Ny natt

Ny natt.

Jag drömde om en bekant plats jag aldrig varit på förut. Det var en vacker plats, måste skapats i drömmen, med en tät skog och djupa raviner.
Jag hade tagit med mig min kusin dit, för att visa honom den hemliga staden som låg där. Det var snarare en by, och undermedvetet visste jag att den byggts av lajvare för många år sedan. Senast jag besökte platsen - i drömmen då - var nog på ett lajv. Jag hade också tagit med mig hunden för att låta henne springa runt, okopplad.
Det fanns mycket folk på plats, det var visst ett naturreservat, och överallt stod turistbussar parkerade jämte proppfyllda familjebilar med utländska nummerplåtar. Vi följde stigen ner mot byn, med sjön på vår vänstra sida. Jag vill minnas att senaste gången jag besökte platsen så kom jag från andra hållet, från sjöns norra sida. Jag vill också minnas klingande vapen, skrik våld och bränder, men nu ska jag försöka koncentrera mig på den aktuella drömmen.
Smillan(hunden) sprang först, sen kom jag med min kusin tätt i hälarna. Det började bli mörkt, vi såg inte mer än silhuetter av varandra men Smillan var den samma vita lilla snöboll som hon är i dagsljus. Självklart med de obligatoriska smutsfläckarna på. Så fick hon syn på en Kanin, eller en hare eller ett annat vegetariskt vilddjur, och som ett skott satte hon efter det. Vi skyndade oss efter, ropade på henne att stanna men precis som i verkligheten, lyssnade hon bara till sitt eget hjärta. Vi hade hunnit fram till byns första hus, en shop av något slag då en illa upplyst( varifrån kom ljuskällan?) skylt hängde vågrätt ut från väggen. Det berättade vad det var för sorts affär, men vi hann inte läsa innan vi hörde ett ylande läte. Det kom närmre, vilket Smillan också gjorde. På håll såg jag vargar, sex-sju stycken, och jag minns även vargarna från min förra dröm. Den gången besegrades dem av en pojke som jag tror var min son. Denna gång var han inte på plats.
Vi sprang och sprang, inriktade på att nå bilarna innan vargarna nådde oss. Jag hörde Smillan flåsa, jag anade min Kusin någonstans där bakom. Nu till det som gjorde min dröm till en mardröm när jag vaknade. I drömmen var jag mer orolig för att Smillan inte skulle klara sig än min Kusin, det var nästan som jag kände att "äsch, han får klara sig bäst han vill" eller "han har större chans att klara sig själv, det är bäst att jag ser efter Smillan".
Jag vaknade innan vi hann slukas av vargarna, men utanför fönstrets nedrullade persienner hörde jag dem yla. Ny dag, en ny start.

Har fått i uppgift att läsa Roy Anderssons "vår tids rädsla för ansvar", plus skriva svar på ett tiotal frågor(minst 4000 tecken på varje svar) tills på måndag. Efter att ha bläddrat mig igenom de första femtio sidorna med stor intensitet kan jag inte lova att jag håller mig vid minimumgränsens snårlandskap, men jag måste passa mig för att glida allt för långt bort i mina egna åsikter. Jag tror att jag lätt kan sväva iväg när vi snackar Moral, rädsla, allvar, ansvar och jag i min maskerad tillägger gärna ett lek där på slutet. Ska försöka slänga ut lite om de tankarna senare i veckan.

Jag har en sak till att skriva om, det handlar inte så originellt nog om vad som spelar någon roll. Hur jag som person - med min ganska så komplexa livshållning - måste anpassa mig efter hur andra lever. Anpassningen är nödvändig, då jag om jag helt levt efter mina egna ideal och värderingar - åsikter i mängder och viljor i överflöd - rent ut sagt lämnat skadade människor i drivor bakom mig. En vän sa till mig en gång att "tror du verkligen att vad du gör spelar så stor roll, att du lämnar men för livet hos människor du sårar?" Jag vet att jag inte gör det, men det är här och nu som gäller och jag kan inte titta bakåt( kan kan jag, men vad hjälper det?), jag måste se på här och nu och en kyss som är mjuk och rätt riktad, kan också ha törnar på dess baksida.

fyra dagar kvar till fredag, och redan har jag börjat förvandlas till samme gamle tvivlare, men av godare själ än förut. Det är inte bara den klassiska rädslan för misslyckande, det är en rädsla att såra någon. Kanske överdriver jag min betydelse för andra, men jag kan inte - inte ens i små sammanhang som det här - tro att min existens är obetydlig. Mina val spelar ingen roll, för då hamnar jag i det där facket som Roy Andersson talar om. De som är rädda, med skygglappar på, som lever här och nu som Nihilister och inte kan se allvaret med sin existens.
Kanske ska jag inte tala för mycket om Roys åsikter nu, jag har inte läst hela utan bara hunnit halvt som halvt tolka det han skrivit so far, utifrån mina egna tankar. Nu tror jag det är dags att återvända till sängen, läsa några sidor till eller bara ta in det jag läst hittills. Finns det någon som läst texten, som vill berätta sin åsikt om det han skriver? Kommentera gärna, om du orkat läsa såhär långt.

Norrköpingsnatt

En vecka i Norrköping, jag borde kanske skriva något om det? Hur bra allt är, hur rofylld jag kände mig idag när vi gick till parken och låg slappa på filtar och inväntade kvällen. hur full jag blev igår, dagen innan det och hur jag åter igen lät min kreativa sida gå ut över sms konversationer. enkelriktad komunikation, snarare. hur missförstånd lätt sker då ytliga saker kan vara mer än blommor, hur lätt det var att se dig sova hur stilla du låg och hur fel det än blev när jag vände och vred på mig, talade i gåtor och du frågade va och jag svarade i sömnen att jag talade just, i sömnen. Att skriva har blivit svårare och svårare, det går väl i perioder antar jag men mitt språk känns så begränsat, så intetgivande. Mina tankar är sega, svåra att sätta bilder på. Och mina bilder är många och som vanligt kan jag inte beskriva dem utan att ramla in i en difus dimma. jag är så duktig på att skriva om saker som hänt, sätta nya känslor på dem, men först ett halvår senare. Minst! Och jag kommer nog skriva om natten, om ett par månader eller så. Bright eyes rullar, varvat med hellacopters. Kan känna att jag behöver lite av varje, då jag seglar mitt skepp mot dekadensens land. Med Mose på rodret, Rick står för underhållningen och David sjöröveriet. Sjävls itter jag i aktern med min vinare och kastar blickar mot horisonten, jaktlysten med cigaretten i mungipan och en bok med stand-up poetry i näven. Jag bläddrar bland blanka blad, ja ingen historia är ännu skriven. Jag är tillbaka på noll, som jag vill ha det. Ny natt, ny stad. Jag försöker spela min roll men hamnar bland aporna på skansen. Eller kålmården, närmre I guess. Jag är en narr som behöver klippas, en poet utan ord ja en dj utan smak. Jag dansar nätterna igenom med gambianer, till Reggie och låter starka armar föra mig bort från lättraggade blondiner. Hon trodde väl att jag hade pengar, antagligen. Lycka och kärlek går inte hand i hand, en fet plånbok matchar supermodeller i rafsett. Jag sätter mig på tvären, vill inte vara den jag är men inte heller någon annan. Jag passar bäst i min egen ovårdade kostym. Hälsan ligger på toppen av avgrunden, jag skrubbar fingrarna med stålull men stanken försvinner inte. en tub tankkräm rakt ner i strupens sargade hål, men mina kyssar gör sig inte bättre mot din nacke. Förlåt, tror jag att jag viskade. Förlåt, be om ursäkt för din viljas chansning, jag tyckte du vred ogillande på huvudet, jag tyckte du höll mig i handen ett tag. Jag tyckte iofs du såg ut som Robin också, kanske fabulerade jag mig bort lite väl mycket den natten. Dörrarna öppnas med en knapp, hur öppnar jag dig? Imorgon börjar vi klockan ett, innan dess ska jag gå och hämta ut min feta lön och fylla på matöförådet. Jag har lite köttbullar och en lassange i frysen, kanske kan jag slänga ihop nåt med lite finess. Vatten rinner ur kranen, undrar du någonsin varifrån det kommer? Eller vet du? En vecka fest till, på fredag 24.00 tänker jag kyssa dig, så se till att dyka upp. //Alex

Första natten

Hej. Ny natt, vi förändras men natten är den samma.
Jag trodde aldrig att jag skulle börja blogga, men här sitter jag och skriver ändå. I åtta år har jag skrivit dagbok på olika comunitys, när bloggvågen kom så vände jag den ryggen och vägrade förnya mig. Jag trivdes under mina dagboksrubriker, och jag ansåg att om man ska skriva en blogg ska man skriva om något samhällskritiskt, eller ja, man ska använda bloggen som ett underlag för diskussion. Med samhället menar jag inte just politiken, utan alla samhällets grundstenar( och de som lagts ovanpå det) . Jag menar, det ska finnas en skillnad mellan blogg och dagbok, men den gränsen har smetats ut och blivit hårfin med tiden. Idag tror jag inte den finns, några av de populäraste bloggarna är just inget mer än dagböcker, och reklampelare för annonsörer, många förlorar sin självständighet men just det här vet ni nog alla mer än mig om.

Jag tänker inte beskriva vem jag är, leta runt så finner ni nog några ledtrådar. Jag tänker inte berätta om mina teorier, mina ståndpunkter i livet(de är många men samtidigt få), min livsåskådning, min läggning=). Allt det där får avspegla sig med tiden.

Ny natt då? Jag har inte kommit på det själv, det är stulet från Per Hagmans Roman "Att komma hem ska vara en schlager, vilken är en av de bästa böcker jag läst. När jag pratar med andra håller de antingen med mig eller tycker tvärt om, men jag gillar självfilosofiska böcker eftersom mitt största intresse är människans psyke, något som aldrig slutar upp att fascinera mig.
Stycket är stulet, men tolkningen är min egen. Ny natt... Varje natt är början av slutet, när morgonen gryr får vi en ny start, ett nytt kapitel i våra liv börjar. Varje dag, men ny dag är inte lika intressant. Början på slutet, det är nu alla viktiga handlingar sker, det är om natten som uppgörelser sker, det är då det avgörs om vi är chansare eller tvivlare. Eller om dagen, beror på vem man är. Men natten är min spelplan, under stjärnorna skyr jag inga medel. Ibland, jag försöker vara en chansare men alldeles för ofta hamnar jag i tvivlarskaran, som står och sparkar i grusen och önskar att någon annan kunde ta initiativen.
Ny natt, eftersom jag skriver om natten. tolka det som du vill, men jag ber dig att inte tänka för mycket på just tolkningar.

Så, välkommen till min blogg, får se hur mycket jag skriver här. Jag hälsar också alla gamla dagboksläsare välkomna, då jag nu tänkt upphöra skriva dagbok och samla alla mina rubriker under en och samma sida.

//A