Hur tog sig Gessle upp?

Nej, kvällens inlägg handlar inte om Per Gessle, jag reflekterar sällan över andras framgång men en sak måste jag säga. Gilla det eller inte, men Gessle är populär så rent statistiskt kan han ju inte vara en usel artist? För mycket Botox på sistone kanske, huden känns lite väl spänd för en kille som har all anledning i världen att slappna av. Förövrigt lyssnar jag på honom nu, och planerar inte att byta förän detta inlägget är skrivet.

Så, vad vill jag idag?
Det är sagt som det är sant eller tvärt om, att jag sällan eller inget skriver när jag är i ett förhållande. Detta har sina själ, det främsta är väl att jag oftast kläcker ur mig precis det jag tänker och allt oftare tänker jag saker jag helst inte bör kläcka ur mig. Det är därför jag stammar, gott folk, det är en kort gången övningsprocess där jag försöker lära mig att tänka först, tala sen. Aldrig varit min starka sida, men nog var den en av de charmigare.

Känner mig långt ifrån så produktiv som jag borde vara, känner mig långt ifrån tillfredsställd med att inget göra som jag brukar vara. Att få saker och ting gjort står sällan högt upp på "to-do-before-weekend" listan, jag klarar mig oftast bra med att inte göra ett skvatt. Jag har mina tankar, mina funderingar, fungerar som ursäkter för mitt oseriösa levande, här tar jag upp plats i en lägenhet på 135 kvadratmeter och det står jag för när de uteligga djuren tittar in med frostskadad blick. fine, fuck with me, eller tvärt om. Men nu är mitt förhållande till "bara tankar" inte så bra, jag förhåller mig inte alls till dem. När jag kommer hem vill jag ha hjärndödande tv eller menlösa spel, bygga fort och riva murar, sparka ur skiten och fylla upp med ännu mera piss bara för att döva, döda och dränka socialpsykologins teorier och b-uppsatsens fungerande formation.

Jag trivs bra med att inte göra någonting, ingenting alls. Jag lyssnar inte ens på musik längre, knappt, gyllene tider när det är som värst. Vad händer med mig, inte är det konstigt att jag spyr när jag kommer hem från skolan för Koffman och Baudrillard anspråkar på att jag bör göra så... nej, det gör de inte men något är det som trycker, tränger, fyller ut det ingenting som jag vanligtvis trivs så bra med och gör det oumbärgligt att leva med. Jag kanske bara behöver gå en promenad, istället för att ta ytterligare en femminutrare på balkongen innen jag dövrunkar bort ytterligare en halvtimme.

Jo jag vet vilken månad det är, vilka dagar som just nu passerar, men åren har gått och skuggorna kommer inte tillbaka. Kanske är det själen som gör sig påmind, om att dessa dagar inte brukar kännas rätt och därför trycker den på skalet, bankar och för ett jädra liv i hopp om att jag ska vakna till, räta ut ryggen och göra något annat för att slå ihjäl tid.

Och och och...

Jag skjuter av fler kulor än jag har hjärtan som kan ta emot.

där jag förut fyllde hål, bygger jag nu berg

Så var min tripp till Blekinge snart slut. för kort tid, som vanligt. Den springer så fort iväg nu, någon sa att det har med åldern att göra fast andrar viskar om att tiden faktiskt lagt på ett kol för att hinna ifatt eller om det var ifrån alla svartmärkta dagar som struckits över i allmanackan.

Jag har gått två längre promenader idag. En tog mig till nya platser, den andra tillbaka till en gårdag jag sådär difust minns. Fast jag undrar varför jag lagt den på minnet. Det var en fjorton år sedan, jag och min bästis utgav oss för att vara överlevandsexperter( i den mening att om vi skulle vakna en dag av att gaia tagit tillbaka jorden, skulle vi veta precis hur man klarar sig) och hade begivit oss ut i skogen. Lite längre bort än vi lovat gå, bortom vattentornet( i landet där skuggan råder). vi fann en nyplanterad skog, vägrade hålla oss på stigarna och gick vilse. Inget vi erkände när vi kom hem, men något som fick oss att ifrågasätta den överlevnadsbok vi lånat på biblioteket. Därefter satsade vi helhjärtat på att bli ninjor istället, risken att komma bort kändes mindre.

Den första promenaden var genom min hembyggd. G.banvallen ner, kyrkovägen in till byn, genom Jämshögs enda gränd(där ingen bostadsbrist råder, vartenda lägenhet låg tom). Himlen spydde regn över oss, jag och mamma sökte skydd under ett utstickande tak intill den nerlagda bensinmacken medan hunden njöt i fulla drag(inte en vattenpöl missade hon). Istället för att vända om, eller gå den nostalgiska biten upp till skolan där jag gick sjätte klass och sen vidare mot folkhögskolan där jag sov lättklätt intill flickan som bara ville ha ryggen kliad, svängde vi av mot vänster. Jag visste inte att den stigen ledde någonstans, plötsligt befann jag mig på en plats jag aldrig förut sett. Och det slutade inte, mor utmanade mig att gå ännu längre och vi traskade på intill ån, genom en hage med en utmärglad ko i och upp förbi järnaffären.

Det är märkligt, att folk åker jorden runt för att uppleva nya saker och se nya platser, när det finns ställen där man växte upp som man aldrig lagt märke till.

I fredags badade jorden i ett silversken, på lördagen kom stormen. Men under natten tindrade ändå stjärnorna, så jag tog min jacka och gick ut för att möta min ungdoms fantasifoster. foster som nu vuxit upp och blivit en vuxen mans bortglömda vänner. Vad jag som gick vidare, eller de som växte ifrån mig?
Inte många valde att dyka upp, men skuggan var där.Den följde mig ner över gräsmattan men övergav mig när vi nådde flagstången, fast jag han fråga vart han tagit vägen. Hade han givit upp, gått vidare, eller var det så att han vann men jag märkte det aldrig? På ängen hade apokalypsens ryttare lämnat sina fyra hästan som frustrerat skrapade hovarna i marken, och Corall satt uppflugen på verandataken och vägrade prata med mig. Drottningen var långt borta, men jag anade att hon log och mådde bra, vart hon än var.

Det är inte så konstigt att mina texter alltid varit en blandning mellan saga och betong, de utspelar sig alltid mer eller mindre på gränsen och troligen gör dem det med tanke på var jag är uppväxt. På en hästgård, en ranch, på landet. Med fri utsikt över både glänta, skog och landsväg. bortom det gula elektriska ljuset föreställde jag mig att staden låg, den jag en dag skulle få besöka. Samtdigt hade jag min pappa i malmö och en drös vänner där med, jag var ofta iväg på äventyr i byar med asfalterade gator och högt byggda hus. Men det var alltid hit jag återvände när äventyret var slut, det var i husets källare som jag låste in mig och stängde av omvärlden. Inget internet efter 16 års ålder, ingen mobil förän jag julen jag var arton(en egen hemtelefon som de närmsta kunde nå mig på, med 7 meter lång sladd). Jag befann mig alltid i ett sorts limboland, ena dagen i strålkastarens centrum och andra dagen långt därifrån. När skolan tog slut fick jag skynda mig till bussen istället för att fika och hänga med vänner( det hände väl att jag tog 18.12 bussen, men ändå), så här på min landsbyggd där lyktstoplarna plockats ner( den sista tog de bort 1999), fick jag finna mina egna röster att lyssna på, mina egna öron att prata förbi och mina egna ögon att drukna i.

Jag fann dem, eller om de fann mig kanske. corall, miss Loverslane, Pricilla och resten av älskarinnorna. Drottningen, skuggbrodern, Niagamia och John som strödde sanden. När de blåste var det vindens dotter som viskade, åskan slog ner så grät hon. jag höll ett vakande öga över axeln så inte Mariko skulle hinna hugga mig i ryggen, medan jag lättsamt lät narren underhålla mig i skogsgläntan. Så många fler dem var, så ännu fler de blev när jag flyttade närmre barerna i centrum.

Jag tänker på dem dagligen, inte bara igår, när jag klev ut på klippavsatsen och såg hur allt skräp som vi brukade slänga över kanten nu reste sig över mina fötter. Jag tänker på dem, men tar mig sällan tid för dem. De som kom när jag var ensam, de som fyllde upp mina worddokument, de som var mina vänner när inga andra fanns där.

Nu, idag, finns där så mycket konkret att det abstrakta inte längre fyller samma funktion. Drömmar och fantasier, sagor skrivs för dem som är rädda för att vara ensama. De hål jag förut behövde fylla finns inte kvar, istället bygger jag berg jag ständigt måste bestiga för att hålla kvar.

Blekingenatt

silverlandskapet bäddade in jorden efter att stormen lagt sig. Men vart bäddar jag ner mig själv inatt?

tonårshemmet sovet, tangentbordet låter för mycket, men jag ska skriva i morgon. Sista kvällen under himlen jag saknat, vad mer än ord kan jag tillägna den?

090909

Jag håller om tomrummet
som du lämnat kvar
det enda jag har
går inte att se eller röra vid.

Aldrig fött har jag haft
en relation
så självklart oklar

För det är inte kärlek
det har vi sagt
och det är inte sex
det har vi märkt

Men innerst inne
bakom alla masker
där inga sociala spel råder
vet jag nog vad jag
vill med dig

Älska på alla sätt
vara på alla plan
ett med dig

*********************

Vakna, direkt drar jag undan armen och känner på den.
Än inte infekterad, än bara arm och inte ruttnat kadaver.

Jag väntar ett ögonblick, andas några minuter och lämnar en paus åt er medan jag fortsäter bläddra i boken.

*********************

Har jag inte förr
känt den känsla
som kommer med tanken
den om dig
med din bild uppklistrad
i högra hörnet

Finns det inte allt för
många namn på listan nu
Bland de som utmärker
eller bleknar intill andra
var i skiljer du dig
från alla dem

I en film
om mina kyssar
mina kärleksord
hade du redan tröttnat
på allt det jag ännu inte sagt
aldrig borde säga
men kommer kläcka ur mig
snart.

************************

Vad är det jag skriver om, och vad vill jag få ut av det? Osäkerhet, uppbrott och avslut. Eller är det skeva kärleksförklaringar som inte går fram, som borde stannat mellan bladen och sudats ut av friktionen? Jag vet inte. Men vinet är rött, cigaretterna är giftiga och osten är delikat på kexet som smular ner mitt skjorta. En kväll för klichéer, skånsk rap och utmaningen att visa upp sig, utan att egentligen synas.

Tillbaks till första natten

Om jag sett mig själv genom en tidsbubbla, upptäckt vem jag blivit och vad jag livnärde mig på, skulle jag nog handfallet givit upp direkt. För pojken från igår, han nöjde sig inte med att vara lagom, halvdan och vek. Han siktade högre, så högt som stjärnorna, han ville vara något större, gav sig själv titeln prins. Stjärnprins, det var ett tag sen jag använde mig av den titeln utan en smula skam i ögonvrån.

Stå i centrum, vara en av pojkarna under gatlyktorna som stod längs vägen från ängen bort till midnattsbaren - där drukna änglar skålar med vilsna älvor och lyssnar till bortgångna rockpoeter. Där ljuset alltid ligger lågt, dit morgonljuset aldrig kommer. Snälla ta mig dit igen, bara för en kort stund så att jag slipper verklighetens bitska cynism.

Jessie-lou serverar drinkar som får en att glömma, Miss loverslane rebellerar mot betongsystemet utanför, Blackburned rosslar åt sin väninnas naivitet. Pricilla flirtar oberört med alla som går förbi, hon tar deras tyngd och gör dem oskulder igen medan Missy gömmer sig bakom sin lugg. Corall pillar med sina trasiga vingar och undrar när vi ska gå tillbaka, snart viskar jag och med luren i handen tar jag farväl av Call-girl och leder min första älskarinna mot dörren.
Vi går hand i hand längs den ödsliga vägen som lider brist på ljus, sånär som från de strategiskt utplacerade lyktstolparna. I mörkret hör vi skratt, snabba och hasande steg, någon gråter och en annan skriker på hjälp medan den tredje läser sina dikter och önskar det fanns någon som ville tonsätta dem. Fort, genom mökret tills asfalt inte längre slår hårt mot våra skor. stigen slingrar sig, och vi börjar lossa våra skosnören, när gräset väller fram sparkar vi av våra skor och rusar ut på den stjärnupplysna ängen. Sammanflätade, och jag håller så länge jag förmår min vän i handen, men hennes vingar är nu hela och mot gravitationens lag så lyfter hon och lämnar mig ensam kvar på stjärnornas äng.
Mina kläder har blekts av månens silversken, de är längre svarta och grå utan renaste vita och hänger löst mot min hud. Jag har saknat in mitt språng, börjat sakta men taktfast stega bort mot drömmarnas sjö, platsen jag ska vänta på tills hon kommer. Intill ligger jag, och blickar förstrött ner i det klaraste av vatten. Där simmar drömmarna, önskningarna, förhoppningarna och kommande glädjen omkring. De beblandas, de förökar sig och snart är sjön så full att det är dags att tömma den. Med en håv utan nät, fångar jag in de största känslorna och kastar upp dem på min faders valvbåge. Där lägger sig önskningarna i fallande stjärnors famnar, drömmarna tar sig aldra längst bort. Förhoppning finner sig själv överallt, men glädjen har redan seglat in i min skepplösa hamn. Snart kommer hon, nu är jag redo.

Tillbaka, om ett par minuter måste jag vara klädd och redo att göra val igen. Låt mig göra rätt, eller fel fast medvetet. Om ett par minuter, står verkligheten vid min dörr.

beskrivande ord.

Jag söker den där... kicken som ska slå mig upp på fötterna, jag väntar på den där piskan som ska rappa till mig över ryggen och jaga mig ut ur lägenheten. Väggarna trycker på från alla håll, taken håller på att falla ner och luften är snart slut. Vad sysslar jag med?

Jag borde rita modeller i sketchup, börja skissa på en projektbeskrivning. Men istället sitter jag här och kliar huden av mig, en ny irritation har uppstått på överarmen och 10 september känns allt mer avlägsen. Kom igen nu tiden, skynda på, ser du inte att jag dör här?

Inga ämnen är intressanta att spekulera i, så fylld av nuet att det kommer dröja innan jag får distans till något som jag kan skriva om. Men jag känner ett sådant behov av att skriva, spy upp ord och förklaringar på hur jag känner, trots att jag inte kan beskriva det. Kanske via orden "tvivlande, förvirrad, ångerfull, löjlig, orklös," men egentligen är jag bara tom. allt jag gör är reflektioner av igår, några sista droppar på sparlågan som jag stuffat undan för tillfällen som det här.

andas.

tunga nätter

Idag är varje steg en enorm ansträngning att ta. Och all musik känns enformig ja varje ton känns platt. alla rader är skrivna för någon annan, de få jag faktiskt känner igen mig själv i föraktar jag. Lyssnar på Johan i mobilen, men jag hör inte vad han sjunger.

Vad jag allra mest blir spyfärdig av är mina egna ord. Mår inte bra, det var ingen lättnad att släppa din hand, det var som att greppa tag i en hantel alldeles för tung för min sköra handled. Söndag-måndag natt är lika vidrig som måndag-tisdag brukar vara, och den har jag ännu inte upplevt.

Min syster var tröstande, men min mor var ärlig. Hård i orden, skarp i sina liknelser och jag avskyr att hon känner mig så bra. Samtidigt är jag tacksam, för utan hennes järnfamn hade jag inte orkat. Och hon var sådär rak och lögnbefriad som jag alltid talar vida brett om att jag själv är, men just nu mest vill vara. "så jädra löjligt", orden får en annan innebörd då de slipper ur min moders mun.

Två möten på raken nu, dubbelbokad och oförberedd. Glömde alla anteckningar hemma, för förlita mig på mitt minne. Eller gör jag som jag brukar, finner nya mer dagsaktuella åsikter. Fast jag vet inte om jag orkar, vill bara lämna stan ikväll.

Jag lovar
det blir bättre än dag

när höstlöven dansat sig bort
och en nynalkad vår lagt världen för sina fötter
och dina känslor springer flera varv genom staden
och letar och söker sig bortåt fast inåt och
horisonten inte känns så förbaskat oändlig
och fötterna har grävts sig neråt i jorden
och vingarna slutat flaxa förgäves
så blir det bättre då
jag lovar dig det kommer bli bättre än idag

och låt dina händer få falla från kinden
och lämna dina skor slängda i hallen
och håll inte på med att känna efter för det värsta
och släpp inte in några skuggor i rummet
låt persiennerna rulla upp.
Det blir bättre då, bättre än såhär
när fågelkvitter ersätts med buller från staden
har du äntligen somnat i rättan tid
o fyll inte upp dina glas i din ensamhet
och rök inte bort fler minuter för dig själv
du har bara detta det finns inget efter
så slå dig fri från lögner och misstankar
jämför dig inte med solen på himlen
blekna inte under månen om natten
kyss dina kära och smek din fiende med kinden
och låt tystnaden vara
den kan inte försvara sig själv
Det blir bättre sen, bättre än idag

jag lovar det blir bättre
när filmerna slutat att gå och känslorna svalnat
och alla vägar leder åt samma håll
ditt håll
Och försök inte se det du blundat för
och ge inga namn åt den hand du vägrar ta i
och skyll inte ifrån dig skyll på dig och
våga stå för dina ord
Men ge inte efter för fler efterfester
gå hem när benen ännu vill bära
sin sista anledning att fortsätta framåt
gör du det lovar jag att det blir bättre sen,

Jag hör hur du viskar, jag hör hur du ber
för tusen dagar till eller fler.
Och lovar dig vännen, imorgon eller dagen efter det