en sekund ifrån

att fördöma regnet som ska falla ner över den som, i miljöns namn, väljer cykeln framför bilen. Sen att jag inte har en bil spelar föga roll, det är principen som räknas.

Jag har alltid velat se mig som principlös. Vi är fria välja, de där jäklarna som hävdar att de inte kan göra det ena eller det andra på grund av principer får mig att vilja veva med ett slagträ, fast av princip så slår jag ingen. Det är lätt att tycka det ena och det andra om människors beteende utan att reflektera kring ursprunget till varför man själv handlar och tycker som man gör. Det ter sig ju naturligt, och vem tar sig tid att analysera det självklara?

Fast det finns olika sorters principer. De jag avskyr är de som kommer från andra, de vill säga när någon häver ur sig något i stil med:"så här ska man göra, så här ska man tycka, det tycker alla andra". Alla andra i det här sammanhanget är de alla andra som vi vill identifiera oss med. Idoler, vänner, politiker, medelklassen, kärnfamiljen eller subkulturen man råkade hamna i, m.fl. Om det är sagt att alla som gillar riktig hårdrock inte får gilla Bon Jovi för han inte är tillräckligt trashy, eller originell(som om de andra var det då) eller att man som feminist inte får titta på porr, ja om det är sagt så håller vi oss för det mesta till detta. I ett yttre, förnekande stadie. Jag minns när jag köpte min första Kent skiva. Har man trasiga jeans, långt svart hår och nitarmband går man inte riktigt ihop med Kents indie inspirerade poprock. Därför fick inte skivan stå bland de övriga i skivstället. Jag märkte en hylla "kvarglömt skräp" och där ställde jag Kent tillsammans med bon jovi, Eminem, Dileva, Hellstrand och Broder Daniel. Artister som inte passade in i den identitet jag försökte uttrycka.

Nu var detta 8-10 år sedan, idag bryr jag mig inte lika mycket. Jag tror de flesta som tagit sig ur tonårsjackan slutat bry sig vad andra tycker, men ibland dyker de upp där. Principerna vi behöver för att inte den karaktär vi utger oss för att vara ska misstänkliggöras och avslöjas som en bluff. Det handlar om mer än musik, det handlar om vad vi äter och dricker, säger och gör, och vad vi vägrar göra, av principskäl. Princip kanske är ett dåligt ord, nu när jag tänker på det.

Jag minns min ursäkt då jag flyttade första gången. Jag var trött på hur folk såg mig. Att jag hamnar i ett fack, folk förväntade sig det ena och det andra av mig och när jag inte längre bjöd på det beteendet, då jag ansåg mig förändrad, fick jag höra: " sluta vara någon du inte är". Men jag sen länge slutat vara den folk såg mig som. Därför flyttade jag, officiellt. Att jag drog på mig samma hud vart jag än kom, är en annan historia. Nu måste jag till jobbet. Och regnet faller än.

suck...

jag fördömer dig, helvetes himmel.

sitt upp

Den är tillbaka, den där ilskan i min röst. Är det för få tillfredsställda begär, är det lediga dagar som kommer, är sig olika och aldrig kommer åter? Det kan vara både det ena och det andra, hur som helst vill jag få göra mina menlösa sit-ups ibland om så bara för min egen skull, inte för kroppen eller beachen -12 utan för min..

Och du sa att du inte gillar musik, du ber mig stänga av när solen tränger in genom illa pustade fönster, det skär sig sådär illa och avslöjar fettfläckar på köksbordet. Ingen fara, jag torkar av, till tonerna av ingenting. Jag älskar musik och jag tycker såhär;" varför är det alltid den som vill lyssna på musik som får vika sig för den som inte vill, i respekt? Varför är det alltid den som vill se på tv, vill dansa, vill sjunga på stranden, konversera, som får vika sig för den som vill ha lugn och ro? Kan inte respekt vara omvänt, du får respektera att jag dansar här, att vi känner för att hångla utanför entrén, att jag har ett intressant samtal med min bordsgranne. Gillar du inte läget får du leta upp en lugnare plats. Eller kan vi turas om, idag stängde jag av musiken och i morgon går du ut ur rummet.

Det är en fin dag, du har rätt. Och pinnarna har hängt i förrådet alldeles för längre, jag har verkligen sett fram emot att ta med dem ut och slå bort några timmar. Sen bråkar vi, över sit-ups, och istället ligger vi på var sitt håll med en dumburk och skriver medan värmen tränger ner i våra ben och löser upp våra muskler. ett par sit-ups om dagen kanske inte gör någon nytta för starke mannen men att gräla över dem är mer förödande.

hur som, inatt drömde jag att jag fick chansen att se något jag alltid velat se, men av respekt för integritet valde jag att se bort. Jag får väl fler chanser, och guld bleknar väl inte?

Nyligen natt

"du sa du brukar läsa min texter, att de var bra men deppiga. Jag borde skriva oftare, gladare, jag borde diskutera mer, för jag har tankar och åsikter, som borde höras, riktas mot fler än bara... Vem riktar jag mig till? Ett leende passerar vid infarten till stan. Jag riktar mig till dig förstås, dig och alla andra som läser mer än rubriken.

Jag är sällan ledsen när jag skriver, melankostalgisk kanske, men inte ledsen. Jag kan skriva först när känslorna inte längre är där, eller väl genombearbetade. Jag kan skriva om det som är pasé, nykter då. I ett berusat tillstånd skriver jag brev, brev som samlas på hög i lådan av opostade ursäkter. en glittrande pärla av svett och kristall, fastfrusen i sommarvärmen på din inbitna underläpp. och du sa att komplexet låg i toppen av stråna, och jag tog med mig Uggla hem."

Hallå hallå, välkommen. jag förnyar, pustar upp fasaden något. Det är ett test, för att se vart jag har mig själv. Precis som Uggla.

Jag tänkte skriva om förtroende, men jag nöjer mig med att tänka på det ikväll. Vad jag vet är att känslan av att leva utan ditt förtroende, är känslan av att inte leva alls.

Och Uggla sa, att något måste vara fel. Jag kan ge dig svar på tusen stickor i foten, men vad tjänar det till när du inte lyssnar.

Okey, jag testar i morgon.