en intetsägande dag som snackade ganska mycket

Så jag kom hem, klockan var väl strax efter tre och regnet slog sig sådär varsamt allvarligt mot fönsterblecket. Jag började med att lossa på alla haspar, bröt den friska luftens cirkulerande mönster innan fuktskador blivit ett faktum. Min nya tröja som jag bara haft på ett par timmar hängdes tillbaka in i garderoben. För ett okänt tillfälle, det kommer fler dagar att vara snygg på. Idag var ingen bra dag ändå, håret låg ändå fel, det börjar bli dags att besöka Sussies. Frågan är om det är värt det, jag har inte längre någon studentrabatt. Det kanske finns billigare alternativ, jag vill minnas att jag gick förbi en äldre persisk herre med sax, på hans skylt stod det: ”Flickfrisyr:200 kr Pojkfrisyr:100”. Skönt med få valmöjligheter. Jag avskyr att välja.

Så jag klickade igång datorn, tog den i knät och slängde upp fötterna på soffpallen. När jag upptäckte hur solen stod sig, lyfte jag bort datorn och klättrade upp på soffryggen och drog ner persiennenen. Det finns inte plats för reflektioner på min datorskärm. Däremot drabbades jag av flera inre reflektioner, men först ett tretal timmar senare. En och en halv timme spel, jag åstadkom inte speciellt mycket. Jag imponeras inte längre, försöker förundras över den vackra miljön men sen julen med Ocarina of time, för ett olyckstal sen, har få animationer gjort ett ordentligt intryck. Jag förväntar mig att kvalitén ska bli bättre, och när jag sen möter förväntningarna i ett vägskäl mellan hem och Rivendell är det som om jag redan sett allt förut. Eller håller jag på att bli gammal, nåt av det är det. Men ändå, ett par timmar går an men det är inte skoj att spela ensam.

Så jag loggade in på Voddler och plockade fram den där filmen jag alltid velat se. Faktum är att jag börjat se den 3 gånger men alltid somnat efter 35 minuter i Hong Kong. Därför kändes det bra att börja filmen 35 minuter in för att äntligen lyckas se klart Infernal affairs. Det var lyckat, den visade sig vara väldigt bra också. Bättre än dess amerikanska rip-off, Departed.

När filmen var slut lirkade jag mig ur soffan och in i sovrummet. Jag bäddade sängen, inte så noggrant. Mest för att vackraste inte ska tro att jag legat på soffan hela dagen. Sen tände jag lite lampor, började städa, diska, fixa, nynna på en sång och Så gick jag tillbaka in i vardagsrummet, fattade gitarren, stämde den med mobilen, spelade ett par ackord… sen ringde telefonen.

”Jag cyklar nu, snart hemma, bara så du vet…”

Bra att veta, verkligen. Det gav mig tid att börja med middagen. Hyvlad falukorv, kvicka makaroner, taskig sallad som ingen mer än jag åt från. Effektivt arbete, jag diskade samtidigt, köket var cleant när hon körde nyckeln i dörren och styckade upp den.

”Hej”

Reflektion: Jag vet inte hur det kommer bli sen, men jag har en aning om att jag aldrig mer kommer ödsla tid på ”ingenting”, eller att ingenting kommer få en annan innebörd. Idag är att inte göra någonting att just slappa, se lite på tv, slökolla en film, rida runt i dator-spel och hoppas på att bli positivt överraskad. Nej, jag går inte omkring och tror att bara för att det ska komma en unge i slutet av veckan(eller nästa vecka, eller vecka efter det) så kommer allt jag gör idag bli omöjligt att göra då. Jag bara hävdar att det kommer se annorlunda ut. Som baby sa, fakta kan alltid förändras, sanningar består. Det är därför han som hävdar att han är en sanningssägare är så farlig, om vi väljer att tro honom.

Livet blir inte som förut, men när var det någonsin det?

ärftliga effekter?

Är det kroppen som börjar ställa in sig på att inte längre endast ställa sig själv till freds? Varför vaknar jag innan klockan 8 en ledig måndag, så satans värd att sovas bort? Tanken hade inte slagit mig förrän R. droppade en kommentar i näven på mig. Är det här biologiskt betingat? Jag, den store följaren av socialkonstruktivismen(jag är internetrasisternas hatobjekt nr. 1, totalt lurad och hjärntvättad av de svenska universiteten och kulturmarxismen. Men vet ni vad, jag kan plocka isär också er, ni fick inga tjejer och inga jobb, ni känner att det finns en brist på manlighet hos er, en brist som ni inte känner själva, men som tydligt syns i reflektionen som finns där i alla förbipasserandes blågröna ögon(för det är dessa som dömer ut er, och det är där ni hämtar ert förrakt...kanske, det finns säkert fler skäl), har jag drabbats av något som hör naturvetenskapen till? Bah, dummaste jag hört. Om du hört min syn på liv, Idéen om liv, så skulle du förstå att för mig finns det ingenting som är heligt. Ingen känsla som är oberörd av din omgivning.

Jag har väl bara drabbats av inflytandet hos min otroligt morgonpigga partner. Uppe strax innan tuppen, väcker självmordskänslor hos den flitiga myran(såg honom, lyfte foten och fäste honom på undersidan av strumpan med en smäll), solen sträcker på sig, kämpar för att hinna ikapp, men katten nystar in ljuset i sitt garn.

En espresso på stan, och en vindlande lång promenad på insidan av ögonlocken.

solkatten 2

Min baby är en livs levande solkatt, ständigt på jakt efter lek, aldrig helt stilla.

Vem var det som sa;"Stannar du upp så dör du?"

I helgen har hon bevisat att en flicka i vecka 36 minsann kan paddla både kanot och sova i tält. Själv är jag nyss hemkommen från Linköping med fler blåmärken än jag åkte med. Fast smärtan till trots, det har varit en underbar helg. Aldrig mera tvivel, aldrig mera trots.

Nu stannar jag upp en stund, hoppas jag överlever. USA gjorde det knappt.

Min flickvän heter ibland Lotta

Ibland känns det som om jag bor ihop med Lotta på troublemaker street. Det är "kan själv" och "förstår du väl" titt som tätt, jag hukar mig för dessa verbala örfilar minst en gång om dagen. Och alltid blir det mitt fel, på något vis är det jag som är barnslig och jag som surar, men tro det då jag redan före det att gonggongen ljuder, ligger ner i ringen och räknar stjärnor som surrar runt huvudet. Ibland försöker jag tackla henne redan innan det första vitrinskåpet flyger och far över huvudet. Jag häver ur mig ett "nu är det graviditeten som spökar"... Babys graviditet spökar aldrig, paranormal activity = N0ll. Kvällen före idag brusade samman likt billiga c-vitaminer, då hon blev sur i tron på att jag blev sur för att hon blev sur för något jag gjorde som jag gång på gång glömmer bort att jag inte får göra... suck, jäkla härva. Hur som helst så var jag inte sur.

Jag blir ofta sur. Jag har väldigt kort stubin med människor, även om jag på professionell nivå håller huvudet kallt...oftast. Min korta stubin kommer troligtvis från alla år inom handikappomsorgen, där jag arbetat med människor som inte har samma förmåga att ta ansvar och initiativ, ha eftertanke eller behärska sig utan dossetten nedkörd i halsen. Jag tror det slog mig någon sommarkväll, under de år jag var tillsammans med fröken K. Att när folk svårar sig, utan psykiska problem, grälar när det existerar en chans till lugna andetag, möjligheter att blicka bort, blunda en sekund och sen släppa det... Ja när folk svårar sig, spelar trögfattade, bråkar över småsaker; då vill jag bara gå en promenad.

Men om jag inte står still så bombarderas jag av en och annan flygel. Men fötterna vill cirkulera, jag tänker bättre när jag rör på mig. Och i en diskussion, i försök att lösa en konflikt, vad är bättre då än att tänka så bra det går?

Eller så är det så, att vi alla har våra små problem, och jag måste lära mig behärska mig själv inför dem alla. Dock vill jag klargöra, att hur sur jag än blir(jag blev sur den där gångn hon

blev sur för att jag blev sur för att etc.), så brukar jag inte vara det mer än ett par minuter, sekunder faktiskt. Om vi fortsätter bråka, vilka vi nu är, och min röst fortsätter ligga ett tonläge över alla andras, vilka alla nu än är, så beror det på att jag är sur över att du, vem du nu är, drar ut på något vi kan undvika, för vi är inte handikappade på mediciner. Vi, vilka vi nu är, kan gå en promenad runt strömmen istället.

Tillbaka till Lotta på Bråkmakargatan 5b, som trots att hon kan bäst och förstår så mycket mer än en simpel dödlig i osnygga jeans och orakade kinder, ändå inte kan låta honom vara ifred när han gör det som kräver hans största koncentration - det vill säga skriva. Hon sitter här mittemot, bläddrar i sin konsumtionsblaska och visar vad hon ska köpa, och lyssnar med halvt öra på det bollplank till pojkvän som halvthjärtat - bildligt talat - tillbaka svarar henne med ett leende.För hon vet att hon stör mig, men hon gör hellre det än sitter ensam i rummet bredvid. Nyss sa hon att det var trevligt att vi sitter i köket, pratar lite, dock är det snart dags för mig(inte hon, utan verkligen mig) att gå och lägga mig. "Senast elva, bara så du vet..."

...och jag bara ler, det är det enda jag kan, för vackrare än såhär blir det faktiskt inte.

Båtkyrkogården

bästa bilden direkt ur minnet

Det här är min absoluta favoritbild i hela världen