Gamla låtar rullar, soundtrack of my life med emotion sickness som inledningsspår. Borde kanske vara varje låt, men jag måste variera mig.
Jag vet. Har känt till sanningen sen dag 1, men jag har hållit den inom mig. Sanningen är ett vapen, den bör inte hanteras som hämnd. Ändå känner jag ett starkt begär till av att nyttja den som sådan. Ibland förtjänar man att falla, även jag, men risken är stor att man drar andra med sig. Andra som bara ville stå vid ens sida, hålla handen och känna värmen. fabricerad , för artisten konstlad, men ändock en värme som håller en kvar. Jag vill inte sparka ner fler i hålet, jag vill inte starta bataljer över menlösa ting som ära. Äran har den, som kan vända kappan och gå bort medan saliven fortfarande rinner från ansiktet. Fast ibland, är det lättare att bara slå.
Även detta är en rädsla, konstruerad av sympatin för andra. Kyrkans barntimme lärde väl, det var mer än bara teckningar till gud, det var en inlärningsprocess till västländska drömideal som det är svårt att efterleva, som vuxen och utan tro. Att ständigt tackla motgångar, fördomar, svek och lögner, men aldrig slå tillbaka. Aldrig sparka, varken uppåt eller på de som redan ligger. Du ligger utan att veta om det, och det är sorgligt att veta att under dig ligger alla helgona aftons skadeskjutna lilla fågel.
Kanske har du redan berättat, kanske har hon redan svalt det, hon är kanske inte annorlunda än mig. Vi sväljer, går vidare, låter oss inte påverkas i våra val av något som hände igår, låter oss bestämma oss här och nu för vad spelar roll, om inte här och nu? Någonstans tror jag ändå inte att hon har en aning. du får välja om du vill berätta, inte jag, inte nu. Men om du fortsätter dina småskaliga försök till att håna mig, känna dig stor i dina små tankar, är jag inte säker på hur längre jag kan gnugga tandraden mot läppen.
Tog bort det först, men insåg att jag aldrig får censurera mig själv.
