att lära sig.

T-rex, cosmic dancer. Det var din låt, det tog mig ett par år att lyssna på den igen utan att tänka på ditt leende. Vi var den andres fall, lite så såg jag på det efteråt. Visserligen hade vi bättre dagar, men alla har vi bättre dagar. Det betyder dock inte att allt var bra, och bäst var nog att göra som du gjorde, ett par dar efter min födelsedag. Nu, ett par år senare, ger du mig örfilen jag förtjänar.

Alla förlåt, som alltid efterföljts av ett "men". Jag kan aldrig ha fel, kan aldrig bara ge mig. En sådan vän med mina känslor, att de alltid ska försvaras till sista blodsdroppe. Inte har jag förändrats, du diskuterade detta med ett ex till mig första gången ni sågs, och hon sa samma sak. Det har nog alltid varit så, det har bara funnits en person jag backat för och henne har jag aldrig vågat konfrontera. Jag har heller aldrig delat något mer än tankar och slarvigt utbytta kyssar en eftermiddag i maj. Den stunden har jag bedyrat som den bästa i livet, men dess följder... vad skulle jag inte göra för att ändra det som hände efteråt och ända fram till nu?

Nej, jag ångrar inget. Inte stora saker, som möten eller kvällar under filten. Jag ångrar små saker, till exempel samordnade konjunktioner, som binder samman ett förlåt med en ursäkt. När man plockar isär det vetenskapligt inser man hur fel det är. Varför säga förlåt och ändå skylla bort sig, på incidenter, händelser och missförstånd? Då borde man inte be om förlåt alls. Ibland måste man välja, och jag väljer att aldrig mer blanda en ursäkt med ett förlåt.

Love means never having to say you're sorry

höstvinden är en dålig läsare.

Ny natt, i eftermiddagssolen.

Andetagen är tyngre, för lite luft för mycket annat. förvirringen är stor som hos en femtonåring som blivit förrådd av sitt hjärta för första gången. Det blir fler, lita på mig, och du vänjer dig aldrig. Hur kan man vara så säker, men samtidigt så osäker? Hur kan man veta vad man vill, och ändå vilja något helt annat, lika bombsäkert som det första? Kan, är väl inte det svåra, det gör jag hela tiden. Och som M. sa, kanske borde jag inte röra mig i några kretsar ett tag, leta upp nya stjärnor att sitta under. Men stjärnorna är de samma M., vart jag än går, och träden kröker sig oftast i samma spiral. Det blir aldrig annorlunda, så länge jag håller på så här. Jag måste bryta ett mönster, ge upp något fantastiskt, för en chans att få något så mycket bättre.

Jag skriver i gåtor, det gör jag alltid. går runt elden, lämnar spår i askan, men låter inte ljuset skina över något. Men det lättar, igår lättade det, när jag väl lyckas nysta upp en av de där knutarna och prata klarspråk. Men det är svårt med klarspråk, för det är svårt att ta tillbaka något man sagt rakt ut. Med gåtor, jag kan undvika det mesta, utom skärsår.

du fick mig för länge sedan va? Fast jag förstod det aldrig, eller hur? så länge utan samvete, vilket överraskande återtåg de gjorde i helgen, inte sant? du var tvungen att ta i med hårdhandskarna, skruva åt lite extra. Det var inte vad jag ville, och mitt sätt att distansera mig till det är att skylla på dig. du har alltid fått skulden, för mina mörka sidor, men aldrig behövt stå till svars, för bara jag känner till dig. Du har alltid blött ur mina sår.

Jag har ett förslag, en plan. Jag vet inte om den är för allas bästa, men för min egen skuld. N. , du sa att man kan inte leva för att göra alla lyckliga, man måste försöka att hålla lyckan i sin egen hand. Det gör jag, mer än du anar, men lyckan i min hand får oftast formen av ett svärd. Det känns som jag skär djupt in i dig, och det svider i mig också, och jag beundrar din styrka som ändå håller dig uppe, får dig att stå ut, jag är tveksam om jag skulle klara det. Med kärlek som krycka? Ja, kanske. Kärlek är väl mer en kraft än en doft, även om lukten lockar leendet som gör att fingrarna får spelet. Och spelet, det vill jag aldrig blanda in dig i...

Vad jag nu tänkte skriva, tar jag direkt med höstvinden. Hon läser aldrig här ändå.

Till minne av älskarinnorna.

Var är du syster? Har du glömt bort mig bror? Stjärnorna tindrar, men kylan omfamnar mig skoningslöst. Callgirl, du ringer inte längre. Pricilla, mina drömmar badar i grått och lederna värker när jag vaknar. Blackburned, dina händer är så kalla, och var är ditt hat? jessie lou, drinkarna är beska, och deras eftersmak får mig att minnas det jag helst av allt vill glömma. Missy, du har vänt dig bort igen, är du fortfarande den samma? Gatorna ligger lugna, är kampen över för dig, Miss Loverslane? Och Corall, skött du en överdos för mycket. Å,älskade Corall, när jag går genom alen och sparkar höstlöv helt vilt omkring mig, saknar jag ditt sällskap.

Jag är stor nu. Inte särskilt lång, men längre lär jag inte bli. Och den vitmålade gården, inbäddad i hästhagar och skogar, med stjärnvalvet som sin klaraste ljuskälla, den gården ligger bakom mig nu. Dit slutade bussarna gå vid nio, där fanns inga grannar att leka med, dit tog sig nästan aldrig några vänner. Och därifrån tog sig nästan aldrig jag, när jag helst ville. Jag var bortskuren från efter-skolan-fika, sena kvällar om inte sovplats erbjöds, nattliga promenader. Men jag tog dem själv, fikorna, sena kvällar intill vattnet - fingertoppar på spegelklar yta, Och promenaderna. Jag gick ofta ner till byn, vi saknade en park och ordentliga gator att gå vilse bland, bara villakvarter och en kyrkogård med läckert lagda, grusade stigar. Där gick jag ofta, ner till minneslunden och vidare ut på andra sidan, vid parkeringen, och så upp bakom husen jag hoppades skulle dölja en ny intressant stadsdel, men där tog bebyggelsen slut och träden sprängde sig upp ur marken. skogar, alla dessa skogar som växte samman till en skog som omringade oss i den lilla hålan. Det fanns en stenplatå i slutet av vår gräsmatta, som reste sig en två meter ovan mark(tills Styvfar fyllde den nedre ytan med så mycket klippt gräs att platån blev obefintlig). Men där brukade jag stå, om nätterna när alla lampor slocknat, smygröka min marlboro eller mammas snattade mentolcigarett, och stirra mig blind bort mot rondellen. Där lyste ljusen, kallt gult sken som påminde mig om skuggorna som kastades när jag som liten åkte in i Stockholm stad. Den referensen fanns med mig under hela min uppväxt, och drömmen låg där bakom gatlampornas sken. Drömmen om en stad, om en vän, om en framtid.

Framtiden liknade alltid nutiden, jag missade helt att jag i framtiden skulle ha mer skägg på hakan och högre hårfäste. Mer kagge, mindre magi. Framtiden låg dock för långt bort för en sjuttonåring att nå, och jag började skapa allt det där jag tyckte att jag saknade. Jag ska inte låta gnällig, visst hade jag vänner, men om kvällarna och nätterna fanns de inte där. Med en penna eller vid ett tangentbord, byggde jag upp en ny värld. tillslut blev den så stor, att den trängde sig ut i den andra världen, och jag var inte längre ensam då jag gick mina promenader, jag satt inte ensam vid sjön, drack inte mitt te under tystnad. vännerna - eller som jag föredrog att kalla dem; mina sju älskarinnor - var ständigt med mig. De gav mig råd, reflektioner på mina tankar, förkroppsligade mina händer.

Men åren har gått, och osynliga vänner försvinner när man växer upp. Idag bor jag bortom gatlyktorna, idag tar jag en fika med vänner som inte är transparenta. Det är kanske dags att säga adjö till mina gamla vänner, som redan mer eller mindre har försvunnit. Även om ni inte fanns på en annan plats än i mina tankar, trots att ni bara sågs av mina ögon, tvivlar jag inte en sekund på att ni fanns där, då jag behövde er som mest.

//Stjärnprinsen