drömspel

Jag vaknar med en bultande huvudvärk som antyder att något inom mig varit på fest inatt, när resten låg i sängen och slickade saliven från huvudkudden.

Jersey, eller var det Malta? En engelsktalande ö, inte för att jag någonsin såg kust men vågorna fick land att vagga till och med jämna mellanrum var det någon som fyllestaplade åt än det ena, än det andra hållet. Hotellet var sunkigt men tryggt, påminde om mitt gamla rum i Malmöstad. Tapeten var gammal ingrodd spyagrön, fönstret utslaget men våningen tillräckligt högt upp för att ingen skulle se in. Nea låg naken, intrasslad i vita, tunna lakan, som stagead för en fotosession, men det fanns inga kameror i rummet. Hon sov lika djupt som min kropp, men den var inte där. Där var bara en tanke, uppfluggen i fönsterkarmen, en karm precis som den Strand hotell i Köpenhamn. Tanken spanade ut, smakade av natten och var sugen på att rymma iväg en stund, men förblev kvar på sin fönsterkarm, observerande vad som pågick på gatan mitt emot.
Gatan mitt emot var centrum för all nattens drama. Två våningar upp låg en Smackdown gayclub, där alla manliga anställda var tvugna att bära masker likt den brottaren Ray Mysterio täcker döljer sin nunna bakom. Festen öste på så hårt att musik, färg och sexualitet trängde sig ut genom de utslagnafönstren(ja, också de fönstren var borta). Hur gay cluben var vet jag inte, jag kom aldrig mer än 10 meter in med blicken i lokalen. Precis mittemot(clubben låg till vänster), en våning upp på ett mäktig sekelskiftsfasad, klättrade två syskon. En man och kvinna med latinamerikanskt utseende(eller sydeuropeiskt, men något sa mig att de troligtvis var argentinare). I fönstret ovanför, de sista med hela rutor, tittade en anorektisk blondin ut. Bakom henne, en snaggad grabb med mycket pengar men lite pondus. Hon krossade de sista rutorna med öppen hand och böjde sig ut, skrek på syskonen men hennes röst dränktes i musiken från nattclubben. Syskonen var fågna på fasaden och snart skulle de inte orka hålla sig kvar längre. Blondigen erbjöd dem sin hand, men dold i den andra höll hon en kökskniv. Den snaggade grabben började se obekväm och rastlös ut, ville nog helst dra medan det fortfarande fanns tid. Ingen tog dock den falska handen. Systern höjde plötsligt blicken och såg rakt på mig, tanken i fönstret mittemot.
"Fånga," sa hon och kastade. Ett Usb och en perfym, därefter föll hon mot gatan. Hennes bror, däremot, lyckades klättra vidare längs fasaden och in i gayclubbens öppna fönster. Också den blonda anorektikern och hennes pojkvän var borta, och snart var det morgon.
Gatan utanför låg tyst när vi bar ut vårt bagage genom dörren till hotellet. Vi tog en Taxi, ett flyg, en buss. Det var bara vi som var passagerarna, allt var öde. väl hemma ville jag se vad som fanns på Usb-minnet, men insåg snabbt att vi glömt packa ner det. I botten av väskan låg bara parfymen, men jag fick inte upp korken på flaskan. Jag började kolla på resor tillbaka till Jersey/Malta/en engelsktalande ö men biljettpriserna låg uppemot 10 000:-. Tanken for runt i rummet som ett bi tills den slutligen hamnade vid ett vägskäl där unga musiker säljer sig själ till kristendomens avskum nummer 1. Jag tvekade, velade, fram tillbaka och fram igen. skulle jag satsa 10 000:- på något jag inte visste vad det var, eller skulle det vara att kasta pengar jag behöver i en sjö jag inte vågar simma i? Eller skulle jag glömma, låta blondinen och hennes grabb få Usb-minnet och låta systern död vara förgäves? Jag kände henne inte, kanske var det trivala konflikter mellan de fyra som det knappast fanns någon vinning för mig i.
En tanke stodi konflikt vid ett vägskäl, när mamma plötsligt ringde och frågade när tåget skulle vara framme.
"19.05", mumlade jag.

vidare utveckling

Idag har jag stor lust att spränga planeter, plocka ner stjärnor och ljusa upp gamla nätter. Allt det där kräver dock en förkunskap som jag inte har, därför har jag idag sökt lite kurser till våren. Jag är inte jättesugen på att plugga, men jobbjakten går sådär och det känns alltid som jag saknar något i behörighetslistan. Ändå söker jag de flesta jobb, det finns ett talesätt som säger att man får börja från botten och jobba sig upp, men jag söker inte vad som helst. Jag tänker inte sitta på ett callcenter och agera idioten på andra sidan luren, när jag har en universitetsexamen i ryggen. Dock siktar jag lite väl högt ibland, på tjänster som är rena drömmen för en som jag. Därför sökte jag kursen "kassera dina drömmar - 7.5 p." och "glöm det va - 1-15. p" vid "vakna upp universitetet". "" haha. jaja, det är söndag och jag har lovat mig själv att inte gå ner mig något idag, eller ens denna hösten. och nu gråter Liv. bäst jag sköter det jobb jag faktiskt signat upp mig för.

future-line

Under morgonkvistens skugga, i hörnet av min fantastiska soffa(trots ny kissdesign av min dotter som inte går bort) har jag haft ett facebook samtal med J. om just facebooks utveckling.

De flesta känner till facebooks nya design, åsikterna går isär men vilka är vi att ifrågasätta, Mark Zuccubus med inofficiellt stöd av Napster-man kommer fortsätta utveckla facebook tills den dag det är dags att byta namn till Skynet. Men hur som, de nya uppdateringarna med hela din fb historia i en timeline, där du kan se vilka du dumpat och blivit vän med, eller vilka event du besökt, personer du petat(poke) på etc.(jag vet inte allt vad den kommer innehålla), är bara första steget som naturligt kommer efterföljas av en timeline för framtiden.

Future-line, som vi lite klämcheckt väljer att kalla den, kommer visa ett diagram över ditt kommande år. diagrammet kommer avslöja vilka relationer du kommer gå in och ut ur, vilka event du kommer besöka samt de allra viktigaste förändringarna av din status, t. ex. om du kommer gå ut skolan, få en examen, byta jobb eller bli arbetslös. Allt grundar sig givetvis på hållbar statstik för framtiden. Sannolikhetsläran. Matematik har aldrig fel. Och med all den information som facebook har om dig, och mer därtill om du bara slutar gnälla och ser till att dela med dig av allt du är, kommer det finnas rikligt med underlag för ett sådant system.

Tråkigt? Inte nödvändigtvis. Det kommer bli ett spel för folk, till en början blir det en ny mening med livet. Folk kommer göra sitt yttersta för att motbevisa facebooks future-line, eller åtminstone planera att göra det. I slutändan kommer du ändå gå på det där eventet, eller prata med den där personen. För du kan ju inte låta bli att undra, vad som finns gömt i bakfickan åt dig.

Därefter förenklas vardagen för alla facebook användare. Nu vet du hälften av allt det där du går omkring och oroar dig för, nu kan du koncentrera dig på annat. Skriva den där boken, utveckla det där programmet, vara ute i god till till att söka det där jobbet, undersöka möjligheterna att flytta hemifrån eller bort i från den där du har en relation till som ändå kommer spricka.

När vi alla sen är i facebooks våld, är vi alla lätta byten.

Väntan på Liv är slut

Jag borde skrivit för en vecka sedan, har inte förmått mig att göra det bara. Jag satsar på att uppleva nu, inte berätta, ej heller få det bekräftat, att väntan på Liv äntligen är över. Ny natt väljer att presentera det senaste stjärnskottet på himlavalvet. Stjärnprinsen och solkattens dotter, den än så länge vilsna månreflektionen Liv. Kunde jag älska, mer än jag älskar nu? Jag har aldrig varit så ensam, sen jag träffade dig. Jag skriver mer en annan natt, i morgon ska jag jobba och då lämna Liv för första gången. Det känns redan som en omöjlighet, men det ska nog gå med lite tur, så det blir böner och uppskavda knän framför fru Fortunas bänkpalats inatt. Kasta in lite tur åt Dottern min också, ett knippe eller två.

Och stjärnorna blöder av avund, till mig som få stå henne så nära.

Gamla nätters charm

Så jag sitter och väntar på att natten ska passera. Jag håller på att bli en dagmänniska, jag ser mer fram emot soliga dagar än stjärnfyllda nätter. Det kan nog kopplas till att livet är i förändring, jag sitter inte vaken om natten i samma utsträckning som jag gjorde förr. Skälen är flera; jag har en sambo som det är trevligt att sova bredvid, en sambo tillika vackraste som jag älskar spendera dagen med. Med sömndruckna ögon är detta inte lika njutfullt. Vidare har jag arbetat ganska mycket den senaste tiden, med tider som 8-20(7-19,10-21.45 etc) är det självdestruktivt beteende att spendera allt för mycket tid med stjärnprinsessor och euroshopers energivätska( 2 för 11 kronor på ica strömmen). Det är inte lika mycket festande längre, sen vi bestämde oss för att behålla det lilla liv som växer intill det vackraste hjärtat har både lusten och plånboken sagt emot. Och kanske är det så, att tankar under de gnistrande inte lockar lika mycket längre. Det kanske är en svacka, få saker lockar just nu, mest av allt vill jag bara att vårt kid ska födas friskt och med en positiv attityd, när det väl skett kan jag återgå till att koncentrera mig på annat... typ om den andas som den ska, om den skriker efter mat eller bara vill stanna uppe lite längre och se Scrubs etc.

Jag är spänd av förväntan, men ändå mer lugn än jag var för 8 månader sedan. Då bodde vi på olika adresser, saknade jobb och utsikter, pengar var den största frågan. Mor min viskar i telefonen att det alltid löser sig, och ser jag till mitt förflutna har det alltid löst sig. Det finns folk som rullar tummarna utan slutbetyg och jobb men som ändå klarar sig, så varför skulle vi krascha i sjö av kasserade och nedbrutna idioter? Kanske var pengar den stora frågan, men skälet var ju barnet. Och vad som är så mycket viktigare än pengar just nu, är att få tag på en bra manual om hur en bebis fungerar. Var är knappen som stänger på och av, hur vet man vad den vill och hur förklarar man för den vad man själv vill? Blir jag en bra pappa, eller slutar jag som min egen(som visserligen börjat rycka upp sig på sista tiden)? Hur blir N. som mamma? Världsbäst, med all säkerhet. Kommer vi hamna i en kris till, kommer vi bråka med höga och hårda ord framför barnet trots att vi lovat varandra att aldrig göra det? Troligtvis, eller inte.

Det stör mig mer än vilsna flugor som inte fattar att de strax kommer dö, att jag inte har koll på framtiden. Inte ens den närmsta. Jag vet däremot vad som kommer hända, men inte hur det kommer te sig, och till skillnad från tidigare höstar kan jag inte packa en väska och dra. Eller, kan kan jag men jag skulle inte göra det, jag är inte som Annie Lööf. För ett par veckor sedan satt jag nere på stationen och tittade på tågen som rullade in och förbi. Tankarna drog mig in i valfri kupé och iväg mot äventyr och främmande gator, redo att nötas sönder av mina trevande steg. Men allt var en illusion. händer, fötter, tio fingrar och lika många tår var alla fastspikade i bänken, till och med tanken om en flykt hade aldrig existerat. Vad som dragit förbi var ett förklätt drag av vinden, fyllt med känslor från förr. Gamla känslor, som faktiskt inte finns här längre. Alltid på jakt, fast det ter sig som en flykt.

En vecka kvar till beräknad födelsedag, 9 september är inte tagen av någon jag känner nu? Livrädd, men lugn.

en intetsägande dag som snackade ganska mycket

Så jag kom hem, klockan var väl strax efter tre och regnet slog sig sådär varsamt allvarligt mot fönsterblecket. Jag började med att lossa på alla haspar, bröt den friska luftens cirkulerande mönster innan fuktskador blivit ett faktum. Min nya tröja som jag bara haft på ett par timmar hängdes tillbaka in i garderoben. För ett okänt tillfälle, det kommer fler dagar att vara snygg på. Idag var ingen bra dag ändå, håret låg ändå fel, det börjar bli dags att besöka Sussies. Frågan är om det är värt det, jag har inte längre någon studentrabatt. Det kanske finns billigare alternativ, jag vill minnas att jag gick förbi en äldre persisk herre med sax, på hans skylt stod det: ”Flickfrisyr:200 kr Pojkfrisyr:100”. Skönt med få valmöjligheter. Jag avskyr att välja.

Så jag klickade igång datorn, tog den i knät och slängde upp fötterna på soffpallen. När jag upptäckte hur solen stod sig, lyfte jag bort datorn och klättrade upp på soffryggen och drog ner persiennenen. Det finns inte plats för reflektioner på min datorskärm. Däremot drabbades jag av flera inre reflektioner, men först ett tretal timmar senare. En och en halv timme spel, jag åstadkom inte speciellt mycket. Jag imponeras inte längre, försöker förundras över den vackra miljön men sen julen med Ocarina of time, för ett olyckstal sen, har få animationer gjort ett ordentligt intryck. Jag förväntar mig att kvalitén ska bli bättre, och när jag sen möter förväntningarna i ett vägskäl mellan hem och Rivendell är det som om jag redan sett allt förut. Eller håller jag på att bli gammal, nåt av det är det. Men ändå, ett par timmar går an men det är inte skoj att spela ensam.

Så jag loggade in på Voddler och plockade fram den där filmen jag alltid velat se. Faktum är att jag börjat se den 3 gånger men alltid somnat efter 35 minuter i Hong Kong. Därför kändes det bra att börja filmen 35 minuter in för att äntligen lyckas se klart Infernal affairs. Det var lyckat, den visade sig vara väldigt bra också. Bättre än dess amerikanska rip-off, Departed.

När filmen var slut lirkade jag mig ur soffan och in i sovrummet. Jag bäddade sängen, inte så noggrant. Mest för att vackraste inte ska tro att jag legat på soffan hela dagen. Sen tände jag lite lampor, började städa, diska, fixa, nynna på en sång och Så gick jag tillbaka in i vardagsrummet, fattade gitarren, stämde den med mobilen, spelade ett par ackord… sen ringde telefonen.

”Jag cyklar nu, snart hemma, bara så du vet…”

Bra att veta, verkligen. Det gav mig tid att börja med middagen. Hyvlad falukorv, kvicka makaroner, taskig sallad som ingen mer än jag åt från. Effektivt arbete, jag diskade samtidigt, köket var cleant när hon körde nyckeln i dörren och styckade upp den.

”Hej”

Reflektion: Jag vet inte hur det kommer bli sen, men jag har en aning om att jag aldrig mer kommer ödsla tid på ”ingenting”, eller att ingenting kommer få en annan innebörd. Idag är att inte göra någonting att just slappa, se lite på tv, slökolla en film, rida runt i dator-spel och hoppas på att bli positivt överraskad. Nej, jag går inte omkring och tror att bara för att det ska komma en unge i slutet av veckan(eller nästa vecka, eller vecka efter det) så kommer allt jag gör idag bli omöjligt att göra då. Jag bara hävdar att det kommer se annorlunda ut. Som baby sa, fakta kan alltid förändras, sanningar består. Det är därför han som hävdar att han är en sanningssägare är så farlig, om vi väljer att tro honom.

Livet blir inte som förut, men när var det någonsin det?

ärftliga effekter?

Är det kroppen som börjar ställa in sig på att inte längre endast ställa sig själv till freds? Varför vaknar jag innan klockan 8 en ledig måndag, så satans värd att sovas bort? Tanken hade inte slagit mig förrän R. droppade en kommentar i näven på mig. Är det här biologiskt betingat? Jag, den store följaren av socialkonstruktivismen(jag är internetrasisternas hatobjekt nr. 1, totalt lurad och hjärntvättad av de svenska universiteten och kulturmarxismen. Men vet ni vad, jag kan plocka isär också er, ni fick inga tjejer och inga jobb, ni känner att det finns en brist på manlighet hos er, en brist som ni inte känner själva, men som tydligt syns i reflektionen som finns där i alla förbipasserandes blågröna ögon(för det är dessa som dömer ut er, och det är där ni hämtar ert förrakt...kanske, det finns säkert fler skäl), har jag drabbats av något som hör naturvetenskapen till? Bah, dummaste jag hört. Om du hört min syn på liv, Idéen om liv, så skulle du förstå att för mig finns det ingenting som är heligt. Ingen känsla som är oberörd av din omgivning.

Jag har väl bara drabbats av inflytandet hos min otroligt morgonpigga partner. Uppe strax innan tuppen, väcker självmordskänslor hos den flitiga myran(såg honom, lyfte foten och fäste honom på undersidan av strumpan med en smäll), solen sträcker på sig, kämpar för att hinna ikapp, men katten nystar in ljuset i sitt garn.

En espresso på stan, och en vindlande lång promenad på insidan av ögonlocken.

solkatten 2

Min baby är en livs levande solkatt, ständigt på jakt efter lek, aldrig helt stilla.

Vem var det som sa;"Stannar du upp så dör du?"

I helgen har hon bevisat att en flicka i vecka 36 minsann kan paddla både kanot och sova i tält. Själv är jag nyss hemkommen från Linköping med fler blåmärken än jag åkte med. Fast smärtan till trots, det har varit en underbar helg. Aldrig mera tvivel, aldrig mera trots.

Nu stannar jag upp en stund, hoppas jag överlever. USA gjorde det knappt.

Min flickvän heter ibland Lotta

Ibland känns det som om jag bor ihop med Lotta på troublemaker street. Det är "kan själv" och "förstår du väl" titt som tätt, jag hukar mig för dessa verbala örfilar minst en gång om dagen. Och alltid blir det mitt fel, på något vis är det jag som är barnslig och jag som surar, men tro det då jag redan före det att gonggongen ljuder, ligger ner i ringen och räknar stjärnor som surrar runt huvudet. Ibland försöker jag tackla henne redan innan det första vitrinskåpet flyger och far över huvudet. Jag häver ur mig ett "nu är det graviditeten som spökar"... Babys graviditet spökar aldrig, paranormal activity = N0ll. Kvällen före idag brusade samman likt billiga c-vitaminer, då hon blev sur i tron på att jag blev sur för att hon blev sur för något jag gjorde som jag gång på gång glömmer bort att jag inte får göra... suck, jäkla härva. Hur som helst så var jag inte sur.

Jag blir ofta sur. Jag har väldigt kort stubin med människor, även om jag på professionell nivå håller huvudet kallt...oftast. Min korta stubin kommer troligtvis från alla år inom handikappomsorgen, där jag arbetat med människor som inte har samma förmåga att ta ansvar och initiativ, ha eftertanke eller behärska sig utan dossetten nedkörd i halsen. Jag tror det slog mig någon sommarkväll, under de år jag var tillsammans med fröken K. Att när folk svårar sig, utan psykiska problem, grälar när det existerar en chans till lugna andetag, möjligheter att blicka bort, blunda en sekund och sen släppa det... Ja när folk svårar sig, spelar trögfattade, bråkar över småsaker; då vill jag bara gå en promenad.

Men om jag inte står still så bombarderas jag av en och annan flygel. Men fötterna vill cirkulera, jag tänker bättre när jag rör på mig. Och i en diskussion, i försök att lösa en konflikt, vad är bättre då än att tänka så bra det går?

Eller så är det så, att vi alla har våra små problem, och jag måste lära mig behärska mig själv inför dem alla. Dock vill jag klargöra, att hur sur jag än blir(jag blev sur den där gångn hon

blev sur för att jag blev sur för att etc.), så brukar jag inte vara det mer än ett par minuter, sekunder faktiskt. Om vi fortsätter bråka, vilka vi nu är, och min röst fortsätter ligga ett tonläge över alla andras, vilka alla nu än är, så beror det på att jag är sur över att du, vem du nu är, drar ut på något vi kan undvika, för vi är inte handikappade på mediciner. Vi, vilka vi nu är, kan gå en promenad runt strömmen istället.

Tillbaka till Lotta på Bråkmakargatan 5b, som trots att hon kan bäst och förstår så mycket mer än en simpel dödlig i osnygga jeans och orakade kinder, ändå inte kan låta honom vara ifred när han gör det som kräver hans största koncentration - det vill säga skriva. Hon sitter här mittemot, bläddrar i sin konsumtionsblaska och visar vad hon ska köpa, och lyssnar med halvt öra på det bollplank till pojkvän som halvthjärtat - bildligt talat - tillbaka svarar henne med ett leende.För hon vet att hon stör mig, men hon gör hellre det än sitter ensam i rummet bredvid. Nyss sa hon att det var trevligt att vi sitter i köket, pratar lite, dock är det snart dags för mig(inte hon, utan verkligen mig) att gå och lägga mig. "Senast elva, bara så du vet..."

...och jag bara ler, det är det enda jag kan, för vackrare än såhär blir det faktiskt inte.

Båtkyrkogården

bästa bilden direkt ur minnet

Det här är min absoluta favoritbild i hela världen

en sekund ifrån

att fördöma regnet som ska falla ner över den som, i miljöns namn, väljer cykeln framför bilen. Sen att jag inte har en bil spelar föga roll, det är principen som räknas.

Jag har alltid velat se mig som principlös. Vi är fria välja, de där jäklarna som hävdar att de inte kan göra det ena eller det andra på grund av principer får mig att vilja veva med ett slagträ, fast av princip så slår jag ingen. Det är lätt att tycka det ena och det andra om människors beteende utan att reflektera kring ursprunget till varför man själv handlar och tycker som man gör. Det ter sig ju naturligt, och vem tar sig tid att analysera det självklara?

Fast det finns olika sorters principer. De jag avskyr är de som kommer från andra, de vill säga när någon häver ur sig något i stil med:"så här ska man göra, så här ska man tycka, det tycker alla andra". Alla andra i det här sammanhanget är de alla andra som vi vill identifiera oss med. Idoler, vänner, politiker, medelklassen, kärnfamiljen eller subkulturen man råkade hamna i, m.fl. Om det är sagt att alla som gillar riktig hårdrock inte får gilla Bon Jovi för han inte är tillräckligt trashy, eller originell(som om de andra var det då) eller att man som feminist inte får titta på porr, ja om det är sagt så håller vi oss för det mesta till detta. I ett yttre, förnekande stadie. Jag minns när jag köpte min första Kent skiva. Har man trasiga jeans, långt svart hår och nitarmband går man inte riktigt ihop med Kents indie inspirerade poprock. Därför fick inte skivan stå bland de övriga i skivstället. Jag märkte en hylla "kvarglömt skräp" och där ställde jag Kent tillsammans med bon jovi, Eminem, Dileva, Hellstrand och Broder Daniel. Artister som inte passade in i den identitet jag försökte uttrycka.

Nu var detta 8-10 år sedan, idag bryr jag mig inte lika mycket. Jag tror de flesta som tagit sig ur tonårsjackan slutat bry sig vad andra tycker, men ibland dyker de upp där. Principerna vi behöver för att inte den karaktär vi utger oss för att vara ska misstänkliggöras och avslöjas som en bluff. Det handlar om mer än musik, det handlar om vad vi äter och dricker, säger och gör, och vad vi vägrar göra, av principskäl. Princip kanske är ett dåligt ord, nu när jag tänker på det.

Jag minns min ursäkt då jag flyttade första gången. Jag var trött på hur folk såg mig. Att jag hamnar i ett fack, folk förväntade sig det ena och det andra av mig och när jag inte längre bjöd på det beteendet, då jag ansåg mig förändrad, fick jag höra: " sluta vara någon du inte är". Men jag sen länge slutat vara den folk såg mig som. Därför flyttade jag, officiellt. Att jag drog på mig samma hud vart jag än kom, är en annan historia. Nu måste jag till jobbet. Och regnet faller än.

suck...

jag fördömer dig, helvetes himmel.

sitt upp

Den är tillbaka, den där ilskan i min röst. Är det för få tillfredsställda begär, är det lediga dagar som kommer, är sig olika och aldrig kommer åter? Det kan vara både det ena och det andra, hur som helst vill jag få göra mina menlösa sit-ups ibland om så bara för min egen skull, inte för kroppen eller beachen -12 utan för min..

Och du sa att du inte gillar musik, du ber mig stänga av när solen tränger in genom illa pustade fönster, det skär sig sådär illa och avslöjar fettfläckar på köksbordet. Ingen fara, jag torkar av, till tonerna av ingenting. Jag älskar musik och jag tycker såhär;" varför är det alltid den som vill lyssna på musik som får vika sig för den som inte vill, i respekt? Varför är det alltid den som vill se på tv, vill dansa, vill sjunga på stranden, konversera, som får vika sig för den som vill ha lugn och ro? Kan inte respekt vara omvänt, du får respektera att jag dansar här, att vi känner för att hångla utanför entrén, att jag har ett intressant samtal med min bordsgranne. Gillar du inte läget får du leta upp en lugnare plats. Eller kan vi turas om, idag stängde jag av musiken och i morgon går du ut ur rummet.

Det är en fin dag, du har rätt. Och pinnarna har hängt i förrådet alldeles för längre, jag har verkligen sett fram emot att ta med dem ut och slå bort några timmar. Sen bråkar vi, över sit-ups, och istället ligger vi på var sitt håll med en dumburk och skriver medan värmen tränger ner i våra ben och löser upp våra muskler. ett par sit-ups om dagen kanske inte gör någon nytta för starke mannen men att gräla över dem är mer förödande.

hur som, inatt drömde jag att jag fick chansen att se något jag alltid velat se, men av respekt för integritet valde jag att se bort. Jag får väl fler chanser, och guld bleknar väl inte?

Nyligen natt

"du sa du brukar läsa min texter, att de var bra men deppiga. Jag borde skriva oftare, gladare, jag borde diskutera mer, för jag har tankar och åsikter, som borde höras, riktas mot fler än bara... Vem riktar jag mig till? Ett leende passerar vid infarten till stan. Jag riktar mig till dig förstås, dig och alla andra som läser mer än rubriken.

Jag är sällan ledsen när jag skriver, melankostalgisk kanske, men inte ledsen. Jag kan skriva först när känslorna inte längre är där, eller väl genombearbetade. Jag kan skriva om det som är pasé, nykter då. I ett berusat tillstånd skriver jag brev, brev som samlas på hög i lådan av opostade ursäkter. en glittrande pärla av svett och kristall, fastfrusen i sommarvärmen på din inbitna underläpp. och du sa att komplexet låg i toppen av stråna, och jag tog med mig Uggla hem."

Hallå hallå, välkommen. jag förnyar, pustar upp fasaden något. Det är ett test, för att se vart jag har mig själv. Precis som Uggla.

Jag tänkte skriva om förtroende, men jag nöjer mig med att tänka på det ikväll. Vad jag vet är att känslan av att leva utan ditt förtroende, är känslan av att inte leva alls.

Och Uggla sa, att något måste vara fel. Jag kan ge dig svar på tusen stickor i foten, men vad tjänar det till när du inte lyssnar.

Okey, jag testar i morgon.

ännu en ny natt

en timme kvar, sen är det dags att cykla hem. Inatt har jag jobbat mitt första nattpass. Det har varit lite vilt men mest lugnt, däremot har jag hela tiden känt mig bevakad. Kanske har jag sett för många japanska skräckisar, men jag har varit mer än mindre säker på att någon hela tiden befunnit sig i fönsternas reflektion, någon som alltid är borta när jag vänder blicken mot dem. Well well, vill de titta är det inte mig emot, jag må vara rädd för onda andar men fönstertittare har jag inget emot. Så länge de stannar på andra sidan och inte planerar ond bråd död.

beteendet hos onda andar som går igen går att förklara med socialkonstruktivistisk teori, de har ofta råkat ut för något illa och därför tar de igen det på andra. Som en mobbare på film, typ. Fast det finns onda väsen som inte går att förklara. Varför är t.ex.. gash, nu höll en fågel på att skrämma livet av mig, jag är ledsen men jag måste tänka på någon annat.

Var ute en snabbis runt fem och tog lite luft. tidig sommarmorgon doftar så gott, väcker minnen till liv om en tid då fylla och kärlek gick hand i hand med mig på väg hem från.. precis, jag minns inte. Det är fragement, ibland har det inte ens hänt. Det påminner om en tid, men jag kan inte precisera mitt minne. Den gång jag gick hem från E. vad var jag då, 17 år? Svinkär, fingrarna stank kroppsvätskor och hur i all världen kunde jag då, i den stund då allt kändes perfekt, ens misstänka att hon skulle dumpa mig dagen därpå? Eller, den där studentfesten när jag var 18, det var inte vår fest men vi gjorde ett gästspel, drack lite öl och skrattade ihop med människor vi aldrig mer skulle skratta ihop med. Därefter, framåt fyra-fem, traskade vi mot Isabelle som lovat oss tak över huvudet. På vägen möte vi en tjej med ett leopard färgat plagg(kan ha varit strumpbyxorna, men också en kjol eller en bh). Jag hälsade av artighet, vägen var så öde, timmar var så sen och det hade varit dålig attityd att bara svina förbi med dräglande ögon.

"du måste då ragga på alla Alex," Isabelle, två år av dryghet hade ännu inte nått sitt slut.

"i alla, jag raggar inte på dig."

Jag funderar ibland på om Isabelle planerat nåt den morgonen, för efter den repliken hamnade jag och min eviga bundsförvant David på en bänk utanför tågstationen. Det var en vacker morgon, David försökte sova och jag skrev en dikt om leoparder som raggade gaseller som de satte på och sen serverade som fyllekäk... Nej, det gjorde jag inte, men jag borde gjort. Istället skrev jag en vilsen tanke som aldrig nådde fram.

Hur som helst, fast bara på ett sätt, väcker dofterna liv hos mig. sömnen däremot, gör mig yr och bristfällig. Jag känner att jag slängt mig lite hit och dit med ord och uttryck, samt tankar och minnen. Ännu ett intetsägande blogginlägg. Det blir så, i slutet på ännu en ny natt.

Ny natt, avslut.

Idag står det dagen D i min kalender. D som i "dags-att-gå-till-jobbet". Igår fick jag beskedet att jag inkasserat ett VG på min sista kurs på universitetet, därmed är jag klar efter 3 års studier och i bagaget har jag nu en kandidatexamen. Jag har lärt mig otroligt mycket under mina år vid Linköpings universitet, mitt intresse har väckts för frågor jag aldrig tidigare ställt mig själv, samt att jag fått kunskapen att besvara en del av dem. Vad jag dock lärt mig vid filosofiska fakulteten är att det kan vara så här, men också sådär, beroende på hur man väljer att se på det.

3 år, det var för tre år sedan jag startade bloggen. Jag var grovt emot allt som hette bloggande, med förakt gentemot alla små egosidor på nätet som tyckte än det ena än det andra, men oftast bara dumpade ner bilder på sina senaste inköp och en prislapp nedanför. Själv hade jag alltid skrivit dagbok på nätet, först på Lunarstorm, sen helgon och sist haket. Jag märke dock att ju mindre tid jag spenderade på dessa sidor desto mer var jag i behov av att finna ett nytt forum att skriva på. Det blev bloggen "ny natt", och även om jag inte publicerat så värst många inlägg här under mina tre år så har det alltid varit en plats jag återvänt till när jag tröttnat på mina egna status uppdateringar på facebook.

3 år, jag vill gärna ställa mig frågan vem jag var när jag kom hit och sedan jämföra pojken från igår med den skäggige man jag är idag. För en man har jag nog allt blivit, Man är ingen titel så som Doktor eller producent, för att få kalla sig man behöver man inte skrivit en bok(författare) eller spelat en roll(skådespelare). För att kalla sig man behöver man bara erkänna att det finns för mycket fett över livremmen, ordentligt med hår på bringan och bas i rösten. en man ska gärna ha ett jobb, en familj och en bil också. Där klassificerar jag mig på 1 ½ punkt, men jag jobbar på det. En man ska gärna också ha en kuk, men det är inte nödvändigt, för en man är idag socialt konstruerad, lever du bara upp till förutsättningarna ska det nog gå bra.

Pojken som kom till Norrköping 2008 var nästan en man, han hade skäggväxt och hår på bröstet, bas i rösten och hatt på huvudet. Dessa yttre attribut delar vi, det är inte mycket som hänt på den fronten. Jag tror jag är lite starkare idag, men det går upp och ner. Somliga dagar orkar jag ingenting. Pojken som kom till Norrköping, augusti 2008, hade varit singel sen i februari, det var hans längsta singelperiod sen han var 16. Han var dock inställd på att han funnit sig själv, på sitt pojkrum hemma hos mor där han lyckats ta både körkort och... han var väldigt nöjd med sig själv, Norrköping skulle bli ytterligare nystart i livet, den tredje sen han fyllt 20 för att vara mer exakt. Det skulle inte gå som det gått de andra gångerna, Dekadensen i Motala, isoleringen i Västervik. Norrköping skulle bli något annorlunda. Jag bestämde mig för att avsluta allt gammalt innan jag flyttade, trots det gick jag på en dejt två veckor innan flytt men som tur var fick jag inte upp den. En vecka innan avflytt fick jag också ett jobb erbjudande om en tillsvidare anställning men jag tackade nej. Nej nej nej, jag skulle bort. Norrköping var också en stad jag haft på siktet en längre tid, det var i Norrköping som mamma föddes och innan jag flyttade till Danmark skulle jag raglat gatorna upp och ner, jagad av spårvagnar. Det blev aldrig något Danmark.

På ett studentrum alá 21 kvadrat, med en månadshyra på 3200 riksdaler, centralt beläget, bodde jag mitt första år. Första veckan köpte jag blommor, det var viktigt för mig. Jag hade aldrig ägt blommor, men läst någonstans att blommor gav energi till hemmet. Att jag aldrig haft blommor visade sig tydligt då alla dog, även om jag sparade Cornelia i sin kruka i nästan 2½ år. Jag bestämde mig tidigt för att jag också skulle fortsätta vara singel, en efter ca fyra veckor var jag i ett förhållande som dock(med betoning på dock, dock utan vidare förklaring nu) inte upphörde förrän mars året därpå. Åter singel, nu skulle jag förbli det till... slutet av april, ett förhållande som varade enda till september. i ett växelskede träffade jag en tjej som bara var tänkt att bli några one nights, men på grund av diverse inblandade känslor så blev vi ett par och förblev så fram till idag, och nu sitter vi i en bostadsrätt och väntar unge.

Grabben som flyttade upp hit 2008 vrider sig lustigt och drar sig i skjortkragen. Skulle det verkligen bli såhär? Det var ju inte vad han sökte. 3 år på universitetet skulle bli 3 år av äventyr, inspiration, ett upplägg för en ny roman och ett hundratal välkommenterade dikter på haket. Va ska jag säga, har jag ett svar som kan lugna honom? Ja, under tre år på universitetet har jag faktiskt lärt mig svara på både den ena och det andra, men med erfarenhet från ett nyligen besökt bröllop(David gifter sig, bara så du vet grabben), bör jag inte dricka så mycket och sluddra så mycket utan bara ta det kort och koncist: "Lyckan är inte vad du söker, det är vad du finner."

Och är jag lycklig, efter tre år? Vad jag sökte var inte vad jag fann, men vad jag fann vill jag aldrig mer vara utan. Och till pojken till igår som fortfarande funderar på hur han ska undvika sitt öde vill jag bara säga en sak: Du kommer strula till det, du kommer ha dina fyllor och dina snedsteg och dumt lagda kommenterar och vilsna promenader och krossade vinglas och alá Anna Karenina bråk. Konserter, fikorna, slagen, vänskap och konflikter och aldrig mera vänner men visst går det bra ändå. Du kommer få material till din bok, även om du aldrig kommer att skriva den, men du kommer tillslut önska att tiden jag befinner mig i nu ska komma till dig än snabbare. För visst är det härligt med lite dekad(a)ns, men erkänn att sådana som jag hellre spelar flipper.

Solkatten

Kastar blickar i smyg åt ditt håll, försöker fånga din uppmärksamhet, ditt leende i ljuset av datorns enkla ljus.

Det finns så mycket jag vill skriva om dig, ändå tar varje rad emot. Jag blev misstolkad en gång, två gånger. Det brakade i farstun, konflikten hade sparkat sönder dörren och där stod vi, du och jag men inte du som nu utan du som var då, och skrek oss hesa tills rösterna skurits sönder och bara eko återstod. Vi bet oss i läpparna tills det rann blod ner längs hakan. Jag höjde handen för att torka bort dina tårar, svälja dem i hopp om att själv kunna gråta ut dem en dag. Du missuppfattade, trodde jag skulle slå dig, så du slog först och där satt jag med ena knäet nertryckt i gräsmattan och fattade ingenting. Det slutade inte väl, vi bröt och tacka gudarna för det, utan det uppbrotten hade jag nog aldrig suttit här i mörkret och betraktat du, du som är nu, och funderat kring vilka rader jag borde ge dig, hur jag ska formulera mig för att du inte ska missförstå.

Det har varit skakigt. Någon sa att den där världen är rörigt, men denna någon har inte upplevt oss. Att dra ett sträck, gärna emellan oss, och gå vidare åt varsitt håll, det var väl på tal men aldrig riktigt genomförbart. Mer om det vill jag inte skriva, jag har inte alltid varit det bättre men jag försöker nu, att du stod ut med mig var... den där stolen du kastade borde avrättat mig på fläcken. Men nu är vi inte där, nu sitter vi i soffan i vårt gemensamma hem som visserligen du betalt för, men soffan är min och sängen fick vi faktiskt av min mor, så åtminstone borde vi kunna dra ett sträck där tills jag kan köpa in mig, på något vis.

Nu sitter vi här, i min soffa som jag här med döper om till vår, men framför varsin individuellt ägd dator. Du flyttar pengar, jag flyttar ord så att meningarna ostört kan flyta på. Min starka sida är inte att skriva, utan att skriva om texter. Det kan ta mig en evighet att läsa en dåligt skriven bok, jag tar en mening i tagen och gör om den, fyller ut eller skär ner. Min svaga sida är att jag flyter ut, glömmer vad det var jag skrev om.

Du vickar på dina tår, knappt i takt och ibland snuddar du vid min arm. Nu kommenterade du det:

"Vad tittar du på?"

"på dig"

"Du tittar på hur mina fötter rör sig. Det är okey."

Tack för ditt medgivande, jag är dig evigt tacksam. Och det utan ironi, att få sitta här sånära dig och titta på dina vickande tår, eller hur du drar på läpparna, spänner blicken i word wide webb och kliar dig i nacken, handen under tofsen, jag undrar vad du tänker på. Om du gör det med mening, eller om det bara är reflex. du gör ofta så när du tänker, tänker du på det själv?

Med risk för en övertydlig kliché, som Elvis, boyzone och aerosmith har använt sig av: Jag vet inte om jag leva utan dig. Jag skulle inte dö hjärtedöden, apatiskhet är för flyktingbarn, ur en rationell vinkel hade jag nog inte suttit i en kartong i skydd av trottoarkanten om jag inte suttit i soffan med dig nu. Jag hade nog klarat mig bra, på något vis har jag alltid överlevt, det kan ha med min mamma att göra men detta är inget erkännande så tolka det heller inte som ett sådant.. gu, nu blev det rörigt, får jag lov att börja om?

Med risk för att låta som både bönder och kungar gjort förut, gör jag ett tappert försök att i offentligt skrivna ord, beskriva det där som så många gånger beskrivit förut. Av gudar, poeter och fotbollsspelare med guldkontrakt. Av hjältar, legender och bortspolade sjömän. Av kokar, servitriser, tjänstemän och kvinnor, för all del. Av både John Lennon och Niklas Strömstedt. Det har skrivits långa romaner, kortare dikter och cp-9 sms på fyllan.

"Men för helvete Julia, vad vill du jag ska göra?" Efter en misslyckad karatespark slogs han till marken av ett förbipasserande trafikljus(Grabben, ge dig inte på berg när det finns småtjejer).

"Kom nu så går vi." Hon förstod inte, där låg han och egentligen sa han precis det där som vi alla försökt säga någon gång, ibland mer lyckat än annars. Han kunde kanske sagt det bättre, men på grund av omständigheterna(besegrad av röd gubbe, troligtvis skyldig till ett större snedsteg tidigare under kvällen, det är inte lätt att ta studenten) fick det bli som de blev.

I snitt 12 gånger per dag. Minst, bubblar det upp en mindre än mer välformulerad kärleksförklaring ur min mun. Det var inte jag som skrev den, men den har fungerat i flera tusen år och är ett erkänt bevis på uppskattning av en annan människa. Gärna någon man får ligga med, men även att appliceras på vänner och familj , också husdjur i vissa underliga fall. Dock missbrukas det kraftigt, har lite tappat sin poäng, har lite förlorat sin funktion. Vi gör det med artister, vi gör det med maträtter, vi gör det med tröjor som vi använder en gång och sen slänger in i en uff-box(de finns inte längre, eller hur?). Vi ska använda det som en ursäkt, för att vi glömt bort en födelsedag, eller att köpa med grädde på vägen hem. Jag gissar på att det är världens mest använda mening, oavsett språk. Tätt följt av "förlåt mig", som ibland läggs in som en starter till den här omskrivna mening.

Jag tror inte ord, jag har aldrig trott på ord, kan bevisa något. Handling, visa hur mycket du tycker om någon. Köp blommor om du tror det fungerar(det gör det, ofta, till och med bland allergikerna), plocka undan, städa, umgås, sätt dig själv i baksätet och lämna över fjärrkontrollen.

Jag har gjort dig mycket fel, och jag vet att det inte hjälper att säga de där orden. Därför ville jag visa dig, genom handling, hur mycket jag uppskattar dig, hur mycket jag håller av dig. Det började med en ansträngning, det behövdes. Idag sker det mesta på automatik, programeringen kan bli bättre men det rullar på. Jag skulle aldrig kräva något tillbaka, kärlek är kravlös, det bara sker, fram och tillbaka, om det är på riktigt. Du gör mig så lycklig, bland allt stinkande brunt jag vaddat mig igenom var det slutligen en blond solkatt som brände mina fingrar. du är en glödande platta men jag vill aldrig rycka undan handen igen.

Jag älskar dig Nea.

stora paket och nya prylar

Solen bränner mig, jag torkar ut. Trots att jag har min bästa sydeuropéskjorta på mig känner jag mig klibbig och äcklig. Det är bara att ta det. På jobbet var det någon som sa nåt i stil med - och du har säkert hört den förr - "man klagar på vintern och sen när det blir sommar så klagar man på värmen, svensken är då aldrig nöjd". Jag är nöjd, jag är nöjd som fan när vädret är bra, vindarna svala och solen lite svag i strålarna. då är jag nöjd. Jag är verkligen nöjd om hösten, speciellt 2006 då hösten höll i sig till december, det var många kvällar på östkustens balkong med vin i Ikeabägare och chilinötter i ärvda skålar. Salut, till hösten 2006, jag hoppas vi ses igen.

våren är också fin...

Idag kom det två stora paket på posten med babystuff. en barnstol till bilen, Nea yrkade på att vi lika gärna kunde köpa en, ifall vi får fler kids. Jag var ett ärva-barn, jag ärvde allt av min syster och mina kusiner. kläder, leksaker, allt jag trodde mamma och ibland också pappa köpt för dyra pengar för att de älskade mig, var egentligen stuff som bott på vinden ett par säsonger. Hur mycket kärlek låg det i det? Jag minns när syrran fick en cd-spelare, det var 91-92 någon gång och jag fick då ärva hennes vinylspelare. Great, jag hade alltid önskat mig en, jag hade två skivor jag kunde spela+alla som syrran samlat på sig. Mina var Mora träsk och My little ponny och skuggtjuven. Fantastiskt, jag kunde lyssna på dem hur ofta jag ville. Jag var jätteglad, men, det var ju ärvt, och visst ville jag egentligen ha en cd-spelare.

Det kom sen en dag, 1993, det var höst(och jag vet detta, för mr. music nr9 hade precis trillat ner i brevlådan och på den fanns det en e-type låt som hette set the world on fire, som jag lyssnade mycket på då :)). Mamma kom hem från jobbet, och jag tror hon hade med sig en present till Anniella, ja något var det, något som fick henne att säga att:"Ja, men så kan du ta den hon har nu." Jag var åtta år och blev rasande. en rasande åttaåring pylar med båda ögonen, grimatiserar och ser allmänt ful ut i sina röda, torra kinder. Ja sa att jag tyckte det var orättvist, att jag bara fick ärva och ärva och att Annie fick nya prylar. Mamma sa inget, hon gick bort till sin väska och plockade upp en påse. I påsen låg det en bärbar cd-spelare. Mamma hade köpt den till sig själv, så att hon kunde lyssna på musik på tåget till jobbet. Hon sa att jag fick den...

Jag fick jätte dåligt samvete, jag har fortfarande dåligt samvete. Jag upplevde, när jag var liten, att min mamma inte hade så bra med pengar. Det kanske hon hade, jag vet inte, jag minns också när jag fick den där vattenpistolen. En SUPER BAZOOKA, årets vattenpistol, 350 spänn. Alla i kvarteret fruktade mig, deras superchockers(?) hade inte en chans. Jag sprutade ner hela världen, inget stod i min väg, jag var kung... men det hade sitt pris. Vi var hemma hos mormor, det hade varit vattenkrig hela dagen och jag hade haft en gammal "ärvd" pistol som läckte mer på en själv än den sprutade på någon annan. I ett verkligt krig hade jag varit död direkt. Jag surade, hade sur unge minen, dvs skitful. Så när mamma kom för att hämta mig tjatade, surade, och tillslut åkte vi ner till leksaksaffären och jag fick välja ut vilken vattenpistol jag ville. jag ville ha SUPeR BAZOOKA, och den fick jag. Därefter tjatade jag på mamma att vi skulle åka tillbaka till mormor så jag kunde leka lite vattenkrig innan vi skulle åka hem. Det gjorde vi. Jag rusade ut ur bilen och in på toaletten och fyllde på pistolen. Under tiden hörde jag hur mamma kom in. Hon gick in in köket och pratade med mormor, jag vill minnas att hon sa något om att "det där var månadens sista pengar" eller "kan jag få låna lite" eller "vi måste nog spara"... jag minns inte exakt vad hon sa, men jag minns känslan av skuld. Jag bad aldrig mer om en vattenpistol, SUPER BAZOOKA var vid min sida i nästan 10 år. Jag tror att den fortfarande ligger på mormors bakgård, inte lika skinande gul, orange och lila som då, men ändå den mest värdefulla vattenpistolen någonsin.

Jag hade en bra barndom, jag hade världens bästa mamma och det har jag fortfarande. Det kanske var lite surt att ärva alltid(inte alltid, jag fick faktiskt en hel del nya prylar, om än att jag inte fick leka med dem jag fick av pappa(modellbilar, radiostyrda segelbåtar, modellflyg etc.)) men idag kan jag se tillbaka på det där och känna att de jag hade i min närhet gjorde sitt bästa, sitt yttersta för att jag skulle ha det bra. Och man blir aldrig nöjd, inte ens om hösten 2006, men det viktigaste är att - och med risk för att låta som min vän Tim som skriver bloggen kärlekens vagga - är att man älskar varandra. I mer, än bara brev.

...i paketet låg också en babysitter jag hade sönder på 20 sekunder samt en babygunga.

Gamla bilder

Ibland bläddrar jag mig igenom bilder som på något vis relaterar till det förflutna. Det är inte nödvändigtvis gamla bilder, jag tog sällan kort utan bevarade det mesta innanför panngloben, det kan vara foton av personer jag någon gång haft en relation till men inte har längre; Vänner, flickvänner, bekanta, strul, dödsfiender(!) etc. En tanke som ofta slår mig när jag sitter där och bläddrar är varför? Varför hade vi ens en relation? Varför varade den inte? Var det för att jag flyttade eller för att du stannade kvar? Var det för att vi växte och då åt olika håll, på olika träd? Eller för att vi gick åt varsitt håll när musiken slutat spela? Varför träffades vi från första början? Delade vi samma besvärande behov av att nyttja krogtoaletten, eller hade vi "ett" gemensamt intresse vilket föranledde till att vi hamnade i samma klass - eller än värre, delade vi endast samma postnummer? Eller om vi var fiender, varför var vi det? Vad fick vi ut att banka på varandra, utan orsak? Fanns det en osynlig kraft som drog oss mot varandra, och när vi kom för nära visste vi inte bättre än att veva nävarna i luften framför oss? Eller berodde det på att din flickvän snackade skit, eller mina vänner förväntade sig ett speciellt beteende av mig? slogs vi, i rädsla för att själva åka på däng om vi vägrade?

tusen frågor, det kostar energi att förvalta över så många frågor som aldrig kommer få något svar. Visst kan jag ringa upp gamla hjältar, men vad tjänar det till? Det kanske lättar för en stund, men efter tag kommer nya frågor. Bäst vore kanske om jag plockade dessa frågor och gav mina egna svar, i egna versioner av sanningen, som jag så duktigt knåpat ihop hela halva livet.

Halva livet... Halva det liv jag levt, vem vet när den levt halva livet? En gång tyckte jag mig höra en klocka ringa, där inga klockor borde ringas. Jag letade med blick och hörsel men då mina sinnen var tillfälligt försvagade av alkohol så gissade jag på att det var därför jag inte fann källan till ljudet. Idag funderar jag; kanske var det en signal, ni vet när man spelar gamla tv-spel som gick på tid(mest för att distrahera en från att upptäcka den taffliga grafiken), 100 sekunder kvar och en liten trudelutt grävde sig ur högtalaren på den gamla tjock tv:n och påminde en om att snart var det slut, dags att skynda i mål för snart är det slut. Sprang man inte tillräckligt snabbt så dog man, vilket var ett vanligt slut för mig då jag tog det väldigt försiktigt när jag skulle till att hoppa över stup - som alltid innebar direkta döden, än idag undrar jag vart alla tog vägen som trillade ner i 80-90 talens bottenlösa hål som fanns överallt. Hur som helst, klockan hörde jag när jag var 24, så var det en halva-livet-har-gått signal så har jag till 48 på mig att ta mig i mål.

I mål... Jag försöker leva med inställningen att livet inte är en tävling, att samarbete är bättre än individuell kamp och att du faktiskt inte behöver så mycket för att må bra. För det har ju tyvärr blivit så, med möjlighet till "mer" prylar och upplevelser följer också drömmen om högre kapital och uppfattningen om att alla inte kan få det, så för att nå dit måste man klättra över sina medmänniskor(eller motmänniskor, det finns nog dem som har den synen också). Det är också viktigt att somliga ting förblir exklusiva, att äga en tröja från H&M ger kanske inte samma tillfredsställelse som Robyns hemma-sönderklippa jeansjacka. Jag undrar när människan började tävla, jag undrar om djuren gör samma sak? Hästar tävlar ju, men med en homosapiens på ryggen. Bland djuren handlar det mer om att slåss, slåss är naturligt. Det är också en tävling, men varför? Prestige, pris, att ges rätten att säga att jag är bättre än du... eller kanske, att jag presterat över mina egna förväntningar. Jag är inte den som säger att det är fel att tävla, sätta upp egna mål att nå, däremot skyr jag att vi ska tävla mot varandra. Någon hamnar alltid efter, orkar inte prestera lika bra, saknar lusten att fortsätta när alla andra drar ifrån. Vem hjälper honom, borgarna?

Något som börjat irritera mig är att allt fler fokuserar på fel saker i debatten. Vilken debatt? Debatten om allt, skulle jag vilja säga(och det gör jag också). Jag undrar om det är jag som börjar se större efter min tid på universitetet(som förövrigt är slut nu, yippie-kay-yeaj) eller om andra medvetet fokuserar på fel frågor för att undvika det dåliga samvetet. Dåligt samvete är också en skojig grej, varje dag gör vi fula saker men ingen bryr sig. vi måste trixa och fuska lite om vi vill vinna, komma i mål först.. men fortfarande, vad är målet? Men ta debatten om barnfattigdom i Sverige t.ex. Vid aftonbladets blogg på ämnet skrivs det mängder av kommentarer som duktigt nog proklamerar att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige, inte om man jämför med andra länder(Afrika namedropas ofta. Afrika är för övrigt inte ett land). Nej, jämfört med somliga afrikanska länder har vi det jävligt bra, men du kan inte hålla på att jämföra länders inbördes problem med varandra. Då kan vi inte klaga över någonting, då kan vi inte kräva förbättringar på några områden alls. Inte så länge det finns dem som har det värre, och det kommer det alltid finnas. Barnfattigdom i Sverige bör mätas efter Svenska mått. Gravt irriterad blev jag på en kvinna som kommenterade ett inlägg som handlade om att en mamma inte hade råd att köpa lördagsgodis till sina barn. Kvinnan skrev nåt i stil med:

"Godis är inte en mänsklig rättighet, jag brukar undvika att köpa godis till mina barn, och föresten är det väldigt vanligt bland bidragstagare att köpa sprit och cigaretter. De kunde ta dem pengarna och köpa godis för, om de nu vill".

Jag vet inte om jag ska bli arg eller ledsen, kvinnan har ju helt missuppfattat problemet. Kvinnan brukar undvika att köpa godis till sina barn, men hon kan. Hon kan göra det valet. Att dricka sprit och röka, hör och häpna, förekommer också bland de som har det bättre ställt. Men det är just det som det handlar om, vad som är essensen av barnfattigdom i Sverige(enligt mig); att kunna välja, eller att slippa välja bort något för något annat. Nu menar jag inte att du ska ha råd att köpa både Ferrari och volvo, men försök se realistiskt på det. Barn i Sverige ska, enligt mig, ha samma förutsättningar att lyckas i livet. Godis må inte vara en mänsklig rättighet, men det finns en skam av att inte ha råd, som också barn känner. Jag kände den när jag var liten, men jag växte upp i vad anser var ett humant Sverige som ville ge alla samma möjligheter.

Jag brukar tänka att skillnaden mellan blocken är att borgarnas politik utgår från att alla har samma förutsättningar i samhället, medan partierna på vänsterkanten för en politik för att det verkligen ska vara så. Kanske, kanske är jag lite naiv jag också. iMin politikerbrud kommer troligtvis köra över mig om hon läser detta.

Ibland bläddrar jag bland gamla bilder för att förstå varför, idag tror jag nog att jag fick svaret.

Junibackar

Idag gav vi sommaren en chans.

Efter att, yrvaken under duntäcket(välkommen tillbaka täcket) konstaterat att vädret inte tillhörde det bästa - som det så sällan gör när jag och baby ska ta oss ann ekbackarna(vilket vi aldrig lyckats med) - bestämde vi oss under(bara) frukosten att ändå sadla cyklarna och erövra vägarna. Baby kokade kaffe medan jag fixade undan disken, i laddade Palmepåsen med filt, termos och plastmuggar, resten skulle vi inhandla på citygross som genialt nog låg(och fortfarande ligger) på vägen. Väl när vi stod i kön i affären vände sig baby mot mig och placerade strategiskt ryggen mot några andra kunder. Jag vet när Neas människokännedom kommer fram, det är något i hennes blick och sätt att dra på munnen.
"De köper likadana mjukisdjur(dvs. barbarpappa barn, en gul och en röd), de är nog handikappade."
Jag gav dem en blick. själv har jag jobbat med handikappade i 8 år, det fanns ingenting hos personerna som antydde att de skulle ha den minsta utvecklingsstörning; förutom de uppstoppade barbapappa barnen. Senare uppmärksammde Nea att de frågade om det gick att slå in varor någonstans, kanske var det en present trots allt. Hur som, det är en av många anledningar till att jag älskar henne.

vi shoppade loss på Jysk, jag och nea kan inte lämna lägenheten utan att gå i åtminstone en affär, idag blev det två. På babyproffset fanns allt det där jag inte hade en aning om att vi behövde till barnet, och självfallet ville jag ha både det ena och det andra. Men jag genomskådar dem, det mesta som säljs skter barnet fullständigt i, ett babis gym med isbjörnsdekorer eller en dum-gung-stol(?) med inbyggd universalkontroll kändes hyfsat onödigt. För att inte tala om alla psykade gåstolar i form av F1 bilar, flygplan, Kongo Kinshasa, my-little-fucking ponny innanmäte etc, som alla krävde 30 AA batterier för att ens rulla.. Jag vet inte, jag kanske genomskådar deras trick men var hittar jag alla de där okomplicerade prylarna som fanns när jag var liten? Som inte ser, ursäkta uttrycket, tattiga ut? Vid sidan av alla dessa prylar med stämpeln "skit nice" på prislappens baksida, finns ett helt hav av skitfulla prylar som man aldrig skulle vilja köpa. Något mellanting existerar inte, eller jo. Det finns enkla, snygga saker utan radioaktiv utstrålning, men då sitter det istället en Björn borg flapp på sidan, vilket höjer priset ytterligare. Så, slutsats? Antigen köper man tattiga, maxade eller enkla märkesprylar. Usch, jag orkar inte ens avsluta detta stycket ordentligt.

Med påsar från jysk och frukt från Grosisten cyklade vi vidare till ekbackarna, där Nea försökte bli vän med fåren. Fåren bedömde att situationen var aningens suspekt, varför erbjuder människohonan oss en näve gräs när vi har hela backen full? Det var ett järvt försök åtminstone, dock betedde sig fåren som svenskar i allmänhet och höll sig på sin kant. Vi plöjde oss fram på en redan upptrampad stig, nådde en topp och drack vårt kaffe i en underbar glänta där solens ljus strilades av trädtopparna. Det föll svalt över oss, jag kunde suttit där hela dagen, kanske halva året, men baby ville till havet så vi fimpade våra frukten och begav oss tillbaka till cyklarna.

Att finna havet var en utmaning, Nea hävdade att det låg bakom Folkhögskolan och jag litade på henne. Vi korsade Marieborg fyra gånger innan vi tillslut fann den där vägen som gick runt. Det var ingen tävling, men vi turades om at ligga först. Min cykel är snabbare än Neas, men Nea är tuffare än mig. Rullar det på lite för snabbt är jag inte den som trampar på, jag trampar snarare bakåt så att jag tappar lite fart. Nea är också tuffare på många tusen sätt och vis, kanske är det för att hon har mod för två just nu. Inte bara höjer hon vapen på bostadsrättsföreningens styrelse - med ett hell inräknat på schemat(för dem) - hon låter inte ett taggtråds besmyckat stängsel stoppa henne heller. I havet fick hon syn på en båtkyrkogård, som dock låg på privat område. Hon klättrade förbi staketet på yttersidan medan jag, med sunt förnuft och en harres hjärta, försiktigt följde efter och gjorde mitt yttersta för att hon skulle följa lag och rätt.

Det är rätt skönt att vara med Nea, hon gör som hon vill och hon gör en hel del hyss och bus också, själv är jag den lille laglydige grabben som motvilligt låter mig dras med på dessa äventyr - som jag i grund och botten tycker är jättespännande. Utan Nea hade jag fortfarande stått och trampat gräset på min sida staketet, och aldrig det på andra sidan. Däremot gillar inte Nea huggormar, och då jag själv slappa se den då jag höll mig på behagligt - lättflytt - avstånd bakom henne fick jag chansen att spela ut min manlighet: "Var är den, ska jag hjälpa dig? hö?" Testosteronet flödar fritt.

Vi cyklade vidare, testade nya stigar, nya vägar, Nea hittade skatter och jag mindes sommaren på guldcykeln. Havet låg nära, spåren var gamla och övergivna. Runt om oss växte ett landskap av industrier, sophögar, havsväxter, slottsruiner, blommor-vi-bara-luktade-på men allt det där, alla vägar vi rullade fram på, vr bara väl arrangerade kulisser. Utan dig, ett par meter framför eller 30 sekunder bakom, hade min dag inte givit mig något nytt.

Sommaren gav oss en chans, och vi tog den.

Vid vattnet fann vi en övergiven - men låst - cykel.

utsikter

God morgon, vackra sköra värld. Island brinner på nytt, det pyr under marken, någon länge slumrande vill komma upp och se dagsljus, bada i solglans och ta en promenad i strilande vårregn. Någon är dock illa omtyckt, för någon har en tendens att lämna långvariga sår bakom sig. Somliga passar helt enkelt inte in, de försöker med ett leende men andra tolkar det som ett vargagrin.

Jag har flyttat, ny natt har fått en bättre utsikt för drömmar och samtal med långvägar vänner som aldrig nåt fram, fast jag ser dem var och varannan natt. Jag minns de utsikter jag haft, få slår nog den jag har nu, från det rum som tillhör soon-to-be. Luntgatans insprängda balkong i hörnet av mångfalldssamhället, gripens brandstege -som visserligen slingrade sig upp till stjärnvalvets källargrund men när orkade jag egentligen gå upp dit - med mer insyn än utsikt. På gripen var det ett fåfängt måste att alltid se bra ut när när man ville ta en nypa luft. Västerviks inglasade balkong med snurrande skinnfåtöljer och himmel försedd med solnedgång bakom tung väldoftande granskog var visserligen härlig den tid jag delade en flaska rött med min bäste vän och byte tankar i timmar. Mot slutet gav den mig dock bara instängd ånger, vad gjorde jag där och hur skulle jag ta mig därifrån? Utsikten kräver mer än skönhet, den vill ha sällskap.
Motala, denna avgrund för utagerat helvetes levende, ett personligt soddom där den stora debutromanen skulle gräva sig ur ett beteende under all kritik. Utsikten var viktig, den avslöjar alltid det jag saknar i mitt liv. Inte utsikten i sig, utan dem känslor som träder fram och drar i mina sömnar. I motala stod jag på en liten trappa av metall som vette ut mot gården där dagisbarn hyrt in sig på dagarna. Om natten var gården däremot min, och innan jag lämnade vätterns strand lämnade jag mitt sigill i form av en ros nedstucken i en rödvinsflaska. Men vart var jag? Just det, vad avslöjade utsikten?
Jag brukade fantisera om att någon skulle passera, göra mig sällskap, prata på och sen kanske lämna sitt nummer. Ingen kom, dock knackade en svag flicka med uppskuren handled på dörren men jag låtsades inte höra.

Utsikter, föga spelar det roll om jag ser det oändliga havet eller gränden utanför strandhotell i Köpenhamn, det viktigaste är vad utsikten säger mig, vad det är den speglar just för stunden. En saknad, en frihet, en känsla av lugn eller panik. En längtan bort eller bara till sängen, och där är jag nu. Jobbet ringde, jag ursäktade mig och bad om att få ringa upp. Dags att dansa sig bort igen.

en morgon med turturduvan

Den där fågeln som förföljt mig, jag minns när den sjöng för första gången sjäng för mig.

Motala, våren hade kläckts och krupit ur sitt skal, måste varit 2006 då jag skrev som flitigast på allt och inget, då jag försökte tonsätta mina tankar och fördriva mina påhittade demoner via halvfabrikatsdikter som gillades, gillades av alla utom de som kände mig. Jag tog en promenad en tidig morgon, efter ännu en sömnlös natt. Jag testade ett nytt sätt att leva, introducerade ny dygns rytm - två ½ timme på eftermiddagen efter skolan, sex timmar på natten mellan 2-8. Gick väl sådär, jag löste mina 7½ timmars sömn åtminstone. Tyvärr var det inte alltid det gick att sova, utanför mitt fönster bodde en skadeglad fågel av okänd sort(nu ska jag googla, dags att ta reda på vad det är för fjäderfä).. DUVA.. inte vilken duva som helst, turturduvan. Jäkla passande, nu förlorad jg lusten att skriva. fortsätter kanske senare.

farväl stockholm stad

Jag gör min sista dag i ett ständigt flirtande Stockholm. Det har gått bra att vifta bort vågorna från fladdrande ögonfransar, huvudstaden har sin charm men hon lockar också fram mina dåliga sidor, som ytlighet och individuella önskningar. Bland sönderblekta käftar och silikoninfekterade morsor, polare med fina bilar och ombyggda minor som kaminer väcks känslan av att det jag har inte är tillräckligt. Men också längtan vaknar till liv, längtan tillbaka till enkelheten och kärleken som inte är beroende av rätt märke och kredit på kortet. Avundsjuka har aldrig varit min grej, jag är glad för dem som lyckas ifall de inte plöjt ner några naiva hjältar på vägen till Birger Jarlsgatan. Du är en stjärna i fler kvarter än ditt eget, och dina produktioner håller världsklass. Bananskal eller inte, du förtjänar den Aston Martin jag själv köpt om jag var i dina kläder.

Men jag bär mina egna. H&M:S billigaste jacka och en skjorta med fel etikett i nacken. Och jag har ingen nytta av en bil där man inte kan få in en barnvagn. Mitt liv ser lite annorlunda ut än vad jag tänkt och önskade strax innan jag kastade mössan i vädret och började mitt vuxna liv, om än ständiga försök till att skjuta upp det med tankar från igår mer levande än problemlösningar av idag. Det har förändrats, mycket har förändrats, men jag är inte längre livrädd för framtiden. Jag längtar snarare, till september och höstnatt med armar som inte längre kan skriva då de vaggat sömn till mötes för den som ännu inte är. Jag längtar till 9-17 men risk för övertid, huvudvärk och ånger över jobbet som blev mitt men som jag aldrig ville ha, för vad som följer med – 62 kvadratmeter kärlek under snedtak – är värt att dö för. Jag dödar inga drömmar, ger inte upp något, jag prioriterar bara annorlunda men jag lovar att allt ska komma med, två tredjedelar livstid till ska jag väl få ihop och sen tusen ändlösa nätter på himlavalvets kant med en kikare och längtan lik den som en gång förde mig hit. Jag är lycklig, borde kanske inte få vara det men jag tar mig den rätten.

jag har gjort mycket skit utan att stå för hälften av det, träffat fel ett antal gånger men aldrig ångrat mig förrän i efterhand. Jag har tänkt innan jag handlat men jag har tänkt på helt irrelevanta saker. Som jag skrev om Kim: ”det finns skit under naglarna som inte går att tvätta bort.” Vi har nog båda lärt oss att skit är något man får leva med, gårdagen är gjord och det är i nuet vi kan göra bättre. Med risk för kliché, vill jag vara en bättre människa än den jag varit. Det finns få egenskaper hos pojken från igår som jag romantiserar och beundrar idag. Han levde i en annan tid, med andra förutsättningar och andra mål. Idag är prior 1 kärleken, ansvaret att förvalta den och önskan att åter vinna tillit hos den som betyder mest för mig.

Sista dagen i Stockholm, konflikten blev ett faktum som tynade bort med vintern. Den tidiga sommarvärmen brände bort poesin tillsammans med de vadderade jackorna. Gaspar bjöd mig på religiöst möte, jag tog hans nummer men ringde aldrig upp. Han har mycket att lära om den svenska mentaliteten, vill du ha kontakt ger du inte ett nummer, du tar ett. Jag inspireras av stadens vimmel och alla tusentals passerande ansikten och intill de maffiga kulisserna, första veckorna skrev jag ord efter ord, staplade stavelser i högar och brände ner dem i en nystartad hemlig blogg som bara jag själv har tillgång till. Fast snart var jag avtrubbad, upprepningen var ett faktum och ytligheten gav en spark i skrevet när jag insåg att allt jag skrev var observationer, utan förankring i händelser. Ett steg på vägen kanske, mina texter har för det mesta bestått av känslor utan förankring i någonting.

Skrivbordet är städat, datorn är rensad på personligt material och efter lunch lämnar jag in datorn och mobilen. Det har varit en skön och minst sagt lärorik tid på Forum för levande historia. Av mina tre år på universitetet har nog besöket i arbetslivet varit mest givande. Det är det här jag vill jobba med, konst i syfte att öka toleransen i samhället. Produktioner som inte handlar om att tillfredställa eliten, eller sälja sig dyrt. Kanske får jag chansen att jobba med något liknande i framtiden, som trots att den inte blev riktigt som nittonåriga jag tänkte, ändå ser ljus, lovande och älskvärd ut.

Som jag avslutade ett något misstolkat bröllopstal: ”Lyckan är inte alltid det vi söker, utan snarare det vi finner.”

God natt Stockholm stad.

23.53, 2008

glasflaskor krossas, ett flygplan stiger med sirius som mål.
Cigarettens glöd speglas i mitt halsband, motorvägen drar förbi.
Jag tänker: Jag var aldrig där, men skulden var ändå min.

På jakt efter Karlas vagn ikväll, vi jagar henne i tankarna.
Hon flyr i östlig riktning, men kommer inte undan innan dagen gryr.
Varför tävlar vi mot varandra, har inte evolutionen nåt så långt att vi kan överleva utan den instinkten?

Jag frågar konungastjärnan om råd, två livslängder bort i toppen av mitt familjeträd,

men han svarar bara med en suck och jag kan inte klandra honom.
Hans svar är det samma som alla andras, alla vet vi, alla är vi överens,

men ingen orkar slå ett större slag för förändring. Eller handlar det om att våga?

Vi sitter på gungor och karvar repen med nerbitna naglar,

ännu en tävling, vem av oss ska falla först? Vem ska dö med den äran?

Odödligheten var oss aldrig menad,

vissa behöver dö då det finns risk att de kan ta sig för långt,

uppnå mål satta att aldrig passera.

Vissa linjer drogs i syfte av murar vi aldrig får klättra över.
Men från trädens topp kan vi se över,

tanken ger oss möjligheten att fantisera bortom alla gränser,

möjliga som omöjliga.

Själv nöjer jag mig med att hoppas på att vi alla en dag ska inse,

att den största vinsten är den vi redan fått. Möjligheten att säga stopp.

Mamma

Det rör sig en månskära på himlavalvet. Den sällskapar med en stjärna som trillat ur sin skål, på en svagt skymtad tråd. de har vandrat tillsammans, ensamma i mörkret och trots molnnatt och iskallt ösregn håller de sig framme, viskar sagor i mitt öra och säger att de står bredvid, intill och stöttar med det lilla ljus de har, oavsett vilket beslut jag bestämmer mig för att ta. Jag flirtar tillbaka, svajande ögonfransar skriver i morse att det inte längre bara handlar om mig, det är här större än så.

för första gången i mitt liv känner jag mig skraj för att ringa till min mamma. Det har jag aldrig gjort förut, mamma är min livskamrat och själsfrände som har stöttat mig i alla dumdristiga beslut jag tagit. Hon har litat på mig, talat mig till rätta utan att för den sakens skull sagt åt mig vad jag ska göra. När pengarna är slut har hon skjutit till, även om jag sällan bett henne göra det. Hon lärt mig att stå på egna ben, hon har lärt mig att lyssna på andra och bry mig, även om jag har för mycket i min far i mig som ofta väljer att gå egna vägar. Bry sig för mycket, så mycket att alla tillslut skurit sig på krossat utspritt glas. Jag har ljugit för min mamma, fast hon har alltid sett igenom mig och även om hon aldrig nämnt något, kan jag se något glimma i hennes blick som avslöjar att hon vet, mer eller mindre, hur det egentligen står still. Ändå är jag rädd, livrädd, för vad hon ska säga. Jag hade gärna ljugit lite till, men vissa saker kan jag inte ljuga om. Jag borde skriva henne ett brev, för i text har jag aldrig förmått mig att ljuga. Men jag litar inte på postverket, eller att mamma ska lyckas öppna mitt mail.

Gamla skivor rullar, jag har skrivit kvällens minne i min nya bok och jag börjar känna att disciplinen ger effekt. Ett par sidor varje dag, ett minne för framtida jag att ta del av. Jag börjar glömma nu, det är dags att föreviga så mycket jag kan. Inte för andra, för mig och den som har några timmar över för en kartong på vinden med morfars gamla prylar. Jag skriver för att jag själv önskade att det funnits brev, dagböcker, texter skrivna av mina bortglömda och avlidna släktningar. Jag är intresserad av min historia, inte för att jag vill skryta med något trivalt som att farfarsfars syster dansade på Operan, jag är bara fascinerad av berättelser. Jag borde kanske börja läsa igen, prisade författare och pionjärer inom kultur. Det intresserar mig dock inte, jag läser helst mig själv och det som på något vis berör mig.

Nu ringde mamma mig precis, därefter ringde jag min syster, och den känns som en stor sten spruckit i magen på mig. Familjen, vad vore jag utan dem?