bring out the dead...

lead her to bed

share her your bread

before the morning comes running through the blinds

and undiscover all your lies,

you've been telling her straight in to her eyes

yesterdays needs

they have all been feeded

what's left is the trash in your robe

sitting at the kitchen table

drinking your orangejuice out of a coffecup

smells like cigaretts stucked in the past.

Reminds you what could, should have lasted?

what could I do, what could I've said,

mother told me, make sure you bring out the dead

when you had her in bed,

give her your bread when the morning comes running through the blinds

undiscovers all the lies you been telling her since quarter past july

Kastanjeträdgården.

Jag sitter och bränner av låtar på högsta volym så att tänderna skallrar och dövar hjärtats paniska bultande, som slår 120x4. Livet har gjort sig påmint, det klagar över bortkastade år och glömda erfarenheter, kunskaper som kunde utvecklats men som förkastats framför lek på tågrälsar. Jag andas djupt men aldrig så djupt som jag en gång gjorde, barndomens styrka gör sig påmind i höst 2010s svagheter. Jag har varit svag för mycket denna hösten, sanningen är en sak, lusten en annan. viljan, absolut, och lögn, definitivt. Jag har öppnar dörrar i tvång för att nå händer som glidit ur mitt grepp, jag har ljugit för att hålla andra händer varma. Jag kan inte tänka mig en sämre början av den årstid som i förutnelsens skugga, alltid stått för förnyelse. I år fick höste en ny betydelse; kamp, övervinna rädslorna, uppföljning.

Jag plockar kastanjer från marken innan de sköljts bort av hårt strilande regn. Jag samlar, en dag ska jag ha min egen skog av kastanjeträd, där ska jag gå vilse för sista gången och där ska jag dö med ett leende. Jag blir ingen fiskegubbe på Hanö, det lämnar jag åt P. och grabbarna.

fantomen i rött

Jag fyller upp lungorna, bräcker ut vecken inifrån, slät som det var.. Skört, som redan sprucket glas.

Jag ger mig fan på att tankarna kommer, om så bara likt korta blixtar, flash flash flash, jag blir bländad på catwalken, jag blir uttråkad på förfesten, jag ger livet chanser men de är korta korta korta, ingen hinner ta dem...Jag hinner inte se efter, jag riskerar inget igen.

Livet har aldrig känts så tomt sen jag träffade dig, och jag ber chéri att skona mig, låt stenarna falla men skona mig från dina blickar. dina varma, grumliga...blickar. Din tro, på ett mirakel, ena knäskålen brister och jag faller ner på det andra, hör kraset när den slår i hennes våta kinder. Jag skriver som en kratta, allt jag har är ord som vill ut men med ett fängslat hjärta saknas den känsla som kan få dem att briljera. Jag borde skriva en novell, fiktion, något som inte är sant och som inspireras av ingenting...ingen alls.

supergirl, tack anna.

sanningen varar...

Gamla låtar rullar, soundtrack of my life med emotion sickness som inledningsspår. Borde kanske vara varje låt, men jag måste variera mig.

Jag vet. Har känt till sanningen sen dag 1, men jag har hållit den inom mig. Sanningen är ett vapen, den bör inte hanteras som hämnd. Ändå känner jag ett starkt begär till av att nyttja den som sådan. Ibland förtjänar man att falla, även jag, men risken är stor att man drar andra med sig. Andra som bara ville stå vid ens sida, hålla handen och känna värmen. fabricerad , för artisten konstlad, men ändock en värme som håller en kvar. Jag vill inte sparka ner fler i hålet, jag vill inte starta bataljer över menlösa ting som ära. Äran har den, som kan vända kappan och gå bort medan saliven fortfarande rinner från ansiktet. Fast ibland, är det lättare att bara slå.

Även detta är en rädsla, konstruerad av sympatin för andra. Kyrkans barntimme lärde väl, det var mer än bara teckningar till gud, det var en inlärningsprocess till västländska drömideal som det är svårt att efterleva, som vuxen och utan tro. Att ständigt tackla motgångar, fördomar, svek och lögner, men aldrig slå tillbaka. Aldrig sparka, varken uppåt eller på de som redan ligger. Du ligger utan att veta om det, och det är sorgligt att veta att under dig ligger alla helgona aftons skadeskjutna lilla fågel.

Kanske har du redan berättat, kanske har hon redan svalt det, hon är kanske inte annorlunda än mig. Vi sväljer, går vidare, låter oss inte påverkas i våra val av något som hände igår, låter oss bestämma oss här och nu för vad spelar roll, om inte här och nu? Någonstans tror jag ändå inte att hon har en aning. du får välja om du vill berätta, inte jag, inte nu. Men om du fortsätter dina småskaliga försök till att håna mig, känna dig stor i dina små tankar, är jag inte säker på hur längre jag kan gnugga tandraden mot läppen.

Tog bort det först, men insåg att jag aldrig får censurera mig själv.

att lära sig.

T-rex, cosmic dancer. Det var din låt, det tog mig ett par år att lyssna på den igen utan att tänka på ditt leende. Vi var den andres fall, lite så såg jag på det efteråt. Visserligen hade vi bättre dagar, men alla har vi bättre dagar. Det betyder dock inte att allt var bra, och bäst var nog att göra som du gjorde, ett par dar efter min födelsedag. Nu, ett par år senare, ger du mig örfilen jag förtjänar.

Alla förlåt, som alltid efterföljts av ett "men". Jag kan aldrig ha fel, kan aldrig bara ge mig. En sådan vän med mina känslor, att de alltid ska försvaras till sista blodsdroppe. Inte har jag förändrats, du diskuterade detta med ett ex till mig första gången ni sågs, och hon sa samma sak. Det har nog alltid varit så, det har bara funnits en person jag backat för och henne har jag aldrig vågat konfrontera. Jag har heller aldrig delat något mer än tankar och slarvigt utbytta kyssar en eftermiddag i maj. Den stunden har jag bedyrat som den bästa i livet, men dess följder... vad skulle jag inte göra för att ändra det som hände efteråt och ända fram till nu?

Nej, jag ångrar inget. Inte stora saker, som möten eller kvällar under filten. Jag ångrar små saker, till exempel samordnade konjunktioner, som binder samman ett förlåt med en ursäkt. När man plockar isär det vetenskapligt inser man hur fel det är. Varför säga förlåt och ändå skylla bort sig, på incidenter, händelser och missförstånd? Då borde man inte be om förlåt alls. Ibland måste man välja, och jag väljer att aldrig mer blanda en ursäkt med ett förlåt.

Love means never having to say you're sorry

höstvinden är en dålig läsare.

Ny natt, i eftermiddagssolen.

Andetagen är tyngre, för lite luft för mycket annat. förvirringen är stor som hos en femtonåring som blivit förrådd av sitt hjärta för första gången. Det blir fler, lita på mig, och du vänjer dig aldrig. Hur kan man vara så säker, men samtidigt så osäker? Hur kan man veta vad man vill, och ändå vilja något helt annat, lika bombsäkert som det första? Kan, är väl inte det svåra, det gör jag hela tiden. Och som M. sa, kanske borde jag inte röra mig i några kretsar ett tag, leta upp nya stjärnor att sitta under. Men stjärnorna är de samma M., vart jag än går, och träden kröker sig oftast i samma spiral. Det blir aldrig annorlunda, så länge jag håller på så här. Jag måste bryta ett mönster, ge upp något fantastiskt, för en chans att få något så mycket bättre.

Jag skriver i gåtor, det gör jag alltid. går runt elden, lämnar spår i askan, men låter inte ljuset skina över något. Men det lättar, igår lättade det, när jag väl lyckas nysta upp en av de där knutarna och prata klarspråk. Men det är svårt med klarspråk, för det är svårt att ta tillbaka något man sagt rakt ut. Med gåtor, jag kan undvika det mesta, utom skärsår.

du fick mig för länge sedan va? Fast jag förstod det aldrig, eller hur? så länge utan samvete, vilket överraskande återtåg de gjorde i helgen, inte sant? du var tvungen att ta i med hårdhandskarna, skruva åt lite extra. Det var inte vad jag ville, och mitt sätt att distansera mig till det är att skylla på dig. du har alltid fått skulden, för mina mörka sidor, men aldrig behövt stå till svars, för bara jag känner till dig. Du har alltid blött ur mina sår.

Jag har ett förslag, en plan. Jag vet inte om den är för allas bästa, men för min egen skuld. N. , du sa att man kan inte leva för att göra alla lyckliga, man måste försöka att hålla lyckan i sin egen hand. Det gör jag, mer än du anar, men lyckan i min hand får oftast formen av ett svärd. Det känns som jag skär djupt in i dig, och det svider i mig också, och jag beundrar din styrka som ändå håller dig uppe, får dig att stå ut, jag är tveksam om jag skulle klara det. Med kärlek som krycka? Ja, kanske. Kärlek är väl mer en kraft än en doft, även om lukten lockar leendet som gör att fingrarna får spelet. Och spelet, det vill jag aldrig blanda in dig i...

Vad jag nu tänkte skriva, tar jag direkt med höstvinden. Hon läser aldrig här ändå.

Till minne av älskarinnorna.

Var är du syster? Har du glömt bort mig bror? Stjärnorna tindrar, men kylan omfamnar mig skoningslöst. Callgirl, du ringer inte längre. Pricilla, mina drömmar badar i grått och lederna värker när jag vaknar. Blackburned, dina händer är så kalla, och var är ditt hat? jessie lou, drinkarna är beska, och deras eftersmak får mig att minnas det jag helst av allt vill glömma. Missy, du har vänt dig bort igen, är du fortfarande den samma? Gatorna ligger lugna, är kampen över för dig, Miss Loverslane? Och Corall, skött du en överdos för mycket. Å,älskade Corall, när jag går genom alen och sparkar höstlöv helt vilt omkring mig, saknar jag ditt sällskap.

Jag är stor nu. Inte särskilt lång, men längre lär jag inte bli. Och den vitmålade gården, inbäddad i hästhagar och skogar, med stjärnvalvet som sin klaraste ljuskälla, den gården ligger bakom mig nu. Dit slutade bussarna gå vid nio, där fanns inga grannar att leka med, dit tog sig nästan aldrig några vänner. Och därifrån tog sig nästan aldrig jag, när jag helst ville. Jag var bortskuren från efter-skolan-fika, sena kvällar om inte sovplats erbjöds, nattliga promenader. Men jag tog dem själv, fikorna, sena kvällar intill vattnet - fingertoppar på spegelklar yta, Och promenaderna. Jag gick ofta ner till byn, vi saknade en park och ordentliga gator att gå vilse bland, bara villakvarter och en kyrkogård med läckert lagda, grusade stigar. Där gick jag ofta, ner till minneslunden och vidare ut på andra sidan, vid parkeringen, och så upp bakom husen jag hoppades skulle dölja en ny intressant stadsdel, men där tog bebyggelsen slut och träden sprängde sig upp ur marken. skogar, alla dessa skogar som växte samman till en skog som omringade oss i den lilla hålan. Det fanns en stenplatå i slutet av vår gräsmatta, som reste sig en två meter ovan mark(tills Styvfar fyllde den nedre ytan med så mycket klippt gräs att platån blev obefintlig). Men där brukade jag stå, om nätterna när alla lampor slocknat, smygröka min marlboro eller mammas snattade mentolcigarett, och stirra mig blind bort mot rondellen. Där lyste ljusen, kallt gult sken som påminde mig om skuggorna som kastades när jag som liten åkte in i Stockholm stad. Den referensen fanns med mig under hela min uppväxt, och drömmen låg där bakom gatlampornas sken. Drömmen om en stad, om en vän, om en framtid.

Framtiden liknade alltid nutiden, jag missade helt att jag i framtiden skulle ha mer skägg på hakan och högre hårfäste. Mer kagge, mindre magi. Framtiden låg dock för långt bort för en sjuttonåring att nå, och jag började skapa allt det där jag tyckte att jag saknade. Jag ska inte låta gnällig, visst hade jag vänner, men om kvällarna och nätterna fanns de inte där. Med en penna eller vid ett tangentbord, byggde jag upp en ny värld. tillslut blev den så stor, att den trängde sig ut i den andra världen, och jag var inte längre ensam då jag gick mina promenader, jag satt inte ensam vid sjön, drack inte mitt te under tystnad. vännerna - eller som jag föredrog att kalla dem; mina sju älskarinnor - var ständigt med mig. De gav mig råd, reflektioner på mina tankar, förkroppsligade mina händer.

Men åren har gått, och osynliga vänner försvinner när man växer upp. Idag bor jag bortom gatlyktorna, idag tar jag en fika med vänner som inte är transparenta. Det är kanske dags att säga adjö till mina gamla vänner, som redan mer eller mindre har försvunnit. Även om ni inte fanns på en annan plats än i mina tankar, trots att ni bara sågs av mina ögon, tvivlar jag inte en sekund på att ni fanns där, då jag behövde er som mest.

//Stjärnprinsen

En känsla av...

Och gamla skivor rullar som vanligt.

Det har varit val i Sverige. Jag satt och valvakade med mina rumskamrater, jag har känt hur det har brustit inom mig för det Sverige jag älskar är inte ett land jag vill bo i längre. Men vem är skyldig, om inte vi, som tänker ett steg längre, som klandrar idioterna, men aldrig tar debatten och försöker övertyga dem om vår vision? Det finns självfallet dem som gör det, men jag tillhör de andra.

Men det är inte valet som gör att magen kurrar, för att aptiten svikit. Det är inte en längtan till en ny regering jag möter i morgon, utan en tomhet efter dig. Mina saker står kvar i hallen, i påsar. Jag orkar inte ta in dem, orkar inte sortera och städa undan. Jag frågar ny natt efter svar men den mörka himlen är blek på svar i september. Och orden kommer inte till mig...

och resten skrev jag i ett mail.

jag har allierade, de kallas kamrater.

Jag känner en flicka som drömmer, som vågar se mer än här och nu. Jag ser allt som rör sig framför mina ögon, men jag rädds för att titta bortom horrisonten. Alltid lika skraj för morgondagen. Jag beundrar dig, som vågar planera ditt liv i detalj, som drömmer om storköp och villa volvo vovve. Det är inte så att jag misstror att jag någonsin kommer hamna där själv, men att se det framför mig skrämmer bort nuet. Jag kan inte lova dig att vi någonsin kommer drömma om samma saker, men låter du tiden rulla på ser du nog att vi kommer nå samma mål.

Och skivan rullar på repeat, snacka om att stå still. I'll let you down, kanske inte charmigaste låten att bränna bort sista vardagen men grå dimma täcker hustakets toppar och var det ljus kom det ur mina hörlurar.

Perioden är här, jag undrar om den kommer med musiken eller med drömmarna. hörlurarna spelar roll, åtminstone, det är jag säker på. Drömmen var av sitt ocharmigaste slag, det var lång bord på långbord uppställt och K. bar sin bröllopsklänning, men festen var för dig men du var inte där. En skål skickades runt bland gamla bekanta, en skål med krämigt sockrad glass. Jag var sugen, men när den nådde fram till oss gav R. mig ingen chans att undvika konfrontationen. De gamla bekanta tog parti och bara K. var på min sida, men hon velade. Vänner eller vänner, det svåraste av val. Jag var skyldig, mer än jag jag kunde betala, och det var inte pengar. Jag ville sticka därifrån, men jag stannade och försvarade mig mot argument jag inte hade svar på. Jag önskade att du var där, för det var för din sak de bråkade, och bara du kunde styra av det. Men du låg tio fot i vertikal riktning, och skulle inte komma upp. Ut, på bakgator jag aldrig gått förut, bort från den sterila lokalen som andades kyla, där knytnäven inte var långt bort. Slåss för din skull, aldrig för min egen.

Jag vaknar, och vill berätta, men du kollar facebook. Jag kan inte klandra dig, vem bryr sig om den inte fick vara med? Jag vet en kille från Örebro som brukade lyssna, men jag har inte sett honom sen 2006. Han har barn idag, och har det nog bra. Läkare till flickvän, och ett hjärta förvridet rött.

Jag skjuter blankt mot fasaden, önskar mindre skam och mera skratt. Det får inte påverka, det har jag alltid sagt, påverkad det är det fel. Då rubbas balansen, någon rycker undan pallen och björnen på sin boll rullar iväg mot säker bur. Det kan vara känslans fel, den kan ha med annat att göra, det behöver absolut inte ha med felande händer och tankar att göra. Prästerna onanerar också i smyg, varför införde de egentligen syndbegreppet. Jag vill dig aldrig illa, kom ihåg det, aldrig.

Vatten vid mina fötter.

"jag har vatten vid mina fötter,
det är dags att vagga vidare"

Utanför, regnet öser ner. innanför, ler jag fånigt för mig själv, faller undan med blicken från ingen alls. Det är tomma rum som omger mig, någonstans där borta sover visserligen Y men ropar jag på henne slår ekot hårt mot väggarna, det kommer studsa sig fram till hennes rum och när det slutligen når dit är det sönderslaget, slitet i bitar, värdelöst. Jag tycker inte om att upprepa mig, när vissa ord faller sig perfekt i tiden, faller de isär om de tvingas upp ur strupen igen. Nej, jag avskyr att upprepa mig, vänta ett tag så ger jag kanske orden en chans till.

Farmor är död. Det har gått mer än en vecka sedan nu som dem fiskade upp henne ur den skärgård som jag tror hon älskade, från den plats hon fördrog då vi andra nöjde oss med halvgrunt runt bryggan. Det var år sedan jag var där sist, jag kan inte minnas exakt men jag var nog i tonåren åtminstone, jag måste avskytt det, längtat därifrån. visat tänderna åt tystnaden, sparkat på vågorna, haft långt hår. Jag minns att jag kände Tam, min dåliga geografi sa att hon inte borde vara så långt bort. Ändå tog det mig ytterligare några år innan jag träffade henne för första gången. slå mig på fingrarna nu, men var det när du var på Sweden rock eller var det när jag åkte till Stockholm för att se Manson? Oavsett när det var, spelar det ingen roll idag. Du gjorde slut på vänskapen, jag gjorde lite motstånd för jag förstår vad det var du menade när du sa nåt i stil med att "vi kan aldrig vara vänner utanför sagan". Oavsett var det var, läser du inte detta, och det brev jag jobbat på i mer än ett år kommer aldrig skickas.

bitter ton för bitter man, mina tänder värker. De skriker efter sömn, ordentlig sådan. De ber om utslagen kropp, innan midnatt för en gång skull. Vad är så farligt med det, du är inte längre rädd för att missa något, du stannar inte längre kvar tills alla har gått hem. Nej, centrum är ingenting för mig längre, jag knäppte gatlyktorna med kulor av glas. Ibland går jag förbi och tittar in, inte på människorna som fortfarande sitter där, inte på de nytillkomna, utan på ljuset som lyser emellan dem.

"det vackraste jag sett,
var hårstråna på din arm,
som bara syntes i solljuset
som sprängde sig in genom
persiennerna"

Jag jobbar på en ny grej nu. Ett manus, kortfilmsmanus. Det kan också bli en novell, med lite tur en hel bok. Problemet med film, tycker jag, att det är svårare att berätta känslor. Jag hatar inre röster, sunset beach äckligt. Därför försöker jag känna av så mycket känslor i saker och ting jag ser just nu. Och än så länge har jag kommit fram till att den känsla jag vill skapa, oavsett om det blir ett manus eller en novell, är känslan av tidig söndagmorgon, dagen efter en lyckad fest, klarvaken, i ett ljummet solljus.

godnatt ny natt.

ikväll rullar gamla bondlåtar tillsammans med David bowie/Lulu-the man who sold the world. Det har varit så en vecka snart, jag har sökt hjälp men befinner mig i en oändlig kö utan sällskap. Intryckta i bås, vakumfyllda behållare av plast och tjära. Det börjar bli för mycket nu, ni ser och jag känner det.

Ashlynn brooke når inte långt ikväll, när ljuset lagt sig ligger hennes bröst stilla. Ingenting når in bakom globen på mig, jag sitter som numb och tänker på såren som varar sig i anus på mig. För mycket sitt, för lite flux och flax omkring. Motionerar mycket nu, cyklar en timme varje dag, i motvind och med spansk influerad moraträsk, men sadeln är en sittplats och den gör sig påmind i uppförsbacken.

Denna sommaren. Det skulle bli "den sommaren", men det står sig still som sommaren före den och sommaren strax innan dess. Lediga timmar spelar jag bort, går jag promenader, sjörövar jag kastar bajs på grannarnas glädje. för att jag ska upp och jobba, för att jag måste tjäna pengar för att... överleva vore väl att ta i, men leva gott kan man väl säga. Leva gott utan ånger för spenderade slantar. Flög väl iväg lite väl mycket ikväll, en torsdag kväll flera veckor kvar till löning.

sommaren, jag tänker alltid stora tankar om den. Men en fem minutrare på balkongen och jag flyr in till den svala soffan, sit-coms och smultronsaft. fuck, jag minns inte ens hur riktiga smultron smakar, det var år sen, senast med hundurin på, vilket smakade beskt, italienskt nästan. Men sommaren, jag skulle ju ägna dessa dagar till att skriva(en OBS-situation; jag lider väl bra av det faktum att jag formulerar mig osensualistiskt). Jag har en pjäs att jobba på, jag har en bok som - jag visserligen aldrig vill få färdig men - bör skrivas snart innan jag tappar tråden. Det kreativa, jag undviker det, för... rädslan. alltid rädslan, och en viss uns av "äsch jag orkar inte". Jag behöver piskrapp, jag behöver hårda blickar, morötter, kyssar och läppar som viskar om fler, brunbrända ben, insvepta i rök, på en uteservering i juliljus, leendet i 85 graders vinkel, fräknar som spräcker upp dagen och tilldelar den ett leende. Ett leende jag får ta del av, först efter, jag skrivit ett par rader av värde.

Sheena Easton, du ligger säkert inte bakom raderna eller ens innebörden av det du sjunger, men jag älskar titta bort när du kommer in på andra versen, drömskt som om jag kunde känna samhörighet med vad det är du ljuger om. sheena Easton, vad hände med dig? du var gift fyra gånger, din trovärdighet sjunker. Jag har inte varit gift en enda gång än, och en gång endast kommer det bli, för går det åt hell... kan det lika gärna vara. jag ger kärlekens byråkrati en chans, efter det nöjer jag mig med leenden och tysta hemmakvällar i nedsjunkna soffor från IKEA, jag som bad om kvalité för jag trodde på evig kärlek. Varför skriva äktenskapsförord? visst, det kan vara bra ifall någonti... men gifter du dig ska du inte tänka "tänk om", då är det då och på riktigt, annars kan det dra åt ...

sommaren, i morgon gör jag något av den, tills dess, ..

Midsommar natt

När jag cyklade hem från jobbet såg jag utslagna älvor ligga i gränslandet mellan äng och landsväg, gräs och betong. Aspackade, trasiga klänningar. Omedvetet nersölade av spindlar, sniglar och brunspräckliga blodsugare som krupit upp mellan ett sagoväsens särade ben för ett röd nubbe, perfekt serverad i midsommardagens annalkande avsked. Jag cyklade vidare, jag orkar inte le åt dem ikväll. Det har gått för långt, de har gått över gränsen, i morgon sopar städpatrullen upp deras kroppar med borstbilen. Alla spår av dagen till ära ska bort, i morgon ler vi åt det som hänt. Ikväll... ikväll, klär vi oss i våra bästa danssteg för att bli en händelse att tala om.

Inte jag. Ikväll drar jag för min natthimmel och låter världen klara sig bäst fan den vill utan min närvaro. Efter 13 timmars arbetspass vill jag helst inte ha med kroppar att göra mer. Jag bad till gudarna att kronorna skulle komma på plats innan det blåstes av för nästa frispark. Lämna mig ensam, jag är full av förrakt, lämna mig ensam, jag... Den som inte känner någon, kan heller aldrig lämnas ensam. För att vara ensam, måste man någon gång varit inblandad i en tvåsam, minst. Tresam, fyrsam, femsam, sexsam, sjusam, åttsam, nisam, Sesam... Jag hoppades att jag skulle komma någonstans där men jag tvingades fuska.

Kan det fuskas? Vem satte reglerna? Kan du låta bli att påverkas av din omgivining kan du sätta dina egna regler och i ditt eget spel kan det som räknas som fusk i andras ögon, ses som ett smart taktiskt drag för att nå målet.

Målet, vem ritar upp det? Vem bestämmer idealen, vem ritar upp figurerna som åtminstone de flesta som ingår ett samhälle rättar sig efter? Jag försöker undvika att tävla. Jo, det är kul att vinna, jo jag hatar att förlora, men vad jag ännu mer avskyr är när min kusin t.ex. tjatar om att vi ska möta varandra i strid på ddo för att "se" vem som är bäst, när vi istället kan samarbeta och nå högre nivåer som grupp, platser vi aldrig får se som individuella spelare med ryggarna fria för knivhugg och spottloskor. Vänd aldrig fotsulan mot din fiende, han kan spotta på den. Ett gammalt ordspråk jag hade var "ensam stark, tillsammans oslagbar". Det beror visserligen på vad man ställs emot, men desto fler, desto större chans att lyckas.

För övrigt tycker jag att alternativa tävlingar - för folk som gillar att tävla - ska hållas för folk som vill dopa sig. Snacka om vilka rekord som skulle kunna sättas. Jag menar, vad är faran med det? Ett rekord i "for real" och ett i "for dop". vi begränsar oss genom dessa förbud och med inställningen att allt ska vara "sportsligt" och "på lika villkor". Varför gäller det bara sport? Samhället i övrigt bygger på klyftor och att olika förutsättningar ges till olika människor. Visst försöker vi dölja detta, men det räcker med att tänka efter ett par sekunder eller två för att se att nej, så jädra rättvist är det inte. Visst, ja, folk som sliter bör ha mer än de som ligger på soffan, men deras barn bör inte straffas för fittiga föräldrars leverne.

fittiga, detta felaktiga sätt att använda smeknamnet på kvinnans... Jag är medveten, oftast. När jag använder mig av termen som är indirekt nedsättande, när jag glider med blicken över brösten, då jag kallar dig baby eller gumman, då jag håller upp dörren och ger dig undre halvan av frallan. Jag påminner mig jämnt, i samma stund, när jag förvandlar en beundransvärd person till ett stycke kött i en pervers fantasi, när jag leker med tanken. Jag är medveten, men jag gör det ändå. Medvetenhet är sällan något vi förhåller oss till. Jag tror nog folk är medvetna om de mesta saker som sker, som de gör, hur de trampar på varandra när de flyr den brinnande biosalongens uppenbara död. Medvetenhet, men vi bryr oss inte. Jag är inte ensam, det vet jag. Världen slutade cirkulera runt mig för cirka 5 år sedan.

Ibland drömmer jag inte om en ärlig värld, ibland vill jag ha en värld där ingen tar illa upp. Första revolutionen, görs vi i oss själva.

Glad midsommar på er.

smörfabriken nästa.

Fantastiskt att dagens mest klyshiga kärleksförklaringar skrivs av nerdar som försöker hacka. Låt mig citera:

Hi Alexander Olheden!

better4luv just sent you a message on Vimeo:

"Hi
How are you? i hope all is well with you, i hope you may not know me, and i don't know who you are, My Name is Miss Esther , i am just broswing now i just saw your profile it seams like some thing touches me all over my body, i started having some feelings in me which i have never experience in me before, so i became interested in you, l will also like to know you the more,and l want you to send an email to my email address(********) so l can give you my picture for you to know whom l am.
I believe we can move from here!
I am waiting for your mail to my email address (********)
(Remeber the distance or colour does not matter but love matters alot in life)
miss Esther"

utanför faller solskenet. Jag håller mig inte undan, jag bara väntar in lusten som ska komma och ta mig med ut på promenad. solskenet är dock förrädiskt, för utanför ligger fortfarande snön i drivor och marken är täckt av is som gör det rent livsfarligt att försöka promenera med jämna klacksparkar som hör våren till i alla fall i musikalfilmer från det glada årtiondet jag egentligen inte har några reella minnen ifrån. Men istället för att sjunga ut, håller jag mina sånger inom mig.

Promenera bort oron, ilskan, problemen. Det var det jag gjorde, efter att jag slängt vedkorgen i huvudet på pappa och det var det jag gjorde efter att jag krossat äpplet framför mammas fötter. Etc etc, tillfällena är otaligt många, jag kan inte räkna dem alla. jag känner nog inte ens till de flesta, ilskan och frustrationen ligger alltid där och ruvar, svagt bubblande vid ytan och du kan höra det i min röst, du kan märka det i mina fingrar. Lugnet är mer främmande än stormen, som aldrig är långt borta från att blåsa upp. Men jag jobbar på det, jag har sagt det nu i fem år men jag jobbar på det, emellan åt. Det är bara... så mycket jag irriterar mig på, så mycket jag blir arg på och aldrig bearbetat utan tryckt ner inom mig. För att hålla god min, just när det händer. När det sen svämmar över, kan helvetet bryta ut för att kaffet är slut. Ibland identifierar jag mig med Kalle Anka, en annars ganska trevlig och godhjärtad typ med tendens att få det ena eller andra utbrottet. En evig medelmåtta, en van förlorare och en dålig vinnare.

Nepp, smörfabriken nästa.

Nu kom lusten, nu ger jag mig av.

skjut mig i armen

Låg på sängen och tänkte söka vila för mitt oroade öga, men rycktes upp av Christian Kjellvander som träffade mig med en kula som nu får mig att motsätta allt jag skrivit i förra inlägget. För det här är inte vetenskap, det här en återberättelse av något som hände för flera år sedan. Åter berättat, som om jag minns hur det var, som om jag visste idag.

Det krampande sig i armarna, jag var fortfarande stark men inte så stark som jag trodde jag var, och försvagad av vinterkylan, men stärkt av viljan att fortsätta. Över staketet, minuten tidigare hade jag tagit flykt från vardagligt fyllekäk på kebaben som inte visste vad gyros var. Jag lurade dig med mig, och du följde med utan att tveka. Jag visste varför, och jag visste att det var fel. Inte av dig, men av mig, att utnyttja min kunskap för lite tragic magic sådär ett år efter att tonårslivet slutat på riktigt. Ny stad, men inte mycket större, och alla känslor i luften som rördes till av ett vilt festande och en ständig jakt på en ersättare till fröken grå.

Vi föll i orörd snö. Det gjorde nog ondare än jag minns det och det var nog våtare än den snuskigaste fantasin du har i tankarna, men vi föll och blev liggande, ritade änglar med svängande armar och ben på ett sätt som i alla fall jag inte gjort på flera år. stjärnklart, glasklart, visst var det mer än bara lek.

Jag följde dig till dörren(eller halvvägs dit, jag kan blanda ihop tillfällena) men situationen var inte alls som highschool drama, vi sa adjö och skiljdes ganska så tvärt åt som om en sax klippt av ett band. Men ingenting invigdes, och det blev aldrig mer än så heller.

Det fanns alltid en kyss där på läpparna, som låg och väntade på att smällas av, men jag gav dig aldrig någon och jag fick heller aldrig någon tillbaka. Inte för att vi inte var ett, snälla så konservativ är jag inte, nej jag var med någon annan. Din vän till och med. Jag kan säga som jag alltid sagt det, att hon var ingen jag egentligen ville ha, men det är att fortsätta bygga på en lögn. Visst höll jag av henne, på ett men kanske inte fler vis än så. Och ja, jag var inte trogen mot henne, jag kysste ett gammalt ex den sommaren, jag kan inte minnas var men det spelar inte stor roll. Saken var den att jag inte kunde kyssa dig, för jag kände att det fanns något mer där, speglade känslor. Kanske inbillade jag mig, men kansken spelar inte heller någon roll. Det var vad jag kände och fortfarande känner när jag tänker tillbaka på det. Och om jag kysst dig den där kvällen, den eller någon annan för den delen, så hade det varit som att skjuta dig i armen. Inte för att jag vet hur det känns, men jag tänka mig att det svider.

I've got two souls,
one's gonna love you
and the other one
is gonna cause you hurt

/Christian Kjellvander

ingen kunde nog sätta en bättre rad.

Förståelse.

Var ska jag börja, för att kunna förklara? Behövs det ens en förklaring, eller är mina handlingar lika glasklara som tunnelns början och slut?

Historien upprepar sig, skrev jag igår. Sa samma sak till T idag när vi råkades utanför föreläsningen. Historien upprepar sig och du vänjer dig efter ett tag, du reagerar inte på samma upprörda sätt när du lärt dig att det inte leder till lösning. En axelryckning är kanske inte heller det bästa sätt att handskas med situationen, men att spräcka skallen i taket framkallar bara onödig smärta jag helst kan vara utan. Smärta är för poeterna som inte vet vad de ska skriva, som behöver ånger och misär för att klottra ner sina mästerverk. Ja, det vet jag också, ibland inbillar jag mig att det var där allt började. Men en sak till som jag lärt mig är att aldrig återberätta en händelse utifrån de perspektiv du bär på idag. Du kommer inte kunna förstå den bättre än sekunden du faktiskt var där. Väl där, igår, var bruset för högt för tankarna att skapa förståelse. Menar jag då att det är menlöst att försöka förstå händelser? Njaa, inte riktigt. Det menlösa ligger i att försöka skapa förståelse, bygga empiri i efterhand. Nu får jag väl hela forskarkåren efter mig men om jag säger såhär; ibland måste man skilja det privata livet från vetenskapen om livet, läran om varandet. Ontologi.

så jag reagerar inte. Jag ber henne vara tyst och inte prata om det, ber henne att inte säga förlåt och inte bygga ursäkter. Jag ber henne förstå att det inte spelar någon roll, om det här och nu inte lever kvar samma känslor, begär, lustar. Kanske finns det ånger som ligger och tynger likt stenar i magen, krossade fjärilar i tjocktarmen som kräver mun-mot-mun, men lägger du istället fokus vid dina positiva känslor, hur känns kärleken nu, då finner du hur ånger löses upp. Kravet är i och för sig att du lever med en människa som inte låter sig styras av vad som hände igår, men jag är en sådan människa. Mitt krav tillbaka, är viserligen att du ska behandla mig lika dant. Men det är ett krav jag inte kan ställa, jag kan bara hoppas att du förstår tyngden i mina handlingar och hur fjäderlätt den lyfter med tiden.

Oräkneliga sidor har skrivits om just min uppfattning, min syn på livets lilla lek, för att skapa förståelse för hur jag är. Ibland vill man inte gräva för djupt i någons garderob men dessa texter ligger på skrivbordet och väntar på att bli lästa. Läs, om du vill vara mig nära. Jag kräver inte att du ska hålla med eller förstå att vartenda sidospår har en mening, jag kräver bara att du har förståelse för den jag är, och accepterar det.

Ny dag, ny vecka. Det blir hela 14 alkoholfria dagar med start idag, annars fixar jag aldrig den där hemtentat. Så tills dess skriver jag nog ingenting mer.

//alex

En ny natt

jag vet inte vad jag ska skriva, vart jag kan börja, alla trådar ligger utspridda på golvet men ingen ende leder till en annan. Historien upprepar sig, inte sant? Städer man bygger faller för att åter resas ur askan och... same thing, igen. Och jag, vilka spöken bygger jag mig själv på, i vilka ruiner om inte mina egna, spikar jag nya ramar?

Sting sjunger kvällens låt, bränner in bilder bakom slutna ögon, bilder av oändliga ängar och brusande kuster i augustiljus, men bakom rutan ligger februari kvar i ett yrvaket mars. Det är en tonårings skor jag går i när melodin för mig ner längs grusvägen till en dold vik jag inte besökt på elva år. Det är inte igår, det är fler flyktiga dagar än så.

Historien, jag faller in i samma kapitel som jag avslutade vid för flera år sedan, som jag avslutade förra året, året innan dess och ja, varje år sen jag upptäckte den lek som var tänkt skulle hålla mig kär. du kan själv gissa vilken. Samma kapitel, men jag inbillar mig att nya nätter ska kasta ett annorlunda ljus, att andras händer ska vara mjukare, nya famnar vaggar en till uppdiktad ro. Det blir aldrig lika bra som tanken, det är en sanning jag varit medveten om i flera år nu. Det blir aldrig lika bra, det blir bara samma sak. Men nej, vad säger jag nu? Låt oss ta en återblick.

Den 7:e Mars 2007

Det här är den sista föreställningens sista ord, men häng inte med huvudet för det min vän, framåt slutet ger jag dig en lyckoinjektion som får blodet att rusa, 250 gram adrenalin för dem svaga och svårroade åskådarna. Ni andra, fega som vill stå över, kan lugnt sitta kvar tills ridån går ner. Synkronisera era ögon, ser ni bort på 38:e raden så slipper ni chockjärnsterapin jag förberett åt dem andra. För visst måste det vara så, om ingen av er är med mig så finns det inget vi, och då finns det ingen vi mot dem (andra) utan bara två stycken andra som egentligen borde bli en tredjedel var, för jag är en del och ni är var sin del. Utanför A4-arkets bladvassa kanter, gömmer sig troligen en armé med olika beståndsdelar av det vi kallar vår värld, men för stunden låter vi dem stanna kvar där ute i kylan.

Aggressionerna har svält över på sistone, de senaste dagarna har jag paniskt skrivit kapitel efter kapitel. Det som redan är skrivet vill jag ändra om, de tomma raderna mellan styckena vill jag fylla ut. historien måste bli fulländad och jag vill att det ska ske nu. jag trodde jag skulle hinna klart i slutet av mars, skratta inte det är fortfarande målet jag siktar på, men illusionen jag lagt fram – den om att det inte var så mycket kvar – har börjat skingra sig och det hela känns mer och mer hopplöst. Cat sa till mig att jag kanske borde ta en paus, lägga den på hyllan någon vecka, och troligtvis har hon rätt. Visst har hon rätt, jag kommer fara illa annars. Frustration över att språket inte fungerar för mig just nu, att jag knappt ka skriva en dagbok utan att försöka bygga upp starka meningar, grejen att jag går gång på gång läser de ord jag nyss skrev för att se om något borde bytas ut eller byta plats med sin granne till höger snett upp till vänster kanske ramla ner några rader…
Och jag går in i mig själv, eller nej, jag går in i honom. Skådespelaren, min värsta karaktär någonsin. Och samtidigt som jag drar hans själ över min egen, vrider jag kröker hans personlighet så långt åt gränsen för överskridning det bara går. Sinnessjuk, medveten, jag tror att dem två karaktärsdragen(insikterna, komponenterna) egentligen innebär samma sak. Han vet hur man handskas med masker men deras styrka är också den blottade akilleshälen. Han dras med personliga demoner, fröken grå vars ögon penetrerar hans lager av sköldar och gör honom sårbar. Hon håller hans tårar borta då hon klyver hans själ itu, men vem repas om inte jag? Som sitter där inne, jag skakar som ett barn när han på knä lapar kanalvattnet som en uttorkad och hemlös byracka.
Jag minns, förra gången. Ett år sedan nu, nästan, så jag började skriva på allvar. Projektet saknade namn så jag kallade det ”sanningen varar…” sen dess har jag testad olika titlar, allt från ”när maskerna faller” som tyvärr låter som en däckare ur mammas bokhylla. Jag döpte om den till ”Sanningen om Masker”, men det är ingen jävla facklitteratur jag skriver. Kort och gott, nu kallar jag den enbart för ”Masker”, och jag märker hur jag medvetet drog mig bort från vad jag tänkte berätta.
Jo…alltså
*dricker vatten*
Jag är skådespelaren, ut fingerspetsarna. Hans synder – relaterat till humant synsätt – är mina. Jag har inte gjort det han gjort, men jag har tänk hans tankar. Allt som är han, är också jag. Vilket inte betyder att allt som är jag också är han, nejnej. Han är bara en roll bland flera, en karaktär jag en gång spelade men som jag idag avskyr. Det är därför jag skriver om honom. Precis som när jag skrev ”sista föreställningen”, fanns det ett personligt motiv till historien. Då, ville jag bli kvitt den stora tonårskärleken. Det fungerade, känslorna löstes mer eller mindre upp och även om mitt dåvarande förhållande rasade i tragik och misär så gick jag ut med nya ögon. Sen ägnade jag ett år till dikter och sångtexter, en och annan novell klämde sig in men de längre texterna tog slut. Jag började skriva på ett projekt, men det fanns ingen glöd i historien, fanns inget motiv till att skriva det jag gjorde.
Sen flyttade jag till Motala med en självkänsla som låg på botten, brydde mig mer om andra än mig själv och försjönk ännu mer. När våren kom och jag bröt med alla problem, började jag skriva på det som skulle bli Masker. Det var mitt slutprojekt, och jag hade blivit inspirerad av en tanke jag gått och burit på hela hösten. En mörk tanke, för stunden en fantasi som jag tillslut, när jag kommit en bit in i projektet, insåg att jag levde mitt i.
Lögner, alla mina lögner jag lever med. Om du tar och plockar bort den färg jag har, rödrosa eller mörkblå med glitterstänk, om du slutar lyssna på allt vad jag säger och istället tar dig en god titt på vad jag gör. Följ mig ett dygn, ett par dar och några fredagsnätter, men håll dig i skuggan så jag inte ser dig. Gör jag det, plockar jag på en av mina masker. Jag spelar en roll för dig, drar en lögn du kommer tro på för du har inget val för du vet inte hur sanningen ser ut… såg, det här är presenttankar från igår.
Ja, om jag ska vara ärlig, om sanningen ska vara, om sista föreställningen ska kortas ner till femton minuter med paus, så lever jag i en fantasivärld som du också fungerar som en sprattelgubbe i. För du vet inget mer, du ser bara mina lögner och hade du haft en sanning att jämföra med så hade du kunnat se skillnaden, och varför jag inte gråter. Då, vi befinner oss fortfarande i minnen.
Jag tröttnade på allt det där, tröttnade på masker och spela roller. Tröttnade på att älskas för den jag inte var, att folk hatade sidor jag egentligen inte hade. Jag ville att folk skulle se sanningen, jag ville ta ett steg ut i ärligheten och i ärlighetens namn måste snabbt inflika att jag inte slutade direkt efter boken. Men sakta, har alla roller börjat tyna bort. Mina ögon kanske inte glittrar längre, kanske lägger sig inte skuggan snyggt över mina axlar som en mantel av okänt material. Strålkastarna når inte längre fram, eller söker dem efter någon bakom mig?
För att göra upp, göra mig av, så skrev jag boken. Men under tiden jag skrev den, för att få trovärdigheten lika hög som i ”sista föreställningen” (som enligt mitt självgoda jag är den mest trovärdiga bok jag någonsin läst *ler*), så var jag tvungen att för en sista gång spela skådespelaren. Precis som när jag skrev ”sista föreställningen och var tvungen att känna all den kärlek jag kände, en sista gång. Samla alla åren jag älskat och förlägga dem på två-tre veckor, kärleksinjektion fokuserad i tankarna. Inte konstigt att den gick så snabbt att skriva. Kärlek, är enklare. Skådespelaren, är en helt annat sak. Jag måste lasta alla roller, alla lögner, alla masker alla känslor från begär till förakt, självömkan och förnedring, avsky och kärlek. Allt, och jag måste känna det samtidigt. Ibland undrar jag varför jag inte skriver deckare som pappa tycker. Bara kasta in ett par karaktärer som du inte känner något vidare för, och låt dem berätta en historia. JAG VILL INTE BERÄTTA EN HISTORIA!
Vad jag…
*dricker vatten*
Vill berätta, är… sanningen som varade, och varför jag vägrade. Ett personporträtt av liten del av mig själv, förvrängd till den grad att det inte ska kunna klassas som en självbiografi( det är det verkligen inte, även om man sen kan filosofera om inte allt som skrivs mer eller mindre är självbiografiskt eftersom man tänkt tankarna och dagdrömt scenerna).


Jag ringde dig natt, runt två-tre, för att berätta hur mycket jag älskar dig. Hur jag tänkte på dig när jag gick min promenad i det första vårregnet (stilla, strilande ner genom trädtopparna och en doft av våt asfalt och yrvaken grönska), hur mycket du betyder för mig och mitt försök till att bara vara mig själv. Och genom det, den enda masklösa rollen, ändå duga till och åtrås som solstrålar en mulen midsommardag. Du är, det mest makabra kärleken, jag ryser när jag tänker på din skönhet. Jag somnar utmattad om morgonen, efter en oändlig natt med dig, men likväl vaknar jag för att ack jag får inte missa en sekund av din existens. Hade jag varit mer besatt (oj, där erkände jag visst) än vad jag är, skulle jag ha förföljt dig spionerat via kameror i duschen (gick jag för långt nu?), Men så sjuk är jag inte.

Ville inte, kunde inte, förmå mig skicka ännu ett endimensionellt sms.

Du är,
Och jag är tacksam.

//Prinsen

-------------------------------------------

Suck! Jag har inte förändrats ett dugg om du tittar till orden, kärleken har bytt form men det är samma idiot som sitter och skriver på samma bok som aldrig blir klar, på grund av samma motiv. Jag förmår mig inte bli nöjd, och jag kan aldrig sluta skriva på den. Den blir inte längre, det är bara de redan skrivna sidorna som byter skepnad, en versal där och en vokal där, kanske ett styckat verb och några extra subjektiv som ska förtydliga ytterligare. Den blir aldrig klar, jag är ingen författare för jag saknar tålamodet att skriva bort en kväll, jag saknar lusten att jobba för succé, jag vill ha glitter och en stjärna i nederkanten, ett sista mvg innan verkligheten kommer och tar mig, dränker mig i mitt eget hängbuksfett och tvingar mig svälja de sista vita dropparna jag tänkt skapa en kopia med. Ett litet alterego, som ska göra allt det där jag gjorde, igen. En gång till, en gång till, en gång till...

Vad jag vill ha, är bara en gång till. en spark i ett redan sprucket sköte, en örfil för att reda ut gamla missöden, en bekräftelse på ett jobb jag aldrig slutförde.

godnatt natt, vi ses i morgon när du åter är ny.

en sötsur kyss.

Det är Pricilla. Hon besöker mig i drömmarna igen, iklädd en ny skrud varje natt. Blonda flickor med mycket make-up, grönssprängda ögon som vittnat om Merikos Gift som rinner genom hennes ådror. En attraktion, hon känner av den så fort den börjat rulla. Letar upp mig men håller sig i skuggan varifrån hon styr via trådar, piercade genom välpolerade fingernaglar, som bär samma färg som hennes missfärgade blod. Meriko, hur ska jag göra för att bli kvitt dig?

För en vecka sen kom jag hem från en tusen år gammal kultur, där sommaren grydde lika självklart som vintern drar sig från att gå här hemma. En känsla bubblade upp några timmar efter vi landat på skavsta flygplats och liftat med en vänlig samarit hem till ett oröjt Norrköping. gatlyktorna brände iskallt ner i snön, som i sin tur bländade himlen som fick en gul dystropisk slöja över sig. Skönt att sova i sin egen säng, tänkte jag, trevligt att prata svenska med servitören. Men känslan, som en tyngd. Kan fråga mig vad den beror på, men inte förvänta några svar. Kanske är det önskan om att åka bort igen, inte lika mycket se nya platser som att lämna en gammal bakom sig. Alltid på väg, alltid rastlös. Benen rycker av vana, drömmarna kräver att bli tillfredställda. Jag ska göra vad jag kan Corall, viskar jag, men jag vill inte ljuga.

Lögn. Lovade att hålla mig borta från dem, lovade mig att aldrig mer bygga högar av osagda sanningar. Ett löfte, jag ändå höll ett år eller två. Jag ljuger inte nu heller, men när du frågar mig vad det är och jag säger att jag inte vet, så är det inte riktigt sant, men jag kan inte förklara det med ord för någon som inte var där när sagorna skrevs. Sjukförklara mig själv, med en sanning du inte kan förstå om du ens klarar av. Usch, varför säger jag inte det här till dig, varför skriver jag det här när jag vet att du förr eller senare kommer läsa det? För att orden alltid kommit lättare till mig när jag befunnit mig i tomma skrivfält, sträckade kollegieblock, låsta böcker. Bland mina ord, mina älskade och hatade ord som vägrar skriva en lögn som går att tro på.

Jag kan inte förklara, inte nu, men jag kan garantera dig att det går över, jag måste bara få hantera det själv. Det har varit såhär, i tio år eller mer, kommer vara likadant, i tio år till eller fler. Det är som bokens svåra kapitel, som hugger av spänningen och känns trögt att plöja sig igenom, men nödvändigt för att få en klar bild av historien. För mig, alltså. Låt mig sköta det, så blir allt bra.

Jag hoppas du snart blir frisk Pricilla, jag hoppas på ett besök av dig under mer... tillfredställda tider. Godnatt, Sleepyhead.

vi ses mellan gärdet och ladugården

Iskalla fingrar och en gråskalig förmiddag inviger årets första inlägg. Det håller på att ske en förändring, detta är ingen ny natt och här finns inget mörker som omger sin skribent. Här finns ett datorrum och fram till 30 sekunder sedan hade jag till och med distant sällskap med "hon-som-går-så-fel-att-det-blir-läckert-efter-en-stund." Redigeringsalen är uppbokad fram till 13, pappa kommer med sin problemfria image runt tolv vilket gör att jag har 80 minuter egen tid.

Vilken tid är inte egen? Jag kan när som helst, var som helst bara upphöra att vara där jag är bland de människor som omger mig och föra stegen åt vilken annan plats som än behagar mig. All tid är min egen, om jag sen väljer att fördriva den i min ensamhet eller med andra har inte med saken till. däremot, tid för andetag och tankar, något jag brukar få i slutet av varje år, uteblev nästan totalt dessa juldagar och därför kan det tyckas att mina ben rycker lite väl mycket samtidigt som min närvaro kan liknas vid mental frånvaro.

Jag behöver några dagar, kanske en vecka på en sex månaders period, som jag får ägna åt mig själv och mina egna tankar. Ett spår som satt sig sen tonårstiden, då det omvända gällde. Tiden rinner så fort och jag har föga intresse för att spendera den på sömn, ändlösa nätter som uppslukar en vid morgonkvisten, tvingar en att somna till fågelsång. På mitt fönsterbräde i Norrköping häckar bara duvor, vars rullande sång jag endast kan hylla med en kula. Att vara för mig själv handlar inte om att komma bort från er, jag kan vara för mig själv i en stad full av människor, till och med i ett hus fullt av släktingar, det enda kravet är att ingen får vara beroende av mig, och inte heller jag får känna ett beroende av någon. Att vara för mig själv, handlar om att endast skydda sin egen rygg, om så bara för en kort tid.

Det blev inte så i år, jag vet inte varför det inte blev så men julen som jag hyllar blev för första gången det som alla andra tycks klaga över. Stressig! Julnattens fest uteblev ytterligare en gång, jag missade droskan för jag hade knappt hunnit sätta i mig sillen. Barn barn barn i drivor, kan inte minnas att jag som ung lekte med med mammas syskon eller äldre kusiner( tro mig, hade det hänt skulle jag minnas det, få saker har gått mig förbi). Jag förvandlades till någon sorts lekfarbror med ungarna hängande i klasor runt benen, hade plastsvärd och barbiedockor instuckna mellan kroppens samtliga lemmar samtidigt som ett ansträngt leende låg tillrättat strax under nästippen. Äsch, jag klagar inte, jag njöt i fulla drag, älskar barn och de lekar som tillkommer, det var tiden som inte räckte till.

Och så kom snön, i mängder, och kylan som höll mig instängd av samma skäl till att jag inte går på promenader här i stan; skägget fryser till is och risken att gå med en osexigt rinnande näsa är ingen jag vill ta. Däremot söker jag fortfarande kontroll, tid att samla mina tankar. Jag bär böckerna med mig varje dag, men det är sällan något blir skrivet. Tiden bara rusar iväg nu för tiden, aldrig förr har jag känt av att den går så fort. Åren bara rasar in och jag hinner inte mer än att lägga dem på hög och invänta nästa. Vad ska vi med alla dessa år till, vad har vi inte redan gjort med dem? Vanskött, misshandlat, pissat på och lidit med en klagan igenom. Men också, älskat och beundrat, kysst på morgonen och sjungit för om kvällen. Åren, vi lägger de på hög, men får dem aldrig tillbaka. Peach, du sa att vi nog får dem som grunder att bygga på, med rätt ritningar först så kommer skapandet i efterhand. Jag förstår vad menar, men det som förut ingav lugn i dina ord piskar nu upp stressen ytterligare en kvot.

vi skapar oss, hela livet kanske, men vi börjar mer och mer närma oss den punkt vi skall identifiera oss med, som andra kommer identifiera oss med. Åren går och fler och fler drömmar tar avstånd från att tänkas då tid inte räcker till, benen veknar och musklerna tvinar, jag kan inte längre bli den superhjälte jag en gång drömde om att bli, jag kan aldrig bli proffs i en sydländsk fotbollsliga... kanske försvann den chansen redan vid sju års ålder då jag gjorde självmål i min första och enda match, men exemplet kvarstår. Jag förbrukar tid utan att... Det är inte sant, jag har mina stunder och mångt och mycket av det som omger mig är för betydelsefullt för att ersätta med fotbollskarriär eller superhjälte dåd. Handen jag håller, till exempel, inget kan rubba min vilja att hålla i den. Men... tiden, medan jag sitter här och ömt kysser den jag älskar... Äsch, jag är en svennelegend som bara klagar utan att få tummen ur röven och göra någonting. Men jag gör saker, jag har en tidslinje full med almanackans slarvigt utmärkta ursäkter för att inte ligga på soffan, däremot är det... två liv, tre liv, utbränd om så ska vara, men parallellt levda sida vid sida utan att stå i konflikt med varandra. mitt stora problem kanske inte är tiden, utan flera olika viljor.

Spekulationer hör framtiden till, därför låter jag inte dem tynga mig nu. en sovande fot väntar ivrigt på att vi ska gå en promenad i skolans korridorer. go fot it, vi ses mellan gärdet och ladugården.