armbågar bygger vägen snabbare

sitter I skuggan av ett rum som hänger sig över mig. Jag är tyngd, av ingen anledning alls. Eller? Väntar på samtal från älsklingen, en signal sen bär det av till gymmet. Min syster skrattade nervöst när jag berättade att jag köpt kort, frågade om jag var på riktig och betvivlade i sekunder om det verkligen var hennes bror hon ringt. Det var det.

En förändring vars motiv är förbättring av hälsan. Jag siktar inte på att se ut som en spartan vilse på svenska beachen nästa sommar, utan för att någorlunda må bättre till vardags. jag har varit trött i tre år nu, långsamt försvagats och tappat konditionen. Levt med ånger i sängen, allt för ofta tänkt på att magen tung vilar på röven när jag knullar på i doggystyle. Drickpauser som mellanspel, andfådda förspel, handlar allt om sex?

Otrohet.
"Skulle aldrig kunna tänka mig bli tillsammans med någon som varit otrogen tio gånger"
vi är våran historia. Testa lev utan den och se vad som blev över. vilka fantastiska historier har ett nyfött barn - som upplevt det mesta - att förtälja? Inga, därför har de ingen nytta av språket. Göra sin röst hörd, men om vad när du inte kan relatera till något?
"Du behöver inte berätta, gör jag det?"
Ibland gör du det, inte lika ofta som jag men ibland. Kanske det du menar, att jag gärna öser ut mitt igår som en spann iskallt vatten över huvudet på dig. Det är inte så, oftast beror det på att du frågar. Du, och alla andra. Samtidigt finns det en vilja inom mig att folk ska förstå vem jag är och hur ska du förstå utan att veta bakgrunden? Du kan välja att ta mig för den jag är i stunden, men nyss var jag en ilsken best som vrålade ut min åsikt om ett dåligt beteende vars mönster jag själv gärna önskade följa(den andra sanningen, ska komma det till den senare i veckan). Är jag alltid en ilsken best eller är jag, nästa gång vi ses, en lugn samarit som själv bär ut soporna utan att bli påmind? Kan du ta mig för den jag är här och nu, någonsin, utan att relatera till en gårdag? Jag önskar det var så, men tyvärr tror jag inte de flesta människorna kan tänka så. Bortse, kan du bortse.

Bortse, från att jag varit otrogen ett tiotal gånger, och ta mig för den jag är här idag med dig tätt intill eller på andra sidan ett nerspillt restaurangbord? Vem du än är, vilken relation vi än har till varandra, kan du välja att bortse från onsdagens nervositet och misstankar, lördagens vredesdrabbade svartsjuka eller - ja varför inte - när jag kysser dig och hjälper dig att gå? oavsett om vad jag gjort, vad som hänt, bra eller dåligt. Kan du bortse och bara ta mig för nuets handlingar?
Jag önskar det var så, för då kunde vi glömma våra historier( hela historien, varför inte? Vad har vi lärt oss egentligen, människan fortsätter begå samma misstag om och om igen. Allt vi gör är att fördöma. Sen går vi vidare, och utan hänsyn använder vi armbågarna istället för handflatorna för armbågar bygger vägen snabbare). Men nu behöver vi våra gårdagar, inte för vår egen skull enbart, utan för att andra ska förstå.

Jag ska gå och träna nu, tänka på den andra sanningen och återkomma med ett inlägg i morgon.

Brev från Niagamia.

Jag ligger sömnlös i timtal, rullar runt och letar ord i en säng jag vantrivs i. Känslan vill inte överge mig, den blir snarare starkare så fort du inte är här. Det har börjat viskas i mitt öra att något är fel, att något döljs för mig. En dolk som kommer hugga hårt och sitta kvar i månader. Jag skakar av mig känslan, försöker åtminstone, och tänker att det måste vara inbillning. Jag skulle märkt, jag är vaksam i mina steg och jag för mig försiktigt. Ingenting är fel, det är inte som det brukar vara men det betyder inte fel. Det är så rätt men jag misstar min lycka för naivitet.
Jag kan tänka och tala igen. Den förmågan var borta ett par dar, semester i en medelhavsstad( tack och hej vi syns på fredag), men nu är allt som det ska vara med den saken. Men fortfarande känns det som om någonting är fel. Först trodde jag det var något med mig, den vanliga gamla inbilska demonen som spökade där skuggorna ruvade. Nu har jag börjat tro att det på allvar är något fel i min omgivning, som om ett spöke snarare från det förflutna har återvänt eller gammal tvivel grott i mina nya rötter.

Jag ursäktar mig för att det går ut över dig, för att jag misstänksamt öppnar alla dina dörrar och kontinuerligt kikar över din axel(över min likaså). Ett par minuter och en läderrem krävs för att jag ska skärpa till mig, jag ska bättra mig så fort känslan veknat inom mig. Jag litar på dig, svårt att tro men jag gör det, det är bara denna känsla som retar mig. Den hånar mig för den vekhet min öppenhet och kärlek tillfört sen jag träffade dig. Men jag vill vara vek för dig, på samma sätt som jag vill vara stark när det behövs. Jag söker ett limbo mellan dem, ett mittemellan fågel eller fisk. Ett svenskt Lagom som räcker åt alla.

Men jag skräms, livrädd för mig själv för första gången på flera år. Han har aldrig varit så här stark förut, aldrig påverkat mig dagtid. Det är om nätterna, när skuggorna ligger tätt och ljuset knappt kommer fram, som hans styrka i vanliga fall klarar gripa mina handleder och styra mig åt sitt håll. Följ mig till slutet av denna absurda saga, bäst vore om jag slutade skriva här och nu istället för att sitta och gödda känslan. Men i väntan på Cattis fika-signal har jag svårt att sitta stilla, svårt att få tankarna att gå åt ett annat håll.

Drömde inatt, eller rättare sagt i morse kanske.
Det var nu, och du visade upp ditt nya rum. Det var helt målat i lila; väggar, tak golv. Jag till och med överkastet och hyllan var i lila. Du sa att du inte fått ordning på det än, och jag tog en bild och la in på min dator.
Sen var allt då, tillbaka från början. Dag ett och vi var alla nya inför varandra, bara det att jag hade behållit mitt minne från idag(rörigt?). Jag visste vem du var och jag hade hört ett par av dina hemligheter. Du umgicks som vanligt i början med R och A, och jag visste att jag borde bida min tid till rätt ögonblick. Det då du lånade jackan. Men jag kunde inte, så fort tillfälle gavs var jag på dig och jag ältade att vi en dag skulle bli ett. Jag berättade saker du berättat för mig, fast inte än(förstår ni?), och det gjorde dig rädd att jag visste så mycket redan. Jag visade till och med upp bilden jag tagit på ditt rum, vilket var droppen och fick dig att gå iväg och faktiskt bli tillsammans med någon annan.

Mina drömmar är väldigt betydelsefulla för mig. I flera år skrev jag ner dem, tills jag en dag insåg att det här aldrig kommer ta slut eller leda någon vart(eller rättare sagt, jag tröttnade). Att tyda drömmar är jag tvetydig mot, att en dröm ska säga något om en själv kanske är sant men om ens omgivning.. jag vet.
Nu är jag lite ohaj på detta, ingenting nedanför går jag i god för att det är sant.
Lila...enligt de som tror på chakra, att vi människor ska ha en aura, är lila färgen för Pannchakra, som i sin tur står för( i korta drag, läs mer på http://www.solrosen.de/chakran.htm ) Intuition, inteliggens, förståelse och vilken riktning man har i livet.
Intuitionen. Har jag någonsin valt att lita på den? Har jag någonsin gjort annat, vilket i sin tur förvandlat mig till den misstänksamma karaktär jag idag råkar vara?
däremot kan man gå i flera fällor om man vägrar att aldrig lyssna till den. Det kan vara farligt att bara blunda för den som dumma känslor, barnsligheter och trams.

Grejen är den att jag just nu, i denna epok av mitt liv som känns så förunderligt perfekt, inte vill att något ska visa sig vara fel. Och om det nu inte är det, om allt är så bra som det på ytan ser ut att vara, varför kasta bort allt det med dumma misstankar? Varför ödsla min tid?
Jo... för känslan vill inte försvinna. Och när till och med Niagamia, en av dem gamla gudarna hör av sig, ja då går det bara inte att se bort.

En lögn och värmande känsla.

Ett ordspråk jag hittade på haket. Ryskt, säger de, men jag tror det gäller världen över.

Med lögner kan man kanske ta sig framåt i livet - men man kan aldrig vända åter.

Jag har ljugit väldigt mycket i mitt förflutna, i många lägen tedde sig sanningen otänkbar. Med lögner tog jag mig lättare runt problem, med lögner klarade jag leva min livsstil utan att falla dit för att vara något jag inte ville se mig som. Något jag inte var, en libertin som levde ohämmat för att tillfredsställa mina njutningar. Men det handlade inte om sexet, att få pulsen att gå upp i varv mellan lakan i röda sken, jag tror jag var mer besatt av den ridderlige romantiken. Kärlekshistorierna, mitt liv var inte en starlet novell utan ett helt jubileumsmagasin. Jag ville ha det där nykära, första-gången-upplevelserna och så långt ifrån vardagen som möjligt. Varje kyss skulle vara den första, varje rysning skulle vara speciell. Jag ville veta, inte bara hur en tänker utan gräva mig in i flera hjärtan. Jag ville lämna spår av mig själv, på nytt om och om igen. Aldrig älta det lilla jag hade att älta för samma person om och om igen. Jag var väl rädd att vad jag hade att berätta skulle ta slut, att mitt inre skulle tömmas. Att jag skulle framstå som något vardagligt, trist och hopplöst.

Det var inte bara i romanserna jag kände såhär. Det var i umgänge överhuvudtaget. Jag hade få väldigt nära vänner men kretsen jag umgicks i var hur stor som helst. Vänner på alla håll, pendlade mellan grupper som aldrig hört talas om varandra och aldrig skulle gilla den andres närvaro. Hur det kom sig att jag klarade av dem alla är ett mysterium, kanske gjorde jag det inte och kanske är det därför jag nu inte känner så många längre. Jag hälsar som hastigast när vi träffas ute, men vi saknar gemensamma nämnare för att inleda samtal. Det finns inget internt mellan oss, och kanske är det en besvikelse jag känner idag. Mina vänner var aldrig mer än statister, och jag själv var bara någon som kom och gick. värmen var obefintlig, lika så saknaden efter dem och mig.

Den fanns alltid en rädsla, och det finns spår av den än(även om den inte påverkar mig lika mycket längre), att bli ointressant. Att bli vardag.

Så kom den där dagen då jag insåg att den jag är inte är statisk, att jag ständigt är i förändring och inte ens i stunden som är bara en människa, utan flera. Precis som du. vi har inte bara ett ansikte att visa. Det kanske känns så när man har varit i en och samma grupp för länge, att det inte finns plats eller utrymme för att vika av och visa andra känslor än vilka gruppen är van vid att se. Det finns en rädsla, även där.
Den rädslan har jag kommit över. Suprice, faktiskt. Jag har inget behov att bara visa en sida av mig själv, jag tänker inte begränsa mig så. Vad människor tycker och tänker och säger bakom min rygg är bara deras huvudvärk. Får jag det kastat i ansiktet så vet jag var jag har dem och kan välja ifall jag ska göra en förändring i mig själv eller i mitt umgänge. Det rör mig inte, jag kan anpassa mig till den grad att jag inte hämmar den jag vill vara. Viljan är starkast, lusten kommer sen.
Men visst känner jag att med vissa människor, som min älskade tex, vill jag inte visa mina sämre sidor. De mörka, de frånvarande eller paniska sidorna. Stunderna i skuggan, försjunken i en öl eller skrattandes i sängen åt ingenting förutom själva livets ironi. Men hon måste få se dem också, och senast gick det ju bra. Om man ska förstå vad man älskar, måste man också få chansen se och välja. Påverka!

Jag har inte mitt gamla behov längre. När jag förstod att jakten fungerade som en flykt, insåg jag vad jag egentligen saknade. Vad jag var ute efter var precis det jag lämnat bakom mig. Trygghet!
Som Bob Hansson sa: " det finns ingen närmre väg till kärleken och revolutionen än platsen du just klev in på baby!"
Och det handlar inte bara om kärlek och revolution, det handlar om att om du söker efter ett tillstånd så går det inte att finna någon annanstans i världen, utan bara i dig själv. Du måste bara våga leta.
Jag har varit trygg i de värsta av situationer. Som den gången jag sparkades ner av nazister och flydde genom Sölvesborgs små kvarter, och gömde mig bakom en båt på land tillsammans med en av dem vekaste sköldar som fanns att finna. En sextonårig flickas kropp med gråten i halsen. Men hon var min trygghet, trots att hatet studsade fram mellan byggnaderna runt om oss. Hon var min trygghet, och jag kunde gått i döden för att beskydda henne.
Det var länge sedan nu, sju år sedan, och vi har gått ifrån varandra. Ibland skickar jag iväg ett sms, ibland får jag tillbaka ett. Men vi var aldrig trygghet för varandra mer än den natten, och jag ångrar det.


Vem som helst får kommentera min blogg, men jag hade önskat ni lämnade någon sorts signatur. Behöver inte vara ett fullständigt namn, kanske bara en bokstav som kan leda mig till en gissning om vilka ni är.

Upprör mig, är du snäll

Upprörd?
Jag upprörs över din enfald och dina fördomar. Jag trodde en gång att fördomar var något man växte ifrån, nu tror jag snarare att fördomar är något man växer in i. En förstor jacka man aldrig tyckte om men som man kom sig att vistas i ändå.
Du börjar med ett öppet sinne inför allt. Men ju mer du stöter på, desto mer av allt det svarta du bevittnar gör att du tillslut lägger ramar framför när du ser det igen. Det går att ta sig förbi, går att gå in i och öppna upp men då måste man vara öppen för att förstå att man kan ha haft fel. Det är svårt att erkänna att man kan ha haft fel, det är lättare att kämpa vidare trots att du redan besegrats. Vägra tro på nederlaget, bara fortsätta slå trots att du ligger ner.
Det kallas stolthet och vi känner alla till det. Jag försöker styras av så lite stolthet jag bara kan, låter orken härska i dess ställe. Så det är inte av stolthet jag inte bryr mig, det är av brist på ork.

Jag ber om ursäkt om du upprörs över hur lite jag bryr mig om att du upprörs. Jag har inte tid, ingen ork att bry mig om små människor med stora tankar(om sig själv) och väldigt knaper självinsikt.

Ändå skakar mina händer, ändå lyssnar jag på låtarna och går promenaderna där kylar tränger sig in i märgen i ett ytterst försök att dämpa nervernas ilska. Det är inte riktat till dig, för allt nej jag orkar inte bry mig, det är riktat till ingen annan än mig. Känslan ser mig som vek då jag inte krossar allt motstånd, ser mig som ovärdig denna kropp för att jag väljer att vika kinden till och ignorera den som vill mig illa. Jag känner mitt innersta hat, ibland när regnet faller så önskar jag att jag valde att följa det, men jag är glad att jag säger nej.

Jag gav det ansikte och ett namn för att enklare bemöta det. Så har jag gjort med alla mina känslor. De sju starkaste gjorde jag till älskarinnorna, hatet fick namnet Azchrel efter en figur jag drömde om i högstadiet. En liten grön sak, med hud som satt slimmad över skelett och muskler, och ögon lika tomma som mina händer. Idag liknad har mer mig, fast uttorkad och trött.
Älskarinnorna var bundsförvanter för att hålla mig kvar, hålla mig borta från ilskan. Pricilla Lugnade mig i mina drömmar med sin sensuella kraft, Corall var hon som höll mig kvar bland fantasierna när jag vaknade. Miss Loverslane var cigarettdrottningen, min rebelliska anda mot ett samhälle som tycktes motarbeta mig. Jessie lou var hon som serverade mig drinkar för att glömma tunga tankar. Call-girl fanns där för att lyssna när ingen annan gjorde det, Blackburn var mitt självhat när jag sårat någon. Missy, den sista, var min ansiktlösa kärlek som alltid satt med ryggen vänd mot mig. Tillsammans bildade dem min stabb av älskarinnor som satt på midnattsbaren och tjafsade över spilld öl och brustna hjärtan, och där sitter dem än och väntar på att jag ska komma tillbaka.

Jag växer upp, en vän sa till mig igår att jag lät mognare än någonsin förr och även om jag ville bestrida hennes argument så tror jag det låg en viss sanning i det. Jag känner mig mognare, jag har slutat vistas med mina inre demoner och jag tilltalar inga skuggor längre. Min spegelbild förblir min antagonist men också han kan jag vända ryggen till utan att undra vilken grimas han kastar åt mig.
Kärleken är inte lika komplicerad som förr, det finns inget menlös spel mellan mig och hon och den enda dramatiken kommer från en rastlös själ utifrån som tror att han spela roll. En liten roll, när fyllan slår som hårdast, men dagen därpå vill jag bara sucka och skjuta undan petiteserna. Jag är trött på spelet, lögnerna, testen och maskerna. Jag vill att hon ska stå för en trygghet och inte vara ett orosmoment som inspirerar åt snedsteg och läsvärd poesi. Jag vill att hon ska vara min lycka, min första tanke när jag vaknar och bland de sista när jag somnar. I drömmen ska hon kyssa mig gul och blå och om dagen ska hon piska mitt hjärta med sitt mjukrosa leende. Jag älskar det, älskar henne.

Men när känslan återkommer, när Azchrel åter knackar på min dörr, så behöver jag alla krafter från igår. Jag behöver tron på stjärnorna, jag behöver gudarna som inte sviker och en hand som inte är här att hålla. En syster utan blodsband, vänner utan röster. För han tillhör det förflutna, och kan också bara besegras av ett väsen från igår. Eller som A. sa, en hop psykologer och ett skåp mediciner. Men jag vill inte tro på det där. Det är väl ett släktdrag jag ärvt från min fader( "frisk luft är det enda som behövs"), eller en rädsla att bli knäppförklarad av en utbränd arbetsgrupp som glömt sina ambitioner i universitetets hörsalar. Nej, jag väljer att ställa mina diagnoser själv, du kan inte gräva upp något ur mig som jag inte redan minns och analyserat. Jag vet mina rädslors ursprung, jag vet min styrkas grund. Varifrån min otillit kommer är jag säker på, och behovet av trygghet är bara mänskligt. Precis som girigheten är ett medfött hål i våra hjärtan som inte går att fylla, bara ignorera. Men jag vet inte varifrån hatet och ilskan kommer, jag kan inte utan att blanda in det paranormala och tvivelaktiga berätta Azchrels ursprung. Därför, väljer jag att tystna.

Känslan av mörkret.

Letade broar på fel sida strömmen, gick mot en solnedgång och vände hemåt genom mörkret. Förbi en upplyst djurkyrkogård, lämnade ett avskedsbrev på en barkbåt och genade mellan trottoarer för att komma hem.

Något växer inom mig, jag håller tillbaka det med musik och cigaretter. Långa promenader genom höstmörkret, koncentrerar mig på min hållning och höfternas rörelsemönster. Lyssnar till ändernas hånskratt, viker undan med blicken och ser mot en solnedgång som så många andra. Lagar mat, länge, och ser på förutsägbara filmer med mycket våld och flimmer. Klichéer, jag har sett dem alla förr men önskar ändå att de varade ett par timmar till.
Kan inte skriva, försöker trycka undan den enskilda tanken som terroriserar mig. höjer volymen ytterligare, önskar du kunde komma hit redan nu men vill inte stressa ut dig i kylan.

Rastlöshet, men rötterna har gjort sig hemma. Vill inte dra iväg, inte igen, jag letar inte längre. Jakten är över, lusten finns här men ändå... något inom mig som vill få utlopp, jag slår tillbaka ett uppror mot mig själv.

Skrämmer jag dig? inte menat så. Det finns inget att vara rädd för, jag vet vad det är med mig. Eller, jag vet inte, men jag har mött det förut, upplevt samma strid förut och jag vinner alltid. Om jag inte vunnit hade jag inte suttit här. Men det här är inget... garh, kan verkligen itne skriva. Sitter bara och tänker på att jag måste framstå som en sjuttonåring som har problem med mörkret.

Jag var sexton år första gången jag kände såhär. Jag har letat bland mina dagböcker men inte funnit det inlägget(tänkte göra det lätt för mig och kopiera). Vi var ute i Karlshamn, det var konsert och helt plötsligt, av den lättaste av anledningar, väcktes ett sorts raseri inuti mig. Det var inte som jag kokade, pulsen höll sig låg men nerverna vibrerade i takt med baskaggen. Jag var tvungen att ta mig ut ur lokalen och bort från allt liv. Upp för klipporna, in bland träden och vidare upp, tills jag nådde en plats ovanför det elektriska ljuset dit inga blickar kunde finna mig. Musiken nådde dock upp dit, och dränkte mitt skrik. Jag satt där i flera timmar, tills konserten var slut, och klättrade ner först när jag såg att mina vänner började röra sig hemåt. Jag berättade aldrig något, de frågade aldrig. Skrev om det, jag är säker på det, men avsnittet är bortstädat.

Hjälpte det mig? Ja, det hände mer saker där uppe på klipporna än vad jag skriver om här. Det finns saker som inte ens jag kan berätta om, ting jag inte vågar stå för i rädsla för att verka... udda/töntig/barnslig/störd...

Då varade känslan bara ett par timmar, sen dess har den kommit tillbaka flera gånger och den håller i sig allt längre. Nu har den varit här sen vi skiljdes åt i hörnet av trafikljusens sken. Längtar tills du kommer hit, bara minuter till, för jag vet att tanken på dig är starkare än Azchrel.