beskrivande ord.

Jag söker den där... kicken som ska slå mig upp på fötterna, jag väntar på den där piskan som ska rappa till mig över ryggen och jaga mig ut ur lägenheten. Väggarna trycker på från alla håll, taken håller på att falla ner och luften är snart slut. Vad sysslar jag med?

Jag borde rita modeller i sketchup, börja skissa på en projektbeskrivning. Men istället sitter jag här och kliar huden av mig, en ny irritation har uppstått på överarmen och 10 september känns allt mer avlägsen. Kom igen nu tiden, skynda på, ser du inte att jag dör här?

Inga ämnen är intressanta att spekulera i, så fylld av nuet att det kommer dröja innan jag får distans till något som jag kan skriva om. Men jag känner ett sådant behov av att skriva, spy upp ord och förklaringar på hur jag känner, trots att jag inte kan beskriva det. Kanske via orden "tvivlande, förvirrad, ångerfull, löjlig, orklös," men egentligen är jag bara tom. allt jag gör är reflektioner av igår, några sista droppar på sparlågan som jag stuffat undan för tillfällen som det här.

andas.

tunga nätter

Idag är varje steg en enorm ansträngning att ta. Och all musik känns enformig ja varje ton känns platt. alla rader är skrivna för någon annan, de få jag faktiskt känner igen mig själv i föraktar jag. Lyssnar på Johan i mobilen, men jag hör inte vad han sjunger.

Vad jag allra mest blir spyfärdig av är mina egna ord. Mår inte bra, det var ingen lättnad att släppa din hand, det var som att greppa tag i en hantel alldeles för tung för min sköra handled. Söndag-måndag natt är lika vidrig som måndag-tisdag brukar vara, och den har jag ännu inte upplevt.

Min syster var tröstande, men min mor var ärlig. Hård i orden, skarp i sina liknelser och jag avskyr att hon känner mig så bra. Samtidigt är jag tacksam, för utan hennes järnfamn hade jag inte orkat. Och hon var sådär rak och lögnbefriad som jag alltid talar vida brett om att jag själv är, men just nu mest vill vara. "så jädra löjligt", orden får en annan innebörd då de slipper ur min moders mun.

Två möten på raken nu, dubbelbokad och oförberedd. Glömde alla anteckningar hemma, för förlita mig på mitt minne. Eller gör jag som jag brukar, finner nya mer dagsaktuella åsikter. Fast jag vet inte om jag orkar, vill bara lämna stan ikväll.

Jag lovar
det blir bättre än dag

när höstlöven dansat sig bort
och en nynalkad vår lagt världen för sina fötter
och dina känslor springer flera varv genom staden
och letar och söker sig bortåt fast inåt och
horisonten inte känns så förbaskat oändlig
och fötterna har grävts sig neråt i jorden
och vingarna slutat flaxa förgäves
så blir det bättre då
jag lovar dig det kommer bli bättre än idag

och låt dina händer få falla från kinden
och lämna dina skor slängda i hallen
och håll inte på med att känna efter för det värsta
och släpp inte in några skuggor i rummet
låt persiennerna rulla upp.
Det blir bättre då, bättre än såhär
när fågelkvitter ersätts med buller från staden
har du äntligen somnat i rättan tid
o fyll inte upp dina glas i din ensamhet
och rök inte bort fler minuter för dig själv
du har bara detta det finns inget efter
så slå dig fri från lögner och misstankar
jämför dig inte med solen på himlen
blekna inte under månen om natten
kyss dina kära och smek din fiende med kinden
och låt tystnaden vara
den kan inte försvara sig själv
Det blir bättre sen, bättre än idag

jag lovar det blir bättre
när filmerna slutat att gå och känslorna svalnat
och alla vägar leder åt samma håll
ditt håll
Och försök inte se det du blundat för
och ge inga namn åt den hand du vägrar ta i
och skyll inte ifrån dig skyll på dig och
våga stå för dina ord
Men ge inte efter för fler efterfester
gå hem när benen ännu vill bära
sin sista anledning att fortsätta framåt
gör du det lovar jag att det blir bättre sen,

Jag hör hur du viskar, jag hör hur du ber
för tusen dagar till eller fler.
Och lovar dig vännen, imorgon eller dagen efter det

jaktlösa eftermiddagar.

sitter och luftar, blickar på sängen som inte varit bäddad på en vecka. Flyttade ut på soffan förra torsdagen som fungerar som säng tills det jag varit hos läkaren om 13 dagar. Räknar ner nu, gör hon mig inte frisk skär jag av mig ben och armar och går med i någon internetgrupp för folk som tänder på stympade.

I går var det pubrunda, inte lika genial som förra året men jag kom i alla fall hem med boxershortsen på. Jag vill att det ska vara svårt att tänka sig att jag bott här ett år nu, men till min förtvivlan blir jag mer och mer van vid tiden och acceptansen för dess obehindrade framfart har växt sig. Visst önskar jag fortfarande att klockan ska stå lika still som den på min arm, men samtidigt är jag mer öppen för förändring och ombyte än jag varit förut.

Musik, jag måste lyssna på musik.

Ryan Adams lockar mig, med La Cienega Just Smiled som så många gånger förut. en bitter ton, nummer tre på soundtracket till mitt liv. Människor förändras inte, de utvecklas eller krymper, väljer nya masker och bantar sig ner till nya skal men de förändras inte. Någonstans inuti dem bor det femåriga pojkar i sandlådan, fjorton åriga flickor i nerspydda soffor, nittonåriga pojkar som ser dörrarna till teatersalen slås igen för sista gången.

Är det ett svek att förakta den du var? Förtjänar du en örfil på örat då du okontrollerat väller fram och okonstlat vräcker ur dig lögner när du i samma veva kryper ihop som ett slaget barn med tycka-synd-snutte-filten dragen över huvudet? Tappa balansen, att ligga med ena kinden i leran kan vara en väckarklocka, smaka för en gång skull på hur andra sidan känner sig då den krälar i stoften av all den skit du spydde ur dig. Ursäkter ursäkter ursäkter, skrämmer jag dig nu.

Jag biter fast i sanningen, men skriver nästan aldrig med någon förankring till nuet. Och gör jag det, undviker jag hänsynen till min omgivning. Fan fan fan, som Jocke sjöng, det håller inte det här.

tonight Tonight, drottningen sa att du vill vara den för alla, men inte såra någon. Hon hade fel i början, jag vill inte vara den för alla, men jag vill inte heller såra någon. Min bitterhet etsade sig fast ungefär i samma veva och har legat kvar sedan dess, och jag började skriva boken samma år.

Mina steg förde mig kanske hemåt,
men det betyder inte att det var dit jag gick

Jag vill vara den där för någon, men hur bra lyckas jag med det? vänner från förr har berättat om en riktig romantiker, på ytan perhaps, men yta är vad man ser. De senaste tre åren har jag fått spark efter spark i hjärteskrevet, nej Alex du är ingen romantiker. Det var ett tag sen jag köpte blommor, choklad eller ansträngde mig för en upplevelse. Lägger jag inte ner tillräckligt mycket själ i förälskelsen(för den finns där, mixad med resten av smeten), har jag mist tilltron till de där små romantiska kickarna sen tidigare romanser fuckat upp sig? Eller, beror det på annat?

Kommer ihåg att när jag var femton berättade min styvsyster för mig att kärleken inte alls är sådär romantisk när man blir äldre. Detta utalande är något som hon dementerade senare, troligtvis var hon deppig över karriärens fall och åldrandets höst, men orden etsade sig fast i mig och jag bävade för att bli gammal. Romantiken skulle inte dö för mig. Men kanske har det varit en enda lång inbillning, förutfattad mening om att romantiken skulle upphöra när klockan slog vuxen?

Eller är jag bara uppgiven?

Nej. Fasiken, värdelöst inlägg, tvingar mig säkert stå tillsvars en massa men hör det här är mina tankar och bloggen är det rum jag fyller dem med. Kan inte mina tankar älskas, eller snarare respekteras, så är jakten på en roll som vill spelas helt hopplöst. Jag kan tysta mig, men det här är den jag är.

Jag brukar alltid försöka nå en slutkläm, men idag vet jag inte ens vart jag började. Ikväll tar jag en paus från Nolle-p, röker lite vattenpipa och klämmer en flaska vin i godaste sällskap. I morgon, är en annan dag.

nattens mening, livets slut.

Jag sträcker ut armarna, når inget längre. Paniken över avskyn gör det svårt att leva utan att överväga, men utan aning om vad som väntar är det bara häda ut, och förklara.

Tycker du jag låter bitter, hatisk och aningens synisk? Du kanske har rätt på alla tre punkterna, lägg till frustrerad och irriterad så har du en del av mig i en nötskal du inte kan knäcka. Om du inte är fruktansvärt söt, och trycker på de rätta knapparna.

Är livets mening att upphöra, är det ett experiment av utomjordiska varelser, andliga eller gudomliga spelare? sitter de och bettar på vår domedag, då vi äntligen inser att meningen med mänskligt levande inte är att ha flest vänner på facebook eller dyrast bil i garaget på Luntgatan?

Låt mig förklara, bitterheten är inte så besk som den ser ut.

Det är kanske inte... bristen på, hur fan säger man... När man vill två saker, varav om om gör den ena saken så sårar man någon beroende av den andra saken, och därför avstår man. Repliken: "Jag har för mycket samvete," hör jag jämt och ständigt men är det verkligen ett överflöd av sympati vi innehar? Jag tror - ibland så jag slipper stå för det här - att det inte alls handlar om samvetet, ett samvete kan man lätt kringå. Så mycket oftare handlar det om rädslan för att stå till svars för sina handlingar, att behöva ta i konsekvensen och betala med eget kött, blod och känsla. Det är därför de flesta diktatorer är så jävliga, de har intagit en position som innebär att de kan göra va fan som helst utan att behöva stå till svars för det. Har de oturen att sitta på en naturtillgång som ett rikt västländskt land kan ha nytta av, finns risken att de hamnar i Hag eller så, men oftast får de leva sina liv relativt sorglöst i jakt på den där extra kicken. för var i ligger kicken när man äntligen får göra som man vill, utan konsekvenser?

Sims, spelet som förslavat tusentals om än säkert miljoner människor( i väst, med tillgång till dator och tid till två separata liv) . Urtypen av simsspelare, bland de jag känner och känner till, är inte spelaren som vill bygga upp ett liv i stil med gå upp gå till jobbet jobba jobba äta lunch, samma sak händer i morgon( fast då har jag råd till en ny soffa). Nej, de flesta jag känner - inklusive mig själv - gör allt för att ragga upp grannens flickvän, plocka väck stegen och tvinga sina sims att simma tills de dör, samt att dansa framför radion en torsdag kväll tillsammans med sin fru och sina barn. VEM I HELVETE DANSAR FRAMFÖR RADION, TILLSAMMANS? Och de som så gör, borde inte få pluspoäng i humör utan minus, för hur deprimerande kan det...

nej, jag är inte så bitter så jag fortsätter tankebanan.

Varför får en film som Saw eller motorsågsmasakern visas på bio, varför görs den alls och varför är vi så spända på uppföljaren?
En film som Saw görs i ett syfte, kanske tre. Tjäna pengar, få folk att må dåligt samt att få utlopp för sina egna sjuka idéer utan att behöva, precis, stå till svars för dem. Och de som väljer att se filmerna, mer än en gång, är minst lika... nej, inte sjuka, för det är fan i mig norm snart. Men varför en film där man mördar människor, styckar dem i småbitar och fryser in dem tillsammans med blåbären från i somras, varför är en sådan film moraliskt accepterad? Acceptansen för dessa filmer är större än acceptansen för porr, en filmgengre som visar upp något av det mest naturliga som finns. Sex, om än i onaturliga former(men jag kommer till det, oroa er inte). Nej usch och fy, mord och massaker är go-go-go for it, men suga kuk och fittrunka det är fasiken tabubelagt.

Jag använde suga och kuk och fittrunka istället av anledningen till att det egentligen är branchen bakom som är nersmutsad, men egentligen är det ungefär vad man kan förvänta sig av något/någon som blivit hånad och placerad i samhällets lägre krets. Porrbranschens, i många lägen vidriga förhållande till sina aktörer, går att jämföra med säg; kriminaliteten som frodas i världens alla gethon. Förtryck, tabu och orättvisor leder till att grupper ställer sig utanför lagar och moraliska normer. Jag tror att om porrindustrin redan från börjn accepterats som en okey filmgenre skulle den inte vara så nersnortad och brutal som den är idag. Men jag har troligtvis fel.

Det räcker inte längre att stoppa in den i munnen, trycka kuken i stjärten, idag tävlas det om vem som kan trycka ner en längst eller få plats med flest penisar i kroppen. två i varje hål, har hört att någon lyckades med. Det är verkligen sjukt, faktiskt. Men precis som i en annan - något mer populär gengre - handlar det om att töja på gränserna. Det räcker inte längre med att mörda någon, i dagens läge måste det göra på ett så finurligt och sinnessjukt sätt som det bara går. Skillnaden mellan de båda gengre är att i den mer allmäna action/skräck/splatter gengren så händer ingenting på riktigt, inga magar sprättas upp och inget blod flyter på scengolvet. Fast jag frågar mig hur lång tid det kommer dröja innan porrbranchen uppmärksammar möjligheten till enkla specialeffekter och börja after effecta sina filmer. Snart behövs kanske ingen fara illa i branchen, men jag tror knappast att den kommer bli mer accepterad då än vad den är nu. Nej usch, exploterande av människans kropp, fy skam.

Den värsta kommentaren jag hör är: "Sex är något fint mellan två människor, det ska inte visas på film" eller "Man utnyttjar människans kropp, det är oaceptabelt."
Men varför inte visa upp något som är fint? visst behöver man inte zooma in på en spräckt ringmuskel men att helt tabubelägga filmer proppfulla med sexscener, när man kan visa en uppskuren torso på bästa sändningstid? Nej, på film ska mord visas, utplåningen av människan, för det är vårat mål.
Och att man utnyttjar människokroppen... om jag är anställer en byggfirma, flytthjälp etc etc. jobb som innebär kroppsligt arbete, gör jag inte det samma då?(nu har jag på känn att jag pratat om det här förut, jag och mina ständiga sidospår)

För att avsluta och sen fortgå, mord är accepterat men sex är det inte.

Många religioners heligaste positioner lever ett såkallat renlevnadsliv i avhållsamhet. Munkar och nunor, präster och annat pack, svär nästan alltid eden att leva ett liv i celibat(det har luckrats upp på sina håll, samt att de inte alltid är så duktiga på att hålla det). Om alla människor valde att bli en av de heligaste, finaste, skulle vi förhoppningsvis(!) dö ut på ett par decenier. :) Eller, antgligen inte men varför är det så fint och heligt att hålla sig ifrån sex som är det grundläggande för fortlevanden av vår existens? Viserligen har jag hört på tv att anledningen till de katolska prästernas avhållsamhet inte beror på något religöst, utan snarare att kyrkan ogillade hur deras arv gick till familjen och inte till jesus kristus fanklub. Men likt förbannat, en annan regel kunde väl skrivits om det inte var tänkt att målet med vår existens är självutplåning?

Mer argument, tidigare i parken hade jag riktigt många... hjälp mig gärna. Det heliga äktenskapet, mixen av kärlek och umgänge, den borde kunna räknas dit. mer mer mer... ja, JA!

Arbetsmarknaden! där har vi det, har detta system verkligen inte baktanken att så många som möjligt ska ta livet av sig? för i en värld där den som gör vad den tycker om, tjänar multum( exempel på det är idrottare på världstopp, skådisar, musiker. Ja, jag generaliserar, vet mycket väl att det finns dem som inte tjäna så bra), medan de som stiger upp i ottan varje dag och jobbar med något de verkligen tycker är skit, också tjänar skit?

för att citera min namnlike, Alexander Woolcott,

"Allt jag tycker om är antigen omoraliskt, olagligt eller fettbildande"

Det tycker jag sammanfattar allt ganska bra.

Men jag är inte bitter, jag älskar livet och ler åt de små sakerna som blommor på träden, figurer bland molnen och svett i ögonvrån.

Nej jag är inte bitter, har du hört den förut?

korta tankar och en lång mening.

Nya nätters förtröstan brinner, han vill inte riktigt sova än. Lyssnar på x point och försöker förhala kvällens flykt. Ett par minuter till, inte behöver vi skiljas åt riktigt än?

På min skivspelare - som förövrigt är trasig - ligger en samlingsplatta från emmaboda festivalen -01, jag köpte den en månad efter jag varit där. gillar bara två låtar på skivan, men har faktiskt aldrig riktigt lyssnat igenom den utan att tänka negativa tankar. Så veckans uppdrag, förutom att vara nollan tillmötes och göra mig kvitt bitterheten Utan att ersätta den med dans och fåniga grimaser, är att åter igen lyssna igenom skivan, hitta ett band som är bra och lyssna in mig på dem för att sedan, i slutet av veckan, skriva en resension ala ny natt stuk. Det handlar om image, melodi men främst om lyrik. För orden är viktigast för mig.

Ikväll lyssnar jag på Nixon, som också finns med på plattan, och som jag av en slump lyckdes hitta tre låtar med på grooveshark. undrar om den nasala deppoparen fortfarande gör musik.

sommarnätterna i korthet.

Jag öppnar sommarens bok, bläddrar lite bland ljumna kvällars rader.

25 juni
Sommarnattens dofter,
friskt bränd asfalt och urin,
uppblandat med en längtan
och en tröst inför framtiden.
Vanligtvis är det rädsla inför
det ännu inte hända, som i
järngrepp håller om mina
handleder. Men i den ljumna
sommarnatten, med två stjärnor
på en vitblå strimmad himmel
som sällskap, är det minnet av
dig som varsamt håller mina
händer.

Jag var påväg till Göteborg, west coast riot levererade åter en gång mina ungdoms hjältar. Raist fist, Social Distortion, Pennywise, sick of it all och no use for a name för att nämna några. bussen gick 00.50, och var fullpackad med folk som hade svårt att hålla käften. Första biten, ner till bussbytet i Jönköping, var chanserna till sömn få och jag tog ingen av dem. När vi passerade Vättern hade jag Jeff Buckleys version av Halleluhja i lurarna. Solen var redan på väg upp och glänste lovande mot sjövattnets stilla yta. Där ute såg jag visingsö som viskade om sagor folk glömt bort, och jag minns att jag tänkte att "ska Hallelujha spelas, så ska den spelas här." Jag gjorde helt rätt med andra ord. Efter vi bytt buss hamnade jag bredvid en tjej som hade svårt att finns ställning i det lilla säte hon tilldelats. Jag Lyckades somna, sova, I 15 MINUTER, innan jag väcks av en mjuk knack på axeln och frågan om ifall hon inte kunde få lägga sit huvud mot min axel.
"Visst," svarade ja, "ta min axel till låns bara." Jag tyckte jag var oehört fyndig, men jag gissar på att hon inte hörde. Resten av resan drabbades jag av beskyddarkänslor. Jag gjorde mitt yttersta för att hon skulle ligga bekvämt, vred och vände och satt på ett ohyggligt sätt som fick min rygg att knaka och nacke att vridas ur led; allt för att hennes huvud skulle falla bekvämt mot min beniga axel. När solen på allvar tittade upp och brände in genom rutan, skuggade jag hennes ögon med min hand och viftade manande bort den med den andra. Det blev en sorts lek för mig, så att jag kunde hålla mig vaken, eller känna mig nyttig, vara vardagshjälte en stund. När vi kom fram sa hon tack och jag svarade, lika fyndigt som förut;" Alla behöver vi en axel ibland." Det hörde hon, och log. Hon skulle hem och sova, jag skulle skunka runt i göteborg i sju timmar med packning tills festivalen öppnade.
Den dagen dog Michael Jackson, i bilen hem dog stämningen och vi slutade diskutera konserten och pratade istället om vår tids största popstjärna.

Hem,
är inte där stjärnorna lyser
- det vet jag nu -
Hem,
är inte där solen går upp eller
vindarna blåser tillgivet
Hem,
är inte där bekanta dofter
väcker minnen till liv
Hem,
är inte den plats där du växt
upp och en dag valt att lämna
Hem,
kan vara, men inte nödvändigtvis
, din barnkammares fyra väggar
eller ditt tonårsrums låsta dörr.
För hem är där tryggheten råder,
hen är en plats du tillåts vila på.
Hem, kan vara en hand, en famn,
eller bara ett andetag i nacken.
Hem,
kan också vara
en stilla förtroendeingivande
röst, som lovar att allt ordnar
sig.

Den här skrev jag tredje natten efter det att jag kommit hem, till gården bakom landsvägen och tryggheten bland mammas hembeställda mat och kattens livlösa offergåvor som hon lämnar utanför källardörren i hopp om att få komma in. Men det är inte mitt hem längre. Jag har nog länge varit hemlös, fast kanske inte lika mycket hemlös som rolös. Jag känner ingen trygghet här, inte på det sätt som varma sängar kändes förr. Jag fylls av ett lugn när jag kommer hem, ett lugn som jag fann förra våren och som kommer tillbaka till mig så fort jag kommer hem till mammas hem. En dag har jag flyttat ut alla mina prylar därifrån, då finns där inget kvar som är mitt att vända åter till. Förutom min moders kärlek, och stjärnvalvet som faktiskt inte följde med.

[Gryning för surrealism]
Jag föddes vid en strand
intill den väldiga sjön i öst.
Min mor pressade kramp-
aktigt ut mig i vattnet, och
jag simmade själv iland.
Först ålade jag mig, sen
kröp jag försiktigt över
den varma mjuka sanden.
När jag väl kom fram till
de böljande gröna kullarna,
som majestätiskt höjde sig
över havet, tog jag mina första
steg, och långt innan jag nådde
staden, med dess betong och
konstlat ljus, så sprang jag
snabbast i världen. Nu flyger
jag högt över taken, i ständig
strid med gravitationen,
på jakt efter vägen till stjärnorna.

Jag Låg i sommarstugan när jag skrev den här, fyra nätter innan jag skulle åka tillbaka till Norrköping. Jag hade suttit nere vid stranden och rökt mina sista cigaretter, följt ett kärlekspar med blicken ut på bryggan och avundsjukt stirrar ner dem då de fick dansa till havets melodi och hanöhus inhyrda trubadur som spelade -tro det eller ej - Hallelujha. Det är verkligen sommarens låt. Dagen därpå gick jag förbi ett hus nere på stranden, såg samma par som jag bevakat under gårdagen; de bråkade och jag såg hur han slängde något i golvet. Jag vågade inte titta mer, skyndade mig hem och skrev i min bok.

När din hand inte längre rör hennes kind med varsamt eftertryck, tänker du ite alls, eller drar du dig till minnes siste juni.
Barfota strök ni fram över stranden, småpratandes men stundom tysta fast trygga i varandra, ackompanjerade av trubaduren borta på restaurangens uteservering, som på sin gitarr spelade den allra heligaste bland popsånger och rent sjöng med...
siste Juni, och solen föll avvaktande ner i havet när ni flätades samman och vaggande tog er ut på bryggans spets, förstrött kastade ni blickar ner i havet på jakt efter småfisk och evigheter. Ni ville aldrig att dagen skulle ta slut.
då trubaduren valde att öppna Hallelujah ytterligare, en oktav, omnfamnade ni varann och mjukt dansade ni er igenom halva låten och avslutade med en utdragen kyss som fick det att vända sig i magen på mig. Men det var en kyss som endast sker för att smitta ner åskådarna med just avundsjuka. Efter det gick ni ivrigt, utan att hasta, tilbaka mot land. Jag slog vad med mig själv att ni inte längre orkade med denna charad, det var dags för de djuriska lustarna att släppas lösa.
Var det djuret som helt tog överhand, var det bestens kedjor som brast när du slog henne till golvet den där förmiddagen i april? Jag vet inte, jag är bara poeten som satt vid stranden, badade tårna i sanden medan jag sta och förevigade er lyckligaste stund.

Jag bläddrar fram ett par sidor, till den första som avgränsar till tomma rader. Den skrev jag igår och idag, och den innehåller svaret på en gåta jag så länge undrat över.

"till stormens drottning, nu vet jag vem du är och varför jag tilldelade dig den titeln."
bortom förra vårens lugn, rådde den otämjda stormen.
Jag rörde mig vilset fram över glassplitter ängar,
den ena svartgråa morgonen efter den andra,
hem till rum jag inte längre var bekant med.
På jakt efter Lycka fann jag enbart tio-minuters-kärlek
i nu kallnade famnar. Jag minns vad du sa till mig då,
att röra vid dig skulle inte ge mig den ro jag sökte.
Efter det sprang tiden iväg, ett och ½ år har passerat sen dess.
Jag fann lugnet, precis som du sa, i mig själv.
Men fortfarande finner jag ingen ro i att röra vid dig.
Snarare blåser stormen upp så fort du och ditt allt kommer nära,
och den är hård och kallare än någonsin förut.

Godnatt, ny natt.

Tillbaka bland orden.

Ny natt,
fantastiskt att jag har aldrig varit med om den här natten förut.

Det är mer än två månader sen jag skrev, sommaren var tänkt att bli en period som skulle överflödas med ord, tankar, dikt, prosa och bara allmänt skitiga åsiker om mig själv och världen. Istället blev det knappt något av det, har väl levererat ett par texter till mina böcker, satt faktiskt en kväll och löste gåtan på hur jag skulle ta mig vidare i romanen men olyckligtvis(vanligtvis) så skrev jag inte mer än ett par sidor innan jag stoppade undan den i sin mapp. Det blir sällan som man tänkt sig, det blir nästan aldrig som man planerat, och det blir definitivt inte som jag önskat mig.

Kanske, för att jag hela tiden kräver mer än det jag har. Fast det stämmer väldigt dåligt på mig nu för tiden, jag kräver väldigt lite faktiskt. Att få vara för mig själv när jag önskar så, att få fördriva timmar bland mina självuppresta fasader bland vänner jag dra handen igenom. En kväll på en ballkong med dryck och goda vänners frånvaro. Inget illa ment, jag kräver det också.

Mina händer kliar men inte för att jag vill skriva. Sommaren har hemsökts av en underlig klåda som ingen doktor jag träffat kan sätta fingret på, men som alla är överens om inte är smittsam. Jag bryter ut mediciner och sväljer ner med vatten morgon som kväll, underligt kan tyckas då ingen vet vad jag har. Och där.. hö, dr försvann klådan. kanske är det bara bristen på ord som gjort mig nojig, kanske är allt psykiskt ändå?

Jag har flyttat, tagit med mig R. från gripen och lånat S. av C. Inga namn nämnda, det är min policy, dock har jag visst råkat nämna ett och annat för inte vidar elänge sedan, men jag ska bli bättre på det. Vi har en femrummare i Norrköping, än så länge bor det kvar en tjej från gamla sällskapen men hon flyttar snart och då får vi långvarigt besök av ytterligare en klasskamrat. Jag trivs att bo med människor, ett ex jag för ett par månader sen hängde av mig brukade jämt ifrågasätta varför jag envisades med att bo i studentkorridor, då det fanns tillgång till bra oh billigare 1 rok lyor. Well, jag behöver det. -jag behöver närvaron, även då jag som mest vill sluta mig i min egen ensamhet, behöver jag närvaron och möligheten att när jag vill, fråga någon hur det är. Bryta av mina egna tankar, kanske, då det blir för mycket eller för monotona.

Sommaren är snart slut, blir de inte bara kvickare och kvickare? De smiter undan mellan benen på en och innan man vet ordet av går man allén fram, sprängfylld av höstens alla rödbrungula löv. Man anar vintern vid vägens slut, sen faller aprilregnet och så är den där igen. Plågsamt kvava sommaren som lovar mycket men ger ack så lite. Men jag ska inte klaga, den blev inte som jag tänkt mig men den blev något ändå och det är vad som spelade roll. Nu är hösten här och jag vet att den kommer ha massor att erbjuda så det gäller att glömma de tröga dagarna på jobbet, fokusera hjärnan och välja rätt.

Jag ska bli flitigare på att skriva igen, jag hade ett par tankar jag tänkte ta upp men de får vänta. Nu planerar jag att krypa ner i badkaret och sova en stund, tills vattnet svalnat av och kylan driver mig ner under duntäckets förädiska fluffighet.