Vatten vid mina fötter.

"jag har vatten vid mina fötter,
det är dags att vagga vidare"

Utanför, regnet öser ner. innanför, ler jag fånigt för mig själv, faller undan med blicken från ingen alls. Det är tomma rum som omger mig, någonstans där borta sover visserligen Y men ropar jag på henne slår ekot hårt mot väggarna, det kommer studsa sig fram till hennes rum och när det slutligen når dit är det sönderslaget, slitet i bitar, värdelöst. Jag tycker inte om att upprepa mig, när vissa ord faller sig perfekt i tiden, faller de isär om de tvingas upp ur strupen igen. Nej, jag avskyr att upprepa mig, vänta ett tag så ger jag kanske orden en chans till.

Farmor är död. Det har gått mer än en vecka sedan nu som dem fiskade upp henne ur den skärgård som jag tror hon älskade, från den plats hon fördrog då vi andra nöjde oss med halvgrunt runt bryggan. Det var år sedan jag var där sist, jag kan inte minnas exakt men jag var nog i tonåren åtminstone, jag måste avskytt det, längtat därifrån. visat tänderna åt tystnaden, sparkat på vågorna, haft långt hår. Jag minns att jag kände Tam, min dåliga geografi sa att hon inte borde vara så långt bort. Ändå tog det mig ytterligare några år innan jag träffade henne för första gången. slå mig på fingrarna nu, men var det när du var på Sweden rock eller var det när jag åkte till Stockholm för att se Manson? Oavsett när det var, spelar det ingen roll idag. Du gjorde slut på vänskapen, jag gjorde lite motstånd för jag förstår vad det var du menade när du sa nåt i stil med att "vi kan aldrig vara vänner utanför sagan". Oavsett var det var, läser du inte detta, och det brev jag jobbat på i mer än ett år kommer aldrig skickas.

bitter ton för bitter man, mina tänder värker. De skriker efter sömn, ordentlig sådan. De ber om utslagen kropp, innan midnatt för en gång skull. Vad är så farligt med det, du är inte längre rädd för att missa något, du stannar inte längre kvar tills alla har gått hem. Nej, centrum är ingenting för mig längre, jag knäppte gatlyktorna med kulor av glas. Ibland går jag förbi och tittar in, inte på människorna som fortfarande sitter där, inte på de nytillkomna, utan på ljuset som lyser emellan dem.

"det vackraste jag sett,
var hårstråna på din arm,
som bara syntes i solljuset
som sprängde sig in genom
persiennerna"

Jag jobbar på en ny grej nu. Ett manus, kortfilmsmanus. Det kan också bli en novell, med lite tur en hel bok. Problemet med film, tycker jag, att det är svårare att berätta känslor. Jag hatar inre röster, sunset beach äckligt. Därför försöker jag känna av så mycket känslor i saker och ting jag ser just nu. Och än så länge har jag kommit fram till att den känsla jag vill skapa, oavsett om det blir ett manus eller en novell, är känslan av tidig söndagmorgon, dagen efter en lyckad fest, klarvaken, i ett ljummet solljus.

godnatt ny natt.

ikväll rullar gamla bondlåtar tillsammans med David bowie/Lulu-the man who sold the world. Det har varit så en vecka snart, jag har sökt hjälp men befinner mig i en oändlig kö utan sällskap. Intryckta i bås, vakumfyllda behållare av plast och tjära. Det börjar bli för mycket nu, ni ser och jag känner det.

Ashlynn brooke når inte långt ikväll, när ljuset lagt sig ligger hennes bröst stilla. Ingenting når in bakom globen på mig, jag sitter som numb och tänker på såren som varar sig i anus på mig. För mycket sitt, för lite flux och flax omkring. Motionerar mycket nu, cyklar en timme varje dag, i motvind och med spansk influerad moraträsk, men sadeln är en sittplats och den gör sig påmind i uppförsbacken.

Denna sommaren. Det skulle bli "den sommaren", men det står sig still som sommaren före den och sommaren strax innan dess. Lediga timmar spelar jag bort, går jag promenader, sjörövar jag kastar bajs på grannarnas glädje. för att jag ska upp och jobba, för att jag måste tjäna pengar för att... överleva vore väl att ta i, men leva gott kan man väl säga. Leva gott utan ånger för spenderade slantar. Flög väl iväg lite väl mycket ikväll, en torsdag kväll flera veckor kvar till löning.

sommaren, jag tänker alltid stora tankar om den. Men en fem minutrare på balkongen och jag flyr in till den svala soffan, sit-coms och smultronsaft. fuck, jag minns inte ens hur riktiga smultron smakar, det var år sen, senast med hundurin på, vilket smakade beskt, italienskt nästan. Men sommaren, jag skulle ju ägna dessa dagar till att skriva(en OBS-situation; jag lider väl bra av det faktum att jag formulerar mig osensualistiskt). Jag har en pjäs att jobba på, jag har en bok som - jag visserligen aldrig vill få färdig men - bör skrivas snart innan jag tappar tråden. Det kreativa, jag undviker det, för... rädslan. alltid rädslan, och en viss uns av "äsch jag orkar inte". Jag behöver piskrapp, jag behöver hårda blickar, morötter, kyssar och läppar som viskar om fler, brunbrända ben, insvepta i rök, på en uteservering i juliljus, leendet i 85 graders vinkel, fräknar som spräcker upp dagen och tilldelar den ett leende. Ett leende jag får ta del av, först efter, jag skrivit ett par rader av värde.

Sheena Easton, du ligger säkert inte bakom raderna eller ens innebörden av det du sjunger, men jag älskar titta bort när du kommer in på andra versen, drömskt som om jag kunde känna samhörighet med vad det är du ljuger om. sheena Easton, vad hände med dig? du var gift fyra gånger, din trovärdighet sjunker. Jag har inte varit gift en enda gång än, och en gång endast kommer det bli, för går det åt hell... kan det lika gärna vara. jag ger kärlekens byråkrati en chans, efter det nöjer jag mig med leenden och tysta hemmakvällar i nedsjunkna soffor från IKEA, jag som bad om kvalité för jag trodde på evig kärlek. Varför skriva äktenskapsförord? visst, det kan vara bra ifall någonti... men gifter du dig ska du inte tänka "tänk om", då är det då och på riktigt, annars kan det dra åt ...

sommaren, i morgon gör jag något av den, tills dess, ..