Jag gör min sista dag i ett ständigt flirtande Stockholm. Det har gått bra att vifta bort vågorna från fladdrande ögonfransar, huvudstaden har sin charm men hon lockar också fram mina dåliga sidor, som ytlighet och individuella önskningar. Bland sönderblekta käftar och silikoninfekterade morsor, polare med fina bilar och ombyggda minor som kaminer väcks känslan av att det jag har inte är tillräckligt. Men också längtan vaknar till liv, längtan tillbaka till enkelheten och kärleken som inte är beroende av rätt märke och kredit på kortet. Avundsjuka har aldrig varit min grej, jag är glad för dem som lyckas ifall de inte plöjt ner några naiva hjältar på vägen till Birger Jarlsgatan. Du är en stjärna i fler kvarter än ditt eget, och dina produktioner håller världsklass. Bananskal eller inte, du förtjänar den Aston Martin jag själv köpt om jag var i dina kläder.
Men jag bär mina egna. H&M:S billigaste jacka och en skjorta med fel etikett i nacken. Och jag har ingen nytta av en bil där man inte kan få in en barnvagn. Mitt liv ser lite annorlunda ut än vad jag tänkt och önskade strax innan jag kastade mössan i vädret och började mitt vuxna liv, om än ständiga försök till att skjuta upp det med tankar från igår mer levande än problemlösningar av idag. Det har förändrats, mycket har förändrats, men jag är inte längre livrädd för framtiden. Jag längtar snarare, till september och höstnatt med armar som inte längre kan skriva då de vaggat sömn till mötes för den som ännu inte är. Jag längtar till 9-17 men risk för övertid, huvudvärk och ånger över jobbet som blev mitt men som jag aldrig ville ha, för vad som följer med – 62 kvadratmeter kärlek under snedtak – är värt att dö för. Jag dödar inga drömmar, ger inte upp något, jag prioriterar bara annorlunda men jag lovar att allt ska komma med, två tredjedelar livstid till ska jag väl få ihop och sen tusen ändlösa nätter på himlavalvets kant med en kikare och längtan lik den som en gång förde mig hit. Jag är lycklig, borde kanske inte få vara det men jag tar mig den rätten.
jag har gjort mycket skit utan att stå för hälften av det, träffat fel ett antal gånger men aldrig ångrat mig förrän i efterhand. Jag har tänkt innan jag handlat men jag har tänkt på helt irrelevanta saker. Som jag skrev om Kim: ”det finns skit under naglarna som inte går att tvätta bort.” Vi har nog båda lärt oss att skit är något man får leva med, gårdagen är gjord och det är i nuet vi kan göra bättre. Med risk för kliché, vill jag vara en bättre människa än den jag varit. Det finns få egenskaper hos pojken från igår som jag romantiserar och beundrar idag. Han levde i en annan tid, med andra förutsättningar och andra mål. Idag är prior 1 kärleken, ansvaret att förvalta den och önskan att åter vinna tillit hos den som betyder mest för mig.
Sista dagen i Stockholm, konflikten blev ett faktum som tynade bort med vintern. Den tidiga sommarvärmen brände bort poesin tillsammans med de vadderade jackorna. Gaspar bjöd mig på religiöst möte, jag tog hans nummer men ringde aldrig upp. Han har mycket att lära om den svenska mentaliteten, vill du ha kontakt ger du inte ett nummer, du tar ett. Jag inspireras av stadens vimmel och alla tusentals passerande ansikten och intill de maffiga kulisserna, första veckorna skrev jag ord efter ord, staplade stavelser i högar och brände ner dem i en nystartad hemlig blogg som bara jag själv har tillgång till. Fast snart var jag avtrubbad, upprepningen var ett faktum och ytligheten gav en spark i skrevet när jag insåg att allt jag skrev var observationer, utan förankring i händelser. Ett steg på vägen kanske, mina texter har för det mesta bestått av känslor utan förankring i någonting.
Skrivbordet är städat, datorn är rensad på personligt material och efter lunch lämnar jag in datorn och mobilen. Det har varit en skön och minst sagt lärorik tid på Forum för levande historia. Av mina tre år på universitetet har nog besöket i arbetslivet varit mest givande. Det är det här jag vill jobba med, konst i syfte att öka toleransen i samhället. Produktioner som inte handlar om att tillfredställa eliten, eller sälja sig dyrt. Kanske får jag chansen att jobba med något liknande i framtiden, som trots att den inte blev riktigt som nittonåriga jag tänkte, ändå ser ljus, lovande och älskvärd ut.
Som jag avslutade ett något misstolkat bröllopstal: ”Lyckan är inte alltid det vi söker, utan snarare det vi finner.”