ännu en ny natt

en timme kvar, sen är det dags att cykla hem. Inatt har jag jobbat mitt första nattpass. Det har varit lite vilt men mest lugnt, däremot har jag hela tiden känt mig bevakad. Kanske har jag sett för många japanska skräckisar, men jag har varit mer än mindre säker på att någon hela tiden befunnit sig i fönsternas reflektion, någon som alltid är borta när jag vänder blicken mot dem. Well well, vill de titta är det inte mig emot, jag må vara rädd för onda andar men fönstertittare har jag inget emot. Så länge de stannar på andra sidan och inte planerar ond bråd död.

beteendet hos onda andar som går igen går att förklara med socialkonstruktivistisk teori, de har ofta råkat ut för något illa och därför tar de igen det på andra. Som en mobbare på film, typ. Fast det finns onda väsen som inte går att förklara. Varför är t.ex.. gash, nu höll en fågel på att skrämma livet av mig, jag är ledsen men jag måste tänka på någon annat.

Var ute en snabbis runt fem och tog lite luft. tidig sommarmorgon doftar så gott, väcker minnen till liv om en tid då fylla och kärlek gick hand i hand med mig på väg hem från.. precis, jag minns inte. Det är fragement, ibland har det inte ens hänt. Det påminner om en tid, men jag kan inte precisera mitt minne. Den gång jag gick hem från E. vad var jag då, 17 år? Svinkär, fingrarna stank kroppsvätskor och hur i all världen kunde jag då, i den stund då allt kändes perfekt, ens misstänka att hon skulle dumpa mig dagen därpå? Eller, den där studentfesten när jag var 18, det var inte vår fest men vi gjorde ett gästspel, drack lite öl och skrattade ihop med människor vi aldrig mer skulle skratta ihop med. Därefter, framåt fyra-fem, traskade vi mot Isabelle som lovat oss tak över huvudet. På vägen möte vi en tjej med ett leopard färgat plagg(kan ha varit strumpbyxorna, men också en kjol eller en bh). Jag hälsade av artighet, vägen var så öde, timmar var så sen och det hade varit dålig attityd att bara svina förbi med dräglande ögon.

"du måste då ragga på alla Alex," Isabelle, två år av dryghet hade ännu inte nått sitt slut.

"i alla, jag raggar inte på dig."

Jag funderar ibland på om Isabelle planerat nåt den morgonen, för efter den repliken hamnade jag och min eviga bundsförvant David på en bänk utanför tågstationen. Det var en vacker morgon, David försökte sova och jag skrev en dikt om leoparder som raggade gaseller som de satte på och sen serverade som fyllekäk... Nej, det gjorde jag inte, men jag borde gjort. Istället skrev jag en vilsen tanke som aldrig nådde fram.

Hur som helst, fast bara på ett sätt, väcker dofterna liv hos mig. sömnen däremot, gör mig yr och bristfällig. Jag känner att jag slängt mig lite hit och dit med ord och uttryck, samt tankar och minnen. Ännu ett intetsägande blogginlägg. Det blir så, i slutet på ännu en ny natt.

Ny natt, avslut.

Idag står det dagen D i min kalender. D som i "dags-att-gå-till-jobbet". Igår fick jag beskedet att jag inkasserat ett VG på min sista kurs på universitetet, därmed är jag klar efter 3 års studier och i bagaget har jag nu en kandidatexamen. Jag har lärt mig otroligt mycket under mina år vid Linköpings universitet, mitt intresse har väckts för frågor jag aldrig tidigare ställt mig själv, samt att jag fått kunskapen att besvara en del av dem. Vad jag dock lärt mig vid filosofiska fakulteten är att det kan vara så här, men också sådär, beroende på hur man väljer att se på det.

3 år, det var för tre år sedan jag startade bloggen. Jag var grovt emot allt som hette bloggande, med förakt gentemot alla små egosidor på nätet som tyckte än det ena än det andra, men oftast bara dumpade ner bilder på sina senaste inköp och en prislapp nedanför. Själv hade jag alltid skrivit dagbok på nätet, först på Lunarstorm, sen helgon och sist haket. Jag märke dock att ju mindre tid jag spenderade på dessa sidor desto mer var jag i behov av att finna ett nytt forum att skriva på. Det blev bloggen "ny natt", och även om jag inte publicerat så värst många inlägg här under mina tre år så har det alltid varit en plats jag återvänt till när jag tröttnat på mina egna status uppdateringar på facebook.

3 år, jag vill gärna ställa mig frågan vem jag var när jag kom hit och sedan jämföra pojken från igår med den skäggige man jag är idag. För en man har jag nog allt blivit, Man är ingen titel så som Doktor eller producent, för att få kalla sig man behöver man inte skrivit en bok(författare) eller spelat en roll(skådespelare). För att kalla sig man behöver man bara erkänna att det finns för mycket fett över livremmen, ordentligt med hår på bringan och bas i rösten. en man ska gärna ha ett jobb, en familj och en bil också. Där klassificerar jag mig på 1 ½ punkt, men jag jobbar på det. En man ska gärna också ha en kuk, men det är inte nödvändigt, för en man är idag socialt konstruerad, lever du bara upp till förutsättningarna ska det nog gå bra.

Pojken som kom till Norrköping 2008 var nästan en man, han hade skäggväxt och hår på bröstet, bas i rösten och hatt på huvudet. Dessa yttre attribut delar vi, det är inte mycket som hänt på den fronten. Jag tror jag är lite starkare idag, men det går upp och ner. Somliga dagar orkar jag ingenting. Pojken som kom till Norrköping, augusti 2008, hade varit singel sen i februari, det var hans längsta singelperiod sen han var 16. Han var dock inställd på att han funnit sig själv, på sitt pojkrum hemma hos mor där han lyckats ta både körkort och... han var väldigt nöjd med sig själv, Norrköping skulle bli ytterligare nystart i livet, den tredje sen han fyllt 20 för att vara mer exakt. Det skulle inte gå som det gått de andra gångerna, Dekadensen i Motala, isoleringen i Västervik. Norrköping skulle bli något annorlunda. Jag bestämde mig för att avsluta allt gammalt innan jag flyttade, trots det gick jag på en dejt två veckor innan flytt men som tur var fick jag inte upp den. En vecka innan avflytt fick jag också ett jobb erbjudande om en tillsvidare anställning men jag tackade nej. Nej nej nej, jag skulle bort. Norrköping var också en stad jag haft på siktet en längre tid, det var i Norrköping som mamma föddes och innan jag flyttade till Danmark skulle jag raglat gatorna upp och ner, jagad av spårvagnar. Det blev aldrig något Danmark.

På ett studentrum alá 21 kvadrat, med en månadshyra på 3200 riksdaler, centralt beläget, bodde jag mitt första år. Första veckan köpte jag blommor, det var viktigt för mig. Jag hade aldrig ägt blommor, men läst någonstans att blommor gav energi till hemmet. Att jag aldrig haft blommor visade sig tydligt då alla dog, även om jag sparade Cornelia i sin kruka i nästan 2½ år. Jag bestämde mig tidigt för att jag också skulle fortsätta vara singel, en efter ca fyra veckor var jag i ett förhållande som dock(med betoning på dock, dock utan vidare förklaring nu) inte upphörde förrän mars året därpå. Åter singel, nu skulle jag förbli det till... slutet av april, ett förhållande som varade enda till september. i ett växelskede träffade jag en tjej som bara var tänkt att bli några one nights, men på grund av diverse inblandade känslor så blev vi ett par och förblev så fram till idag, och nu sitter vi i en bostadsrätt och väntar unge.

Grabben som flyttade upp hit 2008 vrider sig lustigt och drar sig i skjortkragen. Skulle det verkligen bli såhär? Det var ju inte vad han sökte. 3 år på universitetet skulle bli 3 år av äventyr, inspiration, ett upplägg för en ny roman och ett hundratal välkommenterade dikter på haket. Va ska jag säga, har jag ett svar som kan lugna honom? Ja, under tre år på universitetet har jag faktiskt lärt mig svara på både den ena och det andra, men med erfarenhet från ett nyligen besökt bröllop(David gifter sig, bara så du vet grabben), bör jag inte dricka så mycket och sluddra så mycket utan bara ta det kort och koncist: "Lyckan är inte vad du söker, det är vad du finner."

Och är jag lycklig, efter tre år? Vad jag sökte var inte vad jag fann, men vad jag fann vill jag aldrig mer vara utan. Och till pojken till igår som fortfarande funderar på hur han ska undvika sitt öde vill jag bara säga en sak: Du kommer strula till det, du kommer ha dina fyllor och dina snedsteg och dumt lagda kommenterar och vilsna promenader och krossade vinglas och alá Anna Karenina bråk. Konserter, fikorna, slagen, vänskap och konflikter och aldrig mera vänner men visst går det bra ändå. Du kommer få material till din bok, även om du aldrig kommer att skriva den, men du kommer tillslut önska att tiden jag befinner mig i nu ska komma till dig än snabbare. För visst är det härligt med lite dekad(a)ns, men erkänn att sådana som jag hellre spelar flipper.

Solkatten

Kastar blickar i smyg åt ditt håll, försöker fånga din uppmärksamhet, ditt leende i ljuset av datorns enkla ljus.

Det finns så mycket jag vill skriva om dig, ändå tar varje rad emot. Jag blev misstolkad en gång, två gånger. Det brakade i farstun, konflikten hade sparkat sönder dörren och där stod vi, du och jag men inte du som nu utan du som var då, och skrek oss hesa tills rösterna skurits sönder och bara eko återstod. Vi bet oss i läpparna tills det rann blod ner längs hakan. Jag höjde handen för att torka bort dina tårar, svälja dem i hopp om att själv kunna gråta ut dem en dag. Du missuppfattade, trodde jag skulle slå dig, så du slog först och där satt jag med ena knäet nertryckt i gräsmattan och fattade ingenting. Det slutade inte väl, vi bröt och tacka gudarna för det, utan det uppbrotten hade jag nog aldrig suttit här i mörkret och betraktat du, du som är nu, och funderat kring vilka rader jag borde ge dig, hur jag ska formulera mig för att du inte ska missförstå.

Det har varit skakigt. Någon sa att den där världen är rörigt, men denna någon har inte upplevt oss. Att dra ett sträck, gärna emellan oss, och gå vidare åt varsitt håll, det var väl på tal men aldrig riktigt genomförbart. Mer om det vill jag inte skriva, jag har inte alltid varit det bättre men jag försöker nu, att du stod ut med mig var... den där stolen du kastade borde avrättat mig på fläcken. Men nu är vi inte där, nu sitter vi i soffan i vårt gemensamma hem som visserligen du betalt för, men soffan är min och sängen fick vi faktiskt av min mor, så åtminstone borde vi kunna dra ett sträck där tills jag kan köpa in mig, på något vis.

Nu sitter vi här, i min soffa som jag här med döper om till vår, men framför varsin individuellt ägd dator. Du flyttar pengar, jag flyttar ord så att meningarna ostört kan flyta på. Min starka sida är inte att skriva, utan att skriva om texter. Det kan ta mig en evighet att läsa en dåligt skriven bok, jag tar en mening i tagen och gör om den, fyller ut eller skär ner. Min svaga sida är att jag flyter ut, glömmer vad det var jag skrev om.

Du vickar på dina tår, knappt i takt och ibland snuddar du vid min arm. Nu kommenterade du det:

"Vad tittar du på?"

"på dig"

"Du tittar på hur mina fötter rör sig. Det är okey."

Tack för ditt medgivande, jag är dig evigt tacksam. Och det utan ironi, att få sitta här sånära dig och titta på dina vickande tår, eller hur du drar på läpparna, spänner blicken i word wide webb och kliar dig i nacken, handen under tofsen, jag undrar vad du tänker på. Om du gör det med mening, eller om det bara är reflex. du gör ofta så när du tänker, tänker du på det själv?

Med risk för en övertydlig kliché, som Elvis, boyzone och aerosmith har använt sig av: Jag vet inte om jag leva utan dig. Jag skulle inte dö hjärtedöden, apatiskhet är för flyktingbarn, ur en rationell vinkel hade jag nog inte suttit i en kartong i skydd av trottoarkanten om jag inte suttit i soffan med dig nu. Jag hade nog klarat mig bra, på något vis har jag alltid överlevt, det kan ha med min mamma att göra men detta är inget erkännande så tolka det heller inte som ett sådant.. gu, nu blev det rörigt, får jag lov att börja om?

Med risk för att låta som både bönder och kungar gjort förut, gör jag ett tappert försök att i offentligt skrivna ord, beskriva det där som så många gånger beskrivit förut. Av gudar, poeter och fotbollsspelare med guldkontrakt. Av hjältar, legender och bortspolade sjömän. Av kokar, servitriser, tjänstemän och kvinnor, för all del. Av både John Lennon och Niklas Strömstedt. Det har skrivits långa romaner, kortare dikter och cp-9 sms på fyllan.

"Men för helvete Julia, vad vill du jag ska göra?" Efter en misslyckad karatespark slogs han till marken av ett förbipasserande trafikljus(Grabben, ge dig inte på berg när det finns småtjejer).

"Kom nu så går vi." Hon förstod inte, där låg han och egentligen sa han precis det där som vi alla försökt säga någon gång, ibland mer lyckat än annars. Han kunde kanske sagt det bättre, men på grund av omständigheterna(besegrad av röd gubbe, troligtvis skyldig till ett större snedsteg tidigare under kvällen, det är inte lätt att ta studenten) fick det bli som de blev.

I snitt 12 gånger per dag. Minst, bubblar det upp en mindre än mer välformulerad kärleksförklaring ur min mun. Det var inte jag som skrev den, men den har fungerat i flera tusen år och är ett erkänt bevis på uppskattning av en annan människa. Gärna någon man får ligga med, men även att appliceras på vänner och familj , också husdjur i vissa underliga fall. Dock missbrukas det kraftigt, har lite tappat sin poäng, har lite förlorat sin funktion. Vi gör det med artister, vi gör det med maträtter, vi gör det med tröjor som vi använder en gång och sen slänger in i en uff-box(de finns inte längre, eller hur?). Vi ska använda det som en ursäkt, för att vi glömt bort en födelsedag, eller att köpa med grädde på vägen hem. Jag gissar på att det är världens mest använda mening, oavsett språk. Tätt följt av "förlåt mig", som ibland läggs in som en starter till den här omskrivna mening.

Jag tror inte ord, jag har aldrig trott på ord, kan bevisa något. Handling, visa hur mycket du tycker om någon. Köp blommor om du tror det fungerar(det gör det, ofta, till och med bland allergikerna), plocka undan, städa, umgås, sätt dig själv i baksätet och lämna över fjärrkontrollen.

Jag har gjort dig mycket fel, och jag vet att det inte hjälper att säga de där orden. Därför ville jag visa dig, genom handling, hur mycket jag uppskattar dig, hur mycket jag håller av dig. Det började med en ansträngning, det behövdes. Idag sker det mesta på automatik, programeringen kan bli bättre men det rullar på. Jag skulle aldrig kräva något tillbaka, kärlek är kravlös, det bara sker, fram och tillbaka, om det är på riktigt. Du gör mig så lycklig, bland allt stinkande brunt jag vaddat mig igenom var det slutligen en blond solkatt som brände mina fingrar. du är en glödande platta men jag vill aldrig rycka undan handen igen.

Jag älskar dig Nea.

stora paket och nya prylar

Solen bränner mig, jag torkar ut. Trots att jag har min bästa sydeuropéskjorta på mig känner jag mig klibbig och äcklig. Det är bara att ta det. På jobbet var det någon som sa nåt i stil med - och du har säkert hört den förr - "man klagar på vintern och sen när det blir sommar så klagar man på värmen, svensken är då aldrig nöjd". Jag är nöjd, jag är nöjd som fan när vädret är bra, vindarna svala och solen lite svag i strålarna. då är jag nöjd. Jag är verkligen nöjd om hösten, speciellt 2006 då hösten höll i sig till december, det var många kvällar på östkustens balkong med vin i Ikeabägare och chilinötter i ärvda skålar. Salut, till hösten 2006, jag hoppas vi ses igen.

våren är också fin...

Idag kom det två stora paket på posten med babystuff. en barnstol till bilen, Nea yrkade på att vi lika gärna kunde köpa en, ifall vi får fler kids. Jag var ett ärva-barn, jag ärvde allt av min syster och mina kusiner. kläder, leksaker, allt jag trodde mamma och ibland också pappa köpt för dyra pengar för att de älskade mig, var egentligen stuff som bott på vinden ett par säsonger. Hur mycket kärlek låg det i det? Jag minns när syrran fick en cd-spelare, det var 91-92 någon gång och jag fick då ärva hennes vinylspelare. Great, jag hade alltid önskat mig en, jag hade två skivor jag kunde spela+alla som syrran samlat på sig. Mina var Mora träsk och My little ponny och skuggtjuven. Fantastiskt, jag kunde lyssna på dem hur ofta jag ville. Jag var jätteglad, men, det var ju ärvt, och visst ville jag egentligen ha en cd-spelare.

Det kom sen en dag, 1993, det var höst(och jag vet detta, för mr. music nr9 hade precis trillat ner i brevlådan och på den fanns det en e-type låt som hette set the world on fire, som jag lyssnade mycket på då :)). Mamma kom hem från jobbet, och jag tror hon hade med sig en present till Anniella, ja något var det, något som fick henne att säga att:"Ja, men så kan du ta den hon har nu." Jag var åtta år och blev rasande. en rasande åttaåring pylar med båda ögonen, grimatiserar och ser allmänt ful ut i sina röda, torra kinder. Ja sa att jag tyckte det var orättvist, att jag bara fick ärva och ärva och att Annie fick nya prylar. Mamma sa inget, hon gick bort till sin väska och plockade upp en påse. I påsen låg det en bärbar cd-spelare. Mamma hade köpt den till sig själv, så att hon kunde lyssna på musik på tåget till jobbet. Hon sa att jag fick den...

Jag fick jätte dåligt samvete, jag har fortfarande dåligt samvete. Jag upplevde, när jag var liten, att min mamma inte hade så bra med pengar. Det kanske hon hade, jag vet inte, jag minns också när jag fick den där vattenpistolen. En SUPER BAZOOKA, årets vattenpistol, 350 spänn. Alla i kvarteret fruktade mig, deras superchockers(?) hade inte en chans. Jag sprutade ner hela världen, inget stod i min väg, jag var kung... men det hade sitt pris. Vi var hemma hos mormor, det hade varit vattenkrig hela dagen och jag hade haft en gammal "ärvd" pistol som läckte mer på en själv än den sprutade på någon annan. I ett verkligt krig hade jag varit död direkt. Jag surade, hade sur unge minen, dvs skitful. Så när mamma kom för att hämta mig tjatade, surade, och tillslut åkte vi ner till leksaksaffären och jag fick välja ut vilken vattenpistol jag ville. jag ville ha SUPeR BAZOOKA, och den fick jag. Därefter tjatade jag på mamma att vi skulle åka tillbaka till mormor så jag kunde leka lite vattenkrig innan vi skulle åka hem. Det gjorde vi. Jag rusade ut ur bilen och in på toaletten och fyllde på pistolen. Under tiden hörde jag hur mamma kom in. Hon gick in in köket och pratade med mormor, jag vill minnas att hon sa något om att "det där var månadens sista pengar" eller "kan jag få låna lite" eller "vi måste nog spara"... jag minns inte exakt vad hon sa, men jag minns känslan av skuld. Jag bad aldrig mer om en vattenpistol, SUPER BAZOOKA var vid min sida i nästan 10 år. Jag tror att den fortfarande ligger på mormors bakgård, inte lika skinande gul, orange och lila som då, men ändå den mest värdefulla vattenpistolen någonsin.

Jag hade en bra barndom, jag hade världens bästa mamma och det har jag fortfarande. Det kanske var lite surt att ärva alltid(inte alltid, jag fick faktiskt en hel del nya prylar, om än att jag inte fick leka med dem jag fick av pappa(modellbilar, radiostyrda segelbåtar, modellflyg etc.)) men idag kan jag se tillbaka på det där och känna att de jag hade i min närhet gjorde sitt bästa, sitt yttersta för att jag skulle ha det bra. Och man blir aldrig nöjd, inte ens om hösten 2006, men det viktigaste är att - och med risk för att låta som min vän Tim som skriver bloggen kärlekens vagga - är att man älskar varandra. I mer, än bara brev.

...i paketet låg också en babysitter jag hade sönder på 20 sekunder samt en babygunga.

Gamla bilder

Ibland bläddrar jag mig igenom bilder som på något vis relaterar till det förflutna. Det är inte nödvändigtvis gamla bilder, jag tog sällan kort utan bevarade det mesta innanför panngloben, det kan vara foton av personer jag någon gång haft en relation till men inte har längre; Vänner, flickvänner, bekanta, strul, dödsfiender(!) etc. En tanke som ofta slår mig när jag sitter där och bläddrar är varför? Varför hade vi ens en relation? Varför varade den inte? Var det för att jag flyttade eller för att du stannade kvar? Var det för att vi växte och då åt olika håll, på olika träd? Eller för att vi gick åt varsitt håll när musiken slutat spela? Varför träffades vi från första början? Delade vi samma besvärande behov av att nyttja krogtoaletten, eller hade vi "ett" gemensamt intresse vilket föranledde till att vi hamnade i samma klass - eller än värre, delade vi endast samma postnummer? Eller om vi var fiender, varför var vi det? Vad fick vi ut att banka på varandra, utan orsak? Fanns det en osynlig kraft som drog oss mot varandra, och när vi kom för nära visste vi inte bättre än att veva nävarna i luften framför oss? Eller berodde det på att din flickvän snackade skit, eller mina vänner förväntade sig ett speciellt beteende av mig? slogs vi, i rädsla för att själva åka på däng om vi vägrade?

tusen frågor, det kostar energi att förvalta över så många frågor som aldrig kommer få något svar. Visst kan jag ringa upp gamla hjältar, men vad tjänar det till? Det kanske lättar för en stund, men efter tag kommer nya frågor. Bäst vore kanske om jag plockade dessa frågor och gav mina egna svar, i egna versioner av sanningen, som jag så duktigt knåpat ihop hela halva livet.

Halva livet... Halva det liv jag levt, vem vet när den levt halva livet? En gång tyckte jag mig höra en klocka ringa, där inga klockor borde ringas. Jag letade med blick och hörsel men då mina sinnen var tillfälligt försvagade av alkohol så gissade jag på att det var därför jag inte fann källan till ljudet. Idag funderar jag; kanske var det en signal, ni vet när man spelar gamla tv-spel som gick på tid(mest för att distrahera en från att upptäcka den taffliga grafiken), 100 sekunder kvar och en liten trudelutt grävde sig ur högtalaren på den gamla tjock tv:n och påminde en om att snart var det slut, dags att skynda i mål för snart är det slut. Sprang man inte tillräckligt snabbt så dog man, vilket var ett vanligt slut för mig då jag tog det väldigt försiktigt när jag skulle till att hoppa över stup - som alltid innebar direkta döden, än idag undrar jag vart alla tog vägen som trillade ner i 80-90 talens bottenlösa hål som fanns överallt. Hur som helst, klockan hörde jag när jag var 24, så var det en halva-livet-har-gått signal så har jag till 48 på mig att ta mig i mål.

I mål... Jag försöker leva med inställningen att livet inte är en tävling, att samarbete är bättre än individuell kamp och att du faktiskt inte behöver så mycket för att må bra. För det har ju tyvärr blivit så, med möjlighet till "mer" prylar och upplevelser följer också drömmen om högre kapital och uppfattningen om att alla inte kan få det, så för att nå dit måste man klättra över sina medmänniskor(eller motmänniskor, det finns nog dem som har den synen också). Det är också viktigt att somliga ting förblir exklusiva, att äga en tröja från H&M ger kanske inte samma tillfredsställelse som Robyns hemma-sönderklippa jeansjacka. Jag undrar när människan började tävla, jag undrar om djuren gör samma sak? Hästar tävlar ju, men med en homosapiens på ryggen. Bland djuren handlar det mer om att slåss, slåss är naturligt. Det är också en tävling, men varför? Prestige, pris, att ges rätten att säga att jag är bättre än du... eller kanske, att jag presterat över mina egna förväntningar. Jag är inte den som säger att det är fel att tävla, sätta upp egna mål att nå, däremot skyr jag att vi ska tävla mot varandra. Någon hamnar alltid efter, orkar inte prestera lika bra, saknar lusten att fortsätta när alla andra drar ifrån. Vem hjälper honom, borgarna?

Något som börjat irritera mig är att allt fler fokuserar på fel saker i debatten. Vilken debatt? Debatten om allt, skulle jag vilja säga(och det gör jag också). Jag undrar om det är jag som börjar se större efter min tid på universitetet(som förövrigt är slut nu, yippie-kay-yeaj) eller om andra medvetet fokuserar på fel frågor för att undvika det dåliga samvetet. Dåligt samvete är också en skojig grej, varje dag gör vi fula saker men ingen bryr sig. vi måste trixa och fuska lite om vi vill vinna, komma i mål först.. men fortfarande, vad är målet? Men ta debatten om barnfattigdom i Sverige t.ex. Vid aftonbladets blogg på ämnet skrivs det mängder av kommentarer som duktigt nog proklamerar att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige, inte om man jämför med andra länder(Afrika namedropas ofta. Afrika är för övrigt inte ett land). Nej, jämfört med somliga afrikanska länder har vi det jävligt bra, men du kan inte hålla på att jämföra länders inbördes problem med varandra. Då kan vi inte klaga över någonting, då kan vi inte kräva förbättringar på några områden alls. Inte så länge det finns dem som har det värre, och det kommer det alltid finnas. Barnfattigdom i Sverige bör mätas efter Svenska mått. Gravt irriterad blev jag på en kvinna som kommenterade ett inlägg som handlade om att en mamma inte hade råd att köpa lördagsgodis till sina barn. Kvinnan skrev nåt i stil med:

"Godis är inte en mänsklig rättighet, jag brukar undvika att köpa godis till mina barn, och föresten är det väldigt vanligt bland bidragstagare att köpa sprit och cigaretter. De kunde ta dem pengarna och köpa godis för, om de nu vill".

Jag vet inte om jag ska bli arg eller ledsen, kvinnan har ju helt missuppfattat problemet. Kvinnan brukar undvika att köpa godis till sina barn, men hon kan. Hon kan göra det valet. Att dricka sprit och röka, hör och häpna, förekommer också bland de som har det bättre ställt. Men det är just det som det handlar om, vad som är essensen av barnfattigdom i Sverige(enligt mig); att kunna välja, eller att slippa välja bort något för något annat. Nu menar jag inte att du ska ha råd att köpa både Ferrari och volvo, men försök se realistiskt på det. Barn i Sverige ska, enligt mig, ha samma förutsättningar att lyckas i livet. Godis må inte vara en mänsklig rättighet, men det finns en skam av att inte ha råd, som också barn känner. Jag kände den när jag var liten, men jag växte upp i vad anser var ett humant Sverige som ville ge alla samma möjligheter.

Jag brukar tänka att skillnaden mellan blocken är att borgarnas politik utgår från att alla har samma förutsättningar i samhället, medan partierna på vänsterkanten för en politik för att det verkligen ska vara så. Kanske, kanske är jag lite naiv jag också. iMin politikerbrud kommer troligtvis köra över mig om hon läser detta.

Ibland bläddrar jag bland gamla bilder för att förstå varför, idag tror jag nog att jag fick svaret.

Junibackar

Idag gav vi sommaren en chans.

Efter att, yrvaken under duntäcket(välkommen tillbaka täcket) konstaterat att vädret inte tillhörde det bästa - som det så sällan gör när jag och baby ska ta oss ann ekbackarna(vilket vi aldrig lyckats med) - bestämde vi oss under(bara) frukosten att ändå sadla cyklarna och erövra vägarna. Baby kokade kaffe medan jag fixade undan disken, i laddade Palmepåsen med filt, termos och plastmuggar, resten skulle vi inhandla på citygross som genialt nog låg(och fortfarande ligger) på vägen. Väl när vi stod i kön i affären vände sig baby mot mig och placerade strategiskt ryggen mot några andra kunder. Jag vet när Neas människokännedom kommer fram, det är något i hennes blick och sätt att dra på munnen.
"De köper likadana mjukisdjur(dvs. barbarpappa barn, en gul och en röd), de är nog handikappade."
Jag gav dem en blick. själv har jag jobbat med handikappade i 8 år, det fanns ingenting hos personerna som antydde att de skulle ha den minsta utvecklingsstörning; förutom de uppstoppade barbapappa barnen. Senare uppmärksammde Nea att de frågade om det gick att slå in varor någonstans, kanske var det en present trots allt. Hur som, det är en av många anledningar till att jag älskar henne.

vi shoppade loss på Jysk, jag och nea kan inte lämna lägenheten utan att gå i åtminstone en affär, idag blev det två. På babyproffset fanns allt det där jag inte hade en aning om att vi behövde till barnet, och självfallet ville jag ha både det ena och det andra. Men jag genomskådar dem, det mesta som säljs skter barnet fullständigt i, ett babis gym med isbjörnsdekorer eller en dum-gung-stol(?) med inbyggd universalkontroll kändes hyfsat onödigt. För att inte tala om alla psykade gåstolar i form av F1 bilar, flygplan, Kongo Kinshasa, my-little-fucking ponny innanmäte etc, som alla krävde 30 AA batterier för att ens rulla.. Jag vet inte, jag kanske genomskådar deras trick men var hittar jag alla de där okomplicerade prylarna som fanns när jag var liten? Som inte ser, ursäkta uttrycket, tattiga ut? Vid sidan av alla dessa prylar med stämpeln "skit nice" på prislappens baksida, finns ett helt hav av skitfulla prylar som man aldrig skulle vilja köpa. Något mellanting existerar inte, eller jo. Det finns enkla, snygga saker utan radioaktiv utstrålning, men då sitter det istället en Björn borg flapp på sidan, vilket höjer priset ytterligare. Så, slutsats? Antigen köper man tattiga, maxade eller enkla märkesprylar. Usch, jag orkar inte ens avsluta detta stycket ordentligt.

Med påsar från jysk och frukt från Grosisten cyklade vi vidare till ekbackarna, där Nea försökte bli vän med fåren. Fåren bedömde att situationen var aningens suspekt, varför erbjuder människohonan oss en näve gräs när vi har hela backen full? Det var ett järvt försök åtminstone, dock betedde sig fåren som svenskar i allmänhet och höll sig på sin kant. Vi plöjde oss fram på en redan upptrampad stig, nådde en topp och drack vårt kaffe i en underbar glänta där solens ljus strilades av trädtopparna. Det föll svalt över oss, jag kunde suttit där hela dagen, kanske halva året, men baby ville till havet så vi fimpade våra frukten och begav oss tillbaka till cyklarna.

Att finna havet var en utmaning, Nea hävdade att det låg bakom Folkhögskolan och jag litade på henne. Vi korsade Marieborg fyra gånger innan vi tillslut fann den där vägen som gick runt. Det var ingen tävling, men vi turades om at ligga först. Min cykel är snabbare än Neas, men Nea är tuffare än mig. Rullar det på lite för snabbt är jag inte den som trampar på, jag trampar snarare bakåt så att jag tappar lite fart. Nea är också tuffare på många tusen sätt och vis, kanske är det för att hon har mod för två just nu. Inte bara höjer hon vapen på bostadsrättsföreningens styrelse - med ett hell inräknat på schemat(för dem) - hon låter inte ett taggtråds besmyckat stängsel stoppa henne heller. I havet fick hon syn på en båtkyrkogård, som dock låg på privat område. Hon klättrade förbi staketet på yttersidan medan jag, med sunt förnuft och en harres hjärta, försiktigt följde efter och gjorde mitt yttersta för att hon skulle följa lag och rätt.

Det är rätt skönt att vara med Nea, hon gör som hon vill och hon gör en hel del hyss och bus också, själv är jag den lille laglydige grabben som motvilligt låter mig dras med på dessa äventyr - som jag i grund och botten tycker är jättespännande. Utan Nea hade jag fortfarande stått och trampat gräset på min sida staketet, och aldrig det på andra sidan. Däremot gillar inte Nea huggormar, och då jag själv slappa se den då jag höll mig på behagligt - lättflytt - avstånd bakom henne fick jag chansen att spela ut min manlighet: "Var är den, ska jag hjälpa dig? hö?" Testosteronet flödar fritt.

Vi cyklade vidare, testade nya stigar, nya vägar, Nea hittade skatter och jag mindes sommaren på guldcykeln. Havet låg nära, spåren var gamla och övergivna. Runt om oss växte ett landskap av industrier, sophögar, havsväxter, slottsruiner, blommor-vi-bara-luktade-på men allt det där, alla vägar vi rullade fram på, vr bara väl arrangerade kulisser. Utan dig, ett par meter framför eller 30 sekunder bakom, hade min dag inte givit mig något nytt.

Sommaren gav oss en chans, och vi tog den.

Vid vattnet fann vi en övergiven - men låst - cykel.