Vi älskar att övervakas.

Jag ger mig in i debatten, med åsikter som kommer till mig sena morgnar då jag väcks av fågelkvitter som sjunger acapella med komp av lastbilar som backar och lyftkranar som svänger. Jag avskyr gatan utanför, ibland vill jag bara ta mitt pick och pack, hoppa på första bästa tåg och flytta hem till källaren igen. Tystnaden som förr gick mig på nerverna väcker min lockelse igen. Men till debatten, vilken menar jag? Den mest aktuella förstås, integritets debatten, att övervakas eller icke övervakas, det är frågan.

Jag vågar påstå, utan fakta på papper och utan att relatera till en tidningsartikel skriver av en professor i ämnet, att folk älskar att överbevakas. så länge övervakningen sker på deras egna villkor. I alla tider jag varit aktiv i, har jag sett hur folk inte bara strävar efter uppmärksamhet genom att göra de mest uppseendeväckande och galna aktiviteter, utan också hur folk vill att andra ska se och lägga märke till minsta lilla steg de tar och fånigaste tanke de kläcker ur sig.

Försiktigt kan vi börja med program som Amerikas funniest homevideos, där folk - säkerligen inte på jakt efter att vinna de stora pengarna -gärna visar upp sina klantigheter. Det handlar nog inte så värst mycket om att dela med sig av ett skratt som att synas och framstå som någon. Någon i denna överbefolkade värld.

Jag rusar genom tid och rum, drar mig till minnes av svt:s söndagsöppet som hade en tävlning där kändisar eller vanliga människor tävlade i hur mycket de visste om sina partners. Nu lämnade vi helt plötligt ut privata detaljer om allt från hur vi ställer glasen i skåpet till hur vi föredrar vår partner i sängen. Kanske var det inte riktigt så utlämnande, men det var minst sagt en strävan efter att uppmärksammas.

Mitten av 90-talet, dokusåporna äntrade världen och både rosades och fick kritik. Tävlingar som visade upp hur listiga men framförallt hur falska människor var när det kom till att handla om pengar( men inte heller här tror jag det egentligen handlade om pengar, detta var vilka vi är och inget pris i världen kan skapa helt nya sidor hos människor, bara locka fram de dolda). vi fick se hur människor betedde sig i sin privataste svär och vi gillade det, att på säkert avstånd i vardagsrummets trygga soffa som blivit allt mer nersutten med åren, bevaka våra medmänniskor. Och även om vi inte ville så kunde vi ändå identifiera oss med de tävlande, precis som med bra böcker var detta något vi kunde känna igen oss i. Och de tävlande, de ville verkligen synas. I program som big brother och paradise hotell skedde den ena pinsamheten efter den andra och världens - för mig - första C-kändisar föddes. De var inte dåliga skådespelare eller kast säljande artister, de är vanliga människor som bevakades av kameror, och de ställde frivilligt upp på det.

Idag har vi gått längre, tack vare internet och dess oändliga möjlighter. För några år sedan exploderade bloggvärlden och nu skulle alla blogga. De flesta bloggarna liknade vanliga dagböcker, en del öppnade inte ens upp sig så utan redogjorde bara i korta inlägg om vilka kläder de skulle ha på sig då de gick och fikade med sin pojk- och flickvänner. bilder, videofilmer, ytliga och interna utlämningar åt ett samhälle som blivit helt skadat. Jag tycker mycket väl detta visar på hur folk vill övervakas, så länge det sker på deras egna villkor.

I och med facebook blev det ännu klarare, med sin "vad tänker du på" funktion började folk dela med sig av korta meddelanden om vad de gjorde och hur de kände för stunden. Allt från "åker till stan och handlar", "tar en dusch", "festade hårt igår", "festar hårdare ikväll", "jobbar med tentan", "ligger med din flickvän" till mer påhittiga och barnsliga som "kuk, röv, bajs", "äter fiskstjärt" och "börjar känna sig ung"(Samtliga är autentiska). Jag kan undra om folk verkligen bryr sig, och komma fram till att de gör och inte gör. Vi är helt avtrubbade av all menlös information om våra medmänniskor, vi finner oss sittandes framför facebooks sida och trycka uppdatera knappen bara för att få se ytterligare en totalt ointressant hemlighet som vi kan trycka "gilla" på. vi älskar tanken på att övervaka, omedvetet kanske, men inte lika mycket som vi älskar tanken på att dela med oss vad vi gör. Om det så handlar om det mest intetsägande spelar ingen roll, vi är alla små dramaqueens och har älskat att synas sen vi först upptäckte den möjligheten.

Idag finns det Twitter också, något jag inte gett mig in i ännu(som ni kanske märker är jag också en del av allt det här och även då jag är medveten om det och skäms så drar jag mig inte ur det). då jag inte vet så mycket om det, väljer jag att citera wikipedia:

Twitter är en social nätverkssida samt mikroblogg som möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar (lokalt betecknade som tweets), vilka består av textbaserade postningar om max 140 tecken.

Uppdateringarna visas på användarens profilsida samt skickas till andra användare som anmält intresse att motta dem. Avsändaren kan välja att endast visa sina uppdateringar för sina godkända kontakter men obegränsat utdelande är standardinställning.

What THE FUCK!?! Se mig, hör mig och bry dig om mig. Övervaka mig, dygnet runt om du vill. Tillfredsställelsen att övervaka är nog inte lika stor som den att folk faktiskt bryr sig. Men, givetvis, allt ska ske på dina villkor. du väljer vad folk ska se.

villkor ja, vems villkor gäller? Det finns stunder då människor inte vill övervakas, ett exempel är väl då de gör något som går emot lagen, surfar porr eller lyssnar på musik de skäms över att de gillar. Ett för mig viktigare exempel är då de öser skit över folk i bloggkommentarer och på forum. Internet har inneburit friheten, att helt stå utan ansvar, ansvar är skit och det vill ingen ha. Därför har integritetsfrågan vuxit och de flesta har helt tappat fattningen om vad det egentligen handlar om att kränka någons integritet. Det är inte en solidatitetsfråga, att vi ska behandla varandra med respekt, det är fråga som de flesta enbart tycks applicera på sig själv. kränk inte min integritet, fast de i samma veva inte är så himla solidariska själva och gärna vräker ur sig skit om någon annan medan de skyddar sig bakom rätten till integritet.

Ibland skulle man vilja skapa ett system som tvingar människor att uppge en viss e-postadress i samma veva som de väljer att kommentera något på nätet eller skriva på ett forum. En e-postadress knuten till just dig, kanske utdelad av staten, och då du skriver måste du logga in på din mail och göra ett godkännande innan du skickar kommentaren. Det hade varit fint, om det riskfritt skulle fungerat. Men i och med hårdare lagar och skärpt övervakning och säkerhetskontroller, uppstår fler sätt att koppla oskyldiga till brott. Mailadresser kan hackas, personuppgifter kan komma på vift. Med hårdare säkerhetskontroller föds också ett osäkrare levende för den enskilde individen.

Vad ska man göra då? Ja, vad ska ske... Kanske måste folk börja våga ta ansvar, stå för sina handlingar och bemöter folk på samma sätt som de själva vill bli bemötta. Är det så svårt? Ja, det är nog.

Sommarn ska komma att vara

Regnet började precis falla utanför, men jag befinner mig inte i nuet.

Gårdagkvällen var årets mest fantastiska kväll, det innehöll de där småsakerna jag skrev om i förra inlägget. Jag hade fått i mig två timmars sömn under lunchen och med den knappa energin fick jag dra på reservaggregatet. Efter opponeringen och de sista sura minerna i gropen, tog vi oss upp på gripentaket fem våningar ovanför stan och firade att vi inte behövde se varandra mer. Och vilken fest, en del scener var som tagna ur en bok och tro mig när jag säger att jag mer välbeskrivet och överromantiserat kommer texta ner den där stunden då vi i solnedgångens reflektion satt i en cirkel på fel sida staketet och lyssnade på Håkan, njöt av ölen och försommar värmen och lät den där sista ilskan omforma sig till ett leende. Jag ser förbi mitt sällskaps inslag av enfald då de dissade Olle Ljungström, men vill de med sina korta ben påstå att Håkan är det bästa som hänt svensk musik någonsin så låter jag dem hållas. Vissa människor är för bra för att sparkas ner från tak.
Alkohol och cigaretter, dans under stjärnorna och kyssar som varade hela vägen ner till sängkammaren. Då folk började slussa sig själva till Svea gav nog de flesta andra upp, däribland jag, och även om klockan med måtta bara närmat sig ett(01) så var jag mer än nöjd när jag tog hissen ner och kände hur kärleken bet sig fast i skinnet på mig.
Jag själ denna gårdag, och gör den till min egen.

Så var skolan slut och för första gången har jag inget sommarjobb. Den kommer kännas till hösten, då jag är van vid att alltid ha lite extra cash i fickan att sortera ut under sista halvåret. Men istället har jag mitt första sommarlov sen jag var arton, och jag ljuger inte då jag säger att jag saknat ändlösa mornar utan väckarklockans hatiska melodi. Inget jobb men det finns ändå saker jag har att syssla med. Skriva tex, åter igen tar jag mig an att lova skriva klart sanningen varar, åter igen ser jag skenet av ett misslyckande men kanske kommer jag efter veckor av tristess då alla andra jobbar och gatorna inte är lika vackra att traska upp och ner och parkerna inte lika angenäma att sova bort en dag i. Kanske, jag kanske lyckas jag ändå. annars väntar gitarren på att bli upphämtad, nya texter på att skrivas, kyssar på att bli till och lekar på att vara över. som strax innan en homerun, pekar jag mot skyn och siktar mot solen. Jag har på känn att detta ändå kan bli en bra sommar.

första gången

Ännu en söndag-måndagnatt utan sömn. Undrar hur många inlägg jag börjat med just den meningen de senaste åren. Undrar om jag någonsin börjat ett inlägg med meningen "Första söndag-måndagnatten utan sömn".

vi talar ofta om fenomenet första gången. Första steget, ordet, dagen, festen, kyssen, bråket, morgonen-där-efter-som-var-sådär-lång-och-kämpig-i-sängen-där-man-låg-och-ångrade-allt. Vi minns dem, men uppmärksammar dem sällan när de väl sker. Ibland, skakigt nervöst och svettigt famlande i mörker trots den ljusaste sommarmorgon. Det kliar, det svider och det klumpar sig i halsen och orden faller inte på rätt plats, huller om buller fast ibland prickar man in rätt kommentar i rätt lucka, oftast är man inte mer än efterklok och jävligt mycket det också.

Ni får ursäkta, söndag-måndagnatt ligger bakom mina osammanhängande resonemang, och om två timmar ska jag opponera på ett milt sätt (jag får inte lov att vräka ur mig kritik för mina gruppmedlemmar, därför har jag bestämt mig för att knipa käft tills svar på tal blir aktuellt).

första gången.
en vän sa till mig att hon saknade ungdomen, inte för ungdomen i sig som en underbar tid då allt var frid och fröjd och friheten obegränsad och kärleken oproblematisk(jag gillar egentligen inte O-ord, det är ett fruktansvärt bekvämt sätt att ta sig fram genom meningar trots att man inte känner till motsatsordet). Nej, det var inte riktigt därför hon saknade ungdomen, hon saknade allt som var nytt, hon saknade första gången.
Jag försökte på mitt semi-poetiska vis injicera lite framtidshopp genom att påstå - jag får medge att jag inte lät speciellt trovärdig på min sms-stämma - att allt, vad du gör och vad du ser och upplever och tar för dig och till och med vad du lämnar efter dig, är första gången; om du bara tillåter det vara så.
(sjukt stolt över den meningen)
hon köpte det inte. Kanske för jag inte heller gjorde det, fast jag brukar ändå tänka så. Jag gläds och låter mig förundras över livets små ting. Osäkra förändringar, som när ett enskilt löv singlar mot marken eller en blomma tränger sig upp ur jorden(sistnämnda har jag iofs aldrig sett, kom fram till att vissa saker inte kan ske om någon tittar(och kom inte och säg att man kan filma en blomma som växer för det räknas inte), förutom blommor så växer inget hår och inga sjukdomar försvinner så länge man är vaken). Livets små saker, som en främling som ler eller en vän som oanande går framför en och nynnar på en sång eller talar till sig själv just i det där ögonblicket då hon/hon inte trodde att någon såg. Jag sätter stor vikt vid varje dagens första kyss och sista avvikande blick, men jag erkänner att det aldrig käns som första gången.

Vad finns där egentligen mer att uppleva? Bungyjump, fallskärmshoppning, se gamla tempel i varma länder eller kasta sig ut i en galen fors i en löjligt byggd båt och ha en färgglad hjälp på huvudet? Visst, det massa saker kvar att uppleva, men jag tror inte... jag har svårt att tro, eller jag misstänker att det inte handlar om att göra något nytt lika mycket som att göra något främmande. Förvirrade? Förklaring: Med att göra något främmande menar jag främmande för själen, för dig som personen innanför skalet (som hoppar bungyjump eller dyker i korallrev). Känslan att... göra någon främmande kanske jag borde säga, men då tycks det sig som så att jag bara antyder på sex och de sedvanliga kyssarna, och det gör jag iofs delvis men inte bara. Jag ska försöka förenkla i nästa stycke.


Det är inte handlingarna vi är ute efter, det känslan bakom. Vi vill ha den där nervösa känslan, vi vill vara rädda och spända. Eller tillfreds, ellet svikna. Någon måste hålla med mig när jag säger att vi alla vill ha i bagaget att vi blivit svikna; åtminstone en gång i livet. Eller sårade, fan vi vill ju veta hur smärta känns. Och en del av oss, erkänn, vi vill ha svikit någon eller sårat någon innan vi dör. Leva som kristu jesu son ,under den livsperiod som bibeln tog upp( de plockade helt bort tonåren och där jag befinner mig nu), är det säkert många som talar högt om att de vill göra men att helt leva utan den erfarenheten att man gjort någon illa och känt känslan bakom - den är inte tillfreds, den är inte härlig som de svikna ibland tror att svikaren känner - är ni säkra på att det är vad ni vill?
Jag talar inte bara om de gulgrå svartdammiga känslorna, självklart vill vi ha känt glädjen, kärleken, tilliten och tryggheten. Också de förstnämnda, rädsla och fruktan och förvirring. Det är inte för att vi önskar må dåligt som vi dricker oss fulla eller åker berg-o-dalbana, det är för att känna det inre ruset. Och du behöver inte alltid något nytt för att uppleva det där, du behöver bara ta vara på stunden och inte vänta ut den tills den är ett minne.

Nu ska jag ut och smaka på solstrålarna, och räcka fingret och byggarbetarna som spikat på byggnaden mittemot enda sedan jag flyttade hit. Gå upp till ica, köpa mig frukost och i hemlighet sjunga på Olle Ljungströms "nåt för dom som väntar"

Gud, uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt
Att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta mer

Ilskans utbrott är bara min kärlek till mig själv då den försummats för andra

Ni som levt med mig, en längre eller intim tid, känner till mitt aggressionsproblem. Vrede, den enda dödssynden som inte är egocentrisk( och plötsligt fick egocentricitet ett vackert ansikte). Jag har alltid burit den inom mig, tittar jag i minnesskålen kan jag se hur ytan fläckas på sina håll, rostigt rött och svällande svart. Men ilskan har sällan varit riktad, jag må ha projicerat den mot olika mål och människor men sällan har ilskan haft sitt ursprung i något annat än mig själv. Så vänder jag spegeln inåt, och ser förbi uppspänd hud, revben riggade med muskelband och tröstlöst bultande hjärta. Fast dr veknar jag, för hittar ingenting att skylla på. Ingen kromoson som lagt sig fel, ingen åldra svart av tjära eller svekfullt minne att anklaga. Ilskan har alltid funnits där, den är lika stark och naturlig som min kärlek. Den berusning jag känner när jag älskar - och så lätt det är för mig att älska - lika stark är vreden när jag hatar. Lika lätt har jag för dem båda, svårt att finna limbo i en själ som vill ha antigen det ena eller allt det andra.

Det här, ovanför, är en version av mig. Jag önskar att det bara kunde finnas en version av mig.

För sedan länge är jag skadad av sagan, den jag dikade upp själv utan influenser eller eftertanke. Stjärnsagan, ständigt närvarande för att skaka om min verklighet till den grad att jag inte kan stå upprätt utan måste falla eller flyga. Oftast flyger jag tills jag slår i.
Enligt sagan är det min ständigt trånade skugga, agatonisten som är roten till vredet i mig. Han vill mig inte väl, han vill mig bättre än så. Men källan till hans existens, Lesstar, kastar ett annat sorts ljus över mig. Han vill mig väl, men andras bästa. en ständig strid pågår, på andra sidan skenet av min vardagsverklighet. en mång och mycket mer komplicerad kamp vars historia aldrig kan berättas i ett enda stycke. Men endock, det är bara en saga.

Under mig, ytterligare en reflektion, en version.

I våras, efter det tog slut med K., började jag ransaka mig själv. Se till mig själv på ett sätt jag inte gjort på flera år då jag varit upptagen med att se till andra. Fick samtal från K. nästan varje vecka, där hon undrade om jag inte träffat någon och var i högsta grad angelägen om att berätta vad hon gjort(förlåt K., men jag måste skriva detta som jag upplevde det). Jag träffade ingen, jag hade i brist på bostad flyttat hem igen, till mamma och riktigt mat och hund och katt som behövde kärlek när ingen var hemma. Jag jobbade, fick en månadsvikariat och massa extra timmar innan sommarpasset gick på. Jobbade varje helg nästan, missade inte en melodifestival. De flesta av mina vänner hade flyttat från stan också, de få jag umgicks med såg jag som sporadiskt på stan och tog kanske en öl med en sista fredag i månaden då ingen går ut ändå.
Jag tog körkort, jobbade järnet och rastade hunden varje dag. så mycket tid till mig själv, till mina tankar på vem jag var och vad jag ville vara. Vad jag ville leva med. Jag tittade på resor till Vietnam och Mongoliet, funderade på att åka dit och volentära. Allt var inriktat på att komma bort. Jag sökte universitet, och hamnade här.
Så fort jag fick bilen av pappa tog jag den och åkte upp till M., men det var inte min long gone gunbrother jag ville träffa, det var dig. Jag hade längtat efter att få träffa dig enda sen vi sa farväl, eller... nej, enda sen det tog slut med K. Jag ville kunna träffa dig utan att se till någon annans tycke, bara mitt eget. Och det kändes bra, så jävla bra. Den försommarkvällen glömmer jag aldrig, inte heller hur kallt sätet var när jag körde hem och hur rätt Metallicas version av Astronomy kändes. Det var friheten som kändes bra, och den satt inte i ratten eller kortet som tillät mig hålla i den ensam, det var friheten att jag bara hade min egen rygg att skydda. Mina egna intressen att se till.
Jag lärde mig mycket den våren och sommaren. Att trivas med ensamheten igen, trivas med mig själv(det enda sällskapet jag aldrig kan bli kvitt). Jag lärde mig att inte bry mig så mycket, att livet inte är en tävling visste jag redan men att gå i min egen takt och inte sprutta mot mållinjen var ett stort steg att ta. Jag började drömma och skriva igen, på riktigt. Klinka på gitarren och tycka att det faktiskt lät lite bättre, spendera en helg i köpenhamn med min Malmödarling utan en tanke på att kräva hennes kön. Men mest, framförallt, lärde jag mig hantera ilskan. Det blev en bonus när all frustration, all hets och jekt och ånger la sig till vila.
Jag kom till Norrköping med ett lugn och med en säkerhet att igen, fast kanske på riktigt denna gång, börja om på nytt och inte falla i gamla mönster. Bara ett par veckor gick innan nerförsbacken blev brantare och nu ett halvår senare har jag trillat dit igen, mer fast mindre.
Aggressionerna väcktes när ryktena började gå, när jag anklagades fast det var andra som begick mina dödssyndshandlingar. Ursäkter som inte håller, men som man godtar eftersom man är mentalt blockerad av kärlekens fuck-up kraft. Irritation över att människor beteer sig som barn, att jag själv blir ett barn och inte kan tygla mina känslor som jag tränat på att göra i så många år. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Ett leende i stormen, en tår då trädkronorna slagit ut. Tygla, kontrollera, ändra efter behag. Leva som i en dröm du är medveten om, styra och avgöra upplösningen.

Fast jag är svag, svag för andra. Stjärnprinsen har mer makt än sin broder, och ilskan inom mig får bara stundvisa utbrott då jag inte klarar hålla hans klarhet på saken - hans enkla lösning på allt - borta.

Var det här vad jag ville skriva? Eller sökte jag bara en ursäkt för den jag är, igen?

hysch hysch... vi syns i morgon bitti

Casper hör dig, men bryr sig inte.

Jag behöver rensa skallen nu, ordentligt. Att bara lämna stan för en snobbigare reflektion och en krasch med ett förflutet jag helst vill glömma - vad trodde jag egentigen, att folk förändras? Folk kanske, inte idioter.

Jag är bara så jävla trött på allt, drama och hysch hysch och alla ska vara alla till lags och alla ska vara allas bundsförvant och inställsamheten är på en nivå jag inte trodde det var möjligt att nå upp till. Och vi är alla oskyldiga lamm när det kommer till vem som bar skulden för vad och vad som sagts och vad som gjorts för ingen har sagt och ingen har gjort för alla har bara suttit vid sidan om och betraktat ett skådespel helt utan roller. Ja just det ja, en roll finns där. Idioten, som yrar fram och tillbaka och kastas en hit och en dit i av de objektiva regisöråskådarnas infliksrepliker som egentligen aldrig sagts eller gjort för ingen säger något och ingen har gjort något. Så vad fan är det ni sysslar med?

Jag hör att det går ett rykte om mig nu, att jag har ihop det med någon i klassen. Det har visst florerat sen ett tag tillbaka har visst någon hört fast det sägs aldrig från vem för alla är varandra till lags in i döden. Varför känner ni inte igen såpoperan när ni ändå lever mitt i den? alla vet men ingen säger något. Redan från början gick det ett rykte om mig att jag var ett svin och behandlade alla efter svinets karakteristiska egenskaper. ryktet kom från säkra källor, någon kände mig sen förr och kände mig väl, men vi säger inte vem för vi är schyssta killar och tjejer och tjallar inte på våra vänner, bekanta; främlingar.

Det lilla dramat ni lever i äcklar mig, äcklar mig för jag befinner mig mitt i och blir väl en del av det mer eller mindre omedvetet.

Så ja, ryktesryttarna arbetar flitigt i vår lilla stad. Det är viktigt att veta och det är viktigt att veta allt och även om det inte är sant så är det ändå något ni vet och kunskap är väl makt antar jag. Makt, eller bara tidsfördriv. Något att prata om på rasterna, festerna, luncherna och bruncherna. Vi kastar ur oss det ena efter det andra efter vad vi har hört och visst kan man lita på alla man träffar för alla är ju pålitliga människor, människor vi litar på. Jag litar på dig, men jag litade också på henne, och jag litade väl sådär halvt blåögd på de flesta en gång i tiden. Sen blev det svårare, efter jag blev misshandlad vid 13 års ålder framför ögonen på alla dem jag trode var mina vänner. "men vi är deras vänner också, ville inte lägga oss i." Nej, man ska inte lägga sig i. slå lock för öronen när första revbenet knäcks, titta bort vid första droppe blod. bäst så, bäst att aldrig lägga sig i. Min morbror lärde migdagen efter att jag måste lära mig klara mig själv. Livets första regel, med tårarna i halsen och mormors chokladmjökl påväg ner.

Just det där, att aldrig lägga sig i, går att aplicera till det mesta. Det är därför vi alla är så objektiva, det är därför vi alla hör rykten, sprider rykten men gör det bakom orden "jag anförtror mig till dig", och vem det var som startade cirkeln får vi aldrig veta för alla är så inställsamma till varandra. "Jag berättar det här, men jag lägger mig inte i." Du blev en del av det här i samma minut som du öppnade munnen, det är aldrig tanken som räknas, det är handlingen. Jag ber inte om ursäkt för att jag klockan 01.30 på fyllan inte orkade bry mig om ryktets regler.

Jag skiter faktiskt i vad som är sant, svunnen tid och jag bryr mig faktiskt inte. Vad som däremot intresserar mig är vad som är sant, kan vi inte bara sitta ner alla som säger olika saker och säga det till varandra öga mot öga, istället för att leka skicka-vidare-leken i fyra år till? Jag är så jävla trött nu, på hela det här... tjafset, om folk bara kan sluta med sina små vardagsdramor och sluta hålla på sin redan sönderknullade oskulds hinna. Antigen tycker jag vi gör så här, att vi slutar upp och pratar om det helt och hållet, glöm vad ni hört och lyssna inte vidare. Eller så bara, berättar folk. öppet, utan hysch hysch...

Äsch... det är nog ingen som tar till sig det här ändå.

Gemensam integritet

Dagens inlägg är ett enda långt citat taget från Limb-o-lands hemsida, ett uttalande av deras självkrönte konung Alex den 1:e.

Vad är Limb-o-land?

Med mån har vi alltid värnat om vår egen integritet, i alla tider har vi propagerat för rätten till ett privatliv. Inte allra minst idag, med internet som den oändliga kunskapens källa och ett allt mer överbevakat samhälle. Protestgrupperna blir allt fler, men slagorden som ljuder är de samma; Värna om integriteten. Har du som är en god, laglydig och rättskaffens individ någonsin ställt dig samma fråga som vi ställde oss i samband med Limb-o-lands första gryning? Varför? Varför är vi så måna om vår integritet, vad är det vi gör som är så hemligt att vi inte kan dela det med andra? Vore inte världen en bättre plats om den var mer solidarisk? Om vi levde alla som ett, men fortfarande som fria och egentänkande individer. Frågorna är många, vi ska försöka besvara och ge er ett klarare perspektiv på vårt sett att se på det hela.

En del av Världssjälen – här och nu på jorden

Hinduismen är världens äldsta religion. Den har växt fram under 3000 år och tillskillnad från andra religioner bygger den på en gudomlig uppenbarelse som upphöjts till norm för tro och livshållning. Det finns ingen känd grundare, ingen kyrklig struktur samt en tolerans mot andra trosuppfattningar. Något som saknas i andra religioner.
Nej, Limb-o-land är inte religöst knutet. Däremot finns det något tänkvärt att ta hänsyn till när det kommer till Hinduismen, det vill säga Brahman; världssjälen. Alla människor står i symbios med Brahman därför att människans själ, Atman, är en del av världssjälen. Hinduerna tror på reinkarnation, det vill säga att när man dör så befrias själen från kroppen och flyttar över till en ny kropp som just ska till att födas. Det är ett evigt kretslopp, kallat samsara, som avslutas först när hinduen når Moksha, vilket innebär själens återförening med Brahman.enligt hinduismen är det människans okunnighet som håller oss fångna i kretsloppet. Först när man uppnår frigörelse och kunskap och förstår verkligheten kan man nå Moksha.
Vad vi vill skapa är en världssjäl på jorden, en plats där alla är en del av varandra och inga hemligheter behövs. Vi försöker inte motarbeta integriteten, vad vi vill uppnå är att göra så att alla våra medborgare är en del av en och samma integritet. Vi delar, solidariskt, med varandra. Bara på så sätt kan kärlek,frihet, fred och lycka bli de facto.

Faran med integritet

Hur kunde det hända? En återkommande fråga vi ställer oss efter en tragisk händelse ägt rum. rån, kidnappning, mord och världskrig, drömmer du också om en värld där dessa faktorer är ett minne blott, en sägen från en tid vi inte längre är en del av? En barndom vi växt ifrån?
Hur kunde en man som Josef Fritzl hålla sin dotter instängd i en källare i 24 år? Han torterade henne, gjorde henne med barn och berövade henne på halva sitt liv. Hur kunde det hända?
Hur kunde Hitler döda 6 miljoner judar och vara huvudorsaken till ytterligare 6 miljoner människors död? Hur kunde det hända, varför stoppade ingen det förrän det var försent? Svaret är integritet! Människans rätt till ett privatliv innebär sällan något gott, aldrig skulle vi vilja påstå. Integritet innebär att förödande, onda tankar och handlingar kan gro och växa sig starka, växa tills den dag de är omöjliga att stoppa. Eller tills det redan är försent. Med delad integritet kan detta förhindras, ett offentligt liv kommer rädda fler liv. Vad är viktigast, att i lönndom agera bakom medmänniskors ryggar, eller med öppenhet se till din och din grannes säkerhet? Jag tror du vet svaret.

DNA – vem är du?

Människan är till grunden antigen konservativ eller framåttänkande, vilket synsätt man väljer beror delvis på umgänge och uppväxt men främst vilken DNA-kod som du är uppbyggd av. Vi skulle vilja se att alla fick möjligheten att bli medborgare i Limb-o-land, en dröm som dock kommer att förbli en dröm tills den dagen tekniken gjort sådana framsteg att vi kan ändra DNA-koder redan då människan fortfarande befinner sig i fosterstadiet. Vi vet att tillit är en viktig fråga, tillit är en av grundpelarna i Limb-o-land, men som ledare för en nation får inte lov att vara blåögda. På samma vis som det är vetenskapligt bevisat att människans sexualitet bestäms redan innan födseln, är det vetenskapligt bevisat att vissa människor föds till att bli kriminella, lögnare, psykopater. Det är sorgligt, men sant. Självklart kan vem som helst begå ett brott, men för en minimal riskfaktor för våra medborgares säkerhet har vi valt att lita till vetenskapligt bevisad fakta.

(Allt är skrivet med ironi, men ändå värt att tänka på)

Man kan alltid ana ett vagt leende, i alla situationer

Mitt nattliga myspace tips blir Jettie, ett band som får mina axlar att sjunka ner till behaglig höjd. Släppa pressen, ge efter för att bara vara. Sångarens röst är härligt hest men melodis inte inte falsk, det är finstämt och lutar mot en skiva jag kan tänka mig köpa nästa nästa månad. Jag fick en låt för något år sedan, av en vän som inte förstår att hon kanske är min bästa vän(som jag kanske inte förstår är min bästa vän) . Den hette "at the cross", men jag tappade bort den i flytten till Norrköping och har sen dess försökt få tag på den igen. Dock var det inte så lätt, sökte jag på låtens namn på youtube eller google fick jag bara upp en salm sjungen av en hög kristen kör eller nåt åt det hållet. Och eftersom jag glömt namnet på bandet fick jag leta mig långt bak i googles numrerade sökresultat. Men tillslut hittade jag dem, Jettie. Dock fickjag inte låten, och den fanns inte heller på deras myspace men jag känner igen rösten och vet att det måste vara dem som gjort den. Jag hoppas bara den finns på skivan, annars kan väl någon godhjärtad skäl ge den till mig?
Jettie är bra, det är vackert och har en avsaknad på brutalitet som jag verkligen kan behöva ibland när mina aggressioner behövs dämpas en smula. Jag skulle säkert somna till det live, men det spelar ingen roll. Ah, nu såg jag att de svenska också, och bara två personer, då får dem ett extra plus.


Förbannar dessa satans glödlampor som likvideras med ett flashigt "klick" och lämnar hål av mörker kvar på just de platser jag verkligen önska lysa upp. Jag ger det uteblivna ljuset skulden för den trave olästa böcker som ligger på nattduksbordet och samlar damm mellan sidorna.

För några timmar sedan passerade ett 7 nation army gäng, jag lovar om jag får tag på killen(för det lär varit en kille) som valde ut den till fotbollsevenemaget ska jag stympa honom. Det får en att minnas vikingatiden, då brölande krigsrop var ett effektivt vapen mot fienden. Skräm honom, få honom att lätta på garden, slå in skallen på honom. Det inte mycket som förändrats på tusen år.
Nu nyligen fick jag lyssna till resultatet av en rejäl fylla. En gäll kvinlig stämma kontra en brölande silverryggad hanne i en duell gällande vem han tittade lite för mycket på, och vem hon dansade lite för nära med. Förakt, visst känner jag det, men jag känner också igen mig. Och frågar mig själv: Varför utsätter vi oss för det där? Vi kan listan på bivärkningarna som kommer; huvudvärk, ånger, Tom Waits röst. Jag frågar vidare: är det verkligen värt det? Svaret är: Självklart, vad vore livet utan lite dramatik? Lyckat kanske, men hur roligt låter det utanför pappret? Men det är tragiskt att vi är sådana kicksökare, att vi inte bara kan blicka på lång sikt för en gång skull och vara nöjda med hur det kommer utvecklas och slutligen... dö?

Jag hade ett snack med Norrköpings självutnämnda omvändare och predikör. Alla som tagit en paus utanför systemet känner nog igen honom, några av er har säkert fått frågan: "Vad säger du om jag säger att Jesus lever?" Här om dagen tog jag mig lite extra tid och pratade med honom, hade en nyinköpt kaffe i handen och egentligen ingenstans att ta vägen. Vi pratade om just de här frågorna, om sökandet efter kickar och meningen med... han pratade om meningen med livet, jag pratade om meningen med allt runt omkring. Det var väl ganska ensidigt, han var nog inte van vid att någon ställde honom frågor tillbaka. Speciellt ingen som är påläst på kristendomen och spenderat natten med jesusdokumentärer på kanal 8 och därför visste precis vilka bibelcitat han skulle använda sig av för att få tyst på sin antagonist ett par sekunder då denne var tvungen att tänka efter. Men det var ganska givande ändå, han lyckades iofs inte omvända mig och när kaffet var slut gick jag raka vägen till systemet och köpte mig en kortvarig men direkt kick i form av sex öl. Men däremot var vi överens på punkten att det var sorgligt att se hur kortsiktigt människor såg på lyckan, berusningen och livet. Och även då jag höll med honom, kände jag ändå att han bar på samma trångsynthet som resten av oss när han talade om att sjänka sitt liv åt Jesus istället för att ta del av det han lämnade efter sig. Det var ingen skillnad på hans kick och min, ruset var det samma men medlet var olika. Eller kanske inte.

Saken är den att jag vet, jag tror alla vet, hur man bär sig åt för att leva utan dramatiken. Att de flesta i alla fall, är medvetna om hur enkelt vi behövt bära oss åt för att slippa menlösa konfontrationer, olidliga besvär och dagen-efter-ånger. Vi vet, de flesta oss vet, men vi väljer ändå inte den vägen. Olycka nog, för dem som lider på riktigt, men ett liv är mer än bara ett liv som startar här och slutar där. Meningen med ett liv är inte svårt att förstå, meningen med allt runt omkring är inte heller svårt att förstå. Vi behöver dramatiken som det andra ger för att orka med svaret på det första. Vill du ge ditt liv lite mening, ta och titta lite för mycket på någon tjej på krogen, ta och dansa lite för tätt med någon random snubbe på dansgolvet, så har du ett perfekt gräl att fylla ut tiden med.

Jag påminner er igen, jag är filosofiskt lagt. I morgon kanske jag inte vill kännas vid vad jag nyss skrivit, men det är värt att tänka på.