaska. Det smakar friskt, löper problemfritt ner i strupen, men jag önskar att det smakade nykorkat och vad ettiketen anspråkar på. Rösterna är döda, de som ännu talar snackar strunt jag inte orkar lyssna till. Ikväll önskar jag mig inte långt bort men till en plats där... där känslan jag har i kroppen inte kan nå mig.

Nej, jag mår inte bra ikväll. Något i mig säger stopp, samtidigt som en annan känsla rusar över min utsträckta hand och springer ner mig. Ligger med ansiktet i marken, skrattet är inte långt borta. Hade behövt en röst nu som sa att allt blir bra, en röst att förneka och ett ansikte att spotta i. Rastlösheten om natten, tvivlen som bryter sig upp ur ett undermedvetet jag helst av allt vill ta och stänga ner för gott. Rensa, re-start, ett nytt skrivbord att fylla med skit. Det här är känslan av att behöva resa sig upp och byta stol, hela havet stormar på riktigt. Jag vill bort, jag måste bort. Önskar du kunde lyssna, höra mig just nu. Vagga mig till sömns, som det förvuxna och efterblivna barnet jag är.

Bara förvirrande, inget spår av sans och vett över huvudtaget? Nej, men det är så det är just nu. Jag drabbas av det här, återkommande, någon gång i månaden, ett par om året. Febrilt växande eller hastigt som blixtar, känslan kommer och går. Sjuk? Vet inte, aldrig kollat.

Låten jag hörde när känslan kom får gå på repeat till känslan har gått.
Destruktivitet, en vilja att bryta ner mig själv till ett tillstånd där jag samvetslöst kan sparka uppåt mot en fientlig värld som reflekterar allt jag inte är. har! Eller tvärt om, allt jag aldrig önskar mig vara eller ha i min hand. Massproduktion jag föraktar, men i vanliga fall håller tyst om. Tack R. för en timmes videospelande, jag behövde kopplas bort från det här. Men det räckte inte, en kasse öl och en låda cigaretter, trasiga cd-skivor och åtsittande kläder som viskar om... och äcklandet. Hur jag äcklas av allt. Just här, i en värld där barn skjuts sönder och homosexuella döms till fängelse, allt för att starka män ska känna sig ännu starkare. Lösningen är enkel, så enkel att vi vägrar ta till oss den. Det måste kosta, ta tid, det måste krångla, slösa liv. Vi kan inte bara göra allt bra, vad händer sen i en värld där allt är bra? Dramatiken dör, aldrig någonsin vill vi att ridån ska falla. Vi är kryp som dras till spotlightens ljus, vi är kryp som tävlar om att synas. Vi är vad vi äcklas av. Kryp!

för att skapa reaktion printar jag ner en innersta tanke jag inte längre har bruk för.

"Jag önskar mig inget mer än ett stopp på den menlösa våldet,
men jag räds för en värld utan det."

lusten att fortsätta.

Jag har tänt några ljus, letat fram the streets på youtube, plockat fram ett par gamla skrivböcker och sitter i det vacklande ljuset, bläddrar och försöker förstå varifrån jag fick allt. Vad som saknas idag, varför det inte lockar med att hålla en penna i handen och skriva ner det som först når mina tankar. Jag älskade skrivandet, ordens flöde och skapandet av bisarra verklighetstolkningar som alltid, på något vis jag knappt kunde förstå, träffade folk på rätt ställe. Nu badar jag i min egen glans, men jag tar mig den rätten.

Inatt rycktes jag ur min sömn av skottlossning, ett meddelande från min lillasyster: "Läste precis ut boken. Tårar."
Den skrevs för någon som hon, så det värmde rejält i hjärtat och jag var tvungen att gå ut och kyla av mig i den nyfallna snön. Mina tår förvandlades till nykläckta isbitar, cigaretten var inte speciellt god men den lyckades döva det som värmefläktarna irriterade. Jag saknar tystnaden i natten, jag saknar drömmarna om att komma bort. Att stå på min källartrapp och blicka bort mot rondellens gula, iskalla ljus som viskade om en värld där ute jag aldrig skulle få se. Bara längta efter. Här, mitt i den, står jag och längtar tillbaka till andra sidan drömmarna. Blir jag aldrig nöjd?

Här står jag, mitt i en utbildning som intresserar mig, med en flicka som hjärtat inte kan få nog av att älska och vänner - gamla jag sparat och nya jag funnit - jag trivs med. Jag kan vakna långt efter lunch och inte känna att jag slängt bort dagen, jag kan kravla mig ur sängen sex timmar efter midnatt och inte längta tillbaka till värmen. Jag trivs med min kropp som är i dåligt skick för att bara vara (snart) 24 år gammal, den älskar att gå långa promenader längs strömmen och slita ut sig på en motioncykel, pressa sig mot hud utan att någonsin flyta samman, dansa bakom nerrullade persienner och skylta sig själv i krogarnas rökrum. Nog att magen börjat släpas efter i asfalten sen all julmatstortyr, men beachen -09 är sex månader bort. Klart jag hinner komma i form, klart jag har tid.

"Du är ung, sluta stressa."

Jag kanske har slutat stressa, utan att tänka på det. Det är kanske därför jag inte skyndar mig på att bli klar, lämnar saker halvfärdiga och tänker att sen, sen en dag ska jag ta tag i allt och... vem ljuger nu för?

Jag slappnar av i min vardag, tar dagen som den kommer men gör inga hastiga oplanerade utlandsutflykter. Jag har nog alltid haft en liten planeringsassistent i mig, som håller mig tillbaka tills det inte längre går att komma på fler ursäkter. Förstår om du tycker jag är ospontan, tråkig och feg. Det kan tyckas så, förstår det, men jag vill bara vara lite förberedd på vad jag ska möta. Svaret på varför ligger i ungdomsårens våldsamheter. Jag lever inte en dag utan att planera mitt försvar, flykt och eventuella pareringar. Alltid vaksam, en bieffekt av överlevnad.

Några rader senare ser jag att jag åter tappade poängen. Jag tappade också lusten att skriva mer.