hej då

En dag, sa du,
En dag som inte är idag.
I en tid som inte är nu, på en plats som inte är här.
Ett annat jag men samma du.

För du är förlåten, sa du,
Men jag kan inte börja om utan att mista respekten för mig själv.
Kan inte ge det en chans till,
kan inte riskera allt igen.

Lyssnar på David Urwitz, det var länge sen nu och jag ramlade in på hans myspace av en slump. Ett par låtar jag inte hört förut, en av dem heter hej då och jag lyssnar sönder den som vanligt. Vanligt när jag hittar en bra låt, jag önskar jag kunde sluta förstöra såhär för mig själv men en bra låt förtjänas, behövs spelas mer än en gång. En bra låt för mig är en låt som väcker känslorna, som skapar bilderna och historierna utan att ord för ord berätta dem.

Igår ställdes till med fylleslag, och i morse när jag vaknade bland flaskor, burkar och chipssmulor över hela golvet, undrade jag åter igen vem jag var. Återkommande fråga, till den som tvivlar på sin egen spegelbild.
Jag ska avslöja, att jag pratar med min egen spegelbild. Varje gång, faktiskt, som jag ser mig själv i spegeln så kommunicerar jag med mig själv. Mer eller mindre, det händer jämt. Ibland kan det räcka med ett leende, en blick som säger du-förstår-vad-jag-menar. I andra, mer berusade stunder, kan jag föra längre samtal och kräva mig själv på svar jag inte har. Men får, för spegeln talar tillbaka.

*...*

Ett ansikte, flera vinklar. En hand, kan både slå och smeka. Hård som hud, vilse på din kind.
"synd att du redan har en Amanda"
Jag kunde bara svara med ett leende, för vad fanns det där att säga?
Inte synd alls, jag är nöjd med den jag har. Jag är nöjd. nöjd, kan jag säga så?
Jag är nöjd med mitt provresultat, nöjd med fisken trots att den brändes vid. Men nöjd med en människa?
Snarare lycklig. Jag ödslar tid på att hitta en förklaring, när det är så enkelt. Det var inget fel på dig, du hade skönhet och charm, men det lockade mig inte.
hur kan något inte locka mig, någon? Vill jag kanske inte ha allt?

Jag vill gå långa promenader i regnet och få alla tankar bortsköljda av Gelix påhittade snöstorm, jag vill skynda mig fram genom mörkret och svänga in i en gränd och pressa upp dörren till ett Café och dela ett svagt brinnande ljus med dig och två koppar varm choklad. Jag vill prata ordentligt, som med vännerna där hemma, eller tycker kanske också de att jag maler på för mycket, för snabbt för hårt och trampar lite väl långt över gränsen till och från? Jag steppar, men vem gillar en dansfjolla? Ihåligt är mitt hjärta när alla tankar samlats till rådslag, det finns en rädsla där som handlar om att jag inte gjort mig till en ensamvarg utan blivit vald av andra till att röra mig utanför flocken. Kom in ibland, när vi äter och ska dricka. Men jaga får du göra vid sidan av. om.

Jag bryr mig egentligen inte, jag bryr mig alldeles för mycket ibland. Någonstans vet jag att jag inte alltid är den samma, ett ansikte flera vinklar. Men samtidigt är jag gott väl medveten om att ett intryck är svårt att byta ut, fel färg tar timmar att skrapa bort. Men en kyss, smakar alltid den samma.

Ikväll blir det bio, och till helgen spökar jag ut mig. Överkörd räv eller Jack O'lanter.

En del av musiken

Sådär, mitt skivförråd är påfyllt. Än ligger inte alla mina skivor på bordet, men det börjar ta sig. Tillsammans med resten av rummet, nu har jag bara ett par tomma väggar kvar att dölja och musikhörnan kvar att bygga. Det får ta sin tid, jag vill för första gången att allt ska vara perfekt och trivsamt. Jag har i alla år levt med det billigaste, inte brytt mig om inredning och liknande trams, pressat upp vad som funnit till hands på hyllor och väggar. Mina rum har varit som en utställning om mitt liv som flyttats runt från stad till stad. Men det är annorlunda nu. Tanken är väl den att jag ska sitta på de här sjutton kvadratmetrarna i tre år till, minst, och då får det fankigen´(?) vara lite snyggt.

Cheap shoots fyra, en av de sista briljanta samlingsskivorna jag köpte. Punken började dö inom mig, jag skulle bli rock och ha riktiga album. Gärna på Vinyl, även om det inte blev så många( hade ju ingen spelare, och snål som jag är inför dyrare inköp så blev det aldrig någon heller).
Såhär, flera år senare, känner jag mig själv som världens bästa samlingsskiva. Jag är ett mångfall av olika stilar, verser och refränger. Olika humör kräver olika instrument, ni flesta vet hur det är. När man är nere vill man höra vissa sånger, när man är på topp avskyr man samma älskvärda dängor. Och viseversa, jag behöver inte skriva om detta för det är allmänt känt.

Däremot finns det få låtar jag kan lyssna på oavsett humör. En av dem är Silverschairs Emotion sickness, en för mig helt briljant låt som passar både när tårarna ligger där och vilar och ilskan bränner proppar i hjärnan. Den fungerar när jag mår bra, när allt är som det ska och inga bekymmer ens tåls att lyssna på. Och till sist, självfallet, när jag mår som bäst och fingret ger sig själv på rutin.
Den fungerar dock inte till sex, men det är få låtar som gör.

Jag har problemet med sex till musik(eller musik till sex, beror på hur man väljer att prioritera de två). Elektronisk musik borde inte vara något problem, jag har lyckats med det flera gånger. Det är när lyriken kommer in, väl och icke-väl levererade texter som får en att spetsa öronen och glömma situationens hetta. Det har hänt att förgångna sexpartners har trott - med all rätt de har - att det är mitt tycke för dem som svalnat av mitt i, men sanningen är den att jag lider av allvarliga koncentrationssvårigheter och inte kan göra två saker samtidigt. Fast det är iofs en lögn, det finns en sak jag kan göra samtidigt som två, jag kan titta åt ett håll och lyssna åt ett annat. Men vad hjälper det, när koncentrationen sviktar mitt i en missionär?
Svårast har jag för svenska texter, där lystrar jag till varenda ord. Alla svårast är svensk hiphop, där jag måste lyssna extra noga för att höra precis vad dem säger. Enklast är som sagt elektronisk musik, samt engelska låtar jag inte hört förut( där kan jag förvandla deras välskrivna poesi till mummel, en vacker ton i sig).

Så tänk på detta,
när du ska ha sex med mig så sänk volymen.

http://www.youtube.com/watch?v=xBf1UblIMKU

Karlshamns natt

Och jag ger dig karlshamnsnatten, i alla ära den (inte) förtjänar.

Jag hade förväntningar, för höga som alltid, även om jag hade på känn att inget var som förut. Men att det var så... så, fel, fick mig att förstå varför jag trivs så mycket bättre överallt förutom där jag tog min första pub öl.

Karlshamn var sig likt inatt, fast samtidigt väldigt olikt.

Det var som en vilda western roman, utan en pianospelare och kangkang flickor. Sekunden efter jag köpt min första öl går killen bakom mig i backen. Han drar med sig två bord med tillhörande stolar, inklusive åtta glas och en persienn. Som den gentleman jag är så hjälper jag honom upp, bara för att få den misstänksamma "är-du-ute-efter-min-röv" blicken i retur. Tre killar till brakade genom flisor och glas, men ingen brydde sig nämvärt. Varför, egentligen, det händer hela tiden.

Jag stod i en dimma i hörnet av dansgolvet och såg ut över en flock taktlösa individer som rörde sig till samma dansgolvsrepetoar som alltid. Samma hits som spelades på matsalsdiscona i mellanstadiet, plus några nyinspelade hits i form av "botten anna"(ny och ny) och... nej, det var den. De hade det klassiska rockbreaket, där de lirade Poison, run to the hills och... vad hände med I love rock'n'roll? Nej, vi bryter för Per gessle. Dj:n återkommen stundvis med vitsiga kommentarer om hur "underbara ni varit ikväll", och vid tio i två kör vi en Gessle hit till. Några skriker rakt ut och kastar sig in i havet av krigare och madonnor(återkommer till det), och jag flyr ut genom dörren där jag försöker kräva mina pengar tillbaka utan vidare resultat. Jag undrar om Tjejen i kassan tycker det varit en kul kväll, och hon svarar "ja det tycker jag". Glad att få vara med, i alla fall på ett hörn.

Jag undrade vart alla tagit vägen, vad hade hänt med alla gamla legender som gjorde staden unik? I kön stod en skäggig fd. klasskamrat, stenad som ett as, i trappan sprang jag ihop med en tjockis som mobbades i högstadiet, och så självklart J. som alltid kommer vara där. Men vad hade hänt med mina kumpaner, lakejer, fd klasskompisar och misslyckade ragg(de är alla samma personer)?

Flyttat, förstås. Varför umgicks vi om vi egentligen inte delade ambitioner. Ta oss bort, gärna upp men det går även bra ner så länge det är bort. Kanske avskydde jag dem alla mer än mindre, men där inatt så saknade jag allihopa. På plats fanns bara personer jag fann irritation och en stor ironi över. Men sympati, förstås. jag tyckte också om det här, tror jag, för flera år sedan. Pojken från igår hånar min storstadsaroggans, och jag låter honom. Till och med instämmer, i vissa avseenden. Vart jag än flyttar, finns en del av mig kvar här hos dem.

S. påpekade att rödtoppen var kåtast i lokalen, och jag fick nog instämma. Runt trettio, fin som en klassiker, med en arm och ett par målade läppar runt vartenda raggarkung i sallongen.

Det här är en stad där filosoferna bör stanna hemma. Här går krigarna hem, de lite större och lite starkare och en aning korkade killarna(gärna med en dum uppsyn och ärr på knogen) har alla varsin barcadi indränkt tonåring under armen( med fingrarna lätt vilande under hennes uppkavlade kjolkant). Men de är vackra, flickorna, det har jag alltid tyckt. Visst rör det sig en och annan skugga genom lokalen, visst stinker de alla perfym och jc-mode, men de är vackra och jag undrar inte vad de ser hos sina tribletattuerade jättar.

Här, i den här re-relationen, händer det något. Här finns dramatik, här finns starka känslor varje helg. Här har du källan till hollywood, slagsmål otrohet och byrasism. Här är Johnny depp homosexuell och The Rock är en stjärna.

*ler*

Härifrån kommer jag. Le och dansa, för här finner jag inspiration till att skriva, leva och tystna.

Jag lovar dig(om ett par timmar så)

Det var ett tag sen jag skrev, men jag har inte haft ork eller lust att skriva. Sömnsvårigheterna är tillbaka, inte bara när jag sover ensam om måndagar utan även när jag sover intill henne(en tisdag). Men igår sov jag som en stock, och igår när jag gick genom stan via nya vägar( som jag tror är kortare men inte vågar ta tiden på) så kom orden tillbaka till mig. Via melodier, jag fick nynna på mina egna då hörlurarna gått sönder igen(fotnot: köp ett par ordentliga nästa gång).
Jag ska skriva mer ikväll, när jag kommer hem. Nu måste jag tillbaka till skolan och göra min projektpresentation klar med R.

Men orden har kommit tillbaka, så här spottar jag ut lite som ni kan ha och gotta er med.

Jag lovar det blir bättre än dag när höstlöven dansat sig bort och en nynalkad vår lagt världen för sina fötter och dina känslor springer flera varv genom staden och letar och söker sig bortåt fast inåt och horisonten inte känns så förbaskat oändlig och fötterna har grävts sig neråt i jorden och vingarna slutat flaxa förgäves så blir det bättre då jag lovar dig det kommer bli bättre då o låt dina händer få falla från kinden och lämna dina skor slängda i hallen och håll inte på med att känna efter för det värsta och släpp in in några skuggor i rummet låt persiennerna rulla upp. Det blir bättre då, bättre än såhär när fågelkvitter ersätts med buller från staden har du äntligen somnat i rättan tid o fyll inte upp dina glas i din ensamhet och rök inte bort fler minuter för dig själv du har bara detta det finns inget efter så slå dig fri från lögner och misstankar jämför dig inte med solen på himlen blekna inte under månen om natten kyss dina kära och smek din fiende med kinden och tystnaden vara den kan inte försvara sig själv Det blir bättre sen jag lovar det blir bättre sen min vän när filmerna slutat att gå och känslorna svalnat och vägarna leder alla åt samma håll ditt håll Och försök inte se det du blundat för och ge inga namn åt den hand du vägrar ta i och skyll inte bort dig skyll på dig och stå för dina ord Men ge inte efter för fler efterfester gå hem när benen ännu vill bära sin sista anledning att fortsätta framåt det blir bättre sen, jag lovar dig att det blir bättre sen Jag hör hur du viskar, jag hör hur du ber för tusen dagar till eller fler. Och lovar dig älsking, förlåt.

Och jag sparkar ihjäl av kärleksfåglar

egentligen finns det väldigt mycket att skriva om, reflektera över, men lusten ligger inte där. Jag har inte drabbats av den omtalade höstdepressionen - aldrig hänt faktiskt, den brukar slå mig i april-maj istället - men väldigt mycket mer i min vardag tar upp, inte tid, utan just lust.

Hon tex, så nära inpå som tio minuter(inte ens en bussresa emellan oss) bort gör att saknaden aldrig tas över av tvivlande tankar, jag funderar sällan över vad livet kunde vara utan henne. Visst är jag fortfarande jag, med det stora begäret efter mer fler och nytt, men dessa begär blockeras av den lycka och vällust som hennes väsen skänker mig. När begäret saknar tillgång till viljan -för viljan ligger i att vara med henne - låten jag det vandra fritt i fantasierna. Där inne, bakom mitt bepansrade pannben och min fettiga hud, gör den ingen skada. Läpparna är förseglade och öppnas bara för kyssar och bristfälliga kommentarer. Mitt rörelsemönster är tyglat, av min egen fria vilja.

*...*

För kände jag... att det var fel att skriva öppet om min kärlek. Jag var rädd att det skulle kännas för er som om jag försökte övertyga mig själv om att jag var kär. Att Vad jag var och kände var äkta, men en text kan lätt framstå som en pålackerad ursäkt för en tvivlare. En lögnare.
Nu läser inte hon, av rädsla säger hon. Hon är rädd för mitt förflutna, tror jag. Hon är rädd att läsa något hon inte vill veta, om hur jag känner på insidan. Något som inte framgår mellan täcken och kuddar, som jag bara kläcker ur mig när jag med bred vårdslöshet skriver min dagboksblogg.
Då hon inte läser har jag ingen att övertyga. Kanske ni som viskar i hennes öra, styrda av era egna begär, men vi vet alla sanningen om att ni aldrig kommer läsa och ta åt er. Ni läser, styckar ner och omvandlar begrepp. Jag vet, man ser det man vill se. Sanningen är relativ, den är lögn om du så vill.
Så därför kan vi konstatera att jag inte skriver för att övertyga någon, inte ens mig själv. Varför skriver jag då, det här?
Varför skriver jag inte istället om Filmen jag såg igår, Surfwise, som handlade om den surfande familjen Paskowitz och deras underliga livsresa - två föräldrar och nio barn - i en husbil? Om de lyckliga stunderna, det fria livet som var oberoende från omvärlden och våra långsamt kraschande samhällssystem, och samtidigt tog upp baksidorna av att leva just utanför dessa system och sociala ramar. En bra film, med en tanke bakom som kunde ge utlopp för en lång diskussion över ett par öl(Men vilka gör sådant, vilka har ork?). Men den skriver jag inte om, där i ligger inte lusten.

Vad som får mig att skriva, min drivkraft, har alltid varit lusten. Jag måste ha lust till att berätta något, skapa något. Jag kan inte bara fylla tomma A4 med menfulla ord som kanske säger en hel del mer, betyder något, om jag saknar lusten. Jag kan inte kyssa, knulla sönder, dricka en öl eller se film, om jag saknar lusten. Viljan är verktyget, lusten är själen. Jag måste ha lust att vilja. Om dessa begrepp sen innebär samma sak enligt svenska akademins ordlista(har jag ingen aning om) så spelar det ingen roll för mig. Jag har känslor som är svåra att få ner på ett papper, därför blir mina förklaringar luddiga och fulla av begrepp som ingen finner någon sans i.

Just nu är det bara kärleken som fyller mig, likt ett trettiotal dildos på bärsärkagång. Helt uppfylld, usch vad perverst det låter.

Men det finns en sak till. Drömmarna. Jag drömmer mycket nu, och åter igen(som alla andra höstar) så har drömmen om dig kommit tillbaka. Och jag ryser, du känns närmre än någonsin, jag kan känna ditt ljumna blod rinna ner över mina händer. Trycka mot dina kinder, försöker jag stoppa deras färd, men de rinner bara över. Du är närmre än någonsin, är du här som syns vi nog snart.
Jag ligger vaken om dagen(för om nätterna kan jag faktiskt sova nu, i längtan efter morgondagen) och planerar min ursäkt, mitt försvar, min rörelse.

"Hon bryr sig nog inte längre"
"Men varför återkommer hon då?"

Lyckan kommer lyckan går, stanna kvar och du förstår

Igår blev jag helt varm i kroppen. Jag slungades in i nuet med en sådan kraft att jag hade svårt att förstå vad det var som hände, och det tog ett tag för mig - lutad ut genom ett fönster med en cigarett mellan fingrarna, studerade stjärnorna som låg dolda bakom ett tjockt lager av gråa moln - innan jag kunde placera in känslan och ge den ett värdigt namn. Lycka.
Yr av berusningen, dansade jag mig tillbaka in i lägenheten och gav finger åt min hånleende spegelbild. Du kom ut ur badrummet och var sådär vacker som bara du är, strippade orytmiskt av dig kläderna men lyckades otvivelaktigt behålla mitt intresse.
Tidigare under kvällen hade jag flera gånger frågat dig vad jag hette, för att få det bevisat för min svårövertygade själ att jag faktiskt inte bara var en mindtraveler, utan faktiskt på plats i ditt rum tillsammans med dig i min egen kropp. Det var min kropp, det var jag som var där, hur jag nöp mig gul och blå på gränsen till svart, så vaknade jag inte svettig och besviken. Det var, du var med mig, men hur självklar situationen än tedde sig så kunde jag inte gå med på att det var sant.
Varför jag? Varför inte han i reklamen med det bländande leendet och den friska hälsan? Var jag, och inte mannen av stål med manliga händer och ett välyxat käkben? Jag som jämt drabbas av överdramatik på fyllan. Som i missförståndens klimax, vänder på klacken och går och lovar att aldrig se tillbaka. Aldrig ge efter.
För älskarinnorna viskar om att något är fel, något är inte som det ska och den som inte ger en andra chans en tredje chans en fjärde chans, ja den som inte ger får heller aldrig veta. Den som inte vågar välta sina egna murar, göra om dem till broar(*), han får ruttna i sitt eget lilla trygga skal och aldrig känna den där känslan jag kände igår. Känslan jag vill kalla lycka.
Du ligger så bra i mina armar, och mitt huvud känns så lätt mot din axel. Jag har aldrig haft lätt eller lust att skriva i lyckan, men nu viker jag ut mig som tonårsflickan och låter folk se att mina biceps är gjorda av stelnad gele. Mina murar är fulla med hål.

På toaletten och på knä, framför ytterligare ett missförstånd. Förr visste jag alltid vad jag skulle säga, kanske för att jag inte visste ett piss men trodde mig veta precis hur universums allra svåraste varelse fungerade. Timmar med psykologiska tidsskrifter, filosofiska samtal över vinbuteljer som lämnas i högar åt gamarna att städa upp. Det hjälper inte, i teorin vet jag kanske men när allt ska praktiseras så står man där och vinglar på huk och önskar att man tagit med manus för säkerhets skull. ursäkten tillägnas den där ölen-för-mycket som man tog en kvart tidigare, men vad hade det hjälp att vara nykter? Då hade vi inte hamnat här från första början.
Ibland önskar jag att jag kunde trolla. Inte trolla som han fyra trappor upp, även om det hade varit effektfullt ibland. Nej, trolla som en magiker, att bara vips så trillar det ner en repstege fäst i ingenstans, och på toppen finns det en strand tio tusen tals mil bort, där solen ännu skiner och infödingarna bjuder på cocosmjölk och kall hand. För komma bort, är det inte vad man vill när allt i livet går emot en? Komma bort, och bara ta en paus. Livet är inte så långt ifrån ett spel när man väl tänker på det.
Jag hoppas det ordnar sig, och även om det inte gör det så hoppas jag att du - aldrig glömmer - men fortsätter le åt nya saker.

Nu ska jag trilla in i duschen, jag har flaska vin bakom fallande grönska på hyllan, och ett sjukhellsikes humör för en dödlig att hantera. Är det någon som seglar med mig ikväll?

Jag ursäktar mig en stund...

grejen är bara den,
att jag vill vara den som visar dig, berättar för alla, om vem jag var -hur och inte varför - istället för att du ska höra det från andra(speciellt dem som inte har en aning, som gissar utifrån sina egna dåliga sidor. för vi alla har dem, inte sant, vi är alla en del av samma världsjäl och dina dåliga sidor måste också jag bära på, inte sant? jag förnekar inte, jag erkänner, men däremot försvarar jag mig med att jag inte är samma person som pojken från igår. däremot är hans synder mitt ansvar, det kan jag aldrig komma ifrån. Men jag tänker inte skämmas, känna skuld, förrän den dagen kommer då jag får en örfil av det förflutna. Jag återkommer till detta, denna parentesen blev ovanligt lång).

En anledning att jag flyttade runt så mycket var att döva ryktena, och hitta en plats där jag kunde börja om på nytt utan massa skit i bagaget, där jag var jag för den jag är och inte den jag var. Men jag var inte mogen för det. Jag var fortfarande i förändring(inget som inte säger att jag inte är det nu, men jag är mer klar över vem jag är idag än jag var säg;igår) och trots att jag vann ny mark och mötte nya spelare, så var jag slutligen den samme trots allt. Jag drack och spelade, skrev lyrik och mina misslyckade kärleksaffärer(vill påpeka att jag då kallade vartenda one-night och missriktad-kyss-på-fyllan för kärleksaffär. Det höjde nämligen kvalitén på dikterna).
Livet var ett spel, leken var ett faktum. Jag började skriva en roman ur ett jag-perspektiv, och hur underligt det än låter så började min bokkaraktär att mer och mer ta över mitt tänkande, istället för att han anammade liknelser av mig. Inget var på allvar, livet hade en synonym; löjligt! Jag hade ett stort förakt för människan, för att hon tog sig själv på så himla stort allvar. All småstadsdramatik som i kontrast till svälten i Afrika(ursäkta att jag benämner det som ett land) inte betydde ett skit. Eller gjorde de inte det?(kommer till också det senare)
Känslor, gick dem att stänga av? Jag har pratat om det här förut och jag tänker kort att inte prata om det igen. Men vad jag ansåg var att inte att känslor inte betydde något, utan att känslor betydde just allt. Men för att känslor skulle få verka behövde dem hjälp av en annan faktor. Sanningen. Oavsett om sanningen var lögn eller benhård och straight-up-your-face, så var det vad som sas och sågs som spelade roll. Därför, tänkte jag, att jag...

*tittar upp*


Men vafan? nu har jag kommit bort från ämnet, blandat ihop tidsepoker. typiskt mig. Jag suddar lite, men låter allt stå kvar. vi fortsätter från "Det höjde nämligen kvalitén på dikterna)..."
Jo, inte mognat. Jag hade en bild av mig själv, av mitt så kallade riktiga-jag. Ett jag som kommit i skymundan för det tillgjorda-jag. Jag hade fått för mig att mitt beteende berodde på min omgivning, att jag formats av den miljö jag växt upp i och därmed försökt anpassa mig efter vänner och familj. Detta är naturligtvis ett fruktansvärt bullshit, men det visste jag inte då.
Hur som heltst, vart var jag? Jo, jag upptäckte till min katastrofala förfäran, att jag efter bara några veckor hamnat i samma beteende som förut. Visst fanns där inga som kunde slänga ur sig kommentaren:" Amen det är ju så typiskt dig Alexander", även om det efter tag utvecklades ett såkallat alex-syndrom så fort någon gjorde en klassisk kanonfylla som både innehöll pinsamma kareokeframträdanden, vulgära citat och för mycket smällare i korridoren för en onsdag.
Men, nu tycks jag glorifiera mig själv, mitt beteende. Jag var ingen superröra, inte självdestruktiv. Jag var en medelmåtta, bara första däckskurar-pojke på skeppet som var natt seglar till dekadensens land. Men jag var ingen som ville ner i ett fördärv, jag råkade bara vara mitt tillgjorda-jag istället för mitt riktiga-jag och när jag ringde till Johanna och berätta om detta så svarade hon mig(som Johanna alltid svarar mig, dvs med sanningen): "Kanske är det den du är"

*pinsam tystnad*

Kanske är det... är det? vem är det? JAG? nääää... eller?
Det tog ett tag, och det skulle tagit ett längre om det inte varit just Johanna som sa det, för mig att erkänna en sådan enkel insikt. Den jag är, utåt, är den jag är. Idag på lektionen pratade vi om den personliga identiteten i kontrast till den sociala, och där fick jag för första gången ord på något jag gått omkring och burit på länge. För det är ju så, att oavsett hur jag ser på mig själv, så är det hur andra ser på mig som spelar någon roll. Märker ni hur alla mina resonemang knyts samman, att det är sanningen som är i centrum, oavsett om sanningen är lögn?

Det tog ändå ett tag, jag hann fylla tjugotvå och genomleva(för jag led nog aldrig) ett förhållande av strul och svek men en himla massa romantik(som, för all del, kändes påklistrad enligt andra), innan jag mer än mycket mindre blev okey med tanken. Och då var inte den genomsyrade katastrofen den jag är, även om han var en del av den och i skymningsljus kan man fortfarande ana honom under all den här påsminkade lacken som också den är en del av mig. Jag är okey med den jag är, jag Är såhär, inte det ena eller det andra. Vad jag är, är bara det jag är här och nu mot dig. Framför dig, den du gör mig till. Men jag har ett val, och det är min rättighet(som jag visserligen tagit mig), att visa vilken sida som helst.

Det var något jag lovade återkomma till? Jo, ja, just det ja. men jag tar det lite kort, lämnar lite kryptik såhär innan första nattens timme faller.

Jag anser mig inte förtjäna en örfil,
men det finns dem som förtjänar att få ge mig en

uppehåll

Okey, anledningen till att jag varken skriver eller övrigt aktiv på nätet beror på att mitt internet blivit avstängt. Allt jag egentligen behöver göra är att ringa upp bredbandsbolaget och få ut en tillfällig kod, som jag kan nyttja tills jag får min riktiga kod. så varför gör jag inte det?

1: Jag trivs med att inte vara beroende av internet. Det finns så mycket annat jag kan göra istället för att sitta i timmar, inloggad på olika communitys och skitsnacka bort tid. Istället för det kan jag skriva, rita, göra läxorna och umgås med kärleken. Jag kan se på film, finna lugn och få ro i själen, laga hälsosam mat och motionera mig snygg som fan.
2:Jag orkar inte. Jag gör det bara inte. Jag ligger där med telefonen i handen och funderar på allt annat som jag bara "måste" göra först. Jag vågar inte. Tänk om dte inte går, tänk om något går fel, tänk om... GARGH!!!

Men innan veckan är slut, jag lovar. Jag vill inte att det ska låta som jag skiter i allt men det är just vad jag gör så det är hur det kommer ut.

Men innan veckan är slut... söndag... kanske.