Stänga av; de enda ord jag inte vill lyssna till.

Klockan börjar närma sig sex, måndag morgon.
Sömnproblemen kvarstår, men inte utan orsak. Helst vill jag bara sitta i mitt fönster och röka men till vilken nytta är det? Lungorna är redan trötta, likväl resten av kroppen. Det är bara nävarna som krampaktigt ligger och knyter sig själva. reflexmässigt slår de in i väggen, med gardinen emellan för att dämpa ljudet. Men jag har redan börjat höra hur mina grannar vrider på sig och undrar...

Jag skriver för det är det enda jag kan göra. Ny natt var på något vis den sista platsen för mina rader, för jag har mer än mindre tröttnat på orden. Skriver inte längre på mina böcker, jag förmår mig inte. Spelar hellre bort några timmar på datorspel eller fördummar mig själv via serier med pålagda skratt som TV:n förmedlar. Eller utan, fast då skrattar jag själv. Åt vad, vet inte. Allt för att döva och få tiden att gå. Men vart jag vill att den ska komma vet jag inte. Framåt, uppåt, utåt. till en ny plats ett nytt rum ett främmande tillfälle som känns skrämmande bekant. tillbaka går den aldrig, hur mycket jag än önskat och mutat och smugit så går den aldrig tillbaka. gjort är gjort och görs aldrig om igen, hänt är hänt och oavsett om du väljer att leva med det eller inte så finns det där i ditt gårdagsbagage som du så gärna tagit med dig eller glömt hemma.

Jag kan inte sova, för om natten kommer tankarna. De svårmodiga, problematiska och framför allt bräckliga. De går sönder så fort jag format dem till något hanterbart. De sprider sig i tusen bitar och jag kan inte låta dem ligga, måste börja pussla igen. Samma bild kommer sällan två gånger, och om den gör det slår jag den gärna i tu med flit. Är inget klart, har jag inte sett med mina egna ögon, måste jag försöka tänka den ur alla möjliga synvinklar för att bli nöjd. vittnen kan ljuga, även om de inte vet det själva. Jag litar på dig, men inte på resten. Och då jag inte kan förstå varför saker blev som de blev, även då jag sett hälften med egna ögon( fast det hade varit ur dina jag sett sanningen), så kan jag inte slumra till på kudden.

Den har hårdnat av alla knytnäveslag, i täckets påslakan ligger en filt av bly, men den skyddar inte mot kryptoniten som försatt mig i detta svaga tillstånd. Jag vet att det finns en flykt, en väg ut ur det här, men jag vill inte ta den.

*andas*

Stänga av. Jag kan stänga av alla mina känslor. Låta likgiltigheten skölja genom kroppen och föra med sig de tunga tankarna. Jag förvånas över att alla inte kan det. jag tror likväl inte att jag är unik för det, då det ter sig så enkelt för mig. Jag har vandrat i tillståndet förr, aldrig längre perioder men strax efter det att tårarna fallit och smärtan lagt sig. För att slippa drabbas av återfall. Efteråt, efter allt som gjort mig ont. Efter avsluten. Och det tar ett tag, innan allt återställt sig till sitt naturliga tillstånd, men efter det är det svårt att börja om. Känslorna blir aldrig lika starka igen. Det var därför jag aldrig kunde ge mig in i en nystart, inte med någon, för känslorna var inte dem samma. Jag står för att kärleken aldrig försvinner, men den svalnar, och efter min själarensning, är de svalare än någonsin.

"Din blogg har blivit tråkig, den är full av kärleksbabbel"

Jag är ledsen för din skull, för att du inte kan tycka om lyckan på samma vis som jag.
Anledningen till att jag inte stänger av, rensar ut, är för att jag fortfarande älskar dig. Jag väljer att se här och nu och påverkas av känslorna som finns för stunden. förstår du nu vad det är jag försökt förklara för dig så många nätter? Det kanske inte gäller dig, men för mig är det så, och för mig är det enda som räknas när det kommer till mig att välja. Om jag gör fel enligt alla andra så får det vara så, i mitt liv så väljer jag. Punkt slut, det är min kroppsliga rättighet. Jag följer alltid med hjärta, på ont och gott, mina känslor är mitt centrum för vilja. Kuken står för lusten, han kommer i andra hand men kan få mer inflytande i jävliga stunders hetta. Vett har jag inte mycket till övers för, och med självrespekt vill jag mena att det är något du har om du själv väljer åt dig. Så länge du är medveten om sanningen. Om sanningen är ovis för att du inte sett med dina egna ögon, så välj en sanning att tro på men tvivla aldrig på att det finns en annan, eller att du inte sett hela bilden. Det senare är relevant för mig idag, det är vad som håller mig uppe. För jag tror och vet att jag inte sett hela. Men vad den är, vet varken du eller jag så vem ska jag fråga? Jag kan bara ligga här och pussla.


Men pulsen har lugnat sig nu, jag ska slita lite till på lungorna sen kommer jag nog kunna somna. Se, även om jag tröttnat på ordet, hjälper det mig när inget annat vill fungera.

armbågar bygger vägen snabbare

sitter I skuggan av ett rum som hänger sig över mig. Jag är tyngd, av ingen anledning alls. Eller? Väntar på samtal från älsklingen, en signal sen bär det av till gymmet. Min syster skrattade nervöst när jag berättade att jag köpt kort, frågade om jag var på riktig och betvivlade i sekunder om det verkligen var hennes bror hon ringt. Det var det.

En förändring vars motiv är förbättring av hälsan. Jag siktar inte på att se ut som en spartan vilse på svenska beachen nästa sommar, utan för att någorlunda må bättre till vardags. jag har varit trött i tre år nu, långsamt försvagats och tappat konditionen. Levt med ånger i sängen, allt för ofta tänkt på att magen tung vilar på röven när jag knullar på i doggystyle. Drickpauser som mellanspel, andfådda förspel, handlar allt om sex?

Otrohet.
"Skulle aldrig kunna tänka mig bli tillsammans med någon som varit otrogen tio gånger"
vi är våran historia. Testa lev utan den och se vad som blev över. vilka fantastiska historier har ett nyfött barn - som upplevt det mesta - att förtälja? Inga, därför har de ingen nytta av språket. Göra sin röst hörd, men om vad när du inte kan relatera till något?
"Du behöver inte berätta, gör jag det?"
Ibland gör du det, inte lika ofta som jag men ibland. Kanske det du menar, att jag gärna öser ut mitt igår som en spann iskallt vatten över huvudet på dig. Det är inte så, oftast beror det på att du frågar. Du, och alla andra. Samtidigt finns det en vilja inom mig att folk ska förstå vem jag är och hur ska du förstå utan att veta bakgrunden? Du kan välja att ta mig för den jag är i stunden, men nyss var jag en ilsken best som vrålade ut min åsikt om ett dåligt beteende vars mönster jag själv gärna önskade följa(den andra sanningen, ska komma det till den senare i veckan). Är jag alltid en ilsken best eller är jag, nästa gång vi ses, en lugn samarit som själv bär ut soporna utan att bli påmind? Kan du ta mig för den jag är här och nu, någonsin, utan att relatera till en gårdag? Jag önskar det var så, men tyvärr tror jag inte de flesta människorna kan tänka så. Bortse, kan du bortse.

Bortse, från att jag varit otrogen ett tiotal gånger, och ta mig för den jag är här idag med dig tätt intill eller på andra sidan ett nerspillt restaurangbord? Vem du än är, vilken relation vi än har till varandra, kan du välja att bortse från onsdagens nervositet och misstankar, lördagens vredesdrabbade svartsjuka eller - ja varför inte - när jag kysser dig och hjälper dig att gå? oavsett om vad jag gjort, vad som hänt, bra eller dåligt. Kan du bortse och bara ta mig för nuets handlingar?
Jag önskar det var så, för då kunde vi glömma våra historier( hela historien, varför inte? Vad har vi lärt oss egentligen, människan fortsätter begå samma misstag om och om igen. Allt vi gör är att fördöma. Sen går vi vidare, och utan hänsyn använder vi armbågarna istället för handflatorna för armbågar bygger vägen snabbare). Men nu behöver vi våra gårdagar, inte för vår egen skull enbart, utan för att andra ska förstå.

Jag ska gå och träna nu, tänka på den andra sanningen och återkomma med ett inlägg i morgon.

Brev från Niagamia.

Jag ligger sömnlös i timtal, rullar runt och letar ord i en säng jag vantrivs i. Känslan vill inte överge mig, den blir snarare starkare så fort du inte är här. Det har börjat viskas i mitt öra att något är fel, att något döljs för mig. En dolk som kommer hugga hårt och sitta kvar i månader. Jag skakar av mig känslan, försöker åtminstone, och tänker att det måste vara inbillning. Jag skulle märkt, jag är vaksam i mina steg och jag för mig försiktigt. Ingenting är fel, det är inte som det brukar vara men det betyder inte fel. Det är så rätt men jag misstar min lycka för naivitet.
Jag kan tänka och tala igen. Den förmågan var borta ett par dar, semester i en medelhavsstad( tack och hej vi syns på fredag), men nu är allt som det ska vara med den saken. Men fortfarande känns det som om någonting är fel. Först trodde jag det var något med mig, den vanliga gamla inbilska demonen som spökade där skuggorna ruvade. Nu har jag börjat tro att det på allvar är något fel i min omgivning, som om ett spöke snarare från det förflutna har återvänt eller gammal tvivel grott i mina nya rötter.

Jag ursäktar mig för att det går ut över dig, för att jag misstänksamt öppnar alla dina dörrar och kontinuerligt kikar över din axel(över min likaså). Ett par minuter och en läderrem krävs för att jag ska skärpa till mig, jag ska bättra mig så fort känslan veknat inom mig. Jag litar på dig, svårt att tro men jag gör det, det är bara denna känsla som retar mig. Den hånar mig för den vekhet min öppenhet och kärlek tillfört sen jag träffade dig. Men jag vill vara vek för dig, på samma sätt som jag vill vara stark när det behövs. Jag söker ett limbo mellan dem, ett mittemellan fågel eller fisk. Ett svenskt Lagom som räcker åt alla.

Men jag skräms, livrädd för mig själv för första gången på flera år. Han har aldrig varit så här stark förut, aldrig påverkat mig dagtid. Det är om nätterna, när skuggorna ligger tätt och ljuset knappt kommer fram, som hans styrka i vanliga fall klarar gripa mina handleder och styra mig åt sitt håll. Följ mig till slutet av denna absurda saga, bäst vore om jag slutade skriva här och nu istället för att sitta och gödda känslan. Men i väntan på Cattis fika-signal har jag svårt att sitta stilla, svårt att få tankarna att gå åt ett annat håll.

Drömde inatt, eller rättare sagt i morse kanske.
Det var nu, och du visade upp ditt nya rum. Det var helt målat i lila; väggar, tak golv. Jag till och med överkastet och hyllan var i lila. Du sa att du inte fått ordning på det än, och jag tog en bild och la in på min dator.
Sen var allt då, tillbaka från början. Dag ett och vi var alla nya inför varandra, bara det att jag hade behållit mitt minne från idag(rörigt?). Jag visste vem du var och jag hade hört ett par av dina hemligheter. Du umgicks som vanligt i början med R och A, och jag visste att jag borde bida min tid till rätt ögonblick. Det då du lånade jackan. Men jag kunde inte, så fort tillfälle gavs var jag på dig och jag ältade att vi en dag skulle bli ett. Jag berättade saker du berättat för mig, fast inte än(förstår ni?), och det gjorde dig rädd att jag visste så mycket redan. Jag visade till och med upp bilden jag tagit på ditt rum, vilket var droppen och fick dig att gå iväg och faktiskt bli tillsammans med någon annan.

Mina drömmar är väldigt betydelsefulla för mig. I flera år skrev jag ner dem, tills jag en dag insåg att det här aldrig kommer ta slut eller leda någon vart(eller rättare sagt, jag tröttnade). Att tyda drömmar är jag tvetydig mot, att en dröm ska säga något om en själv kanske är sant men om ens omgivning.. jag vet.
Nu är jag lite ohaj på detta, ingenting nedanför går jag i god för att det är sant.
Lila...enligt de som tror på chakra, att vi människor ska ha en aura, är lila färgen för Pannchakra, som i sin tur står för( i korta drag, läs mer på http://www.solrosen.de/chakran.htm ) Intuition, inteliggens, förståelse och vilken riktning man har i livet.
Intuitionen. Har jag någonsin valt att lita på den? Har jag någonsin gjort annat, vilket i sin tur förvandlat mig till den misstänksamma karaktär jag idag råkar vara?
däremot kan man gå i flera fällor om man vägrar att aldrig lyssna till den. Det kan vara farligt att bara blunda för den som dumma känslor, barnsligheter och trams.

Grejen är den att jag just nu, i denna epok av mitt liv som känns så förunderligt perfekt, inte vill att något ska visa sig vara fel. Och om det nu inte är det, om allt är så bra som det på ytan ser ut att vara, varför kasta bort allt det med dumma misstankar? Varför ödsla min tid?
Jo... för känslan vill inte försvinna. Och när till och med Niagamia, en av dem gamla gudarna hör av sig, ja då går det bara inte att se bort.

En lögn och värmande känsla.

Ett ordspråk jag hittade på haket. Ryskt, säger de, men jag tror det gäller världen över.

Med lögner kan man kanske ta sig framåt i livet - men man kan aldrig vända åter.

Jag har ljugit väldigt mycket i mitt förflutna, i många lägen tedde sig sanningen otänkbar. Med lögner tog jag mig lättare runt problem, med lögner klarade jag leva min livsstil utan att falla dit för att vara något jag inte ville se mig som. Något jag inte var, en libertin som levde ohämmat för att tillfredsställa mina njutningar. Men det handlade inte om sexet, att få pulsen att gå upp i varv mellan lakan i röda sken, jag tror jag var mer besatt av den ridderlige romantiken. Kärlekshistorierna, mitt liv var inte en starlet novell utan ett helt jubileumsmagasin. Jag ville ha det där nykära, första-gången-upplevelserna och så långt ifrån vardagen som möjligt. Varje kyss skulle vara den första, varje rysning skulle vara speciell. Jag ville veta, inte bara hur en tänker utan gräva mig in i flera hjärtan. Jag ville lämna spår av mig själv, på nytt om och om igen. Aldrig älta det lilla jag hade att älta för samma person om och om igen. Jag var väl rädd att vad jag hade att berätta skulle ta slut, att mitt inre skulle tömmas. Att jag skulle framstå som något vardagligt, trist och hopplöst.

Det var inte bara i romanserna jag kände såhär. Det var i umgänge överhuvudtaget. Jag hade få väldigt nära vänner men kretsen jag umgicks i var hur stor som helst. Vänner på alla håll, pendlade mellan grupper som aldrig hört talas om varandra och aldrig skulle gilla den andres närvaro. Hur det kom sig att jag klarade av dem alla är ett mysterium, kanske gjorde jag det inte och kanske är det därför jag nu inte känner så många längre. Jag hälsar som hastigast när vi träffas ute, men vi saknar gemensamma nämnare för att inleda samtal. Det finns inget internt mellan oss, och kanske är det en besvikelse jag känner idag. Mina vänner var aldrig mer än statister, och jag själv var bara någon som kom och gick. värmen var obefintlig, lika så saknaden efter dem och mig.

Den fanns alltid en rädsla, och det finns spår av den än(även om den inte påverkar mig lika mycket längre), att bli ointressant. Att bli vardag.

Så kom den där dagen då jag insåg att den jag är inte är statisk, att jag ständigt är i förändring och inte ens i stunden som är bara en människa, utan flera. Precis som du. vi har inte bara ett ansikte att visa. Det kanske känns så när man har varit i en och samma grupp för länge, att det inte finns plats eller utrymme för att vika av och visa andra känslor än vilka gruppen är van vid att se. Det finns en rädsla, även där.
Den rädslan har jag kommit över. Suprice, faktiskt. Jag har inget behov att bara visa en sida av mig själv, jag tänker inte begränsa mig så. Vad människor tycker och tänker och säger bakom min rygg är bara deras huvudvärk. Får jag det kastat i ansiktet så vet jag var jag har dem och kan välja ifall jag ska göra en förändring i mig själv eller i mitt umgänge. Det rör mig inte, jag kan anpassa mig till den grad att jag inte hämmar den jag vill vara. Viljan är starkast, lusten kommer sen.
Men visst känner jag att med vissa människor, som min älskade tex, vill jag inte visa mina sämre sidor. De mörka, de frånvarande eller paniska sidorna. Stunderna i skuggan, försjunken i en öl eller skrattandes i sängen åt ingenting förutom själva livets ironi. Men hon måste få se dem också, och senast gick det ju bra. Om man ska förstå vad man älskar, måste man också få chansen se och välja. Påverka!

Jag har inte mitt gamla behov längre. När jag förstod att jakten fungerade som en flykt, insåg jag vad jag egentligen saknade. Vad jag var ute efter var precis det jag lämnat bakom mig. Trygghet!
Som Bob Hansson sa: " det finns ingen närmre väg till kärleken och revolutionen än platsen du just klev in på baby!"
Och det handlar inte bara om kärlek och revolution, det handlar om att om du söker efter ett tillstånd så går det inte att finna någon annanstans i världen, utan bara i dig själv. Du måste bara våga leta.
Jag har varit trygg i de värsta av situationer. Som den gången jag sparkades ner av nazister och flydde genom Sölvesborgs små kvarter, och gömde mig bakom en båt på land tillsammans med en av dem vekaste sköldar som fanns att finna. En sextonårig flickas kropp med gråten i halsen. Men hon var min trygghet, trots att hatet studsade fram mellan byggnaderna runt om oss. Hon var min trygghet, och jag kunde gått i döden för att beskydda henne.
Det var länge sedan nu, sju år sedan, och vi har gått ifrån varandra. Ibland skickar jag iväg ett sms, ibland får jag tillbaka ett. Men vi var aldrig trygghet för varandra mer än den natten, och jag ångrar det.


Vem som helst får kommentera min blogg, men jag hade önskat ni lämnade någon sorts signatur. Behöver inte vara ett fullständigt namn, kanske bara en bokstav som kan leda mig till en gissning om vilka ni är.

Upprör mig, är du snäll

Upprörd?
Jag upprörs över din enfald och dina fördomar. Jag trodde en gång att fördomar var något man växte ifrån, nu tror jag snarare att fördomar är något man växer in i. En förstor jacka man aldrig tyckte om men som man kom sig att vistas i ändå.
Du börjar med ett öppet sinne inför allt. Men ju mer du stöter på, desto mer av allt det svarta du bevittnar gör att du tillslut lägger ramar framför när du ser det igen. Det går att ta sig förbi, går att gå in i och öppna upp men då måste man vara öppen för att förstå att man kan ha haft fel. Det är svårt att erkänna att man kan ha haft fel, det är lättare att kämpa vidare trots att du redan besegrats. Vägra tro på nederlaget, bara fortsätta slå trots att du ligger ner.
Det kallas stolthet och vi känner alla till det. Jag försöker styras av så lite stolthet jag bara kan, låter orken härska i dess ställe. Så det är inte av stolthet jag inte bryr mig, det är av brist på ork.

Jag ber om ursäkt om du upprörs över hur lite jag bryr mig om att du upprörs. Jag har inte tid, ingen ork att bry mig om små människor med stora tankar(om sig själv) och väldigt knaper självinsikt.

Ändå skakar mina händer, ändå lyssnar jag på låtarna och går promenaderna där kylar tränger sig in i märgen i ett ytterst försök att dämpa nervernas ilska. Det är inte riktat till dig, för allt nej jag orkar inte bry mig, det är riktat till ingen annan än mig. Känslan ser mig som vek då jag inte krossar allt motstånd, ser mig som ovärdig denna kropp för att jag väljer att vika kinden till och ignorera den som vill mig illa. Jag känner mitt innersta hat, ibland när regnet faller så önskar jag att jag valde att följa det, men jag är glad att jag säger nej.

Jag gav det ansikte och ett namn för att enklare bemöta det. Så har jag gjort med alla mina känslor. De sju starkaste gjorde jag till älskarinnorna, hatet fick namnet Azchrel efter en figur jag drömde om i högstadiet. En liten grön sak, med hud som satt slimmad över skelett och muskler, och ögon lika tomma som mina händer. Idag liknad har mer mig, fast uttorkad och trött.
Älskarinnorna var bundsförvanter för att hålla mig kvar, hålla mig borta från ilskan. Pricilla Lugnade mig i mina drömmar med sin sensuella kraft, Corall var hon som höll mig kvar bland fantasierna när jag vaknade. Miss Loverslane var cigarettdrottningen, min rebelliska anda mot ett samhälle som tycktes motarbeta mig. Jessie lou var hon som serverade mig drinkar för att glömma tunga tankar. Call-girl fanns där för att lyssna när ingen annan gjorde det, Blackburn var mitt självhat när jag sårat någon. Missy, den sista, var min ansiktlösa kärlek som alltid satt med ryggen vänd mot mig. Tillsammans bildade dem min stabb av älskarinnor som satt på midnattsbaren och tjafsade över spilld öl och brustna hjärtan, och där sitter dem än och väntar på att jag ska komma tillbaka.

Jag växer upp, en vän sa till mig igår att jag lät mognare än någonsin förr och även om jag ville bestrida hennes argument så tror jag det låg en viss sanning i det. Jag känner mig mognare, jag har slutat vistas med mina inre demoner och jag tilltalar inga skuggor längre. Min spegelbild förblir min antagonist men också han kan jag vända ryggen till utan att undra vilken grimas han kastar åt mig.
Kärleken är inte lika komplicerad som förr, det finns inget menlös spel mellan mig och hon och den enda dramatiken kommer från en rastlös själ utifrån som tror att han spela roll. En liten roll, när fyllan slår som hårdast, men dagen därpå vill jag bara sucka och skjuta undan petiteserna. Jag är trött på spelet, lögnerna, testen och maskerna. Jag vill att hon ska stå för en trygghet och inte vara ett orosmoment som inspirerar åt snedsteg och läsvärd poesi. Jag vill att hon ska vara min lycka, min första tanke när jag vaknar och bland de sista när jag somnar. I drömmen ska hon kyssa mig gul och blå och om dagen ska hon piska mitt hjärta med sitt mjukrosa leende. Jag älskar det, älskar henne.

Men när känslan återkommer, när Azchrel åter knackar på min dörr, så behöver jag alla krafter från igår. Jag behöver tron på stjärnorna, jag behöver gudarna som inte sviker och en hand som inte är här att hålla. En syster utan blodsband, vänner utan röster. För han tillhör det förflutna, och kan också bara besegras av ett väsen från igår. Eller som A. sa, en hop psykologer och ett skåp mediciner. Men jag vill inte tro på det där. Det är väl ett släktdrag jag ärvt från min fader( "frisk luft är det enda som behövs"), eller en rädsla att bli knäppförklarad av en utbränd arbetsgrupp som glömt sina ambitioner i universitetets hörsalar. Nej, jag väljer att ställa mina diagnoser själv, du kan inte gräva upp något ur mig som jag inte redan minns och analyserat. Jag vet mina rädslors ursprung, jag vet min styrkas grund. Varifrån min otillit kommer är jag säker på, och behovet av trygghet är bara mänskligt. Precis som girigheten är ett medfött hål i våra hjärtan som inte går att fylla, bara ignorera. Men jag vet inte varifrån hatet och ilskan kommer, jag kan inte utan att blanda in det paranormala och tvivelaktiga berätta Azchrels ursprung. Därför, väljer jag att tystna.

Känslan av mörkret.

Letade broar på fel sida strömmen, gick mot en solnedgång och vände hemåt genom mörkret. Förbi en upplyst djurkyrkogård, lämnade ett avskedsbrev på en barkbåt och genade mellan trottoarer för att komma hem.

Något växer inom mig, jag håller tillbaka det med musik och cigaretter. Långa promenader genom höstmörkret, koncentrerar mig på min hållning och höfternas rörelsemönster. Lyssnar till ändernas hånskratt, viker undan med blicken och ser mot en solnedgång som så många andra. Lagar mat, länge, och ser på förutsägbara filmer med mycket våld och flimmer. Klichéer, jag har sett dem alla förr men önskar ändå att de varade ett par timmar till.
Kan inte skriva, försöker trycka undan den enskilda tanken som terroriserar mig. höjer volymen ytterligare, önskar du kunde komma hit redan nu men vill inte stressa ut dig i kylan.

Rastlöshet, men rötterna har gjort sig hemma. Vill inte dra iväg, inte igen, jag letar inte längre. Jakten är över, lusten finns här men ändå... något inom mig som vill få utlopp, jag slår tillbaka ett uppror mot mig själv.

Skrämmer jag dig? inte menat så. Det finns inget att vara rädd för, jag vet vad det är med mig. Eller, jag vet inte, men jag har mött det förut, upplevt samma strid förut och jag vinner alltid. Om jag inte vunnit hade jag inte suttit här. Men det här är inget... garh, kan verkligen itne skriva. Sitter bara och tänker på att jag måste framstå som en sjuttonåring som har problem med mörkret.

Jag var sexton år första gången jag kände såhär. Jag har letat bland mina dagböcker men inte funnit det inlägget(tänkte göra det lätt för mig och kopiera). Vi var ute i Karlshamn, det var konsert och helt plötsligt, av den lättaste av anledningar, väcktes ett sorts raseri inuti mig. Det var inte som jag kokade, pulsen höll sig låg men nerverna vibrerade i takt med baskaggen. Jag var tvungen att ta mig ut ur lokalen och bort från allt liv. Upp för klipporna, in bland träden och vidare upp, tills jag nådde en plats ovanför det elektriska ljuset dit inga blickar kunde finna mig. Musiken nådde dock upp dit, och dränkte mitt skrik. Jag satt där i flera timmar, tills konserten var slut, och klättrade ner först när jag såg att mina vänner började röra sig hemåt. Jag berättade aldrig något, de frågade aldrig. Skrev om det, jag är säker på det, men avsnittet är bortstädat.

Hjälpte det mig? Ja, det hände mer saker där uppe på klipporna än vad jag skriver om här. Det finns saker som inte ens jag kan berätta om, ting jag inte vågar stå för i rädsla för att verka... udda/töntig/barnslig/störd...

Då varade känslan bara ett par timmar, sen dess har den kommit tillbaka flera gånger och den håller i sig allt längre. Nu har den varit här sen vi skiljdes åt i hörnet av trafikljusens sken. Längtar tills du kommer hit, bara minuter till, för jag vet att tanken på dig är starkare än Azchrel.

hej då

En dag, sa du,
En dag som inte är idag.
I en tid som inte är nu, på en plats som inte är här.
Ett annat jag men samma du.

För du är förlåten, sa du,
Men jag kan inte börja om utan att mista respekten för mig själv.
Kan inte ge det en chans till,
kan inte riskera allt igen.

Lyssnar på David Urwitz, det var länge sen nu och jag ramlade in på hans myspace av en slump. Ett par låtar jag inte hört förut, en av dem heter hej då och jag lyssnar sönder den som vanligt. Vanligt när jag hittar en bra låt, jag önskar jag kunde sluta förstöra såhär för mig själv men en bra låt förtjänas, behövs spelas mer än en gång. En bra låt för mig är en låt som väcker känslorna, som skapar bilderna och historierna utan att ord för ord berätta dem.

Igår ställdes till med fylleslag, och i morse när jag vaknade bland flaskor, burkar och chipssmulor över hela golvet, undrade jag åter igen vem jag var. Återkommande fråga, till den som tvivlar på sin egen spegelbild.
Jag ska avslöja, att jag pratar med min egen spegelbild. Varje gång, faktiskt, som jag ser mig själv i spegeln så kommunicerar jag med mig själv. Mer eller mindre, det händer jämt. Ibland kan det räcka med ett leende, en blick som säger du-förstår-vad-jag-menar. I andra, mer berusade stunder, kan jag föra längre samtal och kräva mig själv på svar jag inte har. Men får, för spegeln talar tillbaka.

*...*

Ett ansikte, flera vinklar. En hand, kan både slå och smeka. Hård som hud, vilse på din kind.
"synd att du redan har en Amanda"
Jag kunde bara svara med ett leende, för vad fanns det där att säga?
Inte synd alls, jag är nöjd med den jag har. Jag är nöjd. nöjd, kan jag säga så?
Jag är nöjd med mitt provresultat, nöjd med fisken trots att den brändes vid. Men nöjd med en människa?
Snarare lycklig. Jag ödslar tid på att hitta en förklaring, när det är så enkelt. Det var inget fel på dig, du hade skönhet och charm, men det lockade mig inte.
hur kan något inte locka mig, någon? Vill jag kanske inte ha allt?

Jag vill gå långa promenader i regnet och få alla tankar bortsköljda av Gelix påhittade snöstorm, jag vill skynda mig fram genom mörkret och svänga in i en gränd och pressa upp dörren till ett Café och dela ett svagt brinnande ljus med dig och två koppar varm choklad. Jag vill prata ordentligt, som med vännerna där hemma, eller tycker kanske också de att jag maler på för mycket, för snabbt för hårt och trampar lite väl långt över gränsen till och från? Jag steppar, men vem gillar en dansfjolla? Ihåligt är mitt hjärta när alla tankar samlats till rådslag, det finns en rädsla där som handlar om att jag inte gjort mig till en ensamvarg utan blivit vald av andra till att röra mig utanför flocken. Kom in ibland, när vi äter och ska dricka. Men jaga får du göra vid sidan av. om.

Jag bryr mig egentligen inte, jag bryr mig alldeles för mycket ibland. Någonstans vet jag att jag inte alltid är den samma, ett ansikte flera vinklar. Men samtidigt är jag gott väl medveten om att ett intryck är svårt att byta ut, fel färg tar timmar att skrapa bort. Men en kyss, smakar alltid den samma.

Ikväll blir det bio, och till helgen spökar jag ut mig. Överkörd räv eller Jack O'lanter.

En del av musiken

Sådär, mitt skivförråd är påfyllt. Än ligger inte alla mina skivor på bordet, men det börjar ta sig. Tillsammans med resten av rummet, nu har jag bara ett par tomma väggar kvar att dölja och musikhörnan kvar att bygga. Det får ta sin tid, jag vill för första gången att allt ska vara perfekt och trivsamt. Jag har i alla år levt med det billigaste, inte brytt mig om inredning och liknande trams, pressat upp vad som funnit till hands på hyllor och väggar. Mina rum har varit som en utställning om mitt liv som flyttats runt från stad till stad. Men det är annorlunda nu. Tanken är väl den att jag ska sitta på de här sjutton kvadratmetrarna i tre år till, minst, och då får det fankigen´(?) vara lite snyggt.

Cheap shoots fyra, en av de sista briljanta samlingsskivorna jag köpte. Punken började dö inom mig, jag skulle bli rock och ha riktiga album. Gärna på Vinyl, även om det inte blev så många( hade ju ingen spelare, och snål som jag är inför dyrare inköp så blev det aldrig någon heller).
Såhär, flera år senare, känner jag mig själv som världens bästa samlingsskiva. Jag är ett mångfall av olika stilar, verser och refränger. Olika humör kräver olika instrument, ni flesta vet hur det är. När man är nere vill man höra vissa sånger, när man är på topp avskyr man samma älskvärda dängor. Och viseversa, jag behöver inte skriva om detta för det är allmänt känt.

Däremot finns det få låtar jag kan lyssna på oavsett humör. En av dem är Silverschairs Emotion sickness, en för mig helt briljant låt som passar både när tårarna ligger där och vilar och ilskan bränner proppar i hjärnan. Den fungerar när jag mår bra, när allt är som det ska och inga bekymmer ens tåls att lyssna på. Och till sist, självfallet, när jag mår som bäst och fingret ger sig själv på rutin.
Den fungerar dock inte till sex, men det är få låtar som gör.

Jag har problemet med sex till musik(eller musik till sex, beror på hur man väljer att prioritera de två). Elektronisk musik borde inte vara något problem, jag har lyckats med det flera gånger. Det är när lyriken kommer in, väl och icke-väl levererade texter som får en att spetsa öronen och glömma situationens hetta. Det har hänt att förgångna sexpartners har trott - med all rätt de har - att det är mitt tycke för dem som svalnat av mitt i, men sanningen är den att jag lider av allvarliga koncentrationssvårigheter och inte kan göra två saker samtidigt. Fast det är iofs en lögn, det finns en sak jag kan göra samtidigt som två, jag kan titta åt ett håll och lyssna åt ett annat. Men vad hjälper det, när koncentrationen sviktar mitt i en missionär?
Svårast har jag för svenska texter, där lystrar jag till varenda ord. Alla svårast är svensk hiphop, där jag måste lyssna extra noga för att höra precis vad dem säger. Enklast är som sagt elektronisk musik, samt engelska låtar jag inte hört förut( där kan jag förvandla deras välskrivna poesi till mummel, en vacker ton i sig).

Så tänk på detta,
när du ska ha sex med mig så sänk volymen.

http://www.youtube.com/watch?v=xBf1UblIMKU

Karlshamns natt

Och jag ger dig karlshamnsnatten, i alla ära den (inte) förtjänar.

Jag hade förväntningar, för höga som alltid, även om jag hade på känn att inget var som förut. Men att det var så... så, fel, fick mig att förstå varför jag trivs så mycket bättre överallt förutom där jag tog min första pub öl.

Karlshamn var sig likt inatt, fast samtidigt väldigt olikt.

Det var som en vilda western roman, utan en pianospelare och kangkang flickor. Sekunden efter jag köpt min första öl går killen bakom mig i backen. Han drar med sig två bord med tillhörande stolar, inklusive åtta glas och en persienn. Som den gentleman jag är så hjälper jag honom upp, bara för att få den misstänksamma "är-du-ute-efter-min-röv" blicken i retur. Tre killar till brakade genom flisor och glas, men ingen brydde sig nämvärt. Varför, egentligen, det händer hela tiden.

Jag stod i en dimma i hörnet av dansgolvet och såg ut över en flock taktlösa individer som rörde sig till samma dansgolvsrepetoar som alltid. Samma hits som spelades på matsalsdiscona i mellanstadiet, plus några nyinspelade hits i form av "botten anna"(ny och ny) och... nej, det var den. De hade det klassiska rockbreaket, där de lirade Poison, run to the hills och... vad hände med I love rock'n'roll? Nej, vi bryter för Per gessle. Dj:n återkommen stundvis med vitsiga kommentarer om hur "underbara ni varit ikväll", och vid tio i två kör vi en Gessle hit till. Några skriker rakt ut och kastar sig in i havet av krigare och madonnor(återkommer till det), och jag flyr ut genom dörren där jag försöker kräva mina pengar tillbaka utan vidare resultat. Jag undrar om Tjejen i kassan tycker det varit en kul kväll, och hon svarar "ja det tycker jag". Glad att få vara med, i alla fall på ett hörn.

Jag undrade vart alla tagit vägen, vad hade hänt med alla gamla legender som gjorde staden unik? I kön stod en skäggig fd. klasskamrat, stenad som ett as, i trappan sprang jag ihop med en tjockis som mobbades i högstadiet, och så självklart J. som alltid kommer vara där. Men vad hade hänt med mina kumpaner, lakejer, fd klasskompisar och misslyckade ragg(de är alla samma personer)?

Flyttat, förstås. Varför umgicks vi om vi egentligen inte delade ambitioner. Ta oss bort, gärna upp men det går även bra ner så länge det är bort. Kanske avskydde jag dem alla mer än mindre, men där inatt så saknade jag allihopa. På plats fanns bara personer jag fann irritation och en stor ironi över. Men sympati, förstås. jag tyckte också om det här, tror jag, för flera år sedan. Pojken från igår hånar min storstadsaroggans, och jag låter honom. Till och med instämmer, i vissa avseenden. Vart jag än flyttar, finns en del av mig kvar här hos dem.

S. påpekade att rödtoppen var kåtast i lokalen, och jag fick nog instämma. Runt trettio, fin som en klassiker, med en arm och ett par målade läppar runt vartenda raggarkung i sallongen.

Det här är en stad där filosoferna bör stanna hemma. Här går krigarna hem, de lite större och lite starkare och en aning korkade killarna(gärna med en dum uppsyn och ärr på knogen) har alla varsin barcadi indränkt tonåring under armen( med fingrarna lätt vilande under hennes uppkavlade kjolkant). Men de är vackra, flickorna, det har jag alltid tyckt. Visst rör det sig en och annan skugga genom lokalen, visst stinker de alla perfym och jc-mode, men de är vackra och jag undrar inte vad de ser hos sina tribletattuerade jättar.

Här, i den här re-relationen, händer det något. Här finns dramatik, här finns starka känslor varje helg. Här har du källan till hollywood, slagsmål otrohet och byrasism. Här är Johnny depp homosexuell och The Rock är en stjärna.

*ler*

Härifrån kommer jag. Le och dansa, för här finner jag inspiration till att skriva, leva och tystna.

Jag lovar dig(om ett par timmar så)

Det var ett tag sen jag skrev, men jag har inte haft ork eller lust att skriva. Sömnsvårigheterna är tillbaka, inte bara när jag sover ensam om måndagar utan även när jag sover intill henne(en tisdag). Men igår sov jag som en stock, och igår när jag gick genom stan via nya vägar( som jag tror är kortare men inte vågar ta tiden på) så kom orden tillbaka till mig. Via melodier, jag fick nynna på mina egna då hörlurarna gått sönder igen(fotnot: köp ett par ordentliga nästa gång).
Jag ska skriva mer ikväll, när jag kommer hem. Nu måste jag tillbaka till skolan och göra min projektpresentation klar med R.

Men orden har kommit tillbaka, så här spottar jag ut lite som ni kan ha och gotta er med.

Jag lovar det blir bättre än dag när höstlöven dansat sig bort och en nynalkad vår lagt världen för sina fötter och dina känslor springer flera varv genom staden och letar och söker sig bortåt fast inåt och horisonten inte känns så förbaskat oändlig och fötterna har grävts sig neråt i jorden och vingarna slutat flaxa förgäves så blir det bättre då jag lovar dig det kommer bli bättre då o låt dina händer få falla från kinden och lämna dina skor slängda i hallen och håll inte på med att känna efter för det värsta och släpp in in några skuggor i rummet låt persiennerna rulla upp. Det blir bättre då, bättre än såhär när fågelkvitter ersätts med buller från staden har du äntligen somnat i rättan tid o fyll inte upp dina glas i din ensamhet och rök inte bort fler minuter för dig själv du har bara detta det finns inget efter så slå dig fri från lögner och misstankar jämför dig inte med solen på himlen blekna inte under månen om natten kyss dina kära och smek din fiende med kinden och tystnaden vara den kan inte försvara sig själv Det blir bättre sen jag lovar det blir bättre sen min vän när filmerna slutat att gå och känslorna svalnat och vägarna leder alla åt samma håll ditt håll Och försök inte se det du blundat för och ge inga namn åt den hand du vägrar ta i och skyll inte bort dig skyll på dig och stå för dina ord Men ge inte efter för fler efterfester gå hem när benen ännu vill bära sin sista anledning att fortsätta framåt det blir bättre sen, jag lovar dig att det blir bättre sen Jag hör hur du viskar, jag hör hur du ber för tusen dagar till eller fler. Och lovar dig älsking, förlåt.

Och jag sparkar ihjäl av kärleksfåglar

egentligen finns det väldigt mycket att skriva om, reflektera över, men lusten ligger inte där. Jag har inte drabbats av den omtalade höstdepressionen - aldrig hänt faktiskt, den brukar slå mig i april-maj istället - men väldigt mycket mer i min vardag tar upp, inte tid, utan just lust.

Hon tex, så nära inpå som tio minuter(inte ens en bussresa emellan oss) bort gör att saknaden aldrig tas över av tvivlande tankar, jag funderar sällan över vad livet kunde vara utan henne. Visst är jag fortfarande jag, med det stora begäret efter mer fler och nytt, men dessa begär blockeras av den lycka och vällust som hennes väsen skänker mig. När begäret saknar tillgång till viljan -för viljan ligger i att vara med henne - låten jag det vandra fritt i fantasierna. Där inne, bakom mitt bepansrade pannben och min fettiga hud, gör den ingen skada. Läpparna är förseglade och öppnas bara för kyssar och bristfälliga kommentarer. Mitt rörelsemönster är tyglat, av min egen fria vilja.

*...*

För kände jag... att det var fel att skriva öppet om min kärlek. Jag var rädd att det skulle kännas för er som om jag försökte övertyga mig själv om att jag var kär. Att Vad jag var och kände var äkta, men en text kan lätt framstå som en pålackerad ursäkt för en tvivlare. En lögnare.
Nu läser inte hon, av rädsla säger hon. Hon är rädd för mitt förflutna, tror jag. Hon är rädd att läsa något hon inte vill veta, om hur jag känner på insidan. Något som inte framgår mellan täcken och kuddar, som jag bara kläcker ur mig när jag med bred vårdslöshet skriver min dagboksblogg.
Då hon inte läser har jag ingen att övertyga. Kanske ni som viskar i hennes öra, styrda av era egna begär, men vi vet alla sanningen om att ni aldrig kommer läsa och ta åt er. Ni läser, styckar ner och omvandlar begrepp. Jag vet, man ser det man vill se. Sanningen är relativ, den är lögn om du så vill.
Så därför kan vi konstatera att jag inte skriver för att övertyga någon, inte ens mig själv. Varför skriver jag då, det här?
Varför skriver jag inte istället om Filmen jag såg igår, Surfwise, som handlade om den surfande familjen Paskowitz och deras underliga livsresa - två föräldrar och nio barn - i en husbil? Om de lyckliga stunderna, det fria livet som var oberoende från omvärlden och våra långsamt kraschande samhällssystem, och samtidigt tog upp baksidorna av att leva just utanför dessa system och sociala ramar. En bra film, med en tanke bakom som kunde ge utlopp för en lång diskussion över ett par öl(Men vilka gör sådant, vilka har ork?). Men den skriver jag inte om, där i ligger inte lusten.

Vad som får mig att skriva, min drivkraft, har alltid varit lusten. Jag måste ha lust till att berätta något, skapa något. Jag kan inte bara fylla tomma A4 med menfulla ord som kanske säger en hel del mer, betyder något, om jag saknar lusten. Jag kan inte kyssa, knulla sönder, dricka en öl eller se film, om jag saknar lusten. Viljan är verktyget, lusten är själen. Jag måste ha lust att vilja. Om dessa begrepp sen innebär samma sak enligt svenska akademins ordlista(har jag ingen aning om) så spelar det ingen roll för mig. Jag har känslor som är svåra att få ner på ett papper, därför blir mina förklaringar luddiga och fulla av begrepp som ingen finner någon sans i.

Just nu är det bara kärleken som fyller mig, likt ett trettiotal dildos på bärsärkagång. Helt uppfylld, usch vad perverst det låter.

Men det finns en sak till. Drömmarna. Jag drömmer mycket nu, och åter igen(som alla andra höstar) så har drömmen om dig kommit tillbaka. Och jag ryser, du känns närmre än någonsin, jag kan känna ditt ljumna blod rinna ner över mina händer. Trycka mot dina kinder, försöker jag stoppa deras färd, men de rinner bara över. Du är närmre än någonsin, är du här som syns vi nog snart.
Jag ligger vaken om dagen(för om nätterna kan jag faktiskt sova nu, i längtan efter morgondagen) och planerar min ursäkt, mitt försvar, min rörelse.

"Hon bryr sig nog inte längre"
"Men varför återkommer hon då?"

Lyckan kommer lyckan går, stanna kvar och du förstår

Igår blev jag helt varm i kroppen. Jag slungades in i nuet med en sådan kraft att jag hade svårt att förstå vad det var som hände, och det tog ett tag för mig - lutad ut genom ett fönster med en cigarett mellan fingrarna, studerade stjärnorna som låg dolda bakom ett tjockt lager av gråa moln - innan jag kunde placera in känslan och ge den ett värdigt namn. Lycka.
Yr av berusningen, dansade jag mig tillbaka in i lägenheten och gav finger åt min hånleende spegelbild. Du kom ut ur badrummet och var sådär vacker som bara du är, strippade orytmiskt av dig kläderna men lyckades otvivelaktigt behålla mitt intresse.
Tidigare under kvällen hade jag flera gånger frågat dig vad jag hette, för att få det bevisat för min svårövertygade själ att jag faktiskt inte bara var en mindtraveler, utan faktiskt på plats i ditt rum tillsammans med dig i min egen kropp. Det var min kropp, det var jag som var där, hur jag nöp mig gul och blå på gränsen till svart, så vaknade jag inte svettig och besviken. Det var, du var med mig, men hur självklar situationen än tedde sig så kunde jag inte gå med på att det var sant.
Varför jag? Varför inte han i reklamen med det bländande leendet och den friska hälsan? Var jag, och inte mannen av stål med manliga händer och ett välyxat käkben? Jag som jämt drabbas av överdramatik på fyllan. Som i missförståndens klimax, vänder på klacken och går och lovar att aldrig se tillbaka. Aldrig ge efter.
För älskarinnorna viskar om att något är fel, något är inte som det ska och den som inte ger en andra chans en tredje chans en fjärde chans, ja den som inte ger får heller aldrig veta. Den som inte vågar välta sina egna murar, göra om dem till broar(*), han får ruttna i sitt eget lilla trygga skal och aldrig känna den där känslan jag kände igår. Känslan jag vill kalla lycka.
Du ligger så bra i mina armar, och mitt huvud känns så lätt mot din axel. Jag har aldrig haft lätt eller lust att skriva i lyckan, men nu viker jag ut mig som tonårsflickan och låter folk se att mina biceps är gjorda av stelnad gele. Mina murar är fulla med hål.

På toaletten och på knä, framför ytterligare ett missförstånd. Förr visste jag alltid vad jag skulle säga, kanske för att jag inte visste ett piss men trodde mig veta precis hur universums allra svåraste varelse fungerade. Timmar med psykologiska tidsskrifter, filosofiska samtal över vinbuteljer som lämnas i högar åt gamarna att städa upp. Det hjälper inte, i teorin vet jag kanske men när allt ska praktiseras så står man där och vinglar på huk och önskar att man tagit med manus för säkerhets skull. ursäkten tillägnas den där ölen-för-mycket som man tog en kvart tidigare, men vad hade det hjälp att vara nykter? Då hade vi inte hamnat här från första början.
Ibland önskar jag att jag kunde trolla. Inte trolla som han fyra trappor upp, även om det hade varit effektfullt ibland. Nej, trolla som en magiker, att bara vips så trillar det ner en repstege fäst i ingenstans, och på toppen finns det en strand tio tusen tals mil bort, där solen ännu skiner och infödingarna bjuder på cocosmjölk och kall hand. För komma bort, är det inte vad man vill när allt i livet går emot en? Komma bort, och bara ta en paus. Livet är inte så långt ifrån ett spel när man väl tänker på det.
Jag hoppas det ordnar sig, och även om det inte gör det så hoppas jag att du - aldrig glömmer - men fortsätter le åt nya saker.

Nu ska jag trilla in i duschen, jag har flaska vin bakom fallande grönska på hyllan, och ett sjukhellsikes humör för en dödlig att hantera. Är det någon som seglar med mig ikväll?

Jag ursäktar mig en stund...

grejen är bara den,
att jag vill vara den som visar dig, berättar för alla, om vem jag var -hur och inte varför - istället för att du ska höra det från andra(speciellt dem som inte har en aning, som gissar utifrån sina egna dåliga sidor. för vi alla har dem, inte sant, vi är alla en del av samma världsjäl och dina dåliga sidor måste också jag bära på, inte sant? jag förnekar inte, jag erkänner, men däremot försvarar jag mig med att jag inte är samma person som pojken från igår. däremot är hans synder mitt ansvar, det kan jag aldrig komma ifrån. Men jag tänker inte skämmas, känna skuld, förrän den dagen kommer då jag får en örfil av det förflutna. Jag återkommer till detta, denna parentesen blev ovanligt lång).

En anledning att jag flyttade runt så mycket var att döva ryktena, och hitta en plats där jag kunde börja om på nytt utan massa skit i bagaget, där jag var jag för den jag är och inte den jag var. Men jag var inte mogen för det. Jag var fortfarande i förändring(inget som inte säger att jag inte är det nu, men jag är mer klar över vem jag är idag än jag var säg;igår) och trots att jag vann ny mark och mötte nya spelare, så var jag slutligen den samme trots allt. Jag drack och spelade, skrev lyrik och mina misslyckade kärleksaffärer(vill påpeka att jag då kallade vartenda one-night och missriktad-kyss-på-fyllan för kärleksaffär. Det höjde nämligen kvalitén på dikterna).
Livet var ett spel, leken var ett faktum. Jag började skriva en roman ur ett jag-perspektiv, och hur underligt det än låter så började min bokkaraktär att mer och mer ta över mitt tänkande, istället för att han anammade liknelser av mig. Inget var på allvar, livet hade en synonym; löjligt! Jag hade ett stort förakt för människan, för att hon tog sig själv på så himla stort allvar. All småstadsdramatik som i kontrast till svälten i Afrika(ursäkta att jag benämner det som ett land) inte betydde ett skit. Eller gjorde de inte det?(kommer till också det senare)
Känslor, gick dem att stänga av? Jag har pratat om det här förut och jag tänker kort att inte prata om det igen. Men vad jag ansåg var att inte att känslor inte betydde något, utan att känslor betydde just allt. Men för att känslor skulle få verka behövde dem hjälp av en annan faktor. Sanningen. Oavsett om sanningen var lögn eller benhård och straight-up-your-face, så var det vad som sas och sågs som spelade roll. Därför, tänkte jag, att jag...

*tittar upp*


Men vafan? nu har jag kommit bort från ämnet, blandat ihop tidsepoker. typiskt mig. Jag suddar lite, men låter allt stå kvar. vi fortsätter från "Det höjde nämligen kvalitén på dikterna)..."
Jo, inte mognat. Jag hade en bild av mig själv, av mitt så kallade riktiga-jag. Ett jag som kommit i skymundan för det tillgjorda-jag. Jag hade fått för mig att mitt beteende berodde på min omgivning, att jag formats av den miljö jag växt upp i och därmed försökt anpassa mig efter vänner och familj. Detta är naturligtvis ett fruktansvärt bullshit, men det visste jag inte då.
Hur som heltst, vart var jag? Jo, jag upptäckte till min katastrofala förfäran, att jag efter bara några veckor hamnat i samma beteende som förut. Visst fanns där inga som kunde slänga ur sig kommentaren:" Amen det är ju så typiskt dig Alexander", även om det efter tag utvecklades ett såkallat alex-syndrom så fort någon gjorde en klassisk kanonfylla som både innehöll pinsamma kareokeframträdanden, vulgära citat och för mycket smällare i korridoren för en onsdag.
Men, nu tycks jag glorifiera mig själv, mitt beteende. Jag var ingen superröra, inte självdestruktiv. Jag var en medelmåtta, bara första däckskurar-pojke på skeppet som var natt seglar till dekadensens land. Men jag var ingen som ville ner i ett fördärv, jag råkade bara vara mitt tillgjorda-jag istället för mitt riktiga-jag och när jag ringde till Johanna och berätta om detta så svarade hon mig(som Johanna alltid svarar mig, dvs med sanningen): "Kanske är det den du är"

*pinsam tystnad*

Kanske är det... är det? vem är det? JAG? nääää... eller?
Det tog ett tag, och det skulle tagit ett längre om det inte varit just Johanna som sa det, för mig att erkänna en sådan enkel insikt. Den jag är, utåt, är den jag är. Idag på lektionen pratade vi om den personliga identiteten i kontrast till den sociala, och där fick jag för första gången ord på något jag gått omkring och burit på länge. För det är ju så, att oavsett hur jag ser på mig själv, så är det hur andra ser på mig som spelar någon roll. Märker ni hur alla mina resonemang knyts samman, att det är sanningen som är i centrum, oavsett om sanningen är lögn?

Det tog ändå ett tag, jag hann fylla tjugotvå och genomleva(för jag led nog aldrig) ett förhållande av strul och svek men en himla massa romantik(som, för all del, kändes påklistrad enligt andra), innan jag mer än mycket mindre blev okey med tanken. Och då var inte den genomsyrade katastrofen den jag är, även om han var en del av den och i skymningsljus kan man fortfarande ana honom under all den här påsminkade lacken som också den är en del av mig. Jag är okey med den jag är, jag Är såhär, inte det ena eller det andra. Vad jag är, är bara det jag är här och nu mot dig. Framför dig, den du gör mig till. Men jag har ett val, och det är min rättighet(som jag visserligen tagit mig), att visa vilken sida som helst.

Det var något jag lovade återkomma till? Jo, ja, just det ja. men jag tar det lite kort, lämnar lite kryptik såhär innan första nattens timme faller.

Jag anser mig inte förtjäna en örfil,
men det finns dem som förtjänar att få ge mig en

uppehåll

Okey, anledningen till att jag varken skriver eller övrigt aktiv på nätet beror på att mitt internet blivit avstängt. Allt jag egentligen behöver göra är att ringa upp bredbandsbolaget och få ut en tillfällig kod, som jag kan nyttja tills jag får min riktiga kod. så varför gör jag inte det?

1: Jag trivs med att inte vara beroende av internet. Det finns så mycket annat jag kan göra istället för att sitta i timmar, inloggad på olika communitys och skitsnacka bort tid. Istället för det kan jag skriva, rita, göra läxorna och umgås med kärleken. Jag kan se på film, finna lugn och få ro i själen, laga hälsosam mat och motionera mig snygg som fan.
2:Jag orkar inte. Jag gör det bara inte. Jag ligger där med telefonen i handen och funderar på allt annat som jag bara "måste" göra först. Jag vågar inte. Tänk om dte inte går, tänk om något går fel, tänk om... GARGH!!!

Men innan veckan är slut, jag lovar. Jag vill inte att det ska låta som jag skiter i allt men det är just vad jag gör så det är hur det kommer ut.

Men innan veckan är slut... söndag... kanske.

*...*

Det finns de som försvinner,

innan de levt klart.

femtiominuters inlägget

Klockan är knappt över sju, för en timme sedan hade jag stor lust att krypa ner i sängen och försöka spänna fast ögonlocken vid kinden. Lusten, som jag ofta tar till som försvar, är som bortblåst och kvar finns bara en svag vilja av att låta denna dag gå till intet.

Men varför?
Varför känner jag ingen lust, ingen ro och varför finns där en envis saknad efter ett uppfyllt rum, när jag ändå inte vill lyfta luren och ringa hit en röst en kropp ett väsen att leka med...vara och kanske till och med trivas med?

Jag har försökt skriva bloggen tre gånger sedan klockan sex, men jag kommer aldrig längre än fyra rader menlöst ordbajsande som inte - som det gör i vanliga - leder till någonting. Jag står och sparkar i hårt fastfrusen grus, försöker rycka loss ett par tankar, ja kanske ett par sanningar eller en dröm av ett minne, men allt som lossnar är små varnande getingstick under foten som viskar om att det kanske vore bäst att lämna bloggen i fred. Bara för ikväll, för en stund lämnar orden till intet och kanske nöja mig med en patians eller en promenad mellan höstlöv och vissnande trädkronor. Eller ta tag i orden, på riktigt, sätta igång och avsluta den där romanen du skrivit på i sextonhundra år nu, den du har tre-fyra sidor kvar att skriva på, vars upplägg är genialiskt och redan hyllat innan recensenterna fått tag på det med sina sylvasa pennspetsar. Skriva något av vikt för framtiden, något betydelsefullt för den kommande återbetalningen av csn.
Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag har försökt, tro mig jag pressade upp word på skärmen fyra gånger och skrev fyra meningar vardera gång och spydde sen gala över skiten. Jag plockade till och med fram den svarta boken, där bara riktigt tyst viskade hemligheter skrivs, men jag hade inga att berätta. Den skrek åt mig att den såg något i mina ögon men jag vände den kinden och nekade med ett leende. Det finns inget, bakom allt det här jag är så finns där inget.

Jo, en sak.
Jag vill skriva till dig. Tusen rader eller ett ord. Jag vill se dig svara, ett ja eller nej eller kanske eller bara se dig skriva ett svar och sen aldrig skicka( ett av msn:s mirakel). Men jag kan inte, jag vågar inte. Senast så, blev allt så fel. Jag ryckte upp och lämnade bakom och öppnade upp och slängde ner och kramade om och kysste rakt på och sen stängde jag och låste. Kvar fanns bara ett vakuum där varje påbörjad mening kvävdes direkt. Jag vill att allt ska vara som vanligt, vad nu vanligt är. Att allt ska vara som det var men vad kan göras rätt för när inget går att göras om igen?

Tid, allt som behövs är tid som går och tiden går fast aldrig i rätt riktning. Jag vill lägga mig ner och sova bort ett par veckor eller - ännu hellre - umgås med kärleken på ett så intimt sätt att jag hamnar i ett flow och vaknar 13 00 dagar senare och märker att allt är bra igen. Glömt, eller aldrig glömt men absolut förlåtet. Och känslorna är stillade, tysta, avvaktande och svala och alla filmer man vill se har gått upp på bio(äntligen) eller finns redan att hyra i affären som köpt lokalen mittemot och ändå kör med hemleverans. Jag tappar bort mig, tråden tog slut för länge sedan, samtidigt som cigaretterna ungefär.

Är jag drabbad av den välkända höstdepressionen? ska jag börja tro på den, trots allt? Nej, jag är bara... bara så djädra ledsen att det blev så fel. Jag ser dig som en vän, jag vill att du ska vara det också.

Och jag är full av saknad, nu när jag vant mig vid närhet är vingslag fruktansvärt överskattat.

Kände du mig för två år sedan?

Ge mig dina ögon

ge mig en blick

och jag glömmer dig aldrig.

Det handlar inte om bekräftelse

det har det aldrig gjort.

Det handlar om att jag kan

- när jag kan -

finns det få spärrar.

Det handlar om att glänsa

så länge jag fortfarande kan blända.

Det handlar inte om kärlek

Det har det aldrig gjort.

Det handlar om att äga scenen

Blöda utan att skära upp venen.

Ge mig dina ögon, ge mig din blick

Men ge mig aldrig någonsin din hand.

Ge mig aldrig din kärlek.

Då försummar jag dig

tar dina kyssar för givet

och din värmande famn när ingen annan bjuds.

Det är spel

ett spel för mig

och det handlar inte om att vinna

det har det aldrig gjort.

Strandlös

Jag borde ta en dusch. Borde stryka en skjorta, borde rycka upp mig. Borde definitivt byta skiva, thomas Andersson Wij är alldeles för deprimerande för att fungera som uppladdning inför kvällen. Men uppladdning inför vad, jag har inget som helst sug för det här.
Ölen ligger på kylning, en flaska vin står och limmar på min orkidé i fönstret, jag har skit mellan tänderna och ännu mer under naglarna. En del skit går inte bort, det vi alla nu.

Jag har skjutit upp hela dagen. Timme efter timme, underhållit mig med musik och klipp från Foppas fantastiska straff -94, och Salos räddning i repris. Pontus och Amerikanarna, Irma i jumper och GES i sina fotbollsuniformer. Jag vet inte vad jag höll på med, jag skött på tiden bara. När jag väl fick på mig ett par jeans och en virkad grön tröja, tog det mig ytterligare minuter innan jag nådde fram till mina mål. Jag vandrade planlöst genom galleriorna och tittade på leksaker, ljuslyktor, mobiltelefoner, skivor, kuddar, kläder och smycken jag aldrig kommer ha råd att köpa. Jag fick en stor lust att slänga 18 000 på en förlovningsring och sen skicka den på en barkbåt nedför strömmen. Jag lyssnade till samtal, men uppfattade inga röster. Melodier, jag fick en känsla av jul för det just sådana här promenader som jag går när det är jul. Köpte mig en redbull och slängde den efter ett par klunkar. cigaretter som jag lämnade halvrökta på gatan framför tiggande ex-rebeller som samlade burkar för att panta ihop sig en kaffe... eller en halv sjuttio. Jag bryr mig inte.
Jag bryr mig alls. Igår försökte någon få mig sjänka en femtiolapp till fattigdomen, inga summa direkt och jag kunde mycket väl offrat ett par öl för dem fattiga, men jag... jo jag bryr mig, men jag tror inte på en framtid. Det fan upp till oss, det är herrarna som måste ta sig i kragen och ställa saker och ting till rätta. Vi måste sluta hålla på att fördöma, börja agera. Låt dem inte komma undan med skiten, våga använda alla vapen ni producerar, sluta sälj dem till första bästa krigsherre. Förstå vad fan det är ni sysslar med, och hur menlöst det är. Vad spelar det för roll? Vad får du egentligen ut av att vara en ond ledare, förtryckare, vad ska du med alla guldmedaljer till? Skor, bilar, diamanter och cash i rullar till? Vad ska du med ett palats till, när du klarar dig på sjutton kvadrat?

Nu måste jag snygga till mig lite, byta skiva och injicera lite rock'n'roll i blodet. Natten är på ingång, låt oss se vad den har att erbjuda. Eller ska vi låta ...

поэзия

Jag låter klassikerna rulla, höjer diskret volymen för att dämpa den ånger som blivit över sen igår. Framtiden ser ljus ut, men blicken fäster sig tvivelaktigt på de svarta fläckarna i mitt nerloskade handfat. Jag borde ta en dusch, bränna bort och börja om på nytt. Om det ändå var så enkelt.

Det var över en vecka sedan jag skrev, de flesta vet redan varför men för er som inte har en aning kan jag säga att det beror på en kvinna. En kvinna som jag mött, trasslat in mig i och givit upp lusten att ta mig loss. Jag trivs här, hon är varm och röster faller sig naturlig i hennes närvaro. Visst kom komplikationerna samma kväll som kyssarna blev allvarliga, men jag grimatiserar och borstar av axeln. Jag bryr mig så lite, så lite att jag ständigt måste ifrågasätta mina känslor.
Hur kan man älska någon, samtidigt som man tar så lätt på rykten. Förfluten tid, är ingen mer än just förfluten tid.
"vet du vad kärlek är?" Hur vet jag vad kärlek är? Hur kan jag möjligen veta vad kärlek är då jag bränt så många skepp, broar? fingrar!

Jag ställer inte frågorna, jag lyssnar till känslorna. När du öppnade dig för mig igår föll inga ord ur min mun, jag stod tyst som en utskrattad clown i manegens utkant. Jag ville säga att jag förstod, men det hade varit en lögn så istället sa jag tvärt om. Jag förstår inte alls. Visst har jag livserfarenhet, men som jag sa till en vän igår så handlar inte livserfarenhet om bungyjump eller backpacking i tredje världen. Livserfarenhet går inte mäta, vi kommer aldrig uppleva och se samma sak på samma sätt ur samma vinkel. Så även döden är individuell.

Jag älskar dig, jag vet att de obligatoriska två månaderna inte har gått men jag älskar dig. Någonting inom mig skriker åt mig att låta dig vara, att jag har för många viljor och att det är en omöjlighet för mig att bara följa en livet ut. Kanske det, men vad får jag då om jag försöker följa allihopa? Hur många regnbågar ska man följa innan man inser sina önskningar besegrade. De är runda, allihopa, det finns ingen vätte som vaktar en skatt i slutet för det finns inget slut. En dag står du på samma plats som du började, tusentals kilometer från start. Och då undrar du, om nu fantasin vunnit, vad hade du egentligen gjort för alla guldpengarna? tiden går inte att köpa tillbaka. Med klockor tror vi oss kunna kontrollera den, men allt vi kan göra är att se den passera.

förstår ni, eller talar jag till skuggor?

Det är väldigt svårt för mig att skriva nu, jag vet att ärlighet ska gå före allt men inget slår upp så stora hål som sanningen. Jag har inte ljugit på en enda rad, jag tänker inte ljuga på dem kommande, men jag tar en paus i bloggen nu. För vad jag skriver kan missuppfattas, misstolkas eller kanske tolkas rätt, bara det att du inte känner mig och tar illa vid av mina tankar.
Det låter som jag har en massa att dölja, och visst har jag mina hemligheter. men jag ljuger inte för dig. Jag har ljugit så mycket genom åren, mest för att rädda mitt eget skinn och för att få ta del av allt jag vill ha. Jag nyttjat ordet älska tills det nästan fallit sönder, jag har brutit så många löften att jag längre vågar lova något, och förlåt ska vi inte ens tala om. Inget ord betyder så lite för mig som ett förlåt, speciellt inte om det kommer ur min egen mun. det enda jag aldrig ljugit om är mina känslor.

Jag föll nästan, men ett armstöd fångade mig.

några nätter senare

Min Orkidé lyser i fönstret, huvudet värker och en kvarglömd musikslinga från igår ligger och tjuter i örat. Dlk, men ingen Egon. Lite besviken, men de körde många andra sköna dängor att de får fyra plus i boken ändå. För mycket alkohol igen, pengar utslängda på egentligen ingenting. Jag har redan vad jag vill ha, den jag vill ha, varför ska supa mig redlös när mod inte är eftersträvat?

Jag är verkligen för trött för att skriva, men jag kände att det var ett tag sen sist så jag måste försöka i alla fall.

Ikväll går tåget till Motala, X point enemy ska lira på mitt gamla hak Brygget. Jag svor en ed till död gud en gång att jag aldrig skulle återvända till Motala, men mitt löfte till Rikard(att jag fan ska se dem i alla fall en gång innan de blir gubbar) väger högre. Jag har dock inte fixat det praktiska än, så som sovplats och... ja, sovplats. Förr Reste jag gärna iväg utan planer, jag sov i trappuppgångar eller i busskurer, satt på höga höjder och lyssnade till när städernas sånger dog ut. Soluppgångar och morgon grå bitter kyla var mina närmsta vänner(när alla andra gått hem).
Jag gillade det livet, gillade att vara planlös. Glida genom dagarna som en ensamvarg, låtsas vara utstött istället för dissad, eftertraktad och bortglömd. Det fanns en charm att gå hem klockan fem, runda hörn i det gråa kalla, låtsas att ljuset hade ögon som betraktade, hånlog, dömde och skrattade sen, först åt men efter tag(många kvällar senare) istället med. Vi blev aldrig vänner, ljuset och jag, men vi blev en del av varandra. Beroende, utan mig vore hon ingenting och utan skrattet var jag bara ytterligare en förlorare som väntade på första bussen som kunde ta mig hem. Fantasin höll mig levande, höll modet uppe.

Det blir aldrig riktigt tyst. Men jag saknar att stå på källartrappan, röka långsamt för att undvika rörelsedetektorn och stirra bort mot den varma vägen. Rondellens tjugo lampor, ett monument rest till en författare som nog helst skulle vilja glömma sitt barndomshem(han hann inte glömma innan han dog), och så tystnaden. Ibland drog en bil förbi där borta, en tung lastbil på väg till fabriken, eller kanske ännu längre norr ut. Det fanns ljud, men tystnaden fick en chans i alla fall. jag kunde höra mina andetag, höra mina tankar. Det fanns vindar som inte bara rev hårt i kläderna, som inte brände sig in i märgen och frös den till is. vindarna piskade sammetslent mot kinderna, kittlade ögonen till tårar och jag grät, falskt utan äkta avsikter. Utan känslor.
Jag kunde se upp, och var det stjärnklart kunde jag uppfånga dem alla med min blick. Inte som här, då jag måste klättra upp på taket för att ens kunna se hälften. Jag kunde läsa dem också, berättelser från förr stod skrivna. Alla dessa minnen som jag bevarat med hjälp av egna stjärnkonstelationer. Mitt arv, mitt eget Jädra arv. Jag visste var norr låg, söder öster väst. Jag kände sateliternas banor, visste när de flesta skulle passera, visste vilken riktning jag skulle se åt. Mellan vilka juveler som det fanns svarta hål, och vart det gömde sig fler skatter.
Den friska luften. inte i mina lungor kanske men ibland lät jag blanda upp mina dåliga vanor med friska luften och botade mig själv. Odödlig, är jag ingen annanstans än just där, på källartrappan om natten.

IGår(jag vet inte om jag kan skriva det här men jag gör det ändå)... Igår gjorde jag ett val, och det kändes bra. Nu eller aldrig, tänkte jag. Nu eller...vad vill jag göra nu? Kan jag, som vill ha allt, nöja mig? Jag sparkade mig själv i skrevet och sa "skärp till dig, vad ska du med alla läppar till?" Ja, vad ska jag med alla läppar till? Räcker inte ett par?
Jo, och efter all tvivel var dumpad i strömmen tillsammans med tusen röda kronblad, så lättade något. Lyckan gav sig rätten att ta för sig av mina handlingar. Jag höll i henne på ett annat sätt, kyssarna var inte lika tvekande, trevande, rotande, avbrutna av tanken på vad jag mer vill ha. Mer vill ha, vad vill jag mer ha? Vad är det jag egentligen vill ha? Men det är ju det här, annars hade inte lyckan trillat ur sitt hamsterhjul och gått på högvarv, speedad på inget annat än lustar..och alldeles för många öl, och tequila...och redbull vodka... jag måste kolla mitt konto nu, se hur "rik" jag egentligen är, inte för att pengar spelar någon roll då jag...
Och i morse, när vi vaknade och jag förtvivlat letade och du låg under täcket som vanligt och jag undrade och jag tittade och du blundade och jag glömde fråga igen men frågor kan vara så triviala när sammanhanget är så mycket större, perspektivet så mycket vidare, känslorna så nödvändigt tyglade att hade jag inte kopplat dem hade jag aldrig lyckats flyga iväg.
Och jag är sugen på fet mat, det blir Olympia efter det här.
Nej men i morse, det jag skulle säga var att... naturligheten, du kändes... du låg så... jag tyckte, jag kände, att du - för mig - låg så naturligt i mina armar. Som om det var meningen att du skulle ligga där, som om vi var skapta så, att två kroppar var menade att komma samman. Det är det väl, iofs, men att det var just du och ingen annan. Även om jag vet att alla andra passar nog ungefär lika bra, så kändes det verkligen som om det bara var just du.
Och när du gick, jag väntade med att gå ut på balkongen för jag ville inte se dig gå en gång till. Nu är frågan, när ska jag få se dig komma tillbaka?


tills nästa gång ska jag ha lärt mig säga nej, nej till att alltid säga ja till att gå ut. Inte för att jag inte har råd, snarare för att kroppen börjar strejka så fort jag blir nykter. Och då är något allvarligt fel, inte sant?

Sömnlös utan medel.

Är det vanan av att sova bredvid någon, och nu ligger ensam och vrider mig på 90 cm, som håller mig vaken? Eller är det bara de gamla nattdemonerna som återvänt och vägrar låta mig somna innan jag gött dem ordentligt med all den energi jag har kvar?
Det är inte mycket, jag har slitit ut kroppen med armhävningar och sit-ups och hopp upp-o-ner tills någon granne bankade i väggen, morsespråk för "nu får det vara nog". Nu får det vara nog, ja.
Och tankarna, det är inte heller dem. Kan inte få igång en ordentlig start på drömmen, allt liknar en seg film som sakta tuggas upp av den sista vhs-spelaren. Ni kanske tänker nu att det är just då som man somnar, fast nej, inte alls. Så fort den ena tanken degat ihop så väcks en annan. Det är som en bil som inte vill starta, jag vrider och vrider på nyckeln men ingenting händer. Motorn surrar lite granna, men det krävs någon som puttar på där bak för att jag ska komma någon vart.
Jag skrubbar fingrarna men lukten försvinner inte. Kanske är det inte där den sitter trots allt, kanske är det i tanken. Håller jag på att bli galen, eller har jag alltid varit det?

Jag saknar dig. Sällan har känt en... uppriktig känsla bakom dem orden. Det har hänt flera gånger att jag hasplat ur mig just den meningen eller någon liknande, och direkt efter tänkt att nej, jag känner nog mest för att vara själv just nu. Men inatt så behöver jag dig.

Väääänta, bromsa in lite här va... För att jag behöver dig? är det bara därför jag saknar dig, är det inte för att du är så underbar att jag inte kan leva utan dig...HOLD YOUR HORSES!!!
För att jag inte kan leva utan dig, för att jag behöver dig? Är du inget annat än ett behov, nej vänta, är du inget annat än ett medel för att tillfredsställa ett behov för mig? Hade Tojstoj rätt, är kvinnan inget annat än ett njutningsmedel för mannen? Fast det var väl inte riktigt så jag sa det, inte sant? Jag behöver dig inatt för att kunna sova. Men njuter du inte av att sova, älskar du inte dina drömmar Alexander? Jo det gör jag väl, så på sätt och vis har jag rätt i det jag säger, men jag vill ändå försvara min sak. Jag vill försvara mina känslor.
Go on boy!

Man kan vrida och vända på mycket, sanningen är den du gör den till, men svaret kan också tolkas olika. Ja, jag njuter av dig, du är ett medel för att tillfredställa ett behov. Men det handlar inte bara om det sexuella, det handlar om så mycket mer. Som att trivas med sig själv, med livet. Du får mig att njuta av det, får mig att längta till morgondagen och se tillbaka på igår med något som saknar.
Vad är andra människor för dig? För mig? För oss alla, om inte något som finns där för att tillfredsställa våra behov. Det handlar inte om att andra människor är våra slavar, det handlar om att vi inte klarar av att leva ensamma. Eller ja, det gör vi väl, en del gör det nog bättre än andra. Så ja, andra människor finns till för dig. Men som du säkert förstått och redan tänkt skriva och klaga om, så finns självklart du till för alla andra. Och du behöver inte slava för andra, du behöver aldrig lyfta ett finger för att tillfredsställa din granne, det är din blotta existens som gör dig till ett medel. Oavsett handling, ond eller god(finns dessa begrepp), så bidrar du med något till din omgivning.

Så ja, jag behöver dig. Och jag hoppas, att du behöver mig också. Jag finns här, redo att utnyttjas till sista kvark, om du så vill.

*...*

Du sa:
"Om det här var sista gången vi träffades, hördes av, vad skulle du vilja säga till mig då?"

Det finns en vän, som funnits där väldigt länge. Sen jag var femton, eller kanske sexton(de åren var mest en stor klump för mig). Hon hittade mig på den berömda communityn med orange och blått färgschema, och skrev till mig om de drömmar hon hade. Drömmar som handlade om mig, någon som hon aldrig träffat. Hon kallade sig för Tam, och var en i mängden av alla tonårshäxor som drömde om en drake som skulle rädda dem från den där onda, eldsprutande prinsen.
Hon skrev brev till mig, jag skickade också ett par tillbaka. Hon beskrev sina drömmar och fantasier, men nästan aldrig hennes verklighet. Och det slog mig i helgen att jag visste så lite om henne, trots att jag räknar henne till mina närmsta fem.
Hon fanns där då jag sökte mig till sagorna för att överleva vardagen. Jag var prinsen av stjärnorna och hon var en av de få bundsförvanter jag hade i kriget mot mitt eget mörker. När jag var sjutton så träffades vi för första gången, sen dess har vi kanske setts en...fyra gånger, nån timme här och var under sex års tid. Senast var jag tjugo.
I fredags hade nästan tre år gått, och mycket har förändrats sen sist. Jag var kortklippt, hon var singel, jag var... well, det var väl ungefär det.
Under kvällen och en bit in på natten låg vi och pratade, satt vi och pratade, stod vi och pratade, gick vi och... ni fattar. Vi pratade som vänner, som de vänner vi är, trots att vi kanske inte borde vara det. Det känns dumt att skriva så, men så lite fysisk kontakt vi ändå haft. Det är stor skillnad mellan sms och telefonsamtal, andedräkt och kramar. Ändå, de människorna jag går i skola med nu, samtliga av dem har sett mig mer och säkert och också hört mig mer än Tam någonsin gjort. Men ändå, den öppenheten och det lugnet jag hade inom mig när vi träffades, kan bara betyda att den här människan är en av de få som jag kan lita på och som får mig att känna mig lugn. En av de få som betytt något.
Jag hoppas att då avståndet minskat mellan oss, så kanske vi kommer träffas oftare. Kanske beter vi oss som folk så småningom.

Jag skulle svarat att utan dig, hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan dig, hade jag kanske inte klarat mig så långt som hit. I tonåren behövde jag någon som trodde på mig, och där fanns bara du och två till. Alla flickor tiotusen mil ifrån mig. Idag behöver jag tro på mig själv, kan du hjälpa mig med det också?

fyra timmar till lektion, en kungen till sen smäller jag skallen i väggen och somnar.

Sanningen äcklar mig

Det var meningen att jag skulle skriva om min natt i Stockholm, om kärleken och ännu mer av vad jag vill ha. Jag Har kommit på att just den frågan är den sista jag har kvar. Vad är det jag egentligen vill ha, och vill jag verkligen ha något alls?
Men jag är för trött, jag skriver om det i morgon. Ikväll publicerar jag ett gammalt dagboksinlägg som jag skrev för flera månader sedan, på en annan plats här på nätet. Men det är inget som går ur tiden, det är snarare något som är väldigt viktigt just nu. Det handlar om Sanningen.

So you think you can tell...

armbanden raslar mot skrivbordet, blank stål och slitet silver, flätat läder, jag saknar taggtråden som slet upp venerna i just rätt ögonblick. Smetade blod över ögonlocken, gav en ursäkt till att se bort, undvika se sanningen.

Har alltid avskytt den, den har sällan gjort något gott. Den smakar som färskt kranvatten, rispar strupen och lämnar kvar en uppfriskande känsla. Men jag känner mig mest naken, och jag avskyr att vara naken. Utblottad med kläderna på, det kliar i mungiporna av gammal saliv, jag drar med nerbitna naglar genom håret för att skaka bort - inte mjäll, inte löss - utan vikta hårstrån som vänt sig efter vinden, som lagt sig till orätta på kudden. Öronen ber mig klösa loss, ja vad som helst. Näsan önskar det samma, sanningen får det att krypa in under huden på mig. Eller nej, inte sanningen, nakenheten... blottningen, att verkligen visa vem man är. Jag är, vem är jag?

How I wish you were here...

Och oftast kommer den in försent, som de fina gästerna så gör den alltid en graciös entre, alldeles för sent. Och till ingen nytta, den lyfter på skynket och avslöjar - inte hur det är - utan snarare hur det var. Och när vi äntligen vänt oss bort och börjat se mot nya mål, ut över nya vyer, ber den oss se tillbaka och se annorlunda på det som varit. Vi som var så nöjda med Illusionen, vi som lärt oss skratta åt skimären, lärt oss leva med lögnen i ryggen som en stödpelade mot framtida nederlag. ”du var trots allt där när...” fast jag var långt bort, i tankarna måhända. Men är det inte tanken som räknas, kramen är väl bara fysikens uttryck?

Vill du kyssa mig så det känns, enda in i...

Sanningen varar, även efter du gått hem. Sanningen är den du gör den till, du väljer själv vilken version du vill tro på, var du där är självklart din egen den enda rätta, eller? starkast övertygande, måhända, men alla ögon har olika färg, vi ser aldrig världen ur samma synvinkel, ibland vinklar vi den själva så vi lättare ska förstå historien, vill vi inte veta av den så skruvar vi den till något obegripligt och låter dolda minnen styra framtida nederlag. En dag låter vi en psykolog gräva i vårt undermedvetna, räta ut alla snedvridna, vekla ut alla ihopskrynklade bilder vi inte klarade av att se just då. Vi ville väl leka, problem till senare tillfällen. Kyssar smakar som opium, eller tjära, beroende på... ja, vad?

Jag ställer frågor jag vet du helst vill svara på själv, för alla svar är individuella. Ett tag till, snart följer vi väl alla listor och betyg gjorda av kritiker som aldrig själva lyckades med något. Vi bildar snart inte längre vår egen uppfattning, vi får den med som bilaga när vi köper en kvällstidning.
det är tragiskt, vad som är snyggt och vackert bestämmer vi inte längre själva, vad som är bra och smickrar örat, känslan, själen(om vi har en sådan), är inte längre upp till oss att bestämma. Vi får attityder och åsiker serverade, vi är ett lat folkslag som inte orkar skapa oss egna uppfattningar, vi vill inte att det ska krävas så mycket av oss. Att vara slav innebär att ha identitet, att vara fri innebär att sitta i bur(Sture Dalhström).
Jag sitter hellre bakom galler där jag kan betrakta världen ur min egna inlåsta position, än att ströva fritt med flocken och låta sig slikas av piskorna. Vem håller i dem?

(Tillagt efteråt)

Jag står för sanningen, men sanningen är den att det finns inte bara en. Själv har jag flera olika bilder av vad som hände, men när jag byter och ändrar mig inför dig så påstår du att jag svamlar av lögner. Tala klarspråk, säg som det var, Skriker du åt mig. Jag gör ju det, svarar jag och vet att jag bara gjort dig ännu mer förbannad.
Jag försöker vara ärlig. Även om jag ofta drar till med ironi och kanske även sarkasm, så måste jag ju mena nåt av det jag säger. Tankar kommer inte från ingenstans. Fast okey, jag kan skämta också, om det mesta faktiskt. Men när jag säger någonting som känns, som berör, så menar jag det. Fast det är nog svårt att förstå, för jag menar så mycket annat också.
Att vara ärlig, hålla sig till sanningen, kan också vara väldigt farligt. Ingenting skadar så mycket som sanningen, men just därför tjatar jag gång på gång så att du en dag ska förstå att jag kan mena en sak, men också mena en annan. Kan du förstå det här, beundrar jag dig. Men allt jag kräver är att du respekterar det. Kan du inte det, är ett vi ingenting att sträva efter.
Jag är den jag är, sådana här tankar går inte tränga bort, jag kan inte träna mig att bli en annan människa. Bara en bättre. För länge sen lekte jag med masker, det har jag slutat med nu. Det finns bara en mask kvar, och den är inte anpassningsbar.
Johanna sa till mig att jag Är... är, ingen annan än...just den jag är.

Stockholmsnatt

Om Ett par minuter ska jag i alla fall försöka ta mig till stationen och hämta ut en biljett som ska ge mig tillträde till en buss som i sin tur ska ta mig till Stockholm.
Gårdagen hade sina ljuspunkter, även om jag i vissa fall betedde mig lite väl överdramatiskt. Spelade jag över, tycker ni? Jag hinner inte skriva om vad som hände, gör det när jag kommer tillbaka.
Tills vidare kan ni läsa en klasskamrats blogg på : http://narcissius.wippiesblog.com/

Han ger en mer... en enklare bild av vad som händer om nätterna och dagarna, och ibland gästspelar jag med lite citat.

en onsdagnatt på jakt efter värdighet.

Jag satt med flickan tre-dörrar ner och grabben i graven bredvid, tittade scrubs och försökte galant närma mig med handen, men kom aldrig längre än till andra soffkudden. zappade mellan kanaler, ideologier, fick ett samtal och perfymerade mig. Ut på gatan, fler än jag trodde men du var inte där och något skevt i mig var glad för det. Kanske för att om du varit där, hade det gjort ont att se att du inte hört av dig. Du hör inte av dig, på fredag drar jag till stockholm och är inkorgen tom på lördag så tar jag rälsen vidare till Uppsala. Redlock, har du tid för en fika? Jag har tappat ditt nummer, du kan väl ringa eller sms:a om du ser det här, om du fortfarande läser mig?

vidare till skeppet och jag seglade motströms hela kvällen. Planerade var sparsam, fem hundra kronor senare såg jag fortfarande ingen sol. ett par öl för mycket, ett mediokert Kareokeframträde och en rödhårig 45+ på halsen, ett misslyckat försök till en kyss och en blick som inte blev mer än bara en blick.
Satt en stund på trottoaren och skickade sms till... till den enda jag tror kan förstå, och jag vet inte varför jag fått den känslan men... alla andra känns så, fel? Hoppas du inte tog illa upp, hoppas du hade en mardröm och min signal räddade livet/vettet på dig. Hoppas du inte kommer fram på fredag och ber mig förklara, för jag kan nog inte. Ikväll gäller det, på fredag kommer jag bara hitta på. Mina känslor går inte återuppleva, varje kyss är världens första*ler*

Vägen hem och jag berättar saker jag inte borde berättat. Jag pratar skit om personer jag tycker om och jag avslöjar hemligheter jag ingått blodspakt för att försvara. Varför? För en chans att vara rolig, någon man skrattar med och inte åt?
Skratta bäst så länge du kan,
för skratta sist det gör du aldrig.
Jag avslutar med att försöka peppa R, och det slår mig att jag verkligen menar det jag säger. Så lite jag säger som jag faktiskt menar, så lite jag gör att när jag väl menar det så känner jag det, verkligen. I själen.
Lägger mig i sängen och plockar fram datorn, ser att ingen skrivit till mig på facebook sen sist och inga nya kommentarer på denna helvetes blogg som jag mer och mer känner är till min nackdel, folk fixar inte det här som jag kallar livet. Jag strävar inte efter att bli omtyckt, utan att bli förstod. Senast någon förstod mig, vände jag ryggen till av rädsla. tjattar med nån skatebrud från Borlänge, kör på som om jag var sjutton och ångrar mig efter sju mess. Byter till hårdporr och ser när Missy Monroe blir utnyttjad för en hundra dollar, fem dollar extra om hon tar den i halsen. Världen är är sjuk, dess virus heter lust och vi är dess symptom.
Jag avslutar nu, balkongen i boxer nästa. godnatt du tysta.

Osculum, basium och savium

’Vad fyller mina tankar för funktion, nr jag aldrig kan överföra dem till ord? Alla bilder i mitt huvud, drömmar som jag vill uppleva med dig, varför stannar dem där? Varför stämmer ordspråket att inget blir som man tänkt sig?

Jag bygger frågeställningar, staplar dem på varandra, söker svar som inte kommer. Är det något med mina bilder som inte stämmer? Är det rummet som är fel, ska välja en bättre plats, en mindre scen kanske? Eller är det – som jag befarade när jag kröp ner under täcket igår och försökte projicera mina bilder mot taket – du eller jag som inte passar in? Har jag valt fel karaktärer att leka med, tilldelat oss roller vi inte trivs med? Söker du en större publik, vill jag ha mindre cigarettrök och fler färska vindar?

Jag vet att jag inte vill ha problematiken. Att jag kan trivas med tystnaden, att jag också pratar på tok för mycket. Ett narcissiskt svin, som bara eftersträvar att mina bilder ska bli verklighet. Perfektionism kan bara vara subjektiv, eller hur?

Jag lyssnar på 3 doors down, ett band jag faktiskt aldrig tyckt om. Men av någon anledning låter jag låt efter låt rulla, ibland lyssnar jag till och med på samma en tre-fyra gånger. Jag vill byta tillbaka till Manic Street Preachers, Oasis eller låta Hellacopters nya rulla ännu en gång. Men jag tror inte jag kan hitta några svar i mina idolers texter. De är för förutsägbara, anledningen till att jag gillar dem måste ju vara att jag känner igen mig i vad de sjunger om. Och det är inte bekräftelse jag söker, utan en ny vinkel av världen.

Jag vill(nu börjar jag igen) träffa någon som får mig att känna mig svag igen. Och där stal jag direkt av från kryptonit-teorin, en flicka lika giftigt grön som sagans Absint, hård som sten men vacker likt en undergång. Visste föresten att idag klockan åtta på morgonen inledes ett vetenskapligt projekt som kan – enligt fanatiska kritiker – innebära jordens undergång? Forskare ska med en jättelik maskin som kostat 30 miljarder spänn(kan man säga spänn om så stora siffror?) försöka återskapa Big Bang, bevisa teorin så att säga. Enligt en del kritiker – troligtvis religiösa med rädsla för att bli överbevisade en-gång-till – kan dock ett svart hål uppstå( oj, glöm mitt påhopp på religiösa, den kan inte tro på svarta hål ju) som kommer sluka hela jorden och ja, innan veckan är över så är vi kanske alla utplånade och inte ett spår av oss finns kvar. Därför, alla ni, är det viktigt att ni ser till att alla kyssar denna vecka är speciella, för det kan mycket väl vara så att just den kyssen blir världshistoriens sista.

Jag Ältar mycket om kyssar, inte sant? Men jag tycker att kyssar är något väldigt intressant, varför kysser vi varandra tex?
Det finns inget rätt svar på den frågan, däremot finns det en hop med olika teorier. En av dem är att vi från början närmade oss varandra, för att med smak och luktsinne avgöra om en främling eller vän hade goda eller dåliga avsikter. Det hade alltså - enligt den här teorin - redan då att göra med känslor. (det här är förövrigt den teorin jag tror mest på, det finns en som talar för att vi skulle försöka härma fåglarna och tugga våra ungars mat, men den låter mest bisarr)

Enda sedan Pretty Womans premiär 1990 vet vi att kyssar är mer intima än sex(säger Julia det så är det så). Sex handlar väldigt mycket om teknik, medan kyssar handlar om så mycket mer. Som att göra ett bra intryck. Det handlar om att vara fräsch(kanske man bör vara i underlivet också, men så länge inget oralt förekommer så går det att komma undan med lite mögel), det spelar roll vad du stoppat i munnen för smaken sitter kvar. visst kan teknik vara viktigt, men o andra sidan är kyssen mer ett tecken på att visa känslor som inte kan beskrivas med ord(det blir oftast bara för mycket och väldigt väldigt fel(trust me)). Och du och jag som inte alls kysser som professionella älskare, kan väl ändå känna av något när vi korsar tungor och läppar?

(Och lite Random Kysshistoria)
Enligt Vaughn Bryant(professor i antropologi vid Texas A&M University) så var det Alexander den store som tog med sig kyssen tillbaka från sina erövringståg i östasien. Men trots hans vetenskapliga research så tror jag ändå att kyssens ursprung går längre tillbaka än så, även i Europa. Detta är ju den dokumentera kyssen, och som ni vet var vi inte lika bra på att skriva som Grekerna. I det uppdagade romarriket fanns det också tre olika sorters kyssar, och i följade stycke har jag valt att citera Kristin Svenskes Artikel i Ica kuriren(nr 37 2007): "Först hos romarna blev kyssandet ett allmänt brukat samhällsfenomen. Bland annat delade romarna upp kyssarna i tre grupper: Osculum, den vänskapliga kindpussen, basium, kärleksfullt med läppar mot läppar och savium, den passionerade tungkyssen."

Men kyssar är något intimt, närmare en människa än så kan man inte komma(enligt mig). Man vet om en kyss är kall eller varm, hård och menad. Okey att jag kysste D. på fyllan, men precis som allt annat så finns det ett utbrett missbruk av kyssen. Barn leker krig, vänner hånglar efter några glas sprit, idoterna försöker flyga under en snedtripp etc etc. Men det är sällan den sorts kyss jag talar om, den flyktiga. Nej, jag menar den som betyder något.

Har jag förlorat all min stereotypiska manlighet i ett enda stycke nu?

Kanske det, men jag valdes alltid sist(klassens tjockisar borträknade) på gymnastiken, jag blev aldrig uttagen att spela match när jag gick på fotboll, mamma satte mig i balettskola som sexåring, jag är uppväxt - mer än mindre - med fyra systrar och en pappa vars närvaro har varit ganska osynlig( visst fanns han där varannan helg, men han beteede sig sällan som pappa, men mer om det en annan gång). Jag har egentligen aldrig varit den stereotypiska mannen, även om jag varit ganska duktig på att spela den rollen ibland. All min samvaro med kvinnor har egentligen förstört mig, ibland - och nu förväntar jag mig protester - så tror jag till och med att jag förstår dem( även om det, enligt min pappa då, är lättare att bygga en motorväg från Stockholm till New York) och det jag förstår tycker jag inte om.

Haha, jag måste faktiskt berätta om en teori som jag drog för en vän igår. Vännen är förövrigt en av mina bästa vänner, även om vi inte kommer överens i alla frågor. Dessutom gillar jag att provocera människor, inte i syfte att göra dem arga utan för att få dem att börja tänka lite, ställa sina egna åsikter mot väggen och fundera på om de verkligen är rätt. Men min vän tycker inte om när jag gör det, och absolut inte när det gäller könsrelatera frågor då Min vän - i viss mån så länge det passar henne - vill se allt ur ett genusperspektiv. Min teori gick således såhär.
Kvinnor, i största allmänhet, har ett fruktansvärt ägandebehov när det gäller andra varelser(till exempel en man, som nog måste vara en helt annan varelse annars hade vi förstått varandra bättre). har de väl fått röra någon en gång, på ett intimt plan, så är personen deras. Mer eller mindre, till den dagen de väljer att avfärda. Att avfärda behöver i sin tur inte betyda att det sker när ett förhållande tagit slut, eller en natt är över, nej kvinnan kan mycket väl anse att en person tillhör henne så länge hon känner för det.

Kom ihåg, jag provocerar, men inte utan bakgrund. Det här är den bilden jag fått många gånger, men det är ingen vetenskaplig studie och vad jag säger kan säkert också relateras till män. Fast nu provocerar jag, så just nu handlar det bara om kvinnor.

Vidare kan kvinnan anse att hon i sin tur kan bete sig precis hur hon vill. Hon kan fritt kopulera med så många hon vill, grejen är den att kvinnan -som till skillnad från mannen är säker på sina känslor - vet att vad hon gör inte betyder något vidare nämnbart. Men om han gör något, oj oj oj, han borde ju veta att kvinnan har satt sin stämpel på honom och att han tillhör henne. Han får, först när han sårat henne ordentligt, gå vidare. Men då är han ett svin, och kvinnan är för fin för att röra sig med grisar. hon förtjänar bättre. Plus att hon tjänar en bra historia på det, något hon kan berätta för sina väninnor och sprida vidare. Hon äger ett rykte, om sig själv, ett som gynnar henne men skadar han som faktiskt var ett svin. Oj oj...

Jag tror att någon nu tänker att jag faktiskt står för det jag skriver. Det gör jag, det är en av mina åsikter, men som jag tidigare sagt så har jag flera och de motsätter sig varandra. Jag öppen med det, beredd att bli hatad. Men till mitt försvar vet jag att det inte fungerar såhär, alla kvinnor är inte likadana. Det finns män som är precis så som jag beskrivit det, som gärna gör sig till en sorts modern martyr, som gråter och blir sympatiknullade av flickor som gillar känsliga män(ledsen, men det kan vara så också).
En del av mig vill gärna rationalisera, dra alla över en kam, men det handlar inte om vad som är kvinligt och vad som är manligt. Det handlar om vad som är så äckligt typiskt mänskligt att det får mig att spy om jag bara kan få ordning på mina kräkreflexer. Jag är så trött på intriger, på våra vidriga vardagsproblem som får de riktiga(så som krig, svält och fattigdom) att hamna i skymundan. MEN...

vi behöver dem. För att överleva, för att inte dö av ett uttråkat hjärta. I Roy Anderssons film " Härlig är jorden", och många filmer till, får vi följa en man som i slutendan brister ihop av panik för hur trist och vardagligt livet är. först tolkade jag filmen om hur det såg ut, hur vi lever jobbar dör i en värld som inte leder någonstans.
Just nu, för kanske en tiondels halvsekund sedan, tolkade jag den annorlunda. Det här är hur det kommer se ut om vi inte har våra intriger, om vi inte tar så jädra allvarligt på alla småsaker som våra liv består av. En otrogen pojkvän dit, en lärare som kastar kåta blickar hit. Fel nummer i Personnumret( en flicka fick nyligen 666 i följd och hennes föräldrar gråter ut i pressen), ett par förstorade bröst som sprack i en alldeles för liten mini-bikini. Kändisar som bråkar om illa lagda kommentarer, politiker som myglar med tv-avgiften, grannar som skjuter varandras husdjur och hårdrockare som orsakar armagedon on earth med sina FÖRBANNADE TEXTER. FAN!!! Det är viktiga saker det här, utan dem så överlever vi inte. Vi kommer alla sluta som Roys Karaktär, en totalt sammanbruten person som klunkar nattvardsvin och gungar fram och tillbaka i sängen. Hör skrik för att han vill höra skrik, för att han måste höra skrik för det finns inga skrik.

*andas*

Nu behöver jag mat.