När jag cyklade hem från jobbet såg jag utslagna älvor ligga i gränslandet mellan äng och landsväg, gräs och betong. Aspackade, trasiga klänningar. Omedvetet nersölade av spindlar, sniglar och brunspräckliga blodsugare som krupit upp mellan ett sagoväsens särade ben för ett röd nubbe, perfekt serverad i midsommardagens annalkande avsked. Jag cyklade vidare, jag orkar inte le åt dem ikväll. Det har gått för långt, de har gått över gränsen, i morgon sopar städpatrullen upp deras kroppar med borstbilen. Alla spår av dagen till ära ska bort, i morgon ler vi åt det som hänt. Ikväll... ikväll, klär vi oss i våra bästa danssteg för att bli en händelse att tala om.
Inte jag. Ikväll drar jag för min natthimmel och låter världen klara sig bäst fan den vill utan min närvaro. Efter 13 timmars arbetspass vill jag helst inte ha med kroppar att göra mer. Jag bad till gudarna att kronorna skulle komma på plats innan det blåstes av för nästa frispark. Lämna mig ensam, jag är full av förrakt, lämna mig ensam, jag... Den som inte känner någon, kan heller aldrig lämnas ensam. För att vara ensam, måste man någon gång varit inblandad i en tvåsam, minst. Tresam, fyrsam, femsam, sexsam, sjusam, åttsam, nisam, Sesam... Jag hoppades att jag skulle komma någonstans där men jag tvingades fuska.
Kan det fuskas? Vem satte reglerna? Kan du låta bli att påverkas av din omgivining kan du sätta dina egna regler och i ditt eget spel kan det som räknas som fusk i andras ögon, ses som ett smart taktiskt drag för att nå målet.
Målet, vem ritar upp det? Vem bestämmer idealen, vem ritar upp figurerna som åtminstone de flesta som ingår ett samhälle rättar sig efter? Jag försöker undvika att tävla. Jo, det är kul att vinna, jo jag hatar att förlora, men vad jag ännu mer avskyr är när min kusin t.ex. tjatar om att vi ska möta varandra i strid på ddo för att "se" vem som är bäst, när vi istället kan samarbeta och nå högre nivåer som grupp, platser vi aldrig får se som individuella spelare med ryggarna fria för knivhugg och spottloskor. Vänd aldrig fotsulan mot din fiende, han kan spotta på den. Ett gammalt ordspråk jag hade var "ensam stark, tillsammans oslagbar". Det beror visserligen på vad man ställs emot, men desto fler, desto större chans att lyckas.
För övrigt tycker jag att alternativa tävlingar - för folk som gillar att tävla - ska hållas för folk som vill dopa sig. Snacka om vilka rekord som skulle kunna sättas. Jag menar, vad är faran med det? Ett rekord i "for real" och ett i "for dop". vi begränsar oss genom dessa förbud och med inställningen att allt ska vara "sportsligt" och "på lika villkor". Varför gäller det bara sport? Samhället i övrigt bygger på klyftor och att olika förutsättningar ges till olika människor. Visst försöker vi dölja detta, men det räcker med att tänka efter ett par sekunder eller två för att se att nej, så jädra rättvist är det inte. Visst, ja, folk som sliter bör ha mer än de som ligger på soffan, men deras barn bör inte straffas för fittiga föräldrars leverne.
fittiga, detta felaktiga sätt att använda smeknamnet på kvinnans... Jag är medveten, oftast. När jag använder mig av termen som är indirekt nedsättande, när jag glider med blicken över brösten, då jag kallar dig baby eller gumman, då jag håller upp dörren och ger dig undre halvan av frallan. Jag påminner mig jämnt, i samma stund, när jag förvandlar en beundransvärd person till ett stycke kött i en pervers fantasi, när jag leker med tanken. Jag är medveten, men jag gör det ändå. Medvetenhet är sällan något vi förhåller oss till. Jag tror nog folk är medvetna om de mesta saker som sker, som de gör, hur de trampar på varandra när de flyr den brinnande biosalongens uppenbara död. Medvetenhet, men vi bryr oss inte. Jag är inte ensam, det vet jag. Världen slutade cirkulera runt mig för cirka 5 år sedan.
Ibland drömmer jag inte om en ärlig värld, ibland vill jag ha en värld där ingen tar illa upp. Första revolutionen, görs vi i oss själva.
Glad midsommar på er.