Iskalla fingrar och en gråskalig förmiddag inviger årets första inlägg. Det håller på att ske en förändring, detta är ingen ny natt och här finns inget mörker som omger sin skribent. Här finns ett datorrum och fram till 30 sekunder sedan hade jag till och med distant sällskap med "hon-som-går-så-fel-att-det-blir-läckert-efter-en-stund." Redigeringsalen är uppbokad fram till 13, pappa kommer med sin problemfria image runt tolv vilket gör att jag har 80 minuter egen tid.
Vilken tid är inte egen? Jag kan när som helst, var som helst bara upphöra att vara där jag är bland de människor som omger mig och föra stegen åt vilken annan plats som än behagar mig. All tid är min egen, om jag sen väljer att fördriva den i min ensamhet eller med andra har inte med saken till. däremot, tid för andetag och tankar, något jag brukar få i slutet av varje år, uteblev nästan totalt dessa juldagar och därför kan det tyckas att mina ben rycker lite väl mycket samtidigt som min närvaro kan liknas vid mental frånvaro.
Jag behöver några dagar, kanske en vecka på en sex månaders period, som jag får ägna åt mig själv och mina egna tankar. Ett spår som satt sig sen tonårstiden, då det omvända gällde. Tiden rinner så fort och jag har föga intresse för att spendera den på sömn, ändlösa nätter som uppslukar en vid morgonkvisten, tvingar en att somna till fågelsång. På mitt fönsterbräde i Norrköping häckar bara duvor, vars rullande sång jag endast kan hylla med en kula. Att vara för mig själv handlar inte om att komma bort från er, jag kan vara för mig själv i en stad full av människor, till och med i ett hus fullt av släktingar, det enda kravet är att ingen får vara beroende av mig, och inte heller jag får känna ett beroende av någon. Att vara för mig själv, handlar om att endast skydda sin egen rygg, om så bara för en kort tid.
Det blev inte så i år, jag vet inte varför det inte blev så men julen som jag hyllar blev för första gången det som alla andra tycks klaga över. Stressig! Julnattens fest uteblev ytterligare en gång, jag missade droskan för jag hade knappt hunnit sätta i mig sillen. Barn barn barn i drivor, kan inte minnas att jag som ung lekte med med mammas syskon eller äldre kusiner( tro mig, hade det hänt skulle jag minnas det, få saker har gått mig förbi). Jag förvandlades till någon sorts lekfarbror med ungarna hängande i klasor runt benen, hade plastsvärd och barbiedockor instuckna mellan kroppens samtliga lemmar samtidigt som ett ansträngt leende låg tillrättat strax under nästippen. Äsch, jag klagar inte, jag njöt i fulla drag, älskar barn och de lekar som tillkommer, det var tiden som inte räckte till.
Och så kom snön, i mängder, och kylan som höll mig instängd av samma skäl till att jag inte går på promenader här i stan; skägget fryser till is och risken att gå med en osexigt rinnande näsa är ingen jag vill ta. Däremot söker jag fortfarande kontroll, tid att samla mina tankar. Jag bär böckerna med mig varje dag, men det är sällan något blir skrivet. Tiden bara rusar iväg nu för tiden, aldrig förr har jag känt av att den går så fort. Åren bara rasar in och jag hinner inte mer än att lägga dem på hög och invänta nästa. Vad ska vi med alla dessa år till, vad har vi inte redan gjort med dem? Vanskött, misshandlat, pissat på och lidit med en klagan igenom. Men också, älskat och beundrat, kysst på morgonen och sjungit för om kvällen. Åren, vi lägger de på hög, men får dem aldrig tillbaka. Peach, du sa att vi nog får dem som grunder att bygga på, med rätt ritningar först så kommer skapandet i efterhand. Jag förstår vad menar, men det som förut ingav lugn i dina ord piskar nu upp stressen ytterligare en kvot.
vi skapar oss, hela livet kanske, men vi börjar mer och mer närma oss den punkt vi skall identifiera oss med, som andra kommer identifiera oss med. Åren går och fler och fler drömmar tar avstånd från att tänkas då tid inte räcker till, benen veknar och musklerna tvinar, jag kan inte längre bli den superhjälte jag en gång drömde om att bli, jag kan aldrig bli proffs i en sydländsk fotbollsliga... kanske försvann den chansen redan vid sju års ålder då jag gjorde självmål i min första och enda match, men exemplet kvarstår. Jag förbrukar tid utan att... Det är inte sant, jag har mina stunder och mångt och mycket av det som omger mig är för betydelsefullt för att ersätta med fotbollskarriär eller superhjälte dåd. Handen jag håller, till exempel, inget kan rubba min vilja att hålla i den. Men... tiden, medan jag sitter här och ömt kysser den jag älskar... Äsch, jag är en svennelegend som bara klagar utan att få tummen ur röven och göra någonting. Men jag gör saker, jag har en tidslinje full med almanackans slarvigt utmärkta ursäkter för att inte ligga på soffan, däremot är det... två liv, tre liv, utbränd om så ska vara, men parallellt levda sida vid sida utan att stå i konflikt med varandra. mitt stora problem kanske inte är tiden, utan flera olika viljor.
Spekulationer hör framtiden till, därför låter jag inte dem tynga mig nu. en sovande fot väntar ivrigt på att vi ska gå en promenad i skolans korridorer. go fot it, vi ses mellan gärdet och ladugården.
