090909

Jag håller om tomrummet
som du lämnat kvar
det enda jag har
går inte att se eller röra vid.

Aldrig fött har jag haft
en relation
så självklart oklar

För det är inte kärlek
det har vi sagt
och det är inte sex
det har vi märkt

Men innerst inne
bakom alla masker
där inga sociala spel råder
vet jag nog vad jag
vill med dig

Älska på alla sätt
vara på alla plan
ett med dig

*********************

Vakna, direkt drar jag undan armen och känner på den.
Än inte infekterad, än bara arm och inte ruttnat kadaver.

Jag väntar ett ögonblick, andas några minuter och lämnar en paus åt er medan jag fortsäter bläddra i boken.

*********************

Har jag inte förr
känt den känsla
som kommer med tanken
den om dig
med din bild uppklistrad
i högra hörnet

Finns det inte allt för
många namn på listan nu
Bland de som utmärker
eller bleknar intill andra
var i skiljer du dig
från alla dem

I en film
om mina kyssar
mina kärleksord
hade du redan tröttnat
på allt det jag ännu inte sagt
aldrig borde säga
men kommer kläcka ur mig
snart.

************************

Vad är det jag skriver om, och vad vill jag få ut av det? Osäkerhet, uppbrott och avslut. Eller är det skeva kärleksförklaringar som inte går fram, som borde stannat mellan bladen och sudats ut av friktionen? Jag vet inte. Men vinet är rött, cigaretterna är giftiga och osten är delikat på kexet som smular ner mitt skjorta. En kväll för klichéer, skånsk rap och utmaningen att visa upp sig, utan att egentligen synas.

Tillbaks till första natten

Om jag sett mig själv genom en tidsbubbla, upptäckt vem jag blivit och vad jag livnärde mig på, skulle jag nog handfallet givit upp direkt. För pojken från igår, han nöjde sig inte med att vara lagom, halvdan och vek. Han siktade högre, så högt som stjärnorna, han ville vara något större, gav sig själv titeln prins. Stjärnprins, det var ett tag sen jag använde mig av den titeln utan en smula skam i ögonvrån.

Stå i centrum, vara en av pojkarna under gatlyktorna som stod längs vägen från ängen bort till midnattsbaren - där drukna änglar skålar med vilsna älvor och lyssnar till bortgångna rockpoeter. Där ljuset alltid ligger lågt, dit morgonljuset aldrig kommer. Snälla ta mig dit igen, bara för en kort stund så att jag slipper verklighetens bitska cynism.

Jessie-lou serverar drinkar som får en att glömma, Miss loverslane rebellerar mot betongsystemet utanför, Blackburned rosslar åt sin väninnas naivitet. Pricilla flirtar oberört med alla som går förbi, hon tar deras tyngd och gör dem oskulder igen medan Missy gömmer sig bakom sin lugg. Corall pillar med sina trasiga vingar och undrar när vi ska gå tillbaka, snart viskar jag och med luren i handen tar jag farväl av Call-girl och leder min första älskarinna mot dörren.
Vi går hand i hand längs den ödsliga vägen som lider brist på ljus, sånär som från de strategiskt utplacerade lyktstolparna. I mörkret hör vi skratt, snabba och hasande steg, någon gråter och en annan skriker på hjälp medan den tredje läser sina dikter och önskar det fanns någon som ville tonsätta dem. Fort, genom mökret tills asfalt inte längre slår hårt mot våra skor. stigen slingrar sig, och vi börjar lossa våra skosnören, när gräset väller fram sparkar vi av våra skor och rusar ut på den stjärnupplysna ängen. Sammanflätade, och jag håller så länge jag förmår min vän i handen, men hennes vingar är nu hela och mot gravitationens lag så lyfter hon och lämnar mig ensam kvar på stjärnornas äng.
Mina kläder har blekts av månens silversken, de är längre svarta och grå utan renaste vita och hänger löst mot min hud. Jag har saknat in mitt språng, börjat sakta men taktfast stega bort mot drömmarnas sjö, platsen jag ska vänta på tills hon kommer. Intill ligger jag, och blickar förstrött ner i det klaraste av vatten. Där simmar drömmarna, önskningarna, förhoppningarna och kommande glädjen omkring. De beblandas, de förökar sig och snart är sjön så full att det är dags att tömma den. Med en håv utan nät, fångar jag in de största känslorna och kastar upp dem på min faders valvbåge. Där lägger sig önskningarna i fallande stjärnors famnar, drömmarna tar sig aldra längst bort. Förhoppning finner sig själv överallt, men glädjen har redan seglat in i min skepplösa hamn. Snart kommer hon, nu är jag redo.

Tillbaka, om ett par minuter måste jag vara klädd och redo att göra val igen. Låt mig göra rätt, eller fel fast medvetet. Om ett par minuter, står verkligheten vid min dörr.