videung

Jag borde inte sitta här och skriva, jag har timmar av transkribering framför mig. Tre intervjuer idag och resten i morgon. 3 timmar film ska också digitaliseras, men det skjuter jag på tills i morgon. Jag kan för övrigt inte göra det idag, labbet är inte bokat förän i morgon.

så varför sitter jag här då? För att dröja kvar ett par minuter, skyldigt spana åt höger på jakt efter uppmuntrande leenden? Eller för att lyssna klart låten, som jag kört på repeat i 30 minuter allaredan? Jag vet inte, ibland behöver man inte ha en anledning. Man bara gör, för att. för att vadå, frågar någon? Inte för att jag känner för det, utan för att jag inte känner för någon annat.

M sa att hon bara ville gå och lägga sig, sova bort ett par hundra dagar eller så. Jag rekomenderade att konventera till björn och gå i ide. Äta upp sig, krypa in i en grotta och sova bort vintern. För att sedan vakna snygg och smärt i tid till att se videungarna slå ut. Heter de så, videungar? Jag minns att mormor brukade sjunga sången för mig när jag var liten. Inte för att sånger kunde söva mig, de har sällan den effekten på mig, nej jag låg med uppspärrade ögon så länge jag orkade för att hon skulle sjunga vidare. Sjunga mig till platser dit jag inte fick gå efter nattens inbrott, platser jag än idag inte besöker trots att utegångsförbud tillhör det förflutna.

Faktiskt, det finns en plats jag direkt associerar till videungvisan. I mormors kvarter, nedanför backen och sen till vänster. I ändan av ängen, där de gamla fotbollsmålen står och vittrar bort, där stengärdet rullar ihop sig till en snigelskal, eller en sjö som döljer märkliga skatter iform av gammalt slätslipat glas. Just den platsen, har videungsvisan sitt ursprung för mig. Jag vet inte ens om videung växer där, vet att platsen inte är den samma idag. Nya buskar har växt upp, inga barn leker längre skattletare i stensprickorna. videungen kanske sågades ner, eller flydde med vinden till andra sidan järnvägen. Det var länge sen jag lekte "inte-nudda-mark", skeppet sjönk för länge sen. I vinter ska jag ta en promenad ner dit, se om något är sig likt, se om jag kan finna en skatt värd en älskad att hänga runt halsen.

Suck, nu far jag traskriberiska järnvägen fram, och leendet jag väntade på får jag lov att vänta på ytterligare ett liv. Vissa stolar gör sig inte bra för osynliga vänner.

väntar på att isen ska falla, klar och hård.

Jag minns; Luuk i tv-rutan, Lars winnerbäck står redo på scenen och väntar på att ljuset ska gå upp. Luuk säger att han givit Lars ett uppdrag, att försöka trycka in textraden "I februari var det bottenfryst på Mälaren". Ljuset tänds, strängar vibbrerar och strax fyller han rummet med lyrik som bara jag kunde älska(trodde jag då, när världen fortfarande var liten). första raden var den Luuk redan nämnt, och jag minns hur varm jag blev i kroppen då jag verkligen gick på denna bluff. självfallet var det redan en rad ur låten, men då jag inte visste spelade det ingen roll och att framträdandet blev en förtrollning för vintern 2002. Eller var det höst 2001, eller vår året därpå? Jag minns inte, det var en torsdagkväll framför tv:n och golvvärmen trängde in genom tjockt virkade strumpor och steg sen hela vägen upp till huvudet.

Vi diskuterade nya skivan via msn, H och jag. Vi var överens om att "dunkla rum" var den bästa låten. Det tycker jag väl än idag, även om varken den eller söndermarken kan spela mig till sömns. Låtar som trycker på minnena, stycken av musik som plockar fram bilder ur just de där "dunkla rummen" man helst håller stängda. Jag brukade vara ett ständigt jag tillsammans med mina minnen, de var min identitet mer än mitt nu var och att aktivt ta del av de omständigheter som präglade min vardag. Hej dåliga betyg, det är ungefär här ni kommer in i bilden.

Då, kanske någon tänker(speciellt mitt ifrågasättande jag). Då, vad är det då du gör nu om inte babblar minnen? Jag plockar bland gamla skivor och spelar gamla låtar jag inte lyssnat på mer än i förbifarten de senaste två-tre åren. Två-tre år gör sig föresten ingen skillnad idag, jag fyller 25 om 64 dagar, två-tre år sedan är alltså 22-23, ungefär där jag känner att jag fortfarande är. tiden går snabbare nu, men det händer inte lika mycket.

Nej men jag vet, jag pratar på och ingenting tar sig framåt i det gåtfulla förflutna. Men för ungefär... 1 ½ år sedan, bestämde jag mig för att det fick vara nog med att älta gårdagar som aldrig kommer tillbaka, det fick vara nog med att ångra och tänka tankar som "om-ifall-att" för de leder ingenstans. Jag kan fylla otaligt många rader med spekulationer och kanske kan jag dramatisera dem lite och få ett och annat stycke publicerat om jag bara lägger min avlagda manke till. Men jag ville ha nu, jag ville inte ha drömmar och förhoppningar som - precis likt kusinen önskning - aldrig slår in. Om jag bara började handa, och inte skjuta över ansvaret på skuggfigurer som aldrig skulle träda ur mörkret om jag inte var där framme och ryckte ut dem. Ja, om jag bara handlade, skulle jag få vad jag ville ha. Vad jag ville ha... ville ha, vad ville jag ha?

allvar, lek är för barn och barn som inte slutar leka blir brända...

Där ringde min pappa, låt mig bara vänta tills signalera runnit ut. Jag svarar honom bara varannan gång, nån sorts regel jag satt upp för att känna en uns av kontroll över honom. Eller, kontroll över min relation till honom. Jag är den sista av barnen som ens önskar ha honom i livet, eller det var kanske lite själviskt sagt, men han är svår att gilla och sämst går han hem hos sin egen familj. så för att jag inte ska backa undan helt och skjuta bort honom jag med, så behöver jag kontrollen och förmågan att kunna avvisa honom då tillfället att lyssna till hans historier faller sig fel.

Jag tog en öl med M. när jag var i malmö den våren. Det måste varit april eller maj, svårt att säga när de flesta ställena har uteservering året om där nere. Vi träffades på Gusav, jag blev ganska ställd när jag såg vilken vacker kvinna hon blivit. Det var inte gamla mjukisklädda tjej som jag sa hej då till i Jämshög. Nej, hon var vacker och hon var... vuxen? Ung vuxen i alla fall, hon var inte en av alla de där som hade svårt att lämna tonåren bakom sig, svårt att lämna identiteterna vi klädde upp för att visa var på kartan vi stod. Hon var där jag stått och trampat ett tag nu, osäker på om jag vågade gå in eller om jag skulle stanna kvar. Vi tog våra skor och gick i solsken bort mot möllan och drack ett par öl, innan vi vände om och avslutade kvällen på ballkongen på gamla väster. En perfekt kväll, om inte en tonårssyster och hennes vänner brakat in klockan halv två på natten och med nätta ansträngningar pajat nattens alla chanser till ett medelaktigt ligg.

Med körkort i fickan kunde jag äntligen lämna passet hemma, bara det var en befrielse och ytterligare ett steg. Sommaren jobbades inte bort, jag drog iväg på lite äventyr i den vinröda Rovern och hälsade på long gone vänner, jag tog med mig Malin till köpenhamn och sov bort semestern på ett hotellrum där svensk tv visade scarface. Dyrt bortkaste pengar, kanske, men pengar betydde inte allt. Långt ifrån, och det blev ett par resor till. aldrig till varma länder dock, och mitt greklandsbesök -98 känns allt mer avlägset ut. Kanske dags att besöka en medelhavsstrand igen, men jag alltid föredragit gamla europeiska städer framför klockförsäljare och skumppartyn.

Sen hamnade jag här. Studentliv, tjoff så var resan tillbaka där den började för fyra år sedan. Vad hände, varför blev jag en efterbliven tonåring igen, i jakt på uppmärksamhet med en identitetskris som avslöjar sig när flickvännen följer med dvärgen hem, när ryssland hissar sin osäkert vajande flagga och jag står mitt i rummet och försöker hitta orden som ska ta mig till kanterna. Men still, står jag, med svaren jag inte kan ge. Still, står jag, för jag är inte där och jag kan inte hjälpa längre. Försökssvaren är slut, vägarna har kanske inte riktigt nåt fram och kanske är inte varje enstaka stavelse sann(jag började ljuga för kanske ett halvår sen igen, ett jävla stenkast i oceanen), men jag tror ändå att jag kan påstå att jag nu kanske håller på att bestiga den där tröskeln som M hjälpte mig upp för. Det finns dock ett par saker som fortfarande tynger ner mig, men som dikten säger;

bakom varje tårfylld fasad döljer sig
ett leende
som glänser till stående ovationer.
Dina masker fötjänar en oscar eller två,
ditt klanderlösa sätt att ta plats i situationens allvar
utan att rubba allt med ett gapskratt,
du är värd skyfall av potpurri
och galans inhyrda skönhetsoperation
hennes öde är ditt att förvalta över.
Men du väljer ändå att gå ensam,
lämna äran åt andraklassens kämpar,
be om ytterligare ett förlåt,
ett till du egentligen inte vill ha.

behandlas som förtjänas,
förvandlas till den du är.

Nej, nu

ska jag nog

äta lite.

bittert bränt barn

one moment in time står för dörrarna, jag sitter strax innanför dem och kräver dig på pengar. Jag har inget med eventet att göra i övrigt, men jag tyckte det kunde vara på tiden att jag jobbade lite idieellt som på den gamla goda kartagotiden.

Fast var den så gammal och god egentligen?
När jag tänker tillbaka, utan att idylisera(?) vad som hände innan och utanför de smutsgula väggarna, var det många kvällar då jag bara drev omkring från den ena skaran till den andra. Bekant med alla, vän med få. sitta ner och bara snacka skit är en egenskap jag har svårt att behärska. Jag blir så lätt rastlös, lätt irriterad och lätt nervös. Vad ska jag säga, vad ska jag göra? Hur ska händerna hållas, hur fort ska ölen drickas upp? Ska jag krascha en soffa, dansa framför scenen eller ragga på kidsen(kidsen=generationen som kom dit efter oss)? Jag kan ju alltid försöka småsnacka om vad som hänt i veckan, dra en anekdot från festen eller sucka över plugget. Eller nej, jag kan inte göra det där, för jag var inte med.

bosatt på landet, i fel komun fyrtio minuters buss/tågresa från platsen jag ville kalla hem. Jag var aldrig en del av deras vardag, det är därför jag minns alla fikor för dem var väldigt få. Eller nja, de var ganska många, men med varje enskild grupp kan jag räkna dem på nästan två händer. Låter jag bitter, en ensamvargs bekännelser? Inte alls, men i högsta grad ärlig på ett sätt jag annars undvikit att vara. Jag har alltid, nästan, haft gott om vänner. Fler än jag önskat, i många stunder. att säga fel vänner är också att ta i, men vad jag försöker uttrycka är avsaknaden av gruppen. Jag var aldrig en i gruppen, bara en blindtarm som kom och gick när han tröttnat på rycken i benen.

Hemma är där tryggheten vilar och väntar på en. Hemma är platsen du lämnar för att upptäcka världen. Den är inte under stjärnorna, den sitter inte i dina skor. Hemma är platsen du kan sjunka tillbaka på, lägga ner maskerna och bara vara det bleka skal du är undertill.

Nu ska jag gå tillbaka till verkstaden, uppleva och uttrycka intresse. Kanske blir det en ärlig show, kanske blir det mer än så.

den sexuella sadistens sista kyssar i malmöstad.

Nu är snart min vistelse i Malmö över för den här gången, och staden visar verkligen sitt misstycke med min närvaro. Två dagar med sol och sång var allt som gavs, morgondiset var grått och regnet började falla när jag förde mina steg hem till pappas lägenhet. Alla tjatar om bussen, men jag finner större tillfredställelse i att gå. Jag tror fortfarande på det där mötet, vrider alltid på huvudet för att inte missa om någon gör det samma. Men nu har jag ont i nacken och benmärjen är stelfrusen, ligger mest och nästan ser fram emot kvällens bussresa till Sveriges mer norrliggande huvudstad(sett ur malmöperspektiv); Stockholm.

Igår fyllde en stjärnprinsessa år. Egentligen var det i måndags, men igår ställde hon till med fest och bjuden var man, men jag passade på att verkligen inte passa in. Till vänster satt hennes släkt, och trots att hon är systra min så är det inte min släkt. Till höger bredde vänskaran ut sig, födda året innan rednex slog igenom. Det fanns ett barnbord också, men jag tog min käpp och satte mig lite sådär melodramatiskt vid bordet i mitten. Där stod en ros i en vas intill mitt i plastkristall bubblande champangeglas( som förövrigt var alkoholfritt). Jag surplade i mig linssoppan, krängde lite väl mycket tårta och gjorde mitt bästa för att inte dra till mig uppmärksamhet när jag med ojämna mellanrum gled ut för att andas. Syster var en duktig minglare, men jag ville inte stjäla för mycket av hennes dyrbara tid. Och dyrbar är den, nu när hon blivit arton år fyllda.

Det är mitt kast, att driva runt som ensamvarg. Se tillbaka och jag har svårt att placera mig, passa in i kretsen. Vänner? Ja, i drivor faktiskt. Men kanske mest bekanta, de riktigt nära håller jag isär och på tryggt avstånd. De har en version av mig och den vill jag att de ska behålla, inte uppdateras genom att se den nya.. eller bara den andra, en av dem.
Missförstå inte, jag har aldrig klagat, aldrig legat och skakat över det här. Eller beklagat mig har jag väl, alltid varit på outannonserad jakt efter den där ryggen att luta mig mot, som kan vakta min och låtas sig vaktas av mig. Kärlekar i all ära, älskarinnor och ringbärande brudar i spetsunderställ, men det är en sidekick jag varit ute efter. Jag har väl haft dem också, men aldrig nöjt mig med vad de varit. Och samtidigt, de har sina grupper att falla tillbaka på.
Jag har mina, eller jag har haft dem i alla fall. Baby tycker jag känner mycket folk i Malmö, och det gör jag kanske, men bortsett från Malmös Redlock är det är ytliga affärer. Vi fyller den funktion vi är menade att göra, vi hälsar och undrar och svarar och nickar i en skål. Anekdoter, visioner, går det längre bak så kan vi plocka bland minnen men oftast finns där inga vi inte redan ältat i en evighet. En ursäkt, sen att luta sig tillbaka. Det finns grupper överallt, jag känner dem och de känner väl mig.

Det är min rastlöshet, att jag inte kan stå kvar på samma ställe mer än minuter innan jag letar efter nya peronger att ta avsked ifrån. Det är mitt avstånd, att jag gärna lekte själv så ofta att när dagar kom då jag gärna velat spela multiplayer, fanns där verken handkontroller eller händer att hålla dem i.

Nej, jag ska inte bedröva er. Jag älskar avståndet, lugnet med att bara vara mina egna tankars antagonist. Ibland behövs det bollplank, ibland behövs det skrik som dövar ens egna röster. Kärlekar i alla ära, men ibland behöver man också en vän. Jag har er, håller er på avstånd, men släpper er aldrig.

Igår hade jag ett intressant samtal med malmös Redlock(som för övrigt klippt sig kort och därför borde kallas för piggie). vi löste svaret på något, vi insåg att vi hade rätt... men vad var det vi pratade om?

Var det om att anpassa sig efter det man vill ha, eller att leta efter den som redan anpassat sig efter en själv? Nej nej, jag måste slå henne en signal och kolla.

Vi fann också att fel sorts underkläder och försök till sexiga rörelser har en del i den sexuella sadist jag blivit. Miljöpåverkan, alltid. Men man behöver inte titta till de stora händelserna, finna spår av kluvenhet efter skiljsmässan, metrosexuallitet efter morsans uppfostran, brist på manliga förebilder och dåliga manliga förebilder när de väl fanns där. Lögnare, svikare, spelare och risktagare, förbannade och egocentriska, långt gången narcesism, allt detta som kontras av en tuff mamma som klarade sig bäst på egen hand, samtidigt som hon tog hand om oss och gjorde sitt bästa för att vi inte skulle se hur det var. Men vi såg, vi märkte, och ibland diskade vi med dåligt samvete.
Miljön skapar oss, det är vi väl medvetna om och den som säger emot och påstår att allt är arv... ja, den får väl tycka så kanske. Men de flesta är medvetna om miljöns påverkan på den vi i slutändan blev, eller ska bli för än är det ju inte slut. Men tittar ofta, eller proffesionella åskådare kanske ser över en hage mer än oss andra, men när vi pratar om det och varför vi blivit den vi är idag, dyker just de här tydliga orsakerna upp. De cp-dramatiska, de självklart uppenbara kräkhistorierna som de flesta av oss bär på. Men det finns mindre ting, suddiga händelser som också spelar roll. Kanske hade deras roll inte spelats så väl om övriga konflikter inte ägt rum, men de är ändå av betydelse. Och jag vill ursäkta mig och säga att fel val av underkläder är en av orsakerna till att jag tender på bdsm, sadism och hjälplöst snyftande.

Skrämmer jag dig nu? Äsch, smattrande regn på fönsterbläcket, snöfall bakom stängda fönster, är orsaker till att jag älskar hårda kramar och kyssar som smakar varm oboy.

Malmö och natten gör sig redo.

Malmökväll, allt är som förut men ingenting ser riktigt lika dant ut. Har gått långa sträckor idag, men trots trötta tankar har varje steg varit rofyllt och jag ger solen den cread den förtjänar. När bussen rullade ut ur Hellsingborg i morse klockan 06.07 såg jag den första stjärnan på flera veckor, och trots att hakan ville falla ner och göra sin syster sällskap, höll jag blicken stadigt och följde den tills horrisonten slukade den i sitt oändliga gap. Då byttes stjärnans guld ut mot de tusen gula lyktor som värmer upp centralstationens rälspark och även om Malmö aldrig riktigt varit min stad så kändes allt så bekant att jag fick en känsla av att komma hem.

På stan brölar Skånes skönheter ut sina tankar på avskyvärdaste skånskan, på caféet är alla checka och utan en uns av bekantskap frågar någon om de kan bomma en cigg. Jag hade inget i händerna, förutom fickludd och främmande melodier, men jag avlästes direkt som en såndär och för att försvara den lilla intrigiteten jag har, ursäktade jag mig genom att påstå att jag aldrig ens tagit ett bloss.

Vinden slet i håret, jag bytte blickar mot tankar och trots mage och dubbla hakor kände jag mig bekväm i mig själv, i mina steg. Kanske som främling, som ändå har en målmedvetenhet i sina steg och vet vart han ska, eller bara som en kringströvande luffare som saknar mål och därför kan roffa åt sig titeln som nöjdast i världen.

Jag skalar av det lilla skin till sköld jag lagt på mig, och väljer att rota bland minnena ändå. Att skriva om det som varit, hellre än det som är eller kan tänkas komma, har alltid fallit lättare för mig, precis så lätt som jag faller för dig. Och jag faller igen, jag faller alltid för dig. Och åren som gått blir lika klara för ögat som kommande natts tvivel. för när jag faller för dig, faller allting annat bort.

I fokus för dessa rader ligger tonårsförälskelsen som blev en vän och en vän blir aldrig en kärlek igen(lika sant som att en kärlek aldrig kan bli en vän, men vi tar de resonemangen i andra rader). Det är inte lika mycket hon, som känslan jag är ute efter. När skorna fortfarande skavde, och jeansen precis börjat trasas sönder, då framtiden som tjugofyraåring låg i dunkel och var för stor att ens fundera över, men alla andra åsikter var på det klara. Visste inte hälften av vad jag vet idag, men visste allt som var av vikt. Hur man överlevde, hur man förförde men inte hur man undvek att låta sig förföras. Jag visste vart skåpet skulle stå, men jag var för svag för att flytta på det. Föll dit, gång på gång och jag tycker jag borde lärt mig nu, men istället gick jag kurs och indoktrinerade kunskapen om att man aldrig lär sig. Misstag görs om, historien är bara till för att reflektera och se vad man gjorde lika, eller som ett konstaterande att det finns flera olika sätt och fucka upp det mesta på. Att skriva böcker om att lyckas är att samla pärmar av lögner, lyckas hänger på slumpen och böckerna borde istället redogöra över hur fantasikt många olika versioner av misslyckande det finns. Men tillbaka till känslan.

pappa ropar, dags att hjälpa till, men jag är inte klar än.

sen jag var arton.

Sitter och lyssnar till det evigt fallande regnet. Kan inte minnas(eller jo) när jag senast såg en sol, lurar mig själv att stjärnorna lyser varje natt. David Urwitz dämpar smattret mot fönsterbläck och felbyggd altan, och får mig att åter skjuta på uppsatsskrivandet. I morgon, jag lovar mig, i morgon fyller jag ett par sidor så att jag med gått samvete kan ta nattbussen söder ut och överräcka gåvor till prinsessan som inte är så liten längre. Ramsten sa att jag är duktig på att dra kopplingar mellan resonemang, knyta samman 1 och 1 och förstå att det blir 2, om jag bara lärde mig sluta där och inte försöka binda till mig 3-4-5 också kanske jag lyckas med en kandidatexamen. Men Arton år, hur ska jag kunna koppla det?

När var själv senast Arton? Var det för 6 år sedan? Eller bara en vecka sedan, när jag låg och kliade dig där på ryggen och stirrade sönder taket(som desperat såg tillbaka och bad mig förklara varför taket känner sig så skyldigt). Låg och tänkte på famnar på busshållplatser, nattliga promenader i övergivna stadskärnor, örfilar och förlåt. Inget jag vill ta upp och reparera, inget jag vill trilla tillbaka till, men något jag...

Du skriver... att med åren slits mitt yttre, och innan dess måste jag förbereda mig på att inte längre vinna framgång via min ungdom och dess(något begränsade)styrka. Livserfarenhet, förmågan att veta på förhand, läsa av utan forska.

Det är vad jag sysslar med, samlar på mig upplevelser och jag minns dem, de värda att minnas. Och jag känner dem, då jag låter dem susa förbi i mitt inre. Låter dem aldrig påverka nuet, jag har lärt mig att hålla huvudet kallt(till och med för dig, fast det tog tid), och så länge jag inte dricker till mig vingar - som glömmer bort tyngdlagsstraffet jag la på mig -04 - kan jag hålla mina världar hyfsat separerade. Ibland uppstår kollision, då vill jag bara ta mitt pick och pack och fara dit salt och peppar växer, sitta i ett uppodlat land och spela kort med mina osynliga vänner till stormen lagt sig.

Och men... jag skulle ju skriva om sexuell sadism, om åldrande och varför det är så svårt att släppa för vissa, och varför det lossnar lite väl för lätt för andra.
varför spårar jag alltid ut?

Nu kommer snart mitt livsfördriv hit. En dag ska jag skriva utan att det är tidsfördriv.

Hur tog sig Gessle upp?

Nej, kvällens inlägg handlar inte om Per Gessle, jag reflekterar sällan över andras framgång men en sak måste jag säga. Gilla det eller inte, men Gessle är populär så rent statistiskt kan han ju inte vara en usel artist? För mycket Botox på sistone kanske, huden känns lite väl spänd för en kille som har all anledning i världen att slappna av. Förövrigt lyssnar jag på honom nu, och planerar inte att byta förän detta inlägget är skrivet.

Så, vad vill jag idag?
Det är sagt som det är sant eller tvärt om, att jag sällan eller inget skriver när jag är i ett förhållande. Detta har sina själ, det främsta är väl att jag oftast kläcker ur mig precis det jag tänker och allt oftare tänker jag saker jag helst inte bör kläcka ur mig. Det är därför jag stammar, gott folk, det är en kort gången övningsprocess där jag försöker lära mig att tänka först, tala sen. Aldrig varit min starka sida, men nog var den en av de charmigare.

Känner mig långt ifrån så produktiv som jag borde vara, känner mig långt ifrån tillfredsställd med att inget göra som jag brukar vara. Att få saker och ting gjort står sällan högt upp på "to-do-before-weekend" listan, jag klarar mig oftast bra med att inte göra ett skvatt. Jag har mina tankar, mina funderingar, fungerar som ursäkter för mitt oseriösa levande, här tar jag upp plats i en lägenhet på 135 kvadratmeter och det står jag för när de uteligga djuren tittar in med frostskadad blick. fine, fuck with me, eller tvärt om. Men nu är mitt förhållande till "bara tankar" inte så bra, jag förhåller mig inte alls till dem. När jag kommer hem vill jag ha hjärndödande tv eller menlösa spel, bygga fort och riva murar, sparka ur skiten och fylla upp med ännu mera piss bara för att döva, döda och dränka socialpsykologins teorier och b-uppsatsens fungerande formation.

Jag trivs bra med att inte göra någonting, ingenting alls. Jag lyssnar inte ens på musik längre, knappt, gyllene tider när det är som värst. Vad händer med mig, inte är det konstigt att jag spyr när jag kommer hem från skolan för Koffman och Baudrillard anspråkar på att jag bör göra så... nej, det gör de inte men något är det som trycker, tränger, fyller ut det ingenting som jag vanligtvis trivs så bra med och gör det oumbärgligt att leva med. Jag kanske bara behöver gå en promenad, istället för att ta ytterligare en femminutrare på balkongen innen jag dövrunkar bort ytterligare en halvtimme.

Jo jag vet vilken månad det är, vilka dagar som just nu passerar, men åren har gått och skuggorna kommer inte tillbaka. Kanske är det själen som gör sig påmind, om att dessa dagar inte brukar kännas rätt och därför trycker den på skalet, bankar och för ett jädra liv i hopp om att jag ska vakna till, räta ut ryggen och göra något annat för att slå ihjäl tid.

Och och och...

Jag skjuter av fler kulor än jag har hjärtan som kan ta emot.